(27 år senare spyr reaktor 4 i Tjernobyl fortfarande ut sitt dödliga gift...)
Idag är det 30 år sedan reaktor 4 i Tjernobyl exploderade och drabbades av en härdsmälta. Världens dittills värsta kärnkraftsolycka var ett faktum än i dag bara överträffad av katastrofen i Fukushima, Japan, 2011.
Jag har besökt Zonen fem gånger och varit projektledare för Tjernobyls Barn / Novozybkov inom vilket vi bland annat renoverade ett BB - Änglagård - i den radioaktivt nedsmutsade staden Novozybkov i Ryssland. Följande berättelse härrör från en resa till Tjernobyl i Ukraina 2005.
Tjernobyl, Ukraina, 2005
Ingen återflyttning
Färden går genom fattiga byar med böljande sädesfält där folk odlar sin mat precis som förr. Ingen vill höra talas om Cesium-137 och Strontium-90. Längs vägen går tanter som bär vattenhinkar från bybrunnen med ok över axlarna och farbröder som med pinnar föser kossor framför sig. Här och där sitter folk med nyplockad svamp till försäljning. Kantarellerna är lika gula och vackra som Karl Johansvamparna är stora och väldoftande. Är det någon som tror att det är fritt från radioaktivitet utanför tremilszonen? Naturligtvis inte. Det är ungefär lika illa överallt. Gränsen om tre mils radie från kärnkraftsverket är satt på en höft för att man skulle ha en, helt enkelt.
Efter checkpoint 1 vid tremilsgränsen och kör vi vidare mot den 800 år gamla staden Tjernobyl på 12 km avstånd från kärnkraftsverket. Vid stadsgränsen står stora betongfundament med namnet Tjernobyl på ryska. Tjernobyl betyder malört vilket skrämmer befolkningen. I bibelns uppenbarelsebok nämns malört som förebådande jordens undergång.
Rimma tar oss till två livsmedelsaffärer, en bar, ett postkontor (där man kan betala med kort) och den bemannade brandstationen. Totalt 14 000 människor arbetar i zonen varav 3 800 på kärnkraftverket. Övriga sysslar med service och forskning. Här byggs just nu minst två nya fabriker som ska ta hand om fast och flytande radioaktivt avfall. Av de 800 evakuerade som på eget bevåg återvände till sina hem är bara 380 kvar i livet. Hundra av dem bor i själva Tjernobyl som vid tiden för olyckan hade omkring 18 000 invånare. Någon organiserad återinflyttning – som FN märkligt nog förordar! – pågår inte.
Zonadministrationen
Rimmas chef brukar informera alla besökare här. Han vet att jag är i Tjernobyl för fjärde gången (officiellt för tredje då jag togs in illegalt från Vitryssland första gången) och orkar väl inte komma. Det blir därför Rimma som berättar för oss att kärnkraftsverket byggt på sovjettiden är uppkallat efter kamrat Vladimir Lenin och inte alls efter staden Tjernobyl. ”Kärnkraftsverket Lenin som arbetar för kommunismen” är det formella namnet men de flesta säger kort och gott Leninverket.
Rimma har arbetat tio år i zonen och tror säkert själv på vad hon säger. För henne innebär det att hon har ett välbetalt jobb, att hon fått användning för sin goda engelska och att hon ensam kan fostra sina två barn. Hon litar på arbetsgivaren och är inte orolig för sin hälsa. Det är först när hon några veckor senare besöker Sverige och får bo hos mig som hon får nya perspektiv och blir rejält omskakad. Men mer om det längre fram.
Zonadministrationens uppgift är att hålla reda på vad som händer i den drygt 2 600 kvadratkilometer stora zonen på den ukrainska sidan. Något samarbete med Vitryssland finns inte. De skyddsåtgärder som lyckas i Ukraina kan saboteras i Vitryssland och tvärtom. Ingen vet vad som faktiskt händer i ett radioaktivt nedsmutsat område och hur det påverkar människan. Här pågår enormt många, stora som små, experiment. Administrationen hämtade exempelvis hit 20 mongoliska vildhästar 1998. De har förökat sig fint och är nu fler än 70.
- Fast fyra hästar är just nu på rymmen, säger Rimma.
- Vårt stora problem är flodbäddarna som består av hårt packad lera. Kylvattnet som rinner där är mycket radioaktivt nedsmutsat med framför allt Cesium-137. Vi gör allt för att förhindra att det ska rinna ner i floden Pripjat. Hittills har vi lyckats.
Det är svårt att tro henne på den punkten också. Man har försökt förstärka flodbäddarna med stora betongblock men när gräs kan växa upp i skarvarna, så kan rimligtvis radioaktivt vatten strömma ut samma väg. Största problemet är smältvattnet om våren när floden svämmar över. Det behöver man inte vara kärnfysiker för att förstå.
