Resan oktober 2002

Tjernobyls Barn / Novozybkov

En berättelse i all hast från 

Lions distrikt 101-U:s rekognoseringsresa till

Ryssland 21-27 oktober 2002

 av

Monica Antonsson

som reste tillsammans med

 Anders Rönnholm, Bruno Pettersson och Roger Larsson

Den efter Tjernobylolyckan radioaktivt nedsmutsade staden Novozybkov i sydvästra Ryssland kallas ”Den glömda staden”. Hit når sällan eller aldrig någon hjälp från vare sig Moskva eller utlandet. I bakgrunden skymtar Old Believers vackra kyrka. De grundade staden i dåvarande Polen för 300 år sedan, efter att ha flytt undan den ryske tsaren för sin tros skull.

Måndag 21 oktober 2002

Roger kom med buss kl 7.15, varpå taxin tog oss till Arlanda där Anders Rönnholm och Bruno Pettersson mötte upp. Anders är president för Vallentuna Lions Club och Bruno, som kommer från Norrköpingsklubben, skulle åka med i sin egenskap av IRD - ansvarig för Sveriges Lions internationella kontakter. Roger är transportansvarig, blivande presumtiv medlem i Vallentunaklubben och själv leder jag projektet Tjernobyls barn/Novozybkov i såväl Vallentunaklubben som på distriktet. Vi diskuterade vem som skulle betala Anders och Rogers resor – distriktet eller Vallentunaklubben – varpå Bruno slog fast att det skulle distriktet göra. Vi checkade in vårt bagage till Aeroflots flight SU220, växlade till oss dollar, fikade och gick ombord varpå vår Boing 737 som lyfte mot Moskva kl 10.05.

Mot ett regnigt Moskva

Flygturen på 2 tim och 15 minuter gick hur bra som helst och maten var god. På grund av tidsskillnaden på två timmar landade vi kl 14.20 på Moskvas internationella flygplats Sheremetievo, där vi snabbt fick vårt bagage. Efter att ha fyllt i en slags persondeklaration, passerade vi tullen och kom ut i ankomsthallen. Där stod Alla Yaroshinskaya - en parant dam i sin bästa ålder i röd kappa och svarta stövlar med höga klackar - med en skylt som det stod ”Monica” på. Vid hennes sida stod maken Sasha som likt alla andra ryska män med det namnet i verkligheten heter Alexander. Vi tog oss ut till parkeringsplatsen och deras vita, jeepaktiga kärra av japanskt ursprung. Emellertid var vi för många och hade för många väskor, så en taxi måste till. Alla frågade runt på parkeringen och hittade snabbt en ”rysk taxi” (en privatbilist) som erbjöd oss skjuts och lastade in våra väskor. Alla och jag hoppade in i den bilen, medan Anders, Bruno och Roger åkte med Sasha. Det småregnade och vi hade åtminstone en timmas resa längs Moskvas tiofiliga motorväg framför oss till hotellet.

Alla Yaroshinskaya

Former MP, President, Auther, Journalist.

Vem är då denna, vår så vänliga guide i Moskva? Vid tiden för Tjernobylolyckan 1986 var Alla lokalreporter i sin hemstad Zjitomir 15 mil sydväst om Tjernobyl i Ukraina. Hon gjorde initierade reportage och skrev så småningom boken ”Chernobyl – the forbidden truth” varpå hon tvingades lämna Ukraina. Boken gav henne emellertid lilla Nobelpriset i Stockholm 1992 – trots att den märkligt nog inte finns att ens låna på svenska bibliotek. Den kan emellertid beställas för dryga hundralappen från Jon Carpenters Publishing, PO Box 129, Oxford OX1 4PH, tel 0865-790715.

Alla Yaroshinskaya har publicerat minst tio böcker och mer än 700 artiklar om Tjernobylolyckan, atombombens historia, kärnkraft och kärnsäkerhet. Hon är följaktligen oerhört kunnig i ämnet, har goda kontakter och ett enormt nätverk. Det är hon för övrigt välkänd för i hela den initierade världen. Själv hörde jag talas om henne, så snart jag började arbeta med Tjernobylfrågan efter mitt första besök i Novozybkov och Tjernobyl 1997. Det går att hitta rätt mycket om henne på internet. Så småningom fick vi kontakt och sedan dess har vi e-mailat. På sistone har hon varit mig till stor och ovärderlig hjälp med den transport som nu står och väntar på att få packas upp i Novozybkov. Det här var emellertid vårt första möte och då vi drivs av samma kall – att berätta sanningen om Tjernobylolyckan – hade vi hade mycket att prata om längs vägen till hotellet.

För att beskriva Alla Yaroshinskaya mer ingående följer här ett klipp ur meritlistan som hon är noga med att dela ut. Hon har varit president för Rysslands Ekologiska Center likaväl som hon var rådgivare till president Boris Yeltsin under hela hans regeringstid. Hon har varit chef för det ryska Massmedia- och informationsdepartementet, medlem av parlamentet, kommittén för Glasnost, kommittén för mänskliga rättigheter och chef för miljödepartementet. Alla har vidare varit samordnare för Ukrainska folkets demokratiska front för Perestroika, för den första demokratiska nyhetstidningen i Ukraina ”The Citizen´s Voice” samt för den politiska klubben Perestroika.

Hon har varit medlem av Helsingfors internationella kommitté för mänskliga rättigheter likaväl som hon varit medlem av Europaparlamentet. Dessutom har hon varit chef för en internationell kommitté för försvar för journalisters rätt och pressfrihet samt sekreterare för ryska journalistförbundet. Hon har vidare varit president för en rysk ekologisk välgörenhetsfond och arbetat i en av presidenten tillsatt kommitté för kvinnoproblem i Ryska federationen. Hon har suttit i redaktionen för ett antal tidningar som den ekologiska tidskriften Spasenie och Chernobyls Newspaper Nabat (Alarm, Vitryssland).

I dag är hon rådgivare till förre presidenten Mikhail Garbachev och medlem av hans Internationella Gröna Kors-fond. Hon är chef för den ryska socialdemokratiska rörelsen och sitter i redaktionen för tidningar som ”Ecology and Life” och ”Energy and Security (Institute for Energy and Environmental Research, USA). Dessuom är hon medlem av Nationalkommittén UNESCO likaväl som hon är medlem av ”Executive Committee and Council of International Network of Engineers and Schientists for Global Responsibility”.

För att bara nämna något…

Park Hotel AST Hof

Vi kom fram till Park Hotel AST Hof på Bolshaya Filyovskaya street 25 som ligger i närheten av Moskvafloden men rätt långt från den centrala delen av Moskva. Rysslands huvudstad har världens dyraste hotellpriser men Alla hade lyckats hitta rum åt oss för 70 dollar per natt och person. Hade vi varit ute i god tid med våra bokningar, hade hon kunnat fixa rum på ett mer centralt hotell för 50 dollar per natt, sa hon. Det hotellet var emellertid fullbokat. 

Vårt hotell i Moskva låg lite avsides men var helt okey. 

Speciellt baren och matsalen var vackert inredda i blått och vitt.

Vi kånkade in vårt bagage, fick nycklarna till våra fyra enkelrum med toalett och dusch och installerade oss. Det var snyggt och propert. Alla och Sasha tog våra pass och åkte för att köpa tågbiljetter till oss. Man måste nämligen ha pass för en sådan sak i Ryssland – i alla fall som turist. Själva samlades vi i hotellets vackra restaurang i blått och vitt, varpå jag – till grabbarnas stora bestörtning – beställde in min första tallrik ukrainsk borsch med smetana (liknar gräddfil). Det var för övrigt bara Anders som möjligen kunde tänka sig lite rödbetssoppa. Den serverades i en kokosnötsformad keramikskål och var verkligen god.

Middag hos Alla och Sasha

Alla och Sasha hämtade oss vid sjutiden. Vi var bjudna på middag i deras hem, en vackert inredd trerumsvåning någonstans i Moskva. Bordet stod dukat i vardagsrummet och efter en tallrik borsch avnjöt vi vår middag på kallskuret med saltgurka och olika sallader. Det var legymsallad, vitkålssallad (kapusta), rödbetssallad, tomat-och-gurka-sallad som det ska vara i Ryssland. Allas mamma, som tillfälligt var på besök, bjöd dessutom på jättegoda kåldolmar samt äppelpaj till efterrätt. 

Bruno Pettersson och Anders Rönnholm tackade Alla Yaroshinskaya och hennes man Sasha för en god middag och en trivsam kväll.

Vi hade en mycket trevlig kväll tillsammans med Alla och hennes man som dessvärre bara talar ryska. Han är en trevlig prick med varma ögon. Hon berättade om sina böcker varav bara några har översatts till engelska. Vi överlämnade våra presenter och en av Allas söner – hon har barnen i ett tidigare äktenskap – kom och hälsade. Han studerar till jurist. Sasha gav oss våra tågbiljetter och körde oss till hotellet. Biljetterna kostade 80 dollar men han fick 100 för att i någon mån täcka hans kostnader under dagen. Vi avslutade kvällen på Brunos rum, innan var och en gick till sitt.

Tisdag 22 oktober

Vi åt frukost i matsalen, varpå Alla och Sasha hämtade oss klockan 10.00. Vi fick fortfarande inte plats i bilen, så Alla fixade ännu en ”rysk taxi”, varpå det bar iväg till vårt möte med Novikov Alexandr Anatolievich, chef för the Commission of International Humanitarian Aid of the Russian Federation kl 11.00.

Efter 50 minuters biltur promenerade vi några kvarter, innan vi klev in genom porten till ett stort hus med myndighetsrötter i Sovjettiden. Alla förklarade för vakten i bottenplanet, att vi var en svensk delegation med inbokad tid hos chefen, varpå vi släpptes in. Vi tog en trång hiss några våningar upp och kom ut i en korridor med flagnande färg på väggarna och buntvis med ledningar fästade längs innertaket. Kontorsfolk som verkade ha viktiga saker för sig hastade hit och dit, medan vi väntade på en sekreterare som småningom tog oss till högste chefen Novikov.

Novikov Alexandr Anatolievich 

högste chef för Commission of International Humanitarian Aid of the Russian Federation.

Alla presenterade sig och oss och förklarade vårt ärende, varpå Bruno tog till orda. Han berättade att han genomfört många liknande projekt (att restaurera och utrusta sjukhus) i Baltikum och att han kan tänka sig att göra detsamma i Novozybkov – förutsatt att kommissionen och tullen samarbetar.

- När jag kommer ska grindarna stå öppna och passar det inte, så blir det ingen hjälp, sa han i enlighet med sina tidigare erfarenheter, att myndighetspersoner ska hållas kort och sättas på plats redan från början.

Jag fick därefter redogöra för våra erfarenheter från hjälpresorna 1999 och 2000 då vi – i privat regi men med Lions välsignelse – körde över totalt 3 ambulanser och 4 färdtjänstbussar. Av dem står fortfarande 2 ambulanser i tullen. Jag ifrågasatte också varför tullen kräver skatt på begagnade kläder och förklarade våra problem med den långa handläggningstiden för tullfrihet i Ryssland.

Novikov, som visade sig vara en såväl trevlig som positivt inställd person, förklarade att kommissionen har att följa den ryska lagen och ingenting annat. Varje last/gåva måste föregås av ett formellt gåvobrev som ska vara ställt från en organisation till en annan. Mottagarorganisationen ska dessutom helst vara känd av kommissionen. Gåvobrevet ska för övrigt innehålla såväl serienummer som statistiskt tulldeklarationsnummer, antal, vikt och värde. Det ska även påpekas att gåvan är humanitär hjälp som inte får vidareförsäljas.

Varje gåvobrev kräver att mottagarorganisationen skaffar ett antal intyg (enligt en lista som vi fick) och att de – och ingen annan - ansöker om tullfrihet. Kommissionen sammanträder två gånger i månaden och det är endast då som tullfrihet kan beviljas. Mottagarens representant måste infinna sig personligen och då ha med sig alla intyg. Har han eller hon missat något, så blir det inget intyg. Lätt som en plätt alltså.  Mottagarorganisationen måste med andra ord vara mycket väloljad.

Novikov berättade att det finns ett skrivfel i den ryska lagen som gör att bilar aldrig kan bli ”humanitär hjälp” och att man därför måste betala tull för dem. Detta är emellertid på väg att rättas till. Paragrafen har, vid det här laget, passerat två instanser på väg mot en ändring som troligen kommer att vara klar före jul. Då kan våra bilar släppas, trodde han.

Han undvek skickligt att svara på min fråga, om vi i annat fall kan få tillbaka ambulanserna och köra dem till Sverige. Om en gåva inte kan nå mottagaren bör den, enligt min mening, återgå till givaren och inte kunna konfiskeras av tullen. Men som sagt, det svarade han inte på.

Secondhand kläder

Våra samarbetspartners i Novozybkov har vid flera tillfällen sagt, att de inte vill ha secondhand-kläder. De har skyllt på tullen och sagt, att om vi skickar begagnade kläder, kommer tullen att begära skatt för dem. Eftersom vi har ett akut problem - att bli av med 500 säckar vinterkläder - bad jag om en förklaring.

Novikov sa, att kommissionen mycket riktigt har infört begränsningar på tullfrihet för begagnade kläder. Orsaken är att många mottagare har sålt kläderna och stoppat pengarna i egen ficka. Han antydde vidare, att det bland annat förekommit i Novozybkov vilket alltså föranlett tullen att inte ge oss tullfrihet för begagnade kläder. Det finns emellertid vissa möjligheter att få tullfrihet ändå, om vi bara adresserar gåvobrevet till en pålitlig mottagare som till exempel sjukhuset. Han påpekade dock, att vi inte ska adressera gåvan till de sociala myndigheterna. Det är alltså svårt att få tullfrihet för kläder men ändå fullt möjligt.

Novikov berättade vidare, att om vi koncentrerar hjälpen till en och samma mottagare, så kan den organisationen/instansen ansöka om tullfrihet årsvis i stället för per last.  

Novikov verkade inte särskilt imponerad av vårt förslag om att bilda en Lions Club i Novozybkov för att ha en pålitlig mottagarorganisation. Möjligen vet han inte vad Lions är eller så vill han vänta och se hur det hela faller ut. Han föreslog att vi i stället ska samarbeta med en etablerad hjälporganisation i länshuvudstaden Bryansk ”som aldrig har några problem med tullen” samt att vi nu skulle försöka sammanträffa dels med en guvernörnånting vid tullen i Bryansk samt med chefen för den lokala tullstationen. Novikov menade att den där guvernörennånting säkert kunde komma till oss i Novozybkov och att vi skulle träffa honom och den lokale tullchefen samtidigt.

Efter vårt möte hade Novikov ringt guvernören i Bryansk och berättat om vårt möte. Guvernörens sekreterare ringde i sin tur ringt Tamara Rochkova i Novozybkov som naturligtvis inte fattade någonting. Senare – under vårt besök i Novozybkov – berättade hon att denne man emellertid inte kunde komma till oss. Ville vi träffa honom, så fick vi vackert komma till Bryansk 17 mil bort fågelvägen, så vi beslöt oss för att avstå. Vårt besök i Novozybkov varade bara 2,5 dagar. 

President Marina Alexeenko

Lions Club ”Moscow capital”, district 123 (Stolitsa).

Efter 1,5 timmas samtal överräckte vi våra gåvor och tackade Novikov för att han tagit emot oss. Vi tog oss ut på gatan igen och promenerade en kvart till den mötesplats, där Marina Alexeenko, president för Lions Club ”Moscow capital” eller ”Moscow-Stolitsa”, district 123, väntade. Vi har e-mailat sedan Conny Kingfors i Täbyklubben ordnade en kontakt med dåvarande DG i Moskva som i sin tur delegerade till Marina att bistå oss i vårt arbete. Hon for direkt till Novozybkov för att informera om Lions och i syfte att chartra en klubb där. Tamara Rochkova har berättat för mig att hon sa:

- Lions Club är till för de rika. Jag vill bara ha med dem som kan betala sin avgift. Novozybkovborna var misstänksamma och undrande:

- Men vi har inga sådana pengar…

- Då får ni sälja lite humanitär hjälp, sa Marina enligt Tamara.

- Vill du att vi ska hamna i fängelse?

- Det är enkelt. Jag är advokat (lawer). Jag ska visa er hur ni ska göra.

Borgmästare Ivan Nesterov och Marina Alexeenko kom på kant med varandra direkt. Låt oss vänta tills Monica kommer, sa han – också enligt Tamara.

Under sensommaren har bland andra Bertil Ravnell, Lions Club Sigtuna och IR-ansvarig på distriktet försökt kolla upp Marina och hennes klubb. Han har då konstaterat, att varken hon eller klubben finns registrerad i internationella matrikeln. Frågan är om det beror på, att matrikeln är dåligt uppdaterad eller om de inte har betalat den internationella avgiften. I skrivande stund har vi inte svaret på den frågan. I vilket fall som helst, efter konsultation med Bruno, beslöt vi oss för att träffa henne. Alla följde med som tur var. Det visade sig nämligen att Marina inte talar ett ord engelska – trots att hon skrivit till mig så många gånger. Hon använder sig av en automatisk översättare som Anders senare hittade under internetadressen: www.translate.ru. 

- Jag är bättre på tyska, sa Marina varpå Anders hakade på och bytte språk. Men hon talade inte tyska heller. Parant är hon emellertid, blonderad och mycket välklädd.   

Lions Marina valde vår lunchrestaurang. Vi höll på att bli ruinerade. 

Så se upp för Restaurang Dyr i Moskva.

Restaurang Dyr i Moskva

Marina hade valt restaurangen för vår lunch och vi steg aningslösa in och lämnade våra ytterkläder i garderoben. En trappa ledde ner till restaurangen som var inredd på temat jakt och vilda djur. Det var jaktmotiv på väggarna, tavelramar av trä men i form av gevär och pistoler, det var uppstoppade fåglar och en mängd andra djur. Vid toaletten låg till exempel en uppstoppad lokatt och såg alldeles äkta ut. 

Vi insåg för sent, att vi hamnat på en alldeles för dyrbar krog men lyckades förhindra större utsvävningar än en vanlig lunch med öl. Maten bestod av lite sallad och en köttbit med sås. Den var bra utan att för den skull vara särskilt minnesvärd. Notan för sex personer kommer vi emellertid aldrig att glömma. Den slutade på över 3000 kronor! Det var elakt värre av en Lion i Moskva, tycker jag.

Vi hade emellertid trevligt. Jag fick en Lionpins från Moskvaklubben och Anders gav henne ett standar. Jag fick dessutom en kopia av en skrivelse som hon sa hade befriat våra handikappbussar ur tullens garn. Tamara Roshkova blev senare arg och sa att det inte var med sanningen överensstämmande. Att bussarna släppts – trots att bilar enligt rysk lag alltså aldrig kan bli humanitär hjälp - var i stället resultatet av maken Vitalys Roshkovs kamp mot tullsnokarna. 

Mätta och belåtna utanför restaurangen - sedan notan var betald. Alla Yaroshinskaya,

Roger Larsson, Marina Alexeenko och Bruno Pettersson.

Marina berättade om sitt besök i Novozybkov som hon upplevde som positivt. Hon berättade också en sjörövarhistoria om att hon tagit med sig tre flaskor vatten från Moskva och att en av dem visat sig vara radioaktiv, sedan hon återvänt hem. Jag vet inte vem hon ville imponera på och Alla förkastade det direkt. Den historien var lite väl fantasifull. Speciellt som hon påstod att orsaken skulle ha varit strålning från rymden.

Bruno och Alla försjönk i ett samtal om hennes bok ”Chernobyl – the forbidden truth”. Han lovade att en bekant (i Holland, tror jag det var) översätta den till svenska och se till att den publiceras i Sverige.

- No problems, sa han och Alla blev väldigt glad förstås.

Vi andra försökte prata med Marina men det blev mest bara enstavigt. Hon skrattade och var glad ändå, flirtade och pussade på Roger. Från början var det sagt, att hon skulle följa med till Novozybkov. Ännu vid lunchtid visste hon inte, om hon skulle få ledigt från jobbet som advokat eller jurist (lawer) på ett advokatkontor som arbetar mot företag. Hon lovade dock komma till Kiev-stationen och vinka av oss. Det var tur, för vi hade glömt hennes presenter på hotellet.

Vasiljevkatedralen vid Röda torget med och utan Roger Larsson, 

Alla Yaroshinskaya, Bruno Pettersson och Anders Rönnholm i fronten.

Röda torget

Vi tog farväl av Marina och promenerade mot Röda torget, där jag köpte en handmålad akvarell och där vi tog bilder av den otroligt vackra Vasiljevkatedralen (The Pokrovsky Cathedral or the Temple of Basil the Blissful) som byggdes 1555-1561. På bild hamnade även Leninmausoleet, Moskvas historiska museum och Kazanskykatedralen som alla ligger kring Röda torget. Det var mörk och blåste kallt. Det är märkligt, att det överhuvudtaget blev några bilder. 

Historiska muséet…

…och Leninmausoleet vid Röda torget.

Vi kom ut på andra sidan torget, där stadens mittpunkt är markerad i gatan. Det var allt vi hann med av turistande i Moskva. Vi växlade pengar, tog farväl av Alla och satte oss i en ”rysk taxi” (Alla gjorde upp om priset) tillbaka till hotellet. Alla ringde och kollade att vi hade kommit fram ordentligt och att vi inte hade blivit lurade på pengar. Hon sa vidare att Novikov ringt (om guvernören) och att hon själv talat med Tamara i Novozybkov. Hennes man Vitaly lovade möta oss vid tåget följande morgon.

Kiev stationen i Moskva

Vi packade, checkade ut och åt en lätt middag – ännu en borsch för min del – innan Sasha hämtade oss kl 19.00 för vidare transport till Kiev-stationen. Där gav vi honom ett kuvert med 100 dollar till Alla som tack för tolkhjälp och alla utlägg hon haft. Han såg till att bärare tog vårt bagage från bilen till tåget för 300 rubel. Alltihop lastades ombord på vagn nr 14, sedan en kvinnlig, endast rysktalande konduktör hade kollat såväl pass som biljetter.

Kiev station är en upplevelse. Speciellt när det är mörkt. Det pyser och röker, smäller och knakar överallt. Ryska män drar stora bagagekärror kors och tvärs över perrongerna och det obegripliga språket känns särskilt främmande och exotiskt. Det är precis som att kliva rakt in i en film. Här är man chanslös utan tolk eller i varje fall handfast hjälp.

Marina stod och väntade på oss vid vagn 14 (som enligt Alla var ämnad för resenärer just till Novozybkov). Hon fick kassen med våra presenter och följde med ombord. Med sig hade hon en flaska vin, ett granatäpple, vindruvor och rysk choklad som ryssarna är så stolta över men som i våra ögon sannerligen inte är något att skryta med. Hon hällde upp och vi delade på vinet, innan det blev dags för henne att stiga av. Vi tog farväl, vinkade och tyckte att det varit himla gulligt av henne att komma.

När tåget väl rullade ut från perrongen kl 20.00 ringde vi våra sista samtal hem väl medvetna om att snart skulle mobiltelefonerna inte längre fungera. Det var emellertid fel, visade det sig senare. För två år sedan fick man gå till telegrafen och ringa i Novozybkov. Numera funkar mobiltelefonen precis överallt. Utvecklingen går framåt även i Novozykov.

Tåg mot Novozybkov

Vi hade en kupé med två under- och två överbäddar. Tåget är helt okey, om man bortser från toaletten som blir värre efterhand. Det gäller alltså att skynda dit i början av resan och försöka låta bli längre fram. Och glöm för all del inte att ta med en egen toarulle! På morgonkvisten var toaletten i ett sådant skick, att Roger varnade oss för att gå dit. Vis av erfarenheten avstod åtminstone jag.   

Vi pratade några timmar sedan tåget lämnat Moskva och gick så småningom till restaurangvagnen för att äta en enkel pannbiff med potatismos. Vi gick tillbaka till vår hytt och Anders upptäckte till sin förtjusning, att varje vagn har en kolpanna. Undra på att det var varmt!  

Bruno, Anders och Roger i restaurangvagnen på väg mot Novozybkov.

Anders slog sig i slang med en ryss som inte kunde någonting annat än just ryska. Han verkade trevlig, så vi hjälptes åt att prata med händer och fötter. Så småningom framkom att han bor i Klincy – en grannstad till Novozybkov- och att han har sköldkörtelcancer på grund av Tjernobylolyckan. Hans dödsångest var uppenbar. Ögon talar, när det gäller Tjernobyl och cancer.

Jag blev intresserad och tänkte att vi kanske skulle kunna träffa honom i Klincy med tolk, så jag bad honom skriva sitt telefonnummer på mitt block. Han skrev några siffror men kunde liksom inte slutföra. Han föll han i gråt, ursäktade sig och lämnade hytten. Kanske hade han ingen egen telefon, kanske kunde han inte ens skriva. Flera timmar senare tog han ett vänligt farväl av oss, när han steg av tåget och försvann ut i natten.

Grabbarna fick knappt en blund i ögonen den natten. Jag snarkade. Sånt händer med mig, när det är varmt och luften är torr. Och jag förstår att det varit illa, så ont som jag hade i halsen, när jag vaknade. Roger, som låg i den andra överslafen, hade fullt schå med att sparka på mig hela natten. Bruno sov nog men Anders vankade fram och tillbaka. Här och där på de mörka stationerna kom ryssar till vagnen och ville sälja saker, berättade han.

- Jag missade precis porslinsdockan jag ville köpa!

Onsdag 23 oktober 

Novozybkov Centralstation

Det var svart som det bara kan bli i djupaste Ryssland, när tåget körde in på Novozybkov station strax efter klockan sju på morgonen rysk tid. 

Några ensamma lampor som lyste upp stationsområdet tog oss tillbaka till den där overkliga filmen. För övrigt var det svart överallt. 

På perrongen väntade Vitaly, Vladimir och Sergei och bortom spåren, på huvudperrongen stod Tamara. Vilket härligt och kärt återseende! 

Vitaly Roshkov brukar kallas vice borgmästaren men är egentligen ansvarig för Tjernobylfrågorna i Novozybkov. Hans fru Tamara Roshkova är fd lärarinna i engelska. Hon har slutat arbeta för att i stället ta hand om sina sjuka barnbarn Yan och Marina. Båda är skadade och här anses orsaken vara Tjernobylolyckan. Yan har en ögonskada och Marinas njurar är så utslagna, att hon periodvis fått bo på sjukhus i Moskva för att regelbundet få dialys. Just nu är hon emellertid bättre och kan bo hemma. Tamara – som jag kallar sambandscentralen - tjänstgör som tolk åt oss. Vitaly handlägger allt som rör hjälptransporterna till Novozybkov.

Vladimir Koshevnikov (likvidatörernas ordförande) och hans fru Svetlana i sin

radioaktiva  trädgård.

Vladimir Kozhevnikov är president för Chernobyl Union i Novozybkov. Han är fd militärläkare av överstes grad och tjänstgjorde i den förbjudna zonen efter olyckan. Likt de andra likvidatörerna är han därför invalid och förtidspensionerad. Vladimir är gift med Svetlana som är lärare i engelska vid en skola i Novozybkov. De har ett fint litet hus med en förhållandevis stor trädgård, där de odlar sina radioaktiva grönsaker. Med anledning av hans höga militära grad, har de det något bättre ställt än andra. Omkring 85 likvidatörer och änkor efter likvidatörer bor i Novozybkov.

Sergei, vars efternamn jag just nu inte kommer ihåg, är en trevlig, ung man som år 2000 körde en av våra ambulanser genom Ryssland. Vi tillbringade nio intensiva dagar tillsammans på de ryska vägarna och hade hur kul som helst. Han var nygift då och skulle snart bli pappa. Vi plockade barnvagn och barnkläder ur vår last, så att  han och hans fru skulle vara fullt utrustade. Nu fick jag veta, att barnet gått förlorat. Emellertid hade de nu, för bara några veckor sedan, fått en dotter. Dessvärre mår hon inte riktigt bra. Varför fick jag aldrig veta, bara att mor och barn låg på sjukhus i Bryansk - vilket tyder på att det är allvarligt. Det var i vilket fall som helst väldigt roligt att få se honom igen. Samtliga försågs så småningom med vårt presentkit. 

Hotel Iput i Novozybkov – exteriör…               

… och inifrån matsalen. 

(Bilden är från resan med ambulanserna 2001)

Hotel Iput

Ryssarna hjälpte oss och bagaget av tåget som pustade och frustade så där overkligt ryskt i mörkret på stationen. Själv hoppade jag över spåren till Tamara, varpå vi klättrade in i den Ford transit från Samtrans, som vi körde ner för två år sedan, för vidare transport till Hotel Iput. Tamara hjälpte oss att checka in genom att lämna in våra pass i receptionen och fylla i våra data på en lapp. Som lärarinna tror hon inte att vi klarar någonting.  

Rummen på Hotel Iput är helt okej.

Utsikt från hotellets entré.

Hotellet ligger idylliskt vid en liten sjö som efter Tjernobylolyckan var hur radioaktiv som helst – 200 uCi/km2 (normalvärde: 15 uCi/km2). Den är en av två små sjöar med vackert välvda broar mitt i stan. Borgmästare Ivan Nesterov har berättat hur de bytte vatten och bottenslam i dem båda, fyllde på med nytt och att de därför inte är radioaktiva längre. Jag vet inte vad jag ska tro.

Hotellet - ett fyrvåningshus med kanske ett 50-tal rum och gemensam dusch mot extra avgift bakom receptionen - är en upplevelse. Receptionen är som en tågstation från fyrtiotalet med nersuttna fåtöljer så att fjädrarna sticks i baken. En blek liten fuxia försöker hitta ljus och här finns märkliga järndekorationer med urblekta plastblommor som har överlevt sig själva (eller möjligen stendött). Mittemot receptionen ligger restaurangen med kanske 15 bord och en liten bar. I dörröppningen sticker emellertid en decimeterhög järnbalk upp som de flesta lyckas snubbla på. Hyllorna i baren hyser numera bara vattenflaskor, där det förr stod olika sorters vodka. Det beror på att hotellet är privatägt nu, fick vi veta. Tidigare ägdes det av staden. Köket och de som jobbar där är oklanderligt. Jag har varit där och filmat.

 

Toakultur på hotel Iput...

Trappan upp till våningarna med rum är hårt sliten liksom mattan i korridorerna genom man nästan kan se golvet under. Nycklarna till rummen är en historia för sig. De glider runt, runt lite hur som helst, men man lär sig knepet efter ett tag. Hotellet är för övrigt förhållandevis rent och snyggt om än oändligt slitet. Folk som smakar gott har ibland blivit föremål för loppors intresse. Dessbättre har jag klarat mig undan rätt bra. Sängarna lämnar allt i övrigt att önska i form

Kokerska och servitris

av comfort men några få nätter går bra. De flesta rum har toalett – med eller utan fjöl och ibland finns till och med varmvatten. Den här gången tror jag, att varmvattnet var avstängt om nätterna. Det är omöjligt att inte förundras över toaletterna. Omaka kakelplattor är liksom ditslängda på väggarna lite hur som helst och spegeln över handfatet sitter så högt, att bara tvåmetersmänniskor når upp. Det finns TV på rummen, eluttag som antingen lossnar eller sitter fast och kylskåp som möjligen fungerar.

Fullbelagt var det emellertid. Vid tiden för vårt besök hade nämligen skattepolisen slagit till för en razzia mot stadens företag. Jag hade bett att få rum nr 14 och fick det också. Tamara ville – likt förra gången – ge mig nr 15 som är en svit om två rum (med en säng), vilket anses lyxigare. Det är där Natasha Andersson brukar bo. Anders och Roger fick rum nr 9 och 10, medan Bruno fick nr 36 ännu en trappa upp. Det är den optimala lyxsviten (med två sängar) och den var han värd. Vi installerade oss och gick ner i matsalen för att äta frukost – blini - pannkakor med köttfärs i och smetana därtill.

Krigets oskyldiga offer

Vi lämnade hotellet och åkte förbi en liten park några hundra meter bort som rustades upp i samband med 300-års jubiléet förra året. Där står nu statyn ”Den gråtande modern” vackert placerad vid strandkanten. Den har hämtats från den evakuerade byn Svjatsk, där den stod i stadsparken och en gång restes till minnet av Andra världskrigets offer. 

Statyn ”Den Gråtande Modern” stod ursprungligen i den numera evakuerade byn Svjatsk, där den utgjorde ett minnesmoment över de som stupade där i Andra världskriget – the Great Patriotic war. I samband med Novozybkovs 300-års jubileum förra året flyttades den in till stan, där den nu står på en betydligt vackrare plats i en park vid strandkanten strax intill Hotel Iput.

Nu har den förts hit för att hedra offren från Afghanistan och Tjetjenien. Flera unga män från Novozybkov har mist livet där och Tamara kan berätta om dem alla. Hemma i TV-soffan blir krigsoffren bara siffror. Här i Novozybkov har de namn som Anatoly och Vladimir.

- De var kloka, intelligenta pojkar, säger Tamara. Deras föräldrar är förtvivlade liksom alla andra här i stan. De var alla mina elever.  

Vi var på väg till Maternity house men Vladimir och Tamara tog en omväg runt en ryskortodox kyrka som jag just nu har glömt namnet på. Tamara berättade att kyrkan varit helt förfallen i många år. Ett antal gamla kvinnor har emellertid stått på marknaden och sjungit i ur och skur i tre års tid – och varje gång någon passerade, föll en ny kopek ner i bössan. Till sist har kyrkan kunnat restaureras.

- De är verkligen hjältar, sa Tamara full av beundran. Vi steg in i kyrkan, där kvinnorna sjöng och höll någon slags andakt. Och naturligtvis kostade det en slant.

 

Maternity house - Kvinnokliniken

Vi for vidare till kvinnokliniken, där lokal-TV anslöt i form av reportern Irina, som jag träffat flera gånger förut, och en filmfotograf. Sist vi var där, fick de en gammal videokamera som Mats Berg, en av våra chaufförer, hade köpt på en auktion i Dalarna. Den funkade när vi lämnade Sverige men något hände i Finland, så vi köpte ett nytt batteri där. Dessvärre funkar den inte ändå, så gåvan känns pinsam nu. TV-stationen hade bett om ett nytt batteri men dels vet jag inte vilket sorts batteri det ska vara och dels tror jag inte att det hjälper. Den kameran har nog gjort sitt. Vi måste därför, på något sätt, försöka få tag i en filmkamera åt TV-stationen så småningom. 

Kvinnokliniken, den gynekologiska delen av verksamheten, är inrymd i det här huset från 1932. Chefsläkaren, dr Lydia, tog till sist beslut om att byta det ruttna taket, trots att hon saknar finansiering för det. Alternativet hade varit att stänga kliniken. Det både snöade och regnade in. Hon har emellertid i och med det beslutet tagit en stor personlig risk. 

Kvinnokliniken är en faluröd tvåvåningsbyggnad med vita knutar. Det är hur svenskt som helst och väldigt ovanligt i Ryssland. Huset byggdes 1932 och förstördes under Andra världskriget, när Operation Barbarossa drog fram här. Under en enda natt mördades 400 familjer i Novozybkov. Inte en jude i hela stan kom undan. Huset renoverades 1952 och sedan dess har inga förbättringar gjorts. Efter 50 år är byggnaden följaktligen i fruktansvärt dåligt skick.

På gårdsplanen låg de ruttna bjälkarna som en gång bar upp kvinnoklinikens yttertak. Byggnaden har nu – för 100 000 rubel (ca 33 000 kronor) fått ett nytt tak av plåt som dr Lydia inte har någon finansiering till. 

Dr Lydia, en rysk ängel...

Ett tungt ansvar vilar på dr Lydias späda axlar, sa Tamara och Vitaly Roshkov. Vi kunde bara hålla med. Mötet med dr Lydia var helt enkelt gripande.

- Hon måste vara världens modigaste kvinna, konstaterade Anders Rönnholm.

Dr Lydia Vladimirovna Bavkunova – en av Rysslands absolut skickligaste kirurger – är chefsläkare för hela anläggningen (kvinnokliniken, BB, laboratoriet och en rad andra byggnader). Det innebär att hon har ansvar såväl för den medicinska vården likaväl som att hon i sin egenskap av sjukhusdirektör tvingas ta ansvar för allt praktiskt jobb med byggnaderna. Verksamheten finansieras dels från länshuvudstaden Bryansk och dels från den lokala administrationen i Novozybkov. Pengarna räcker emellertid bara till det allra nödvändigaste och knappt det. Vården är fri. De flesta kvinnor är för fattiga för att kunna betala. Engångsmaterial som handskar och sprutor återanvänds och dessvärre finns inte tillräckligt med mediciner.

Dr Irina, chef för 

kvinnokliniken, visade oss runt bland operations- och vårdsalar, där lampor var på väg att lossna från taket och där det länge regnat in. 

För att inte tala om alla

hål i taken där delar av byggmaterialet lossnat och trillat ner i 

huvudena på de nyblivna mammorna.

- Utrustningen blir allt sämre och vi kan inte ge samma vård som förut, säger dr Lydia som på sin önskelista prioriterat framför allt ultraljudsapparater, respiratorer och

övervakningsmonitorer till nyfödda barn i kuvöser.

Kvinnoklinikens uppvak (intensiv) ser ut som ett förråd för utrangerade sängar. De rostiga sängarna är dessvärre humantitär hjälp från Lions Sverige. 

Dock inte från oss. 

Kvinnokliniken har 40 vårdplatser för kvinnor med gynekologiska sjukdomar. Det betjänar upptagningsområdet Novozybkov och Zlynkovsky med omkring 100 000 invånare. Varje år behandlas mellan 1800 och 1900 kvinnor här för främst

- inflammation av äggstockar och livmoder,

- myom (muskelknuta) i livmodern,

- komplikationer under de första graviditetsmånaderna,

- fosterdöd i moderlivet och

- spontan abort – omkring 7-9 procent av alla graviditeter slutar med missfall.

Gravida kvinnor i radioaktiva områden uppvisar för övrigt en högre frekvens av hjärtsjukdomar, högt blodtryck och urinsjukdomar än normalt. Nästan alla har blodbrist och sjukdomar i sköldkörteln. Hälften av alla graviditeter hotas av spontanabort under hela graviditeten.

Operationssal på kvinnokliniken

Engångshandskar på tork…

Också ett sätt att sterilisera…

Mödravårdscentralen, som jag tror är belägen i bottenplanet, tar emot 150 besök varje dag.

Av de 33 läkartjänsterna – för båda klinikerna - är endast 13 besatta. Det innebär att samtliga läkare, inklusive dr Lydia, tvingas jobba mer än dubbel heltid med allt vad det innebär av jour och krav på tillgänglighet. Bristen på läkare beror på, att många läkare flydde staden efter Tjernobylolyckan. Det är helt enkelt svårt att rekrytera folk till ett radioaktivt område som dels är hälsovådligt att leva i och dels medför svårare medicinska komplikationer hos patienterna, vilket ställer stora krav på uthållighet och kompetens. Med anledning av att minst fyra stora byar utanför staden har evakuerats – och att invånarna flyttat in till staden – finns heller inga bostäder att erbjuda i Novozybkov.

I somras var situationen på kvinnokliniken så svår, att patienterna fick flytta in i ett närliggande daghem i stället. Det ruttna taket läckte som ett såll. Dr Lydia beslöt till sist att låta lägga om taket - trots att hon saknar finansiering till det. Annars skulle hon varit tvungen att stänga sjukhuset helt nu, när hösten kommer med regn och snö. Arbetet var precis färdigställt och på gårdsplanen låg de ruttna resterna av det gamla taket. Arbetarna har inte fått någon lön – eller har möjligen ställt upp gratis – och leverantören av materialet har inte fått betalt.  

- Det vilar ett tungt ansvar på hennes späda axlar, konstaterade Tamara och Vitaly Roshkov.

Kostnaden uppgår till 100 000 rubel, fick vi senare veta. Det ska delas i tre och blir följaktligen 3 333 dollar eller omkring 33 000 kronor.

För övrigt kan lätt konstateras att golven på båda våningsplanen är genomruttna och måste bytas ut. Dr Lydia vill även byta fönstren och det har hon säkert skäl till. Dessutom måste vattenledningarna för såväl kall- som varmvatten repareras. 

Annan kul utrustning på kvinnokliniken.

Bland annat deras gamla autoklaver (för sterilisering av instrument). 

Dr Irina Sivakova, chef för kvinnokliniken, tog emot oss på kontoret, eftersom dr Lydia varit tvungen att ta sig an en akut operation. Hon bjöd på te och kaffe och berättade om situationen på sjukhuset, varpå det var dags för rundvandring. Hon visade oss uppvakningsavdelningen – som hon sa var utrustade med svenska biståndssängar - ser ut som ett lager för minst sagt utrangerade järnsängar. Och utrustningen i operationssalarna skulle göra sig bättre på ett museum. Det är underligt att det överhuvudtaget går att bedriva någon verksamhet här. Operationslampor riskerar att falla ner från taket och britsar hotar att falla ihop vilken sekund som helst. Varenda pryl måste bytas ut.

Vi besökte den speciella tandkliniken för gravida kvinnor varpå Bruno, som är tandtekniker till professionen, kunde konstatera att utrustningen höll i stort sett samma standard som allt annat vi sett. Undra på att folk är rädda för tandläkaren! Vi såg engångshandskar på tork och autoklaver varav en fungerar ibland.

Änglagård har just fått ett antal kuvöser, dels tre från oss och tre från Frankrike. 

Vissa sjukhussalar står tomma på grund av stora, gapande hål i innertaket. De salar som används är därför kraftigt överbelagda. På kvinnokliniken finns även prematuravdelningen för för tidigt födda barn. Små knyten som inte kan hålla värmen ligger lindade på bord med värmelampa över. Sjukhuset, som länge önskat sig en kuvös, har just fått en laddning kuvöser från Frankrike likaväl som de fått tre kuvöser av oss. Avdelningen förfogar emellertid bara över en enda respirator och en övervakningsapparatur (hjärtslag). Vid två för tidigt födda barn, måste läkarna följaktligen välja vilket av barnen som ska gynnas. 

- Här är det egentligen bara en bulldozer som gäller, sa Anders när vi kom ut. 

Kliniken har emellertid bara en enda övervakningsapparat. 

Det hårt lindande (och förmodligen därför ganska trygga)

barnet ligger under en värmemojäng som i en brödrost. 

              

Vi lämnade kvinnokliniken och kryssade oss fram mellan de ruttna bjälkarna på gården utanför. Sjuksköterskor, med engångshandskar på händerna, och kappor över de tunna, vita rockarna höll som bäst på att släpa bort bråten.

Plötslig träffade vi Pavel som kör kvinnosjukhusets ambulans. Det blev ett kärt återseende. Han körde ledarambulansen på vår resa genom Ryssland sommaren 2000. Snygg och proper var han – en man som verkligen älskar sin ambulans.

Maternity House - Barnbördshuset

Vi gick vidare till BB som är en hundra år gammal tvåvåningsbyggnad i rött tegel. Där finns 30 platser men sängarna står trångt, trångt. Dessvärre finns inte tillräckligt med förlossningssalar. När många barn vill födas samtidigt, får mammorna föda sida vid sida. Då kör det verkligen ihop sig. Dessutom finns bara en operationssal. 

Förlossningskliniken – BB – I Novozybkov. 

Byggnaden är över 100 år gammal.

På Novozybkovs BB föds varje år 700-750 barn varav 60-70 procent med förlossningskomplikationer. Tre gånger så många kvinnor som före Tjernobylolyckan drabbas av allvarliga blödningar i samband med förlossningen. Ett stigande antal kvinnor (just nu var fjärde) uppvisar dessutom svårighet att föda på normalt vis, vilket har resulterat i ett ökat antal akuta kejsarsnitt. År 2001 utfördes kejsarsnitt på 15 procent av förlossningarna. För varje barn som föds dör dessutom två Novozybkovbor vilket innebär folkminskning.

De flesta gravida kvinnor är i så dåligt skick under graviditeten, att de måste tas in för vård.

Vart tionde barn föds ofullgånget i Novozybkov vilket är en fördubbling jämfört med tiden före Tjernobylolyckan. Och antalet dödfödda barn ökar oroväckande. År 1995 föddes 11 dödfödda barn i Novozybkov jämfört med 32 år 2001.

Bara 20 procent av barnen i Novozybkov föds helt friska. Allt fler diagnostiseras med en eller flera sjukdomar. Vanligast är:

1) försenad tillväxt

2) syrebrist i hjärnan (hjärnskador) och kvävning

3) utvecklingsstörning / mental efterblivenhet  

Anders, Roger, Tamara och Bruno ”steriliserades” före promenaden på BB.

Vi fick klä på oss skyddskläder för vidare visning av förlossningssalar med omöjlig utrustning och trånga vårdsalar med utslitna, otidsenliga sjukhussängar. Det förde tanken till Sven Nahlins 50 hypermoderna hydrauliska sjukhussängar som står och skräpar i hans förråd i Gnesta. Vi får iväg dem, så snart tullen ger oss tullfrihet för begagnade kläder som Afrikagruppen samlat in. Det är nämligen de som ska bekosta transporten.

Vi släpptes in i operationssalen, där dr Lydia just hade snittat sin patient. Blod låg ännu kvar i pölar på golvet. 

- Det här är inte ett sjukhus, sa Bruno. Det är ett slakthus.

En mer initierad Lion konstaterade efteråt, att de följaktligen saknar utsug. 

Förlossningsklinikens operationssal, bilder som talar för sig själva…

På uppvaket med plats för tre sängar var det fullt och den nysnittade mamman sov ännu. Hennes barn låg i respirator – den enda - i en kuvös. De andra mammorna som hade snittats tidigare var på bättringsvägen. Bland de fem, sex barnen i barnsalen var en pojke svårt missbildad.

- Läkarna upptäckte det med hjälp av röntgen, när min svägerska var i sjätte månaden, berättade en dam från Azerbadjan i väntrummet senare. De erbjöd henne operation men hon vågade inte. Hon valde att föda. 

Den lille pojken med tvärställt underben och förvriden fot kommer nu att operas i Moskva. Frågan är om han någonsin kommer att kunna gå på normalt vis, även om Tjernobylkliniken i Moskva är i något bättre skick än sjukhuset i Novozybkov.

Dr Irina berättade att hon tjänar motsvarande 100 dollar/månad, medan dr Lydia tjänar 150 dollar/månad. Det ska jämföras med lärarlönen som är omkring 50 dollar/månad. Samtliga betalar 13 procents skatt oavsett vad de tjänar.

TV-intervju

När vi fått av oss skyddskläderna, ville TV intervjua framför allt Bruno.

- Vad är ert första intryck av vårt Maternity House?

- Det är mycket som kan göras här, sa Bruno. Utbyte av utrustningen och delvis ombyggnad av byggnaden inomhus. Samtidigt vill jag också diskutera attityder.

- Det är första gången en president från Lions Club besöker vår stad. Vad är orsaken till ert besök?

- Först och främst vill jag besöka landet och dess trevliga invånare. Samtidigt är jag ansvarig för allt internationellt hjälparbete vad gäller de baltiska staterna, Ryssland och så vidare. Jag behöver lite erfarenhet och det får man bäst genom att besöka landet.

- Hur många år har ni varit president i er klubb?

- Jag kom till klubben 1971 och är totalt ansvarig för alla internationella relationer mellan länder över mer eller mindre hela norra halvklotet sedan 1994. Det betyder att jag har arbetat i olika länder förstås. Jag är specialiserad på sjukhus, kvinnosjukhus med BB, tandkliniker och ja…

- Jag hoppas ni vill hjälpa vår stad, vårt kvinnosjukhus med BB och vår tandklinik efter ert besök här och att ni vill försöka göra ert bästa. Jag vill tacka er.

- Jag har redan bestämt mig.

- Tack så mycket.

- Be my guest!

Lunch på dr Lydias tjänsterum. Vitaly håller tal och utbringar en skål.

Vi gick tillbaka till dr Lydias kontor, där en lunch stod framdukad. Dr Lydia anslöt sig efter en stund. Hon är en otroligt seriös person som jag från första stund har känt en väldig respekt för. Den här gången blev jag förskräckt. Hon såg så trött och sliten ut, att hjärtat kunde brista. Vi blev alla mycket gripna, trots att hon försökte le och se glad ut. Något måste ha hänt, tänkte jag. Kanske har hon förlorat sin patient eller plockat fram ett skadat barn. Vilket det var fick vi aldrig veta. Icke desto mindre är hon en hjälte som offrar sig helt för patienterna här.

Personalen dukade fram borsch, pannbiff med pommes frites, sallad, te och kaffe medan vi diskuterade situationen på sjukhuset. Dr Lydia frågade till sist om vi kommer att kunna hjälpa henne. Vi berättade att Lions arbetar på tre nivåer och att hon åtminstone kan räkna med vår klubb i Vallentuna. Vi har dessutom ett projekt Tjernobyls barn/Novozybkov på distriktsnivå. Distriktet har tagit ett beslut, att restaurera kvinnosjukhuset i Novozybkov för 105 000 USD, enligt en tidigare översänd vädjan. Problemet är att hon behöver kontanter – och vi samlar grejor.   

Dr Lydia önskar sig helst en helt ny sjukhusbyggnad med plats för 60 bäddar. Dessvärre förblir det nog bara en dröm. Reparationskostnaderna av de befintliga byggnaderna beräknas lokalt till 105 000 dollar (se ovan) vilket distriktet alltså gått med på.

- Hon måste vara världens modigaste kvinna, konstaterade Anders senare. Han var mycket tagen av mötet med dr Lydia. Mest för att hon – för patienternas skull och med risk för sin egen personliga framtid – låtit fixa taket på kredit utan att kunna betala. 

- Vilken kvinna, sa Anders som var helt förstörd vid tanken på hennes sorgsna ögon.

Vi diskuterade lasten som nu stod inlåst i ett lager kontrollerat av tullen på dr Lydias sjukhus. I gåvobrevet står att en autoklav ska till kvinnosjukhuset och en till huvudsjukhuset. Jag skrev så, sedan den vänlige Gert Linder på Getingeverken – som skänkt autoklaverna – vid ett tillfälle sa, att de båda autoklaverna har kapacitet att klara hela sjukhuset. Jag har tolkat det så, att de skulle klara hela stadens behov, dvs båda sjukhusen. Det visade sig emellertid vara fel. Jag föreslog därför att vi, från vår sida, ska koncentrera hjälpen till i första hand kvinnosjukhuset. Ingen gjorde några invändningar. Dr Lydia får därmed båda autoklaverna.

Efter en stund kom dr Lydia bort till mig för att visa några bilder på sitt barnbarn, en lycklig liten flicka på en blomsteräng. Det lyste om henne och om dr Lydia med för en stund. All trötthet i hennes ögon var som bortblåst och jag fick en stor klump i halsen.

Tanten med hatten

En kvinna vid namn Tanya hade bett att få träffa mig som hon känner igen från lokal-TV från tidigare besök. Hon är identisk med den person som tre gånger varit i Moskva för att få tullfrihet beviljad av kommissionen för vår senaste last.

Tanya berättade om sin nu 32-årige son. Han hade 14 år gammal varit ute och cyklat och då blivit påkörd av en buss. Ambulans kallades till platsen men på väg till sjukhuset körde bilen av vägen. Han råkade med andra ord ut för två trafikolyckor samma dag. Följden blev en scolios (krökt ryggrad) och en ”floten kidney” – en flytande njure, dvs njuren sitter inte fast utan far omkring i buken, om jag förstod rätt, vilket ställer till med besvär. Han blev därmed invalidiserad och lider därför av depression. Läkarna vill operera bort den lösa njuren, men familjen vågar inte. Tänk om något händer med den andra. Så länge Sovjetunionen fanns, fick sonen åka på behandling till ett sanatorium i Vitryssland. De var duktiga där på att stilla hans smärtor. Sedan Sovjetstaten föll samman 1991 blev det omöjligt, då Ryssland och Vitryssland numera är olika länder.

Tanya grät och vädjade om ekonomisk hjälp för sin son. Jag visste inte vad jag skulle svara, så jag frågade om vi kunde få besöka honom i hemmet. Det gick inte, sa hon. Inte samma dag i varje fall. Vi kunde helt enkelt inte komma över järnvägen! Dagen därpå skulle det gå bättre. Kanske ville hon städa först.

Nästa dag berättade Tamara, att Tanya ringt och att sonen vägrat ta emot hjälp utifrån.

- Det är så många som bättre behöver den, lär han ha sagt.

Julklappsutdelning i oktober

Vi for iväg till sjukhuset i Novozybkov som alltså betjänar minst 100 000 personer. Dessutom är sjukhuset i Bryansk för närvarande under ombyggnad, vilket gjort att Novozybkov tillfälligt betjänar ytterligare 100 000 personer. 

Huvudsjukhuset i Novozybkov

Barnkliniken 

Sjukhuset består av minst åtminstone tre fyra våningar höga byggnader med vårdsalar. Dessutom finns barnkliniken, alkoholkliniken, ett sjukhuskök under byggnad och ett mindre hus för patologi. Vi kånkade in hälften av julklapparna från Täby Lions Club på barnkliniken. Bruno, Anders och Roger delade ut klapparna med hjälp av Tamara och Vitaly.

En flicka grät hejdlöst. Hon hade fått sin första mens och var helt förskräckt men lät sig småningom tröstas av en julklapp. En drygt ettårig liten pojke, vars föräldrar kastat ut honom, ville aldrig sluta flirta med oss. Bruno tog sig an en zigensk flicka som fick en giraff av tyg. Hon är zigenare, sa Tamara gång på gång. Här föreligger fördomar, det vet jag sedan tidigare. Alla barn var emellertid jätteglada, så det var lyckat. Så här följer en bildkavalkad för att glädja Täby Lions Club.

Vi hälsade därefter på hemma hos en tonårsflicka som för ett år sedan opererades för sköldkörtelcancer. Hon bor i ett hus som hennes far kunnat köpa efter att ha fått ett arv från Amerika – en handläggning som vi var inblandade i för några år sedan. Hon såg välmående ut men är förtidspensionerad och pluggar.

Vi for vidare till en pojke som fått leukemi på grund av Tjernobylolyckan. Han var på sjukhus i Moskva och kunde därför inte träffa oss. Bruno lånade toaletten och om det kan han berätta mycket.

Barnhemmet i Novozybkov

Vi for vidare till barnhemmet i Novozybkov, vars uteplats mycket väl skulle kunna prydas av nya leksaker. De flesta barn var emellertid i skolan, visade det sig. Bara ett tiotal barn var hemma. Alla utom ett har föräldrar som super och inte kan eller vill ta hand om sina barn. En pojke är ”äkta föräldralös”, sedan hans mamma dog i cancer för något halvår sedan. Lokalerna ser förhållandevis bra ut och personalen verkar omtänksam och vänlig. Kläder och leksaker saknas emellertid. 

De förvånade barnen fick julklappar från Täby Lions och tackade genom att på en given signal från fröken säga ”Spasiba”. Vi lämnade resten av klapparna, så att även skolbarnen skulle få presenter, när de kom hem. Ingen tyckte att det var fel årstid. Ryssland firar för övrigt sin jul den 7 januari med fader Frost som välgörare och ingen annan.

Novozybkovs Mediahus

Vi for vidare till det gröna, vackert utsmyckade hus som rymmer stadens lokala media. Här huserar Vitaly Kharkevich, en mycket sympatisk ung man med stort intresse för att få veta mer om Lionrörelsen. Han är ingenjör till professionen och för att vara ryss, uppväxt i skuggan av Sovjetstaten, är han en ovanligt driftig person.

Det började med att han gav ut en annonsbaserad lokaltidning, som han knåpade ihop på fritiden, vid sidan av sitt jobb. Den fick ett sådant genomslag, att borgmästare Ivan Nesterov upplät den gröna villan åt honom. Där driver han i dag såväl tidning som lokalradio och lokal-TV. Huset är sparsamt möblerat och studion lämnar allt i övrigt att önska. Ändå fungerar det. Vitaly har några datorer och kan koppla upp sig mot internet. I åratal har han vädjat om utrustning från Väst och jag hoppas att vi kan hjälpa honom. I synnerhet nu, när jag vet vem han är. Han intervjuade mig 1999 men jag förstod aldrig att han var mer än en vanlig – låt vara ovanligt seriös – reporter. Den här mannen är värd att satsa på i en framtida Lions Club.

Vi försökte hitta information på ryska om Lions på nätet men misslyckades. Väl hemkommen igen mailade jag adressen till honom.  

Novozybkovs mediahus

Chefredaktör Vitaly Kharkevich 

Vitaly Kharkevich bjöd på kaffe och kaka, samtidigt som han berättade om sin verksamhet och visade vad vi gjort under dagen på video. Då dök Pavel Vdovichenko upp på hans kontor och bjöd oss till sitt institut Radimichi. Pavel är en driftig karl och pappa till Anton Vdovichenko som jag e-mailat med något år, sedan jag av en slump hittat Novozybkovs hemsida (http://novozybkov.by.ru )på nätet. Anton gjorde den som en present till staden i samband med 300 års jubiléet. Dessvärre finns ingen översättning till engelska. Kyrkan som pryder den är i verkligheten blå och tillhör Old belivers, de som en gång flydde hit undan ryske tsaren och grundade staden i dessa då polska träskmarker. Där av namnet. Novo betyder nya och zybkoye betyder träsk – nya träsket.

- Novozybkov var en rik stad före revolutionen 1917, säger Tamara. Här fanns 13 hotell, 13 kyrkor och 14 affärer som sålde böcker (möjligen menar hon bibliotek). Staden var centrum för all internationell handel. Det var här man fastställde alla priser.

Pratstunden avslutades med att vi bjöd samtliga på middag samma kväll på någon av stadens restauranger. Ryssarna blev påtagligt överväldigade och nervösa men alla tackade ja. Vi åkte tillbaka till hotellet för en stunds vila. Tamara och Vitaly har emellertid för långt hem, så hon rände i mitt rum hela tiden.

- Vi borde kanske äta på hotellet, sa hon. Det är så dyrt på pizzerian, att vi aldrig har varit där.

- Då går vi dit, sa jag – väl medveten om prisläget i Novozybkov.

När borgmästaren senare fick veta vad vi gjort, blev han förtvivlad. Vi var stadens gäster och han skulle betala.

- Jag hade säkert kunnat hitta pengar någonstans, sa han, berättade Tamara.

Fest på pizzerian

Chefredaktör Vitaly väntade i receptionen liksom Vladimir och Svetlana (Chernobyl Union), Tamara och Vitaly. I två bilar tog vi oss till pizzerian, där Pavel och hans fru – som också heter Svetlana - väntade. Så här efteråt kan jag inte begripa, varför vi inte bjöd med dr Lydia och hennes man. Helt otroligt! Totalt var vi elva personer som visades in i festvåningen, ett enskilt litet rum med tapeter på såväl väggar som i taket. Förrätten– sallad och lite kallskuret - stod framdukad. Vad vi fick till huvudrätt minns jag faktiskt inte. Bruno föreslog att vi alla -på svenskt manér - skulle presentera oss. Det var ovant för ryssarna men vi började med Vitaly och fortsatte med Vladimir. 

Han är president för likvidatörerna (röjningsarbetarna från Tjernobyl). De var totalt omkring 800 000 män (och kvinnor) varav 350 000 unga värnpliktiga. Medelåldern för samtliga var 33 år. Från Novozybkov handplockades 26 män för att de hade lämpliga yrken. De tvångsinkallades och tvingades stanna i Tjernobyl i tre månader, innan de fick återvända. I dag är 85 likvidatörer anslutna till föreningen – arbetare, kvinnor och barn som opererats för cancer på grund av radioaktiviteten. 33 likvidatörer är invalider – likt Vladimir själv – och många är änkor. Sju kvinnor har opererats för cancer och en man kan inte röra sig mer. Flera likvidatörer har dött i cancer.

Vladimir kommer från Ural och hans fru Svetlana från Kazakstan. Han var soldat, när de träffades och hon var en högutbildad (lärare i engelska) dotter till kommendanten. Svetlana beslöt sig för att hjälpa Vladimir till en utbildning. Han studerade medicin och blev läkare inom militären. Svetlana har väldigt högt blodtryck (ett övertryck på 200) och här finns inga mediciner likt våra betablockare som ska ätas kontinuerligt livet ut. De tar ett piller, när det är som värst och sedan får det vara bra. Svetlana pensionerades för några år på grund av det men har återgått till jobbet som lärare. Det är roligare så, tycker hon.

Pavel berättade att han egentligen är lärare i historia. Framför allt förundras han, över hur han förr stod och undervisade sovjetisk propaganda utan att ens blinka. Han hade helt enkelt inte tillräcklig kunskap om livet utanför Sovjet och att ledarna skodde sig på folkets bekostnad. När perestrojkan kom, trodde han som många andra att ett tredje världskrig var på väg. Så kom Tjernobylolyckan och han insåg, att vanligt folk offrades av dem som  hade makten.

- Vi förstod att vi måste göra något – var och en på sitt vis. Det har varit 16 års hårt arbete sedan dess…

Chefred Vitaly:

- Vårt liv är inget större problem. Personligen tänker jag mest på min sjuårige son och de genetiska effekterna av olyckan.

Pavel:

- Det handlar inte bara om strålningen. Värst är att regeringen ändrar sina uppgifter hela tiden. Vi får pengar för att stanna och de tar pengar (skatt?) från oss. Men vi får inga pengar att restaurera hus och sjukhus. Först ville de evakuera oss. Sedan insåg de, att de inte hade råd. Ni får stanna, sa de då. Vi ber om hjälp från Väst och då stoppar de oss vid tullen. Det är ett svårt problem. Vi har fina vänner, varav flera är ambassadörer. Europa sitter i samma båt som Ryssland – men ingen intresserar sig för Tjernobyl. Vi är som leksaker för utlandet.

- För två år sedan kom en delegation från FN. De spenderade tio dagar i Ryssland, Vitryssland och Ukraina. Resultatet blev en rapport – Human Consequences of the Chernobyl Nuclear Accident – A strategy for recovery (Den mycket märkliga FN-rapport som går ut på att folk ska flytta tillbaka till zonen/MA). De kom fram till att världen först och främst måste städa upp efter det som hänt. Nästa år inleds ett specialprogram som går ut på att få bort radioaktiviteten. Det är bäst för oss att bygga fabriker, få lön och betala skatt. Det bästa vore att investera i staden.

Svetlana Kozhevnikova:

- Regeringen ändrar lagarna för likvidatörerna också. Hans (makens) sjukdom finns inte längre med på listan över dem som ska få ersättning, så nu får han ingen.

- 1991 var många organisationer här och representerade regeringen. Till och med Yeltsin besökte Novozybkov. Alla lovade göra mycket och gav oss lite pengar. Först skulle vi evakueras, sedan skulle vi bli kvar. Så drog de (Yeltsin) igång ett specialprogram 1993-94 med mycket pengar. Sedan kom kriget i Tjetjenien och hjälpen slutade komma. Då stoppades alla byggen. Vårt folk började be om hjälp hos ”deputy” i Moskva, men det kom ingen hjälp. Och i år har FN varit här. 

Till och med våra barn har högt blodtryck - de flesta på grund av vårt tjocka blod (en omtalad effekt av radioaktivitet /MA). Var fjärde elev har sjukdomar som hänger ihop med Tjernobyl – i hjärta och hjärna. De är trötta och bleka. Även småbarn har högt blodtryck – och stark huvudvärk. Bara 2-3 av 23 elever i min grupp är friska. En flicka är invalid. Hon är 17 år och redan opererad för bröstcancer. Mina elever grät. Det var så svårt att se smärtan i hennes mammas ögon.

På ryssarnas begäran berättade vi lite om oss själva. De frågade om Lions och Anders berättade, att Vallentunaklubben kan tänka sig att chartra en klubb i Novozybkov. De berättade vad Lions-Marina från Moskva sagt – om att Lions är till för de rika – och visade tydligt att de inte gillade vad de hört.

- Glöm Marina, sa jag obetänksamt. Om Vallentuna står fadder för er klubb, kommer vi också att stå för era kostnader de första två, tre åren.

Då reagerade Pavels fru Svetlana.

- Vad menar du? Varför ska vi glömma Marina?

Det blev allt mer tydligt, att just Pavel och Marina står på god fot med varandra. Väl hemkommen läser jag Marinas mail efter hennes besök i Novozybkov: 

” The Club Lions in Mqline will be the organizer of shops of the second hand and on the earned money to assist Centre Radimichi in Novozybkove.”

Ryssarna undrade vad de skulle göra för att bilda en Lions Club. Vi kunde inte svara på det utan frågade Svetlana Koshevnikova, om hon ville vara kontaktperson i det arbetet. Hon tackade nej på grund av sitt höga blodtryck och hårda arbetsbelastning och rekommenderade sin man som emellertid inte talar engelska. Svetlana föreslog att hon bland sina elever i stället skulle bilda en Leoklubb, för kulturellt utbyte med ungdomar i Sverige. 

Kontaktperson för bildandet av en Lions Club blev följaktligen Tamara. Då vaknade Vladimir och kom med ett förslag som jag nu efteråt inte riktigt förstår. Det gick i alla fall ut på att vi skulle skaffa begagnade reservdelar till hans bilverkstad. Vi ställde oss frågan vad han skulle ta sig till med delar från Volvo och Saab men jag tror inte att vi sa någonting.  

Kvällen började lida mot sitt slut och jag gick ut i köket för att betala. Tamara följde med och blev alldeles förskräckt.

- Det kostar över tusen rubel, sa hon.

Jag tänkte på Lions-Marina i Moskva och notan på drygt 9000 rubel.

- Ingen fara, sa jag. Tack vare växlingskursen är det billigt för oss.

Elva personer hade ätit en mycket god och viktig middag för drygt 340 kronor! 

Vi tog oss tillbaka till hotellet och satt en stund på mitt rum innan var och en gick till sitt. Anders var så berörd av upplevelserna under dagen, att han ringde hem och pratade med sin fru Gunilla i flera timmar under natten!

Torsdag 24 oktober

- Det har hänt något förfärligt, sa Tamara vid frukosten på pannkakor med smetana nästa morgon. Hon hade kommit till hotellet kl 8.30, då vi hade ett möte med borgmästaren en timma senare.

- Terrorister har ockuperat en teater i Moskva och tagit 700 människor som gisslan, sa hon och berättade vad hon hört på radion. Det lät overkligt alltsammans.

Vi skulle åka i två bilar upp till borgmästaren, varpå jag, Roger och Tamara hamnade i Vla

Vladimirs bil. Han passade på att åka iväg med oss till sin bilverkstad – dock inte den med parkeringen, där vi lastade av vårt gods 2000. Det här var en fin verkstad och rätt många arbetar där. Jag tror emellertid inte, att de är likvidatörer. Han visade runt och gav exempel på vad han behöver – en lyft och en svets bland annat. Roger vet bättre. Det gäller att vara om sig och kring sig. 

Vladimirs verkstad

Utanför dök Vladimirs son upp, så vi hälsade och tog en bild, innan vi for vidare till stadshuset, där chefredaktör Vitaly, Vladimir och borgmästare Ivan Alexandrovich Nesterov tog emot oss kl 9.30. Han sammanfattade läget i staden efter de 16 år som gått sedan olyckan.

- Vårt folk har dålig hälsa och många sjukdomar. All hjälp – utrustning eller medicin – är väldigt viktig för oss. Allra viktigast är förbättrad hälsa för barnen. Frankrike har gjort mycket. De tog barn från Novozybkov till sina egna familjer och gjorde dem friskare.

Borgmästare Ivan Nesterov med
Vallentuna Lions Clubs standar.

Stadsarkitekt Mariya Yevgenieva Komarova
presenerade planen för ett nytt Maternity House.

Dessvärre har vi många problem med tullen. Det värsta exemplet på det, är de fem bilarna. Vi har arbetat mycket på det under två år och tack vare Vitaly (Roshkov) har vi lyckats få loss de fyra bussarna. Vi behöver bättre lagar. Men tänk på människorna och inte på tullen. Vi har många problem med sjukdomar – inte bara hos kvinnor och barn. Varannan kvinna har mycket svåra sjukdomar – inte bara i brösten utan även i livmodern. Vi saknar utrustning för att kunna diagnostisera sjukdomarna. Därför upptäcker vi dem ofta för sent.

- Jag drömmer om att kunna bygga ett nytt Maternity House. Om vi lyckas med det – med er hjälp – ska vi sätta upp en stor skylt med texten: Tack Bruno, Anders och hela svenska folket! Det skulle vara den bästa presenten någonsin.

Så presenterades chefsarkitekten Mariya Yevgenieva Komarova som hade med sig en modell av ett tänkt, nytt kvinnosjukhus med plats för 60 bäddar samt restaurerade byggnader. Beräknad total kostnad 750 000 dollar för alltihop. 

- Vi är tacksamma för all hjälp vi kan få, sa borgmästaren. Ni skulle kunna välja att restaurera en av byggnaderna. Hittills har ingen velat hjälpa – inte ens vårt eget land. Våra pengar räcker knappt till löner, mediciner och värme. Vi ställer vårt hopp till varje ny president, men de struntar i oss. Vi får klara oss själva i vår förgiftade zon. De kanske inte ens vet att vi existerar. De märker inte ens om 50 000 dör, de tänker bara på sin makt och politik. Men jag är optimistisk och tror att livet kan bli bättre. Vi ger inte upp. Novozybkov är en ö av demokrati.

Mötet avslutades med att vi överräckte våra presenter samt en hälsning från Vallentunas kommunalråd Sten-Åke Adlivankin. Borgmästaren förärade oss varsin vas. Jag fick dessutom en del minnessaker från stadens 300-års jubileum – en bok, en medalj och några almanackor – som jag var inbjuden till men inte kunde komma. Anders bjöd slutligen, i sin egenskap av president för Vallentunaklubben, in borgmästaren med fru, Vitaly och Tamara, Vladimir och Svetlana samt chefredaktör Vitaly med fru till Vallentuna under en vecka nästa år.

Novozybkov Hospital

Ivan Nesterov tog oss till distriktssjukhuset som han uppger byggdes 1920-27 (barnkliniken?). Kirurgen byggdes1917. Träkåken med alkoholkliniken byggdes 1891. De stora tegelbyggnaderna, som ser så bedagade ut, är bara 15 år gamla. Upptagningsområdet motsvarar 100 000 människor samt tillfälligtvis ytterligare 100 000 på grund av ombyggnad av sjukhuset i Bryansk. 

Enda röntgenapparaten betjänar
100 000 invånare.

Chefsdoktorn Michail Phillipovich visade oss in på alkoholkliniken, där människospillror ligger och snarkar i sängarna eller hasar omkring i korridorerna. Där luktar piss och elände, så Anders och jag valde att till sist gå ut. Jag försökte säga till Tamara, att vi diskret skulle försvinna, men hon gjorde förstås en stor affär av det. TV-filmaren insåg genast nyhetsvinkeln och springer före, för att kunna filma oss på trappan.

Humanitär hjälp som inte fungerar.
Ej från oss!

Vi besökte avdelningen för handikappade och beskådade den enda (bärbara) röntgenutrustningen. Någon fast utrustning finns inte. Den Sven Nahlin och Högalidsklubben körde över för några år sedan fungerar inte. Chefsdoktorn förklarade att det rör sig om två icke kompletta utrustningar som inte passar ihop med varandra. Det lät väldigt konstigt det hela och är nog värt att undersökas. Utrustningen står inlåst i ett särskilt utrymme, sa doktorn. Specialister från Philips i Moskva har inte kunnat göra något åt den. 

I sängen till höger låg en knivskuren man och kämpade för sitt liv i sjukhusets enda respirator. 


Vi såg vidare utrustningen de har för att lägga gipsförband, innan vi gick vidare till akuten/intensiven, där en ung man i respirator kämpade för sitt liv. Han var knivskuren (av sin bror) och väldigt illa däran. 

- Vi har en enda respirator, säger dr Philliopovich. Kommer det in ännu ett akutfall, måste vi välja vem av dem som ska dö.

Sjukhuset är i skriande behov av respiratorer, röntgenutrustning och bårar – de måste bära patienterna till fjärde våningen efter vissa undersökningar, berättar han. Och här finns ingen hiss. Allra mest behövs autoklaver, visar det sig. Och gärna en som är större än de dr Lydia just har fått. Jag tycker det låter lite oförskämt men förstår förmodligen inte resonemanget. I vilket fall som helst, av sjukhusets autoklaver fungerar en och ytterligare en ibland. Knepigt. 

Och så autoklaver som inte funkar...

Vi tog en promenad genom sjukhusområdet och såg bland annat en ny byggnad som inte kunnat färdigställas. Där ska sjukhusköket inrymmas så småningom. I dag arbetar kökspersonalen i ett källarutrymme med antikvärde – minst sagt. Längre ner på området ligger patologen, ett mindre hus i sällsynt dåligt skick. Jag valde att stanna utanför, när de andra gick in. De berättade efteråt att där sekreteraren/sköterskan som arbetade där, plågas av sten och grus som faller från taket.

- Vi borde kanske skicka skyddshjälmar, sa Roger och Anders. Hon hade klistrat en papperslapp över en spricka i väggen.

- När den lappen faller till golvet, har kåken rört sig så mycket, att den måste utrymmas, berättade Roger. Då finns risk att den rasar samman.  

Barnen som dagen innan fick julklappar vinkade glatt.

Byn Svjatsk – en evakuerad kolchos

Dr Phillipovich bjöd på lunch på sitt kontor och Vitaly Roshkov anslöt sig efter att ha dragit ut en tand. Chefredaktör Vitaly var också med. Vi fick pannkaksbulle, kapusta (vitkålssallad), kokt kyckling/höna och potatismos. Pavel Vdovichenko kom och hämtade oss i sin minibuss som är i förvånansvärt gott skick. Vi vinkade till barnen – samma barn som fick julklappar dagen innan – och gav oss iväg mot Svjatsk. Jag var där 1997 såväl som 2000, då även Roger var med. Nu ville vi visa Bruno och Anders en äkta radioaktiv by lika giftig som den förbjudna zonen runt Tjernobyl som ligger 19 mil söderut fågelvägen. 

Efter några mil såg vi hur vägarbetare jobbade med att plocka ner elledningarna till Svjatsk. Redan här har alltså FN-rapporten (se ovan) kommit på skam. Människorna här har givit upp området. Det kommer aldrig att gå att flytta tillbaka. Bäst är att se området som dött och utan framtid. Rapporten är helt enkelt ett cyniskt spel för gallerierna. Med elledningarna försvinner det sista av hopp för området. På åkrarna odlas emellertid den radioaktiva maten. 

När vi körde in i Svjatsk, såg vi hur vägarbetare med stora maskiner dessutom grävde upp ledningar i gatan.

- De måste vara tjuvar, sa Tamara. Här vågar vi inte stanna. Hon berättade vidare, att vandaler har bränt ner den vackra, blå kyrkan. Folk åker likaså hit här för att hämta (radioaktivt) byggmaterial till sina hus. Att det strålar spelar tydligen ingen roll. Vägarna, i den mån det finns några kvar, är förhållandevis rena. Man ska däremot akta sig för att gå vid sidan av vägen i gräset. Risken är att radioaktiva partiklar virvlar upp, kommer in i kroppen och fastnar i någon mjukdel. 

Snart finns ingenting kvar av husen i Svjatsk.

Pavel berättade om Svjatsk (och Novozybkov) att byn är 300 år gammal och grundad av ättlingar till storfusten Jaroslav. De kallade sig Old Believers och flydde hit till dåvarande Polen. 

- De flydde från den ryske tsaren till den polske tsaren, jobbade hårt och blev rika. Old believers och judar gillar att leva gott på bra platser. De blev skomakare etc. Hit kom människor från Vitryssland och Ukraina, folk av många nationaliteter och här bestämdes internationella arvoden och avgifter. Folk hade det bra. Allt tog en ände med förskräckelse under Andra världskriget, när tyskarna dödade 1/3 av alla invånare. När Röda armén närmade sig och tyskarna tvingades ge sig av, brände de hela byn. Sedan blev livet hårt.

- Jag tog hit tyska vänner vid ett tillfälle före 1986, när 1780 personer bodde här. Byborna blev upprörda. ”De brände ju vår by!”, sa de. Hatet satt djupt i deras själar. Svjatsk var en stor, vacker och rik by med eget sjukhus förr, två skolor, hotell, ett stort vackert kulturhus och en vacker kyrka. Folk var intelligenta och stolta. De flesta av våra byar – säkert 80 procent – är dåligt byggda. Det var inte den här. Och gatorna var raka. Det är synd att vi inte längre kan se de gamla byggnaderna.

Vi åkte förbi en stor tegelbyggnad som var en skola byggd 1968.

- Myndigheterna byggde ett hus åt ungdomar efter olyckan. På ungdomsgatan. Nu ligger det i ruiner. Ungdomarna fick huset ena dagen, nästa dag skulle de evakuera. 

Pojken i Svjatsk

Förfallet har gått väldigt fort i Svjatsk. Det kunde både Roger och jag konstatera. Om några år kommer det inte att synas ett spår av byn. Det enda som blir kvar är blommande fruktträd om våren. Så är det i de förbjudna zonerna. Farbrorn med biodlingen är borta liksom tanterna med sina trädgårdar som vi besökte så sent som för två år sedan. Deras hus är jämnade med marken. Andra hus ser mer ut som brädhögar än som förfallna hus numera och över vägen ligger nedfallna trän.

- Man blir förbannad, sa Bruno. Det här är en politisk bomb! Det här skulle folk se därhemma.

Pavel tog en annan rutt, än den vi åkt tidigare gånger och plötsligt fick vi se ett litet barn springa tvärs över vägen. Efter honom kom hans mamma och efter henne en man. De korsade vägen och var alldeles tydligt på väg mot ett bestämt hus.

Den lille pojken och hans mamma var smutsiga och alldeles såriga i ansiktena. Hon berättade att hon kommer från Vitryssland och att hon därför inte kan söka vård i Novozybkov – något som senare dementerades av borgmästaren.

- Hon har träffat den här mannen och bosatt sig här, förklarade Tamara. Familjen hade som så många andra helt enkelt tagit ett evakuerat hus i besittning.

Jag gav pojken 150 rubel (50 kr) och tog några bilder. Inte skymten av ett leende nådde hans ögon. Och det är klart, att mamman skulle lägga beslag på hans slant, så snar vi lämnat platsen. Han visste väl det, stackarn.

Så kom mormor ut ur stugan, en gammal mager kvinna med fågelben klädd i paltor. Hon ville inte bli fotograferad men jag gav henne 100 rubel och gjorde det ändå.

- Jag vill inte leva, sa gumman. Jag vill bara dö.  

- Här skulle era secondhand kläder verkligen göra nytta, konstaterade Tamara. Vi har många fattiga i vårt land.

Radimichi

Vi åkte tillbaka mot Novozybkov och som vanligt kändes det otäckt i halsen efter ett besök i byn. Jag brukar aldrig berätta det. Förstå-sig-påare skulle med all sannolikhet påstå att det är inbillning. Pavel Vdovichenko tog oss i vilket fall som helst till sitt institut Radimichi. Han är lärare till professionen och driver sedan nio år - med anledning av Tjernobylolyckan – sitt Radimichi (http://www.radimichi.by.ru/0400-linki/index.htm) för att hjälpa rörelsehindrade och efterblivna barn. Borgmästare Ivan Nesterov har gett honom generöst tilltagna och förhållandevis bra lokaler för ändamålet. 

Revolutionerande behandling med sjukgymnastik.

Novo camp

Här behandlas paralyserade barn med sjukgymnastik och mentalt retarderade ungar med passande pedagogik enligt tesen ”lära genom att göra”. Hur Pavel finansierar det hela framgår inte. Det är emellertid tydligt att han har goda kontakter med FN, Tyskland och en rad ambassader. Han har just återvänt från Canadas ambassad i Moskva med en stor påse pengar (18 000 Canadian dollars att köpa utrustning för i ryska butiker). Förra året träffade han till och med president Putin och pratade för sin sak. Han passade på då, att klaga över tullen.

- Jag behöver ingen fisk, jag behöver ett metspö, sa han i ett försök att förklara, att han behöver datorer, spel, färg och papper till sin verksamhet och inte begagnade kläder.

Anton Vdovichenko

Pavel berättar att han något om att han varje månad/måndag far till det lilla sjukhuset utanför staden för att hjälpa de gamla. Likaså åker han till den evakuerade byn Svjatsk med saker från Tyskland till dem som ännu bor kvar.

Till Radimichi kommer varje dag 30 barn som var och en har sin lilla låda med pedagogiskt arbetsmaterial. Här finns även en sovsal med madrasser på golvet för den som vill ta en tupplur mitt på dagen. Det kostar 23 dollar/månad att vara elev här. Hur barnen betalar framgick inte.

Anton Vdovichenko är bara 20 år gammal och talar utmärkt engelska. Han är ”director” för Novocamp, ett läger för föräldralösa och handikappade barn som funnits i sju år och som tycks vara en stugby i den icke radioaktiva zonen. Lägret pågår om somrarna och tar emot 4 x 120 barn mellan 8 och 17 år i 18-dagarsperioder. 

Anton driver dessutom en datorklubb för totalt 120 barn och ungdomar/vecka som lär sig allt om Windows och Internet. Till sin hjälp har han 40 datorer, en gåva från Tyskland. Dessvärre tog vi aldrig reda på vilka barn som får vara på skolan, lägret och i dataklubben, vad det kostar dem och hur det hela finansieras. Hittills har undervisningen varit gratis. Nu måste en avgift till men Anton vet inte hur stor den kommer att bli. Bland eleverna finns såväl handikappade som friska barn och barnhemsbarn.

Olesya från Kiev

Olesya, som jag kallar henne, väntade på hotellet. Hon hade tagit nattåget från Kiev och åkt buss i fyra timmar från Bryansk till Novozybkov för att möta oss. 

Hon evakuerades från staden Pripyat, tre kilometer från kärnkraftverket 1986, när hon var tio år gammal och bor nu alltså i Kiev. 

Olesya har varit min tolk i Tjernobyl och Kiev två gånger och vi har tillsammans återvänt till hennes barndomshem, vilket jag gjort en film om. Sedan dess har hon också besökt mig i Sverige två gånger. 

Den här gången hade jag en jätteväska med kläder till hennes femåriga dotter Anastasia – Nastya - med mig, dels nyköpta vinterkläder och dels lite second hand som hon själv valde ut i somras, när hon var här, men inte fick med sig.

Olesya och hennes dotter Nastya som emellertid inte 

var med i Novozybkov. 

Olesyas legitimation som intygar att hon evakuerades från Pripjat några kilometer från kärnkraftsverket i Tjernobyl 1986.

Likvidatörerna

Två likvidatörer – Anatoly och Alexander (Sasha) – väntade på hotellet. Jag och Roger har träffat och intervjuat dem flera gånger tidigare, så det var Brunos och Anders tur. Lesya och Tamara satt med och tolkade liksom TV-Vitaly och Vladimir. Jag gav likvidatörerna varsin Vallentuna-slips, ursäktade mig och gick till rummet för att byta om. Sedan antar jag att Bruno frågade ut dem om tiden, när de mot sin vilja tvingades sanera i Tjernobyl. Det är oförglömliga berättelser.

Här var det uppställt.

Anders Rönnholm och Roger Larsson flankerar fader Vladimir.

Fader Vladimir och hans kyrka

Vi var bjudna till fader Vladimir på middag och gav oss strax iväg till hans vackra kyrka. Där väntade Borgmästaren och en nyfriserad Svetlana Kozhevnikov. Hon och Lesya fann varandra genast. Fader Vladimir tog emot oss, bjöd oss in i kyrkan och visade oss runt bland ikonerna. Plötsligt kom Vladimir och Vitaly in med en massa presenter. Vi fick varsin kristallskål av likvidatörerna. Bruno, Anders och Roger fick dessutom en bok om Novozybkov och en medalj (samma sorts paket som jag fick av borgmästaren på morgonen). Borgmästaren överräckte dessutom en tavla till Bruno och en till vårt kommunalråd Sten-Åke Adlivankin. Vi behöll våra presenter till fader Vladimir i avsikt att överräcka dem senare under middagen. Det var inget klokt beslut skulle det visa sig. 

Vi gick ut ur kyrkan och tog en gruppbild på trappan. Någon frågade om det var i sin ordning, att vi i stället för hos fader Vladimir åt vår middag på hotellet. Hans fru var nämligen nyopererad för cancer i såväl livmoder som äggstockar och orkade följaktligen inte laga mat. Det förväntade vi oss naturligtvis inte heller, så vi hoppade in i bilarna och åkte tillbaka till hotellet. Vi upptäckte för sent att fader Vladimir inte följde med, så vi kunde inte överlämna presenterna – bland annat silvertuppen från Vallentuna församling. Vi försökte utan framgång träffa honom dagen där på och inte heller kom han till tåget för att vinka av oss, som Tamara trodde, att han skulle göra. Vi fick följaktligen lämna presenterna hos henne och Vitaly.

Middag med borgmästaren

Hotellet hade dukat upp en middag åt oss i ”festvåningen”, ett avskilt rum som anses vara lite finare än matsalen. Tamara hade huvudvärk, så Lesya tolkade. Maten var bestod av borsch, någon sorts gryn eller pölsa, sallad. Det blev allt tydligare att resurserna började ta slut. Nästa morgon fick vi bara en enkel macka med en ostskiva på.  I vilket fall som helst fick vi nu möjlighet att prata med borgmästaren om lasten vi skickat.

Borgmästare Ivan Nesterov föreslog att datorerna skulle placeras i en av skolorna. Jag sa, att det är okey, om han placerar några i stadshuset också. Han blev väldigt glad och påpekade att han faktiskt inte har någon dator för egen del. Jag sa, att det är bättre vi skickar varsin komplett dator till honom och Tamara/Vitaly. De bör emellertid förse sig med modem, scanner och skrivare ur den last som redan är på plats. 

Borgmästaren var särskilt tacksam för autoklaverna. Ändå bad han om fler och sa, att han skulle skriva ett tackbrev till Getingeverken. Jag har flera papper på ryska från honom med mig hem. Dessvärre vet jag just nu inte vilket som är till Getingeverken.

Anders och jag berättade om våra planer att chartra en Lions Club. Borgmästaren var mycket skeptisk till Lions-Marina och tyckte vår presentation lät bättre. Om vi lyckas chartra en Lions Club i Novozybkov, lovade han att omgående ställa ett kontor till klubbens förfogande.

Vi tog ett sista glas champagne på mitt rum, innan vi stupade i säng var och en för sig.

Fredag 25 oktober

Vid frukosten – en torr macka och tre kokta ägg med majonäs - fick vi en ny rapport om vad som hänt på den ockuperade teatern i Moskva. Skådespelarna hade knytit ihop sina kläder till ett rep och klättrat ut genom fönstren, sa Tamara. Minst en kvinna som försökt fly var skjuten.

Vladimir fick 4000 rubel av mig och for iväg med våra pass för att köpa tågbiljetter. Den här gången bad vi om två kupéer – vi var ju fem nu med Lesya - så vi skulle slippa dela hytt med okända ryssar. Han kom småningom tillbaka. Pengarna räckte precis, sa han. Men jag tror att han lade till ur egen ficka. 

Shopping i Novozybkov

Vi gick ut på stan för att handla. Det blev konsthantverk – målade träbyttor – på varuhuset. Plötsligt ringde en av mina uppdragsgivare hemifrån och berättade att det var ett fasligt liv i Moskva. Vi gick vidare och handlade vodka, champagne och kaviar i en livsmedelsbutik tvärs över gatan. Roger köpte två par glasögon för en hundralapp i en sybehörsaffär, innan vi for vidare till en stor livsmedelsbutik och köpte honung i trä- och keramikburkar.

- Honungen är inte från vår stad, påpekade Tamara som för övrigt sagt samma sak om all mat vi ätit under besöket. Det förvånade mig. Så har hon aldrig sagt vid mina tidigare besök. Nu påstