Resan maj 2004

Måndag 24 maj
Anders försov sig. Istället för att han hämtade mig, tog jag en taxi och plockade upp honom längs vägen. Vi skulle vara på Arlanda 7.20 men kom väl dit vid 8-tiden. Det visade sig att vi inte fanns med på passagerarlistan men allt ordnade sig och vi checkade in. Kl 9.20 lyfte vi från Arlanda med AeroSvit Ukrainian Airlines.

Flygningen gick bra även om planet verkade lite ruttet. Stolssätet satt löst och på ett ställe längs gången kändes det som om det var ett hål under mattan. Men allt gick, som sagt, bra. Vi åt och drack och fyllde i våra ”Emigration card” som man får sig tilldelade i planet.

Ukraina är en timma före i tiden, så vi landade på Boris pol i Kiev vid halv ett-tiden efter två timmars flygtid. Efter lite krångel i passkontrollen – de gillade inte mitt rosa, tillfälliga pass – tulldeklaration, stämplar och misstänksamma blickar, så kom vi igenom och ut, där vi omedelbart fångades upp av en taxichaufför som tog oss till hotell Kreshchatyk på huvudgatan Kreshchatyk street 14. Anders hade bokat rum åt oss men bokningen hade inte nått hotellet. Emellertid fick vi så småningom varsitt rum – Anders 503 och jag 614, där vi gjorde oss hemmastadda.

Vi växlade pengar (1 grivna är ungefär 2 kr) och gick ut och handlade lite på huvudgatan – mest presenter – en slags halmslöjd som är typisk för Ukraina - till vännerna i Novozybkov. Vi hittade dessutom svensk/ukrainska pins och varsin turistinfo över Kiev. Tanterna i stånden var överlyckliga. Bland stånden träffade vi dessutom en svensk högstadieklass påskolresa. Med hjälp av en fax på postkontoret gjorde Anders en penningöverföring till Änglagård. Vid åttatiden kom Lesya och Nastya till hotellet. Vi tog en taxi till en restaurang, där en svart minigris låg och sov i en låda. Vi åt en god middag och återvände så småningom till våra rum på hotellet.


Tisdag 25 maj

Köpte tågbiljetter till Bryansk med hjälp av resebyrån på hotellet. Vi var sena från Tjernobyl – resebyrån stängde kl 19, men de väntade tills vi kom vid åttatiden.
Middag med Lesya

Onsdag 26 maj
Anders och jag tog en taxi till Tjernobyl museet. Det kostade 40 hgrivnas (80:-) vilket är fyrdubbelt pris. Vi åkte senare samma sträcka med Lesya för 10 hgrivnas. Vi åt lunch strax intill, innan vi gick in på museet. Därifrån promenerade vi till Andreyevskaya street som är en segdragen och rätt brant backe upp till toppen av en av Kievs sju kullar. Längs gatan och sidogator står konstnärer och konsthantverkare och säljer sina alster. Där finns dessutom gott om gallerier och kaféer. Vi tog god tid på oss och handlade mycket, bland annat presenter till våra vänner i Novozybkov. När vi flera timmar senare nådde backens topp, landade vi på ett litet kafé, där vi lyckades beställa in borsch respektive varm macka med skinka och ost.

Vi fick meddelande om Tamara

Vi ringde Lions president – Terri XX – i Kiev och fick hans adress. Han är företagare – ger bland annat ut två tidningar – och skulle vara kvar på kontoret till 18.30. Vi tog oss tillbaka til hotellet, bytte kläder och försåg oss med de pins som Terri skulle ha. Med hjälp av en taxi som snirklade sig i omvägar runt stan för 40-50 hgrivnas hamnade vi så småningom på rätt adress (nära hotellet). Terri tog emot i chefsrummet. Han visade sig vara en engelsk adelsman som tidigare varit gift med en svenska. De bodde i Sverige, så han talar fläckfri svenska. Vi utbytte pins, standar och artigheter, varpå sekreteraren tog en bild på oss tillsammans. Vi tog adjö av Terri och promenerade hem via Golden Gate – Jaroslav den vises gamla stadsport – Sofiakatedralen och sedan till höger ner för kullen strax före Mikhaylovsky Cathedral.

