Måndag 24 maj
Anders försov sig. Istället för att han hämtade mig, tog jag
en taxi och plockade upp honom längs vägen. Vi skulle vara på Arlanda 7.20 men
kom väl dit vid 8-tiden. Det visade sig att vi inte fanns med på
passagerarlistan men allt ordnade sig och vi checkade in. Kl 9.20 lyfte vi från
Arlanda med AeroSvit Ukrainian Airlines.
Flygningen gick bra även om planet verkade lite ruttet.
Stolssätet satt löst och på ett ställe längs gången kändes det som om det var
ett hål under mattan. Men allt gick, som sagt, bra. Vi åt och drack och fyllde
i våra ”Emigration card” som man får sig tilldelade i planet.
Ukraina är en timma före i tiden, så vi landade på Boris pol
i Kiev vid halv ett-tiden efter två timmars flygtid. Efter lite krångel i
passkontrollen – de gillade inte mitt rosa, tillfälliga pass – tulldeklaration,
stämplar och misstänksamma blickar, så kom vi igenom och ut, där vi omedelbart
fångades upp av en taxichaufför som tog oss till hotell Kreshchatyk på
huvudgatan Kreshchatyk street 14. Anders hade bokat rum åt oss men bokningen
hade inte nått hotellet. Emellertid fick vi så småningom varsitt rum – Anders
503 och jag 614, där vi gjorde oss hemmastadda.
Vi växlade pengar (1 grivna är ungefär 2 kr) och gick ut och
handlade lite på huvudgatan – mest presenter – en slags halmslöjd som är typisk
för Ukraina - till vännerna i Novozybkov. Vi hittade dessutom svensk/ukrainska
pins och varsin turistinfo över Kiev. Tanterna i stånden var överlyckliga.
Bland stånden träffade vi dessutom en svensk högstadieklass påskolresa. Med
hjälp av en fax på postkontoret gjorde Anders en penningöverföring till
Änglagård. Vid åttatiden kom Lesya och Nastya till hotellet. Vi tog en taxi
till en restaurang, där en svart minigris låg och sov i en låda. Vi åt en god
middag och återvände så småningom till våra rum på hotellet.
Tisdag 25 maj
Köpte tågbiljetter till Bryansk med hjälp av resebyrån på
hotellet. Vi var sena från Tjernobyl – resebyrån stängde kl 19, men de väntade
tills vi kom vid åttatiden.
Middag med Lesya
Onsdag 26 maj
Anders och jag tog en taxi till Tjernobyl museet. Det
kostade 40 hgrivnas (80:-) vilket är fyrdubbelt pris. Vi åkte senare samma
sträcka med Lesya för 10 hgrivnas. Vi åt lunch strax intill, innan vi gick in
på museet. Därifrån promenerade vi till Andreyevskaya street som är en
segdragen och rätt brant backe upp till toppen av en av Kievs sju kullar. Längs
gatan och sidogator står konstnärer och konsthantverkare och säljer sina
alster. Där finns dessutom gott om gallerier och kaféer. Vi tog god tid på oss
och handlade mycket, bland annat presenter till våra vänner i Novozybkov. När
vi flera timmar senare nådde backens topp, landade vi på ett litet kafé, där vi
lyckades beställa in borsch respektive varm macka med skinka och ost.
Vi fick meddelande om Tamara
Vi ringde Lions president – Terri XX – i Kiev och fick hans
adress. Han är företagare – ger bland annat ut två tidningar – och skulle vara
kvar på kontoret till 18.30. Vi tog oss tillbaka til hotellet, bytte kläder och
försåg oss med de pins som Terri skulle ha. Med hjälp av en taxi som snirklade
sig i omvägar runt stan för 40-50 hgrivnas hamnade vi så småningom på rätt
adress (nära hotellet). Terri tog emot i chefsrummet. Han visade sig vara en
engelsk adelsman som tidigare varit gift med en svenska. De bodde i Sverige, så
han talar fläckfri svenska. Vi utbytte pins, standar och artigheter, varpå
sekreteraren tog en bild på oss tillsammans. Vi tog adjö av Terri och
promenerade hem via Golden Gate – Jaroslav den vises gamla stadsport – Sofiakatedralen
och sedan till höger ner för kullen strax före Mikhaylovsky Cathedral.
Jag fick ett SMS från chief ed Vitaly Kharkevic. Han skrev
att han hade ordnat ett hus i Novozybkov, där vi kunde bo. Varför vet jag inte.
Vad var det för fel på hotellet plötsligt.
- Det är ett enkelt par med enkla vanor och ett hus med
enkla, ryska bekvämligheter, skrev han. Jag rös bara vid tanken.
Vi åt middag med Lesya på en krog där man fick en extra
flaska vin gratis, om man beställde in ett ukrainskt vin. Jag kan bara säga att
det var jättegott. Vi orkade emellertid bara dricka upp den första, så vi fick
den andra med oss i en kasse.
Från restaurangen tog vi taxi tillbaka till hotellet, där vi
hämtade vårt bagage. Jag köpte två toarullar av korridorvärden för en dollar,
varpå vi for iväg med Lesya i en taxi. Det visade sig att vi skulle ha haft
svårt klara det själva. Det var långt att gå mellan spåren och mycket att bära.
Väl ombord gjorde vi oss hemmastadda i vår kupé, varpå vi tog adjö av Lesya och
det jättelika tåget rullade ut från stationen med destination Bryansk i
Ryssland.
Torsdag 27 maj
Klockan tre på natten blev vi väckta av ukrainska tullen. De
gillade fortfarande inte mitt skära, tillfälliga pass men efter en hel del
diskussioner fick vi våra stämplar, varpå de tog våra ”Emigration card” och
försvann. Vi somnade om men väcktes vid ytterligare två tillfällen, nu av ryska
tullen. Vi sträckte ut våra pass genom dörren men vaknade knappt.
- Moskva? Frågade den siste tullaren.
- Njet. Novozybkov.
- Novozybkov???! Sa han och såg ytterligt förvånad ut.
Därmed lät han sig emellertid nöjas, varpå vi somnade om igen. När vi vaknade
några timmar senare, skickade jag ett SMS till Vitaly.
- Jag förstår att du anstränger dig för att ge oss det
bästa, men personligen har jag svårt för att bo hemma hos folk. Speciellt om
jag inte känner dem. Så förlåt, men jag föredrar att bo på hotellet.
Solen sken från klarblå himmel, när vi rullade in på
stationen in Bryansk. Vi tog oss ut på perrongen med våra tunga väskor och
följde med visst besvär folkströmmen, tills vi mötte dr Lydia och hennes
chaufför Pavel (som åkte med oss från Viborg till Novozybkov 2000, när vi körde
över fyra handikappbussar och en ambulans) i Änglagårds ambulans. Det är den
hon använder, när hon åker någonstans. Det blev förstås ett kärt återseende.
Lydia föreslog att vi skulle börja med frukost och det lät
ju bra. Problemet var att de flesta kaféer var stängda. Vi hittade emellertid
en pizzeria mitt inne i Bryansk – mitt emot stadshuset, där vi tidigare
förhandlat med Medical department – där vi fick en god lunch.
Därefter skulle vi registrera oss i Ryssland. Det måste man
nämligen göra. Även ryssarna själva. KGB ska veta var man är och helst också
vad man gör. Det enklaste är att ta in på ett hotell. Då blir man registrerad
automatiskt. Annars kan man få sitta på en polisstation en hel dag och dessutom
tvingas betala för det. Vi skulle därför officiellt ta in på ett hotell i
Bryansk och betala för en natt. Det går nämligen inte att registrera sig i Novozybkov.
Hotellet är för dåligt och har ingen sådan licens. En sådan kostar pengar och
det är inga turister mer än vi som kommer dit. Därför måste vi – om vi ska
följa lagen – åka till Bryansk 40 mil tur och retur bara för nöjet att betala
ett hotellrum vi inte använder och få en registrering. Annars får man nämligen
böta dyra pengar. Därför var det lika bra att vi registrerade oss på en gång,
tyckte vi.
Lydia tog oss till ett hotell och förklarade för
receptionisten vad vi ville ha. Hon skärskådade våra pass och skakade på
huvudet.
- Var är deras Emigration card, undrade hon med barsk
stämma.
De hade som bekant ukrainska tullen knyckt och därmed kunde
vi inte registreras i Ryssland, sa hon.
Lydia insåg att vi var illa ute och att vi behövde hjälp.
Det visade sig att Tamara Roschkova nu var intagen på hjärtkliniken i Bryansk,
där hennes syster och systerson är läkare. Så vi for dit för att hälsa på.
Sjukhuset är typiskt ryskt och följaktligen ingen höjdare. Vi tog i alla fall
hissen upp och möttes av en storgråtande Tamara. Hon var rörd över vår ankomst
och vi visades in i en kombinerad matsal och besöksrum. Det visade sig att hon
dels har problem med hjärtat men kanske ännu mer med lungorna. Hon hade just
röntgat lungorna, så det lutar åt lunginflammation. Hon frös dessutom, fast det
var varmt.
Lydia förklarade situationen och Tamara var förskräckt. Det
är synnerligen allvarligt att vistas i Ryssland utan Emigration card. Till sist
gick hon och ringde några släktingar som jobbar inom FSB (!). Efter ytterligare
några samtal hade vi en tid kl 16.00 hos tullen för att diskutera vårt problem.
Det var fyra, fem timmars väntan som vi spenderade med att gå på marknad. Jag
köpte tre par glasögon till Roger och en varm filt till Tamara som väntade i
bilen. Därefter åkte vi till den fina restaurangen vid järnvägsstationen som
ligger fyra trappor upp i ett varuhus, där vi åt en utsökt middag och där Pavel
också fick vara med för en gångs skull.
- Tänk att de sköt på molnet, sa Tamara om Tjernobylolyckan
och dess konsekvenser för Novozybkov.
- Därför har vi det så här nu. Och tänk före revolutionen
1917, då var Novozybkov ett handelscentrum för hela Europa. Vi hade butiker
från köpmanhuset vid stora torget och ner till fader Nicolaus kyrka. Det var
här alla priser fastställdes. Vi hade 12 (?) bibliotek och 12 hotell som var
fullbelagda jämt. Nu har vi bara ett - och det står tomt!
Därefter bar det iväg till tullen, där vi fick visa våra
pass och där Tamara och Lydia förhandlade rätt hårt. Efter ett i våra öron evigt
tjatter, visade det sig, att vi skulle ha fått ett ryskt emigration card, när
vi passerade gränsen, men det hade vi alltså inte fått. Felet var med andra ord
tullens. Vi måste emellertid själva söka upp tjänstgörande tulltjänsteman på
järnvägsstationen, be om ursäkt och skriftligen be att få ett emigration card.
Vi for iväg till järnvägsstationen (inte samma som vid
restaurangen ovan) dit vi anlänt på morgonen. Vi (Tamara och Lydia) frågade oss
fram (själva hade vi varit chanslösa) och blev småningom hänvisade till ett
litet hus långt borta. Ryska järnvägsområden är milsvida. Vi traskade dit fick
till sist tag i den siste av nattens tre tullare.
- Jag såg de där i natt, sa han. De kan ingen ryska och jag
kan ingen engelska, så det kändes meningslöst att ens försöka tala med dem.
Dessutom har de bara fyra dagars visum och ska till Novozybkov!
Det visade sig emellertid, att vi hade stämplar i våra pass
som talade om, att vi just den dagen hade kommit in över gränsen. Det var fullt
tillräckligt, sa han.
Då fick vi också
veta, att man får vistas i Ryssland i tre dagar utan registrering. Allt
vårt trassel hade alltså varit i onödan. Stackars Tamara som var så sjuk. Henne
hade vi släpat ut och allt!
Vi körde tillbaka Tamara till sjukhuset och satte kurs mot Novozybkov.
Det blev en rätt trevlig resa genom ett andlöst vackert landskap. Pavel är en
mycket bra chaufför men han kör fort och gör gräsliga omkörningar. Vi anlände
emellertid till hotel Iput kl 21.00, där det visade sig, att vi inte hade några
rum. Vi hade visserligen förvarnat om vår ankomst bara några få dagar tidigare
men ändå. Borgmästare Ivan Nesterov hade ju personligen meddelat Lydia, att
allt var ordnat. Hon försvann iväg för att ringa honom, medan vi väntade i
entrén med vårt bagage. Vakten (som bara tjänstgör vissa dagar) och tanterna i
receptionen hälsade glatt med kramar och vänligt tjatter.
En stund senare kom Nesterov personligen rännande till
hotellet! Det har aldrig tidigare hänt. Han förklarade att hotellet var
fullbelagt och att det bara fanns kallvatten och ett enda dåligt rum utan
toalett ledigt. Vore det därför inte rätt bra, om jag valde ett annat av
stadens hotell som har varmvatten? Med tanke på vad Tamara hade sagt, så blev
vi något förvånade. Jag frågade Lydia hur det plötsligt kunde dyka upp ett nytt
hotell men fick liksom inget svar. Efter lite diskussioner om vem av oss som
skulle flytta, dök det plötsligt upp ett rum till – nr 15 den näst bästa
sviten.
- Oh chitionrne, os… sjöng den gulliga tanten – vi brukar
sjunga den tillsammans – och tog mig med till rummet, där hon bäddade och
gjorde i ordning.
Anders fick nr 40 – ett enkelrum utan toalett.
Borgmästaren insisterade på att vi skulle åka till det andra
hotellet för att duscha. Vi tog våra necessärer och följde honom till ett slags
ungdomshärbärge. Där var mörkt och skabbig och luktade pest. Röster hördes i
mörkret och utanför en dörr stod en fin barnvagn. Nesterov låste med stolthet
upp dörren till ett rum med möbler som höll på att rasa ihop men som var
försett med badrum. Han visade att där fanns några krokar att hänga handduken
på och skruvade på varmvattnet som omedelbart var kokhett.
- Tag med er nyckeln, när ni går, sa Nesterov. På så vis har
ni tillgång till varmvatten hela tiden.
Anders tog de andra med sig och gick ut, så att jag skulle
kunna låsa dörren. Badrumsdörren gick nämligen inte ens att stänga. Toaletten
satt lös liksom handfatet. Det var knappt att man vågade röra sig
överhuvudtaget.
När jag var klar, ropade jag på Anders. Han kom från
någonstans ur mörkret. Lydia och Nesterov hade åkt men hennes son Misha väntade
med bilen utanför. Jag väntade i rummet, medan Anders duschade. Jag vågade helt
enkelt inte gå ut. När han var klar, var hela rummet översvämmat av vatten.
Antingen saknades golvbrunn eller också så var det stopp i den.
- Hit återvänder jag inte, sa Anders. Jag kunde bara hålla
med.
Mischa körde oss till hotellet, där vi lyckades få tag i en
bit mörkt bröd som vi avnjöt med rysk kaviar och champagne på mitt rum (med
toalett). Det blev många timmars prat för hotellet var trafikerat av herrar.
Damerna fanns i rummen. En eventuell läsare av detta kan därmed själv räkna ut
vad som pågick. Det var därför som vakten var i tjänst och det var därför som
Nesterov var så nervös. Nästa morgon checkade damerna ut och hotellet var inte
längre så fullbokat.
Fredag 28 maj
Vi hade beställt frukost – blini mm - till kl 8.00 men vi
försov oss båda två. Jag vaknade inte förrän 09.15, när Vitaly Roschkov
knackade på dörren. Han gick upp och väckte Anders också. När vi kom ner till
restaurangen, trodde vi att vi skulle få vår frukost, men där blev det tji.
Vitaly sa, att en chaufför med bil väntade, att det var hur bråttom som helst
och att vi strax måste infinna oss på Lydias tjänsterum. Så vi for dit och där
stod en annan frukost framdukad. Vi hade laddat med presenter som vi gav till
Tanya med mössan (Lydias högra hand), massagekvinnan och chefssköterskan. Lydia
ringde Nesterov och han kom störtandes för att hålla tal om hur bra vi är. Han
blev förskräckt, när han av Lydia hörde, vad som sig tilldrager om nätterna på
stans hotell.
- Du ser väldigt trött ut, sa han till mig, men det var inte
värre än vanligt.
- Jag har varken sett eller hört något, sa jag och visade
tydligt, att jag inte ville diskutera saken.
Vi överräckte presenter till Lydia och Nesterov och fick
kristallglas tillbaka. Dumt egentligen, men så går det till. Vi överräckte
dessutom våra vykort och almanackan med målningar av barn på konstskolan i
Novozybkov som vi ska försöka sälja för att få in mer pengar.
Lördag 29 maj
Med Vitaly till Gomel
Söndag 30 maj
Tåg till Kiev
Måndag 31 maj
Tjernigov
Tisdag 1 juni