Det syns på Rimmas ansiktsuttryck att kylvattenkanalerna som ligger i öppen dager är ett stort problem. Bottensedimentet är svårt nedsmutsat och här kryllar av jättestora fiskar då fiske av naturliga skäl är förbjudet. Fiskarna har inga naturliga fiender och blir därför långlivade. Men det är många som trotsar förbudet. Det vet väl alla, att det är kul när det nappar.
- Så vad ni än gör, säger Rimma. Köp ingenting ätbart längs vägarna!
Hälften av zonen består av pinjeskog som med förkärlek växer i torv och i den finns gaser som lätt kan självantändas. Skogsbränder är därför ett stort problem i zonen. Dels för att de rör upp livsfarliga, radioaktiva partiklar och dels för att brandkåren inte längre kan ta sig fram i igenvuxna törnrosaområden. I riktigt svåra fall måste bränderna släckas från luften.
Utan skyddskläder
Efter den korta informationen ger vi oss iväg och passerar checkpoint två på tio kilometers avstånd från kärnkraftverket. Här tar allt liv slut. Här bor ingen. Här hörs bara vindarna. Telefonledningarna har för länge sedan fallit till marken och vi passerar byar som var så radioaktiva att de helt enkelt måste grävas ner. En rostig fabriksanläggning för betongtillverkning som ett monument över olyckan. Betongen användes till att blandat med bor täcka den brinnande reaktorns innanmäte. Av det blev reaktorhärden förstås bara varmare och varmare och med ångorna spreds radioaktiviteten.
Först dyker reaktor 5 och 6 upp i synfältet. De var under byggnad 1986. Femman var laddad men togs aldrig tas i drift.
- Man tog småningom delar från den för att laga reaktor tre, säger Rimma.
Reaktor 7 och 8 var också planerade. Totalt skulle Leninverket ha bestått av tolv reaktorer som tillsammans skulle ha producerat 1 miljon watt i timman.
Längs vägen mot olycksplatsen löper ett stort dike med höggradigt radioaktivt kylvatten. Det är i det de stora fiskarna simmar. På andra sidan diket ligger först det stora kyltornet och bortom det de fyra reaktorerna. Ettan är stängd på grund av en trasig generator. Tvåan är stängd efter en explosion med brand i reaktorhallen 1992. De är sammanlänkade av en byggnad med ett ventilationstorn i mitten.
Trean - som delvis också förstördes 1986 men som hölls i fortsatt drift tills den stängdes manuellt den 15 december 2000 - och den exploderade fyran är sammanbyggda med ett gemensamt kylsystem och ventilationstorn. Endast en sex meter tjock betongvägg – som Rimma säger byggdes efter olyckan - skiljer dem åt. Hur det gick till i den dödligt farliga miljön är svårt att förstå.
- Robotarna misslyckades, säger hon. De slutade fungera på grund av strålningen. I stället skickade man in människor. Idag har vi robotar som går på kablar och inte på chips.
Om man med det ska förstå att robotar med chips ännu inte fungerar i Tjernobyl framgår inte.
Sarkofagen som täcker den havererade reaktor 4 är ett gammalt rostig vrak. Rost- och andra sorters hål lär motsvara 250 kvadratmeter ur vilka strålningen fortfarande strömmar. Vem som helst kan se att sarkofagen håller på att rasa ihop.
Rimma ser till att vi inte fotograferar de värsta delarna av konstruktionen. Det är heller inte tillåtet att plåta kärnkraftsverkets entré där Lenin står på pass i form av ett jättelikt statyhuvud. Rimma protesterar förtvivlat mot att en och annan bild ändå knäpps mot omgivningarna till vänster om entrén.
- Du kan bli arresterad, säger hon med en gest mot byggnadens svarta fönster. Någon kan se dig.
Rimma berättar om strålningen på reaktortaket och benämner den 3500 röntgen (R) när vi springande tar oss från bilen in i informationsbyggnaden kanske 50 meter från reaktorn. Al Gore har varit här. Den förre ukrainske diktatorn Leonid Kutchma också. Bilder från besöken hänger på väggen. Runt taket hänger dessutom flaggor – däribland den svenska - från de länder som har hjälpt till med finansieringen av uppröjningen. Informatör Julia Marosic visar en modell av den instabila, typiskt ryska RBMK-reaktorn. De numera krökta, smälta bränslestavarna under det 3000 ton tunga reaktortaket som flög av vid explosionen kallas Elenas hår.
- Efter olyckan lades betongplattor på marken för att strålningen därifrån var så hög. Nu ska allt radioaktivt material som skyfflades ihop intill reaktor 4 byggas in i en box.
Mätaren på väggen avslöjar att det är omkring 750 (mikroröntgen) uR/h inomhus och 1590 uR/h utomhus. Det är inte tal om några skyddskläder. Upp till 20 uR/h är normalvärde, får vi veta. Värdet bestämdes efter olyckan så att Kiev med 6-12 uR/h och Slavoutich med 14-18 uR/h skulle hamna inom normalvärdesgränsen.
Rimma berättar att reparationer av det västra fragmentet inleddes i slutet av 2004. Därefter kommer södra sidan och taket som riskerar att rasa in.
- Det måste stabiliseras, säger hon. Annars hotar kollaps. Men sarkofagen ska få ett nytt skal som ska vara på plats 2006. Det ska byggas på gräset och därefter skjutas på plats på järnvägsspår av stål. Det kallas SIP-projektet (Shelter Implementation Plan) och kostnaden kommer att uppgå till 768 miljoner dollar hur nu det ska lösas. Pengarna som skänkts från utlandet har nämligen redan förskingrats.
Omkring 200 ton bränslematerial - som enligt officiella källor till 95 procent finns kvar i reaktorn ska tas omhand i speciella containers. Härdsmältan ligger under reaktorn. Ovanpå den ligger stora mängder sand och betong.
- Omkring 25 procent av bränslet är tillgängligt, säger Rimma. Resten är för radioaktivt eller ligger blockerat. Allt är heller inte känt eftersom ingen har kunnat ta sig dit.
Rimma säger att temperaturen i reaktor 4 vid senaste mätningen var +31 grader Celsius. Vid södra cooling pound uppmättes en maximal gammastrålning på 3 400 R/h på grund av färska bränslerester.
Spökstaden Pripjat
Vi kör småningom vidare en sträcka på 8 km förbi den så kallade Röda skogen som ligger 500 meter från kärnkraftverket och som träffades direkt av utsläppet från reaktor fyra. Skogen blev röd och dog. Därav namnet.
- Den fälldes och begravdes i gropar som täcktes med en meter sand, säger Rimma. Sedan planterades ny skog ovanpå. Det är 10-15 000 uR/h där. De som gjorde jobbet tappade håret. Nu forskar både engelsmän, fransmän och amerikanare där. Hundratusentals arbetare i zonen blev sjuka. De är begravda i blykistor under betong.
Hon tror inte att de radioaktiva partiklarna från de begravda träden ska nå grundvattnet på tre till fem meters djup. Leran i marken ska sätta stopp för det, säger hon.
- Partiklarna är inte lösliga. Hade de varit det, så hade vi varit chanslösa.
Så kör vi då genom ytterligare en checkpont in i staden Pripjat där arbetarna bodde. Staden byggdes i två etapper 1970 och 1979. Härifrån evakuerades 50 000 människor i 1100 bussar den 27 april 1986.
”Lenins parti och folkets kraft ger oss kommunismens triumfer”.
Så står det skrivet på en av de första fasaderna som möter oss i Pripjat. Här är växtligheten på god väg att ta över. Det är svårt att ta sig fram mellan plundrade höghus där geigermätaren visar 200-1000 uR/h. Vildsvin och vargar är de enda invånarna numera.
"Folkets hälsa är folkets välstånd"
står det på hotell Polissias fasad vid ett stort torg mitt i Pripjat. Vi närmast vadar i krossat glas när vi går uppför den breda säkert en gång rätt pampiga trappan till hotellets entre. Innanför till höger ligger den sönderslagna reception med hotelliggaren uppslagen på golvet. Till vänster ses resterna av en restaurang med halvcirkel formad scen för dansbanden. Det droppar vatten från taket på varje våning och träd växer rakt genom golven i hotellrummen. På takterrassen åtta trappor upp står resterna av en utställningen till varning för den amerikanska atomvapenfaran. Så här ska vi göra om USA anfaller oss med kärnvapen, heter det. I fjärran bildar reaktor fyra på kärnkraftsverket en skrämmande silhuett mot himlen.
Utanför hotellet tickar Rimmas geigermätare extra snabbt ju närmare den gröna mossan på marken hon håller den. Mossa drar åt sig radioaktivitet, visar det sig. Mätaren stannar på närmare 500 uR/h.
Jag har besökt Zonen fem gånger och varit projektledare för Tjernobyls Barn / Novozybkov inom vilket vi bland annat renoverade ett BB - Änglagård - i den radioaktivt nedsmutsade staden Novozybkov i Ryssland. Följande berättelse härrör från en resa till Tjernobyl i Ukraina 2005.
 |
| Rekator 4 i Tjernobyl Foto: Monica Antonsson |
Den förbjudna zonen kring kärnkraftsverket i Tjernobyl börjar bli en inkomstkälla för Ukraina. Numera ordnas resor dit för den som vill se vad kärnkraftolyckan 1986 ställde till med. Omkring 1600 kronor kostar dagsutflykten från Kiev. Då ingår såväl transport som guide och en sexrätters lunch.
Sergei backar upp minibussen på trottoaren utanför hotell Khreschatik på avtalad tid varpå vi några minuter senare kör iväg längs Kievs breda huvudgata. Min projektledarkollega Anders har bett att få se Tjernobyl så det är dit vi är på väg. Vid mina tidigare besök i zonen har vi fått trassla med tillstånden och skumpat fram på dåliga vägar i lika dåliga bilar körda av minst sagt tveksamma chaufförer. Nu åker vi i gräddfilen. Vi har ansökt om tillstånd hemifrån, angett vilka platser vi vill se och därefter fått turen arrangerad av den statliga Zonadministrationen. Det är en researrangör med rutin, visar det sig. Sergei kör varje dag politiker, vetenskapsmän, ornitologer, läkare, filmare, journalister och turister till Tjernobyl. Som engelsmannen Nick som är med oss i bilen.
Ukrainska staten har börjat inse att det finns ett värde i denna radioaktiva olycksplats. Man får inte vara dum. Sergei visar foton från 1986, när han var likvidatör i Tjernobyl. Det innebär att han - frivilligt eller ofrivilligt – är en av de 800 000 som röjde upp efter olyckan. Som alla andra är han sjuk nu. Men köra bil går bra och han är glad över att ha ett jobb trots att han måste köra till Polissia-regionen och Tjernobyl varje dag.
 |
| Sergei ler men ryser när han visar ett foto av sig och några kompisar från Tjernobyl 1986. Foto: Monica Antonsson |
Färden går genom fattiga byar med böljande sädesfält där folk odlar sin mat precis som förr. Ingen vill höra talas om Cesium-137 och Strontium-90. Längs vägen går tanter som bär vattenhinkar från bybrunnen med ok över axlarna och farbröder som med pinnar föser kossor framför sig. Här och där sitter folk med nyplockad svamp till försäljning. Kantarellerna är lika gula och vackra som Karl Johansvamparna är stora och väldoftande. Är det någon som tror att det är fritt från radioaktivitet utanför tremilszonen? Naturligtvis inte. Det är ungefär lika illa överallt. Gränsen om tre mils radie från kärnkraftsverket är satt på en höft för att man skulle ha en, helt enkelt.
Efter checkpoint 1 vid tremilsgränsen och kör vi vidare mot den 800 år gamla staden Tjernobyl på 12 km avstånd från kärnkraftsverket. Vid stadsgränsen står stora betongfundament med namnet Tjernobyl på ryska. Tjernobyl betyder malört vilket skrämmer befolkningen. I bibelns uppenbarelsebok nämns malört som förebådande jordens undergång.
Här i stan eller mer riktigt byn ligger zonadministrationen där Rimma Kiselitsa väntar. Hon är en av zonens två professionella guider som tjänstgör 15 dagar i sträck och sedan är ledig lika länge. På plats i zonen övernattar hon i en evakueringslägenhet. De som arbetar här kan helt enkelt bara välja sig en bostad som några av de evakuerade lämnat. Sedan åker hon hem igen till Tjernigov utanför zonen, en stad som också är radioaktivt nedsmutsad.
– Det finns ett hotell här i Tjernobyl, säger Rimma. Om ni vill stanna över natten.
 |
| Cacersjuk pojke efter Tjernobylolyckan. Källa: Tjernobylmuseet i Kiev |
- Är du tokig, säger Rimma. Området går inte att rena. Det är alldeles för stort. Vi har i snitt 20 heta partiklar per kvadratcentimeter. Kommer en sådan in i kroppen och fastnar i till exempel mjukdelar så är det adjöss. Zonadministrationen
 |
| Missbildat foster efter Tjernobylolyckan. Källa: Tjernobylmuseet i Kiev |
- Landgränsen mot Vitryssland - Belarus - går mitt i zonen, säger Rimma. Det komplicerar livet nu när Sovjetunionen inte längre finns. Många kärnkraftsarbetare bor i den specialbyggda kärnkraftsstaden Slavoutich fem mil härifrån. Den ligger i Ukraina. Men Vitryssland går ner med en liten flik till floden Dnepr, så vi måste passera genom Vitryssland för att komma hem.
Slavutich började byggas två år efter olyckan 1988 av åtta före detta sovjetrepubliker. De kom med eget material och byggde varsitt kvarter vilket förklarar att stadsdelarna har namn som Baku, Azerbadjan, Vilnius och Moskva. Staden är vacker och av hög standard men radioaktivt nedsmutsad som allt annat.
- Det bor omkring 25 000 människor där, säger Rimma. Medelåldern är 27 år och 33 procent är barn. De får sällan besök av släkt och vänner. Efter att staden väl var byggd upptäcktes stora mängder av Strontium i området men det är dekontaminerat nu. Vårt speciella laboratorium kontrollerar bär och svamp i skogarna likaväl som vi varje år undersöker arbetarna på kärnkraftsverket och alla andra som arbetar i zonen medicinskt.
Rimma har arbetat tio år i zonen och tror säkert själv på vad hon säger. För henne innebär det att hon har ett välbetalt jobb, att hon fått användning för sin goda engelska och att hon ensam kan fostra sina två barn. Hon litar på arbetsgivaren och är inte orolig för sin hälsa. Det är först när hon några veckor senare besöker Sverige och får bo hos mig som hon får nya perspektiv och blir rejält omskakad. Men mer om det längre fram.
 |
| Efter Tjernobylolyckan missbildad gris. Källa: Tjernobylmuseet i Kiev. |
- Fast fyra hästar är just nu på rymmen, säger Rimma.
- Vårt stora problem är flodbäddarna som består av hårt packad lera. Kylvattnet som rinner där är mycket radioaktivt nedsmutsat med framför allt Cesium-137. Vi gör allt för att förhindra att det ska rinna ner i floden Pripjat. Hittills har vi lyckats.
Det är svårt att tro henne på den punkten också. Man har försökt förstärka flodbäddarna med stora betongblock men när gräs kan växa upp i skarvarna, så kan rimligtvis radioaktivt vatten strömma ut samma väg. Största problemet är smältvattnet om våren när floden svämmar över. Det behöver man inte vara kärnfysiker för att förstå.
 |
| Efter olyckan missbildad kalv. Källa: Tjernobylmuseet i Kiev |
- Så vad ni än gör, säger Rimma. Köp ingenting ätbart längs vägarna!
Hälften av zonen består av pinjeskog som med förkärlek växer i torv och i den finns gaser som lätt kan självantändas. Skogsbränder är därför ett stort problem i zonen. Dels för att de rör upp livsfarliga, radioaktiva partiklar och dels för att brandkåren inte längre kan ta sig fram i igenvuxna törnrosaområden. I riktigt svåra fall måste bränderna släckas från luften.
Utan skyddskläder
Efter den korta informationen ger vi oss iväg och passerar checkpoint två på tio kilometers avstånd från kärnkraftverket. Här tar allt liv slut. Här bor ingen. Här hörs bara vindarna. Telefonledningarna har för länge sedan fallit till marken och vi passerar byar som var så radioaktiva att de helt enkelt måste grävas ner. En rostig fabriksanläggning för betongtillverkning som ett monument över olyckan. Betongen användes till att blandat med bor täcka den brinnande reaktorns innanmäte. Av det blev reaktorhärden förstås bara varmare och varmare och med ångorna spreds radioaktiviteten.
Först dyker reaktor 5 och 6 upp i synfältet. De var under byggnad 1986. Femman var laddad men togs aldrig tas i drift.
- Man tog småningom delar från den för att laga reaktor tre, säger Rimma.
Reaktor 7 och 8 var också planerade. Totalt skulle Leninverket ha bestått av tolv reaktorer som tillsammans skulle ha producerat 1 miljon watt i timman.
Längs vägen mot olycksplatsen löper ett stort dike med höggradigt radioaktivt kylvatten. Det är i det de stora fiskarna simmar. På andra sidan diket ligger först det stora kyltornet och bortom det de fyra reaktorerna. Ettan är stängd på grund av en trasig generator. Tvåan är stängd efter en explosion med brand i reaktorhallen 1992. De är sammanlänkade av en byggnad med ett ventilationstorn i mitten.
Trean - som delvis också förstördes 1986 men som hölls i fortsatt drift tills den stängdes manuellt den 15 december 2000 - och den exploderade fyran är sammanbyggda med ett gemensamt kylsystem och ventilationstorn. Endast en sex meter tjock betongvägg – som Rimma säger byggdes efter olyckan - skiljer dem åt. Hur det gick till i den dödligt farliga miljön är svårt att förstå.
 |
| Den sönderrostande sarkofagen i Tjernobyl 2005. För några månader sedan (2013) rasade delar av taket in http://karnkraftsbloggen.blogspot.se/2013/03/och-taket-rasade-in.html. Foto: Monica Antonsson |
Om man med det ska förstå att robotar med chips ännu inte fungerar i Tjernobyl framgår inte.
Sarkofagen som täcker den havererade reaktor 4 är ett gammalt rostig vrak. Rost- och andra sorters hål lär motsvara 250 kvadratmeter ur vilka strålningen fortfarande strömmar. Vem som helst kan se att sarkofagen håller på att rasa ihop.
Rimma ser till att vi inte fotograferar de värsta delarna av konstruktionen. Det är heller inte tillåtet att plåta kärnkraftsverkets entré där Lenin står på pass i form av ett jättelikt statyhuvud. Rimma protesterar förtvivlat mot att en och annan bild ändå knäpps mot omgivningarna till vänster om entrén.
- Du kan bli arresterad, säger hon med en gest mot byggnadens svarta fönster. Någon kan se dig.
 |
| Nick, Rimma, undertecknad och Julia Foto: Anders Rönnholm |
- Efter olyckan lades betongplattor på marken för att strålningen därifrån var så hög. Nu ska allt radioaktivt material som skyfflades ihop intill reaktor 4 byggas in i en box.
Mätaren på väggen avslöjar att det är omkring 750 (mikroröntgen) uR/h inomhus och 1590 uR/h utomhus. Det är inte tal om några skyddskläder. Upp till 20 uR/h är normalvärde, får vi veta. Värdet bestämdes efter olyckan så att Kiev med 6-12 uR/h och Slavoutich med 14-18 uR/h skulle hamna inom normalvärdesgränsen.
 |
| En av brandmännen som var först på plats i Tjernobyl. De flesta hamnade drabbade av strålsjuka på sjukhus nummer sex i Moskvadär de dog en smärtsam död. Källa: Tjernobylmuseet i Kiev. |
- Det måste stabiliseras, säger hon. Annars hotar kollaps. Men sarkofagen ska få ett nytt skal som ska vara på plats 2006. Det ska byggas på gräset och därefter skjutas på plats på järnvägsspår av stål. Det kallas SIP-projektet (Shelter Implementation Plan) och kostnaden kommer att uppgå till 768 miljoner dollar hur nu det ska lösas. Pengarna som skänkts från utlandet har nämligen redan förskingrats.
Omkring 200 ton bränslematerial - som enligt officiella källor till 95 procent finns kvar i reaktorn ska tas omhand i speciella containers. Härdsmältan ligger under reaktorn. Ovanpå den ligger stora mängder sand och betong.
- Omkring 25 procent av bränslet är tillgängligt, säger Rimma. Resten är för radioaktivt eller ligger blockerat. Allt är heller inte känt eftersom ingen har kunnat ta sig dit.
 |
| De strålsjuka brandmännen som dogpå sjukhus nr sex är begravda under bly och betong på Mitinikyrkogården i Moskva. Foto: Monica Antonsson |
Spökstaden Pripjat
Vi kör småningom vidare en sträcka på 8 km förbi den så kallade Röda skogen som ligger 500 meter från kärnkraftverket och som träffades direkt av utsläppet från reaktor fyra. Skogen blev röd och dog. Därav namnet.
- Den fälldes och begravdes i gropar som täcktes med en meter sand, säger Rimma. Sedan planterades ny skog ovanpå. Det är 10-15 000 uR/h där. De som gjorde jobbet tappade håret. Nu forskar både engelsmän, fransmän och amerikanare där. Hundratusentals arbetare i zonen blev sjuka. De är begravda i blykistor under betong.
Hon tror inte att de radioaktiva partiklarna från de begravda träden ska nå grundvattnet på tre till fem meters djup. Leran i marken ska sätta stopp för det, säger hon.
- Partiklarna är inte lösliga. Hade de varit det, så hade vi varit chanslösa.
Så kör vi då genom ytterligare en checkpont in i staden Pripjat där arbetarna bodde. Staden byggdes i två etapper 1970 och 1979. Härifrån evakuerades 50 000 människor i 1100 bussar den 27 april 1986.
- Pripjatborna och folk från 90 byar i nuvarande zonen evakuerades på bara två timmar, säger Rimma.
Totalt var det över 100 000 människor som togs härifrån. Sedan blev det flera. Men fortfarande bor folk i radioaktiva byar som exempelvis i odlingsdistriktet Narodichi i Zhitomir län sex, sju mil rakt västerut. Det finns inga pengar till fortsatt evakuering. Myndigheterna måste ju i så fall ge dem gratis lägenheter.
 |
| Rimma i ett rum på hotell Polissiai. Foto: Monica Antonsson |
Så står det skrivet på en av de första fasaderna som möter oss i Pripjat. Här är växtligheten på god väg att ta över. Det är svårt att ta sig fram mellan plundrade höghus där geigermätaren visar 200-1000 uR/h. Vildsvin och vargar är de enda invånarna numera.
- Staten gick igenom alla bostäder och tog hand om allt som var värdefullt, säger Rimma. Det som var kvar slängde soldaterna ut genom fönstren och förstörde. Allt för att undvika plundring och för att saker och ting inte skulle dyka upp på marknaderna i Kiev.
Om det är sant eller inte är svårt att veta. Många har till mig vittnat om hur de åkte tillbaka i smyg och hämtade sitt bohag. Lika många är berättelserna om plundring och om radioaktiva föremål som spritts ut över hela det forna Sovjet."Folkets hälsa är folkets välstånd"
står det på hotell Polissias fasad vid ett stort torg mitt i Pripjat. Vi närmast vadar i krossat glas när vi går uppför den breda säkert en gång rätt pampiga trappan till hotellets entre. Innanför till höger ligger den sönderslagna reception med hotelliggaren uppslagen på golvet. Till vänster ses resterna av en restaurang med halvcirkel formad scen för dansbanden. Det droppar vatten från taket på varje våning och träd växer rakt genom golven i hotellrummen. På takterrassen åtta trappor upp står resterna av en utställningen till varning för den amerikanska atomvapenfaran. Så här ska vi göra om USA anfaller oss med kärnvapen, heter det. I fjärran bildar reaktor fyra på kärnkraftsverket en skrämmande silhuett mot himlen.
Utanför hotellet tickar Rimmas geigermätare extra snabbt ju närmare den gröna mossan på marken hon håller den. Mossa drar åt sig radioaktivitet, visar det sig. Mätaren stannar på närmare 500 uR/h.
 |
| Utsikt från hotell Polissia. Foto: Monica Antonsson |
Strax intill hotellet ligger kulturhuset. Vi går in genom sceningången och rakt över scenen. Jag kan inte låta bli utan sjunger "Natt i Moskva" rakt ut i mörkret. De andra stämmer in på respektive språk. Kanske det sista framträdandet någonsin på Pripjats teater.
Vi tar oss vidare genom den stora, mörka teatersalongen med ledning av ljuset från fönster och öppna dörrar. På utsidan igen öppnar Rimma dörren till ett kulissförråd som hon nyligen har hittat. Där står jättelika porträtt av Sovjettidens potentater. Det är president Michail Gorpatjov, KGB-chefen Chevrikov och makthavare från politbyrån. Bilderna skulle ha använts som dekorationer på byggnaderna den 1 maj det olycksaliga året 1986.
Ett stenkast bort ligger nöjesfältet som aldrig blev invigt. Geigermätaren tickar oroväckande bland radiobilar och karuseller och vid foten av det rostiga pariserhjulet. Pinjetallarna som vuxit upp efter olyckan är missbildade här. Barren har tre i stället för två pinnar. Forskning pågår, säger Rimma. Det är mycket intressant.
Vi kör förbi simhallen där alla fönster har försvunnit. För bara några år sedan satt de på plats.
- De hade metallinfattningar, säger Rimma. De är stulna.
Vildsvin har bökat i jorden vid entrén så att väldiga diken har bildats. Det är de som regerar i Pripjat i samråd med rådjur, älgar och vargar.
- Jakt är förbjuden, säger Rimma. Den ende som jagar här är forskaren Olof Eriksson från Sverige.
Galgbacken
På tillbakavägen stannar vi till vid platsen för Galgträdet, ett träd som förr såg ut som en djävulsgaffel. Tyskarna hängde partisaner i trädet under andra världskriget. Senare hängde partisanerna förrädare i samma träd. Det stod som ett monument över världens orättvisor och efter kärnkraftsolyckan blev det en symbol för Tjernobyl, då den exploderade reaktor 4 syntes i fjärran bortom bladverket.
När Röda skogen höggs ner och det blev ensamt kvar föll det ihop och ersattes med ett minnesmärke av aluminium över sånt som aldrig dör, som till exempel mänsklig dumhet. Runt omkring har skogen vuxit upp. Reaktor 4 syns inte längre. En gul, trekantig skylt med tecknet för radioaktivitet talar i stället om att det är farligt att vistas i området.
- Vid en sådan skylt är det minst 600 uR/h, säger Rimma och lägger sin giegermätare på marken tills den mäter 800 uR/h, då hon avbryter mätningen och vi åker vidare.
Vi tar oss vidare genom den stora, mörka teatersalongen med ledning av ljuset från fönster och öppna dörrar. På utsidan igen öppnar Rimma dörren till ett kulissförråd som hon nyligen har hittat. Där står jättelika porträtt av Sovjettidens potentater. Det är president Michail Gorpatjov, KGB-chefen Chevrikov och makthavare från politbyrån. Bilderna skulle ha använts som dekorationer på byggnaderna den 1 maj det olycksaliga året 1986.
Ett stenkast bort ligger nöjesfältet som aldrig blev invigt. Geigermätaren tickar oroväckande bland radiobilar och karuseller och vid foten av det rostiga pariserhjulet. Pinjetallarna som vuxit upp efter olyckan är missbildade här. Barren har tre i stället för två pinnar. Forskning pågår, säger Rimma. Det är mycket intressant.
Vi kör förbi simhallen där alla fönster har försvunnit. För bara några år sedan satt de på plats.
- De hade metallinfattningar, säger Rimma. De är stulna.
Vildsvin har bökat i jorden vid entrén så att väldiga diken har bildats. Det är de som regerar i Pripjat i samråd med rådjur, älgar och vargar.
- Jakt är förbjuden, säger Rimma. Den ende som jagar här är forskaren Olof Eriksson från Sverige.
 |
| Röda skogen har fått sitt namn för att träden blev röda här efter olyckan. Platsen var så radioaktiv att de som röjde här blev sjuka och tappade håret. Foto: Monica Antonsson |
På tillbakavägen stannar vi till vid platsen för Galgträdet, ett träd som förr såg ut som en djävulsgaffel. Tyskarna hängde partisaner i trädet under andra världskriget. Senare hängde partisanerna förrädare i samma träd. Det stod som ett monument över världens orättvisor och efter kärnkraftsolyckan blev det en symbol för Tjernobyl, då den exploderade reaktor 4 syntes i fjärran bortom bladverket.
När Röda skogen höggs ner och det blev ensamt kvar föll det ihop och ersattes med ett minnesmärke av aluminium över sånt som aldrig dör, som till exempel mänsklig dumhet. Runt omkring har skogen vuxit upp. Reaktor 4 syns inte längre. En gul, trekantig skylt med tecknet för radioaktivitet talar i stället om att det är farligt att vistas i området.
- Vid en sådan skylt är det minst 600 uR/h, säger Rimma och lägger sin giegermätare på marken tills den mäter 800 uR/h, då hon avbryter mätningen och vi åker vidare.
 |
| En av fordonskyrkogårdarna i Tjernobyl. Foto: Monica Antonsson |
När vi närmar oss staden Tjernobyl passerar vi ett betonghus för utbränt kärnbränsle – sånt som terrorister inte ska få fatt i och som hos oss svenskar ska förvaras i djupa bergsrum.
Efter en sexrätters lunch på zonadministrationen åker vi till Tjernobyls hamn, där spöklika skepp ligger och rostar. Därifrån far vi vidare till en av de stora fordonskyrkogårdarna, där jeepar, lastbilar, helikoptrar och flygplan fått sin eviga parkeringsplats. Miljön är så radioaktiv, att vi måste beskåda den från en särskilt uppbyggd plattform.
– Jag arbetade här, säger Sergei och ryser när han vänder bilen för att köra oss tillbaka till hotellet i Kiev.
Monica Antonsson
Rimma fick tillstånd att resa till Sverige strax efter vårt besök ovan. Hon bodde hos mig och jag gjorde flera bandade intervjuer med henne. I bagaget hade hon med sig unikt material om bland annat den nya planerade sarkofagen. I gengäld fick hon ta del av information som såväl ukrainska som ryska - för att inte tala om västvärldens! - myndigheter tonar ner.
Vi höll kontakt per mail men när jag ett halvår senare skulle boka in nästa besök i Tjernobyl blev jag kontaktad av hennes chef som meddelade att hon var död. Och dödsfallet hade inträffat under åtminstone för oss mycket märkliga omständigheter. Chefen guidade oss i stället den gången. Ett reportageteam var med, bland annat en 27-årig fotograf och tvåbarnspappa. Mindre än ett år senare insjuknade han i leukemi som småningom tog hans liv.
Läs gärna hans blogg "En kopp kaffe och massor utav tid" http://blogg.daverus.se/
Och här ligger hans bildspel från Tjernobyl: http://www.daverus.se/
Läs gärna hans blogg "En kopp kaffe och massor utav tid" http://blogg.daverus.se/
Och här ligger hans bildspel från Tjernobyl: http://www.daverus.se/
Den nya sarkofagen som skulle ha varit färdig till skydd för världen 2006 är ännu inte på plats.
http://karnkraftsbloggen.blogspot.se/2013/03/den-nya-sarkofagen-mer-pengar-behovs.html
http://karnkraftsbloggen.blogspot.se/2012/12/forsta-sektionen-av-nya-sarkofagen-pa.html
http://karnkraftsbloggen.blogspot.se/2013/03/den-nya-sarkofagen-mer-pengar-behovs.html
http://karnkraftsbloggen.blogspot.se/2012/12/forsta-sektionen-av-nya-sarkofagen-pa.html
Och så här ser sarkofagen ut idag.
En ny sarkofag, en jättelik kupa byggs strax intill. Den ska skjutas över den gamla på räls under 2017. Sedan ska reaktorn monteras ned är det tänkt. Vi får väl se hur det blir med det.
Allt det bruna ni ser är rost.