Jag fick ett SMS från chief ed Vitaly Kharkevic. Han skrev att han hade ordnat ett hus i Novozybkov, där vi kunde bo. Varför vet jag inte. Vad var det för fel på hotellet plötsligt.
- Det är ett enkelt par med enkla vanor och ett hus med enkla, ryska bekvämligheter, skrev han. Jag rös bara vid tanken.

Vi åt middag med Lesya på en krog där man fick en extra flaska vin gratis, om man beställde in ett ukrainskt vin. Jag kan bara säga att det var jättegott. Vi orkade emellertid bara dricka upp den första, så vi fick den andra med oss i en kasse.

Från restaurangen tog vi taxi tillbaka till hotellet, där vi hämtade vårt bagage. Jag köpte två toarullar av korridorvärden för en dollar, varpå vi for iväg med Lesya i en taxi. Det visade sig att vi skulle ha haft svårt klara det själva. Det var långt att gå mellan spåren och mycket att bära. Väl ombord gjorde vi oss hemmastadda i vår kupé, varpå vi tog adjö av Lesya och det jättelika tåget rullade ut från stationen med destination Bryansk i Ryssland.

Torsdag 27 maj
Klockan tre på natten blev vi väckta av ukrainska tullen. De gillade fortfarande inte mitt skära, tillfälliga pass men efter en hel del diskussioner fick vi våra stämplar, varpå de tog våra ”Emigration card” och försvann. Vi somnade om men väcktes vid ytterligare två tillfällen, nu av ryska tullen. Vi sträckte ut våra pass genom dörren men vaknade knappt.
- Moskva? Frågade den siste tullaren.
- Njet. Novozybkov.
- Novozybkov???! Sa han och såg ytterligt förvånad ut. Därmed lät han sig emellertid nöjas, varpå vi somnade om igen. När vi vaknade några timmar senare, skickade jag ett SMS till Vitaly.
- Jag förstår att du anstränger dig för att ge oss det bästa, men personligen har jag svårt för att bo hemma hos folk. Speciellt om jag inte känner dem. Så förlåt, men jag föredrar att bo på hotellet.

Solen sken från klarblå himmel, när vi rullade in på stationen in Bryansk. Vi tog oss ut på perrongen med våra tunga väskor och följde med visst besvär folkströmmen, tills vi mötte dr Lydia och hennes chaufför Pavel (som åkte med oss från Viborg till Novozybkov 2000, när vi körde över fyra handikappbussar och en ambulans) i Änglagårds ambulans. Det är den hon använder, när hon åker någonstans. Det blev förstås ett kärt återseende.

Lydia föreslog att vi skulle börja med frukost och det lät ju bra. Problemet var att de flesta kaféer var stängda. Vi hittade emellertid en pizzeria mitt inne i Bryansk – mitt emot stadshuset, där vi tidigare förhandlat med Medical department – där vi fick en god lunch.

Därefter skulle vi registrera oss i Ryssland. Det måste man nämligen göra. Även ryssarna själva. KGB ska veta var man är och helst också vad man gör. Det enklaste är att ta in på ett hotell. Då blir man registrerad automatiskt. Annars kan man få sitta på en polisstation en hel dag och dessutom tvingas betala för det. Vi skulle därför officiellt ta in på ett hotell i Bryansk och betala för en natt. Det går nämligen inte att registrera sig i Novozybkov. Hotellet är för dåligt och har ingen sådan licens. En sådan kostar pengar och det är inga turister mer än vi som kommer dit. Därför måste vi – om vi ska följa lagen – åka till Bryansk 40 mil tur och retur bara för nöjet att betala ett hotellrum vi inte använder och få en registrering. Annars får man nämligen böta dyra pengar. Därför var det lika bra att vi registrerade oss på en gång, tyckte vi.

Lydia tog oss till ett hotell och förklarade för receptionisten vad vi ville ha. Hon skärskådade våra pass och skakade på huvudet.
- Var är deras Emigration card, undrade hon med barsk stämma.
De hade som bekant ukrainska tullen knyckt och därmed kunde vi inte registreras i Ryssland, sa hon.
Lydia insåg att vi var illa ute och att vi behövde hjälp. Det visade sig att Tamara Roschkova nu var intagen på hjärtkliniken i Bryansk, där hennes syster och systerson är läkare. Så vi for dit för att hälsa på. Sjukhuset är typiskt ryskt och följaktligen ingen höjdare. Vi tog i alla fall hissen upp och möttes av en storgråtande Tamara. Hon var rörd över vår ankomst och vi visades in i en kombinerad matsal och besöksrum. Det visade sig att hon dels har problem med hjärtat men kanske ännu mer med lungorna. Hon hade just röntgat lungorna, så det lutar åt lunginflammation. Hon frös dessutom, fast det var varmt.

Lydia förklarade situationen och Tamara var förskräckt. Det är synnerligen allvarligt att vistas i Ryssland utan Emigration card. Till sist gick hon och ringde några släktingar som jobbar inom FSB (!). Efter ytterligare några samtal hade vi en tid kl 16.00 hos tullen för att diskutera vårt problem. Det var fyra, fem timmars väntan som vi spenderade med att gå på marknad. Jag köpte tre par glasögon till Roger och en varm filt till Tamara som väntade i bilen. Därefter åkte vi till den fina restaurangen vid järnvägsstationen som ligger fyra trappor upp i ett varuhus, där vi åt en utsökt middag och där Pavel också fick vara med för en gångs skull.

- Tänk att de sköt på molnet, sa Tamara om Tjernobylolyckan och dess konsekvenser för Novozybkov.
- Därför har vi det så här nu. Och tänk före revolutionen 1917, då var Novozybkov ett handelscentrum för hela Europa. Vi hade butiker från köpmanhuset vid stora torget och ner till fader Nicolaus kyrka. Det var här alla priser fastställdes. Vi hade 12 (?) bibliotek och 12 hotell som var fullbelagda jämt. Nu har vi bara ett - och det står tomt!

Därefter bar det iväg till tullen, där vi fick visa våra pass och där Tamara och Lydia förhandlade rätt hårt. Efter ett i våra öron evigt tjatter, visade det sig, att vi skulle ha fått ett ryskt emigration card, när vi passerade gränsen, men det hade vi alltså inte fått. Felet var med andra ord tullens. Vi måste emellertid själva söka upp tjänstgörande tulltjänsteman på järnvägsstationen, be om ursäkt och skriftligen be att få ett emigration card.

Vi for iväg till järnvägsstationen (inte samma som vid restaurangen ovan) dit vi anlänt på morgonen. Vi (Tamara och Lydia) frågade oss fram (själva hade vi varit chanslösa) och blev småningom hänvisade till ett litet hus långt borta. Ryska järnvägsområden är milsvida. Vi traskade dit fick till sist tag i den siste av nattens tre tullare.
- Jag såg de där i natt, sa han. De kan ingen ryska och jag kan ingen engelska, så det kändes meningslöst att ens försöka tala med dem. Dessutom har de bara fyra dagars visum och ska till Novozybkov!
Det visade sig emellertid, att vi hade stämplar i våra pass som talade om, att vi just den dagen hade kommit in över gränsen. Det var fullt tillräckligt, sa han.

Då fick vi också veta, att man får vistas i Ryssland i tre dagar utan registrering. Allt vårt trassel hade alltså varit i onödan. Stackars Tamara som var så sjuk. Henne hade vi släpat ut och allt!

Vi körde tillbaka Tamara till sjukhuset och satte kurs mot Novozybkov. Det blev en rätt trevlig resa genom ett andlöst vackert landskap. Pavel är en mycket bra chaufför men han kör fort och gör gräsliga omkörningar. Vi anlände emellertid till hotel Iput kl 21.00, där det visade sig, att vi inte hade några rum. Vi hade visserligen förvarnat om vår ankomst bara några få dagar tidigare men ändå. Borgmästare Ivan Nesterov hade ju personligen meddelat Lydia, att allt var ordnat. Hon försvann iväg för att ringa honom, medan vi väntade i entrén med vårt bagage. Vakten (som bara tjänstgör vissa dagar) och tanterna i receptionen hälsade glatt med kramar och vänligt tjatter.

En stund senare kom Nesterov personligen rännande till hotellet! Det har aldrig tidigare hänt. Han förklarade att hotellet var fullbelagt och att det bara fanns kallvatten och ett enda dåligt rum utan toalett ledigt. Vore det därför inte rätt bra, om jag valde ett annat av stadens hotell som har varmvatten? Med tanke på vad Tamara hade sagt, så blev vi något förvånade. Jag frågade Lydia hur det plötsligt kunde dyka upp ett nytt hotell men fick liksom inget svar. Efter lite diskussioner om vem av oss som skulle flytta, dök det plötsligt upp ett rum till – nr 15 den näst bästa sviten.
- Oh chitionrne, os… sjöng den gulliga tanten – vi brukar sjunga den tillsammans – och tog mig med till rummet, där hon bäddade och gjorde i ordning.
Anders fick nr 40 – ett enkelrum utan toalett.

Borgmästaren insisterade på att vi skulle åka till det andra hotellet för att duscha. Vi tog våra necessärer och följde honom till ett slags ungdomshärbärge. Där var mörkt och skabbig och luktade pest. Röster hördes i mörkret och utanför en dörr stod en fin barnvagn. Nesterov låste med stolthet upp dörren till ett rum med möbler som höll på att rasa ihop men som var försett med badrum. Han visade att där fanns några krokar att hänga handduken på och skruvade på varmvattnet som omedelbart var kokhett.
- Tag med er nyckeln, när ni går, sa Nesterov. På så vis har ni tillgång till varmvatten hela tiden.

Anders tog de andra med sig och gick ut, så att jag skulle kunna låsa dörren. Badrumsdörren gick nämligen inte ens att stänga. Toaletten satt lös liksom handfatet. Det var knappt att man vågade röra sig överhuvudtaget.

När jag var klar, ropade jag på Anders. Han kom från någonstans ur mörkret. Lydia och Nesterov hade åkt men hennes son Misha väntade med bilen utanför. Jag väntade i rummet, medan Anders duschade. Jag vågade helt enkelt inte gå ut. När han var klar, var hela rummet översvämmat av vatten. Antingen saknades golvbrunn eller också så var det stopp i den.

- Hit återvänder jag inte, sa Anders. Jag kunde bara hålla med.

Mischa körde oss till hotellet, där vi lyckades få tag i en bit mörkt bröd som vi avnjöt med rysk kaviar och champagne på mitt rum (med toalett). Det blev många timmars prat för hotellet var trafikerat av herrar. Damerna fanns i rummen. En eventuell läsare av detta kan därmed själv räkna ut vad som pågick. Det var därför som vakten var i tjänst och det var därför som Nesterov var så nervös. Nästa morgon checkade damerna ut och hotellet var inte längre så fullbokat.

Fredag 28 maj
Vi hade beställt frukost – blini mm - till kl 8.00 men vi försov oss båda två. Jag vaknade inte förrän 09.15, när Vitaly Roschkov knackade på dörren. Han gick upp och väckte Anders också. När vi kom ner till restaurangen, trodde vi att vi skulle få vår frukost, men där blev det tji. Vitaly sa, att en chaufför med bil väntade, att det var hur bråttom som helst och att vi strax måste infinna oss på Lydias tjänsterum. Så vi for dit och där stod en annan frukost framdukad. Vi hade laddat med presenter som vi gav till Tanya med mössan (Lydias högra hand), massagekvinnan och chefssköterskan. Lydia ringde Nesterov och han kom störtandes för att hålla tal om hur bra vi är. Han blev förskräckt, när han av Lydia hörde, vad som sig tilldrager om nätterna på stans hotell. 
- Du ser väldigt trött ut, sa han till mig, men det var inte värre än vanligt.
- Jag har varken sett eller hört något, sa jag och visade tydligt, att jag inte ville diskutera saken.

Vi överräckte presenter till Lydia och Nesterov och fick kristallglas tillbaka. Dumt egentligen, men så går det till. Vi överräckte dessutom våra vykort och almanackan med målningar av barn på konstskolan i Novozybkov som vi ska försöka sälja för att få in mer pengar.

Lördag 29 maj
Med Vitaly till Gomel


Söndag 30 maj
Tåg till Kiev


Måndag 31 maj
Tjernigov


Tisdag 1 juni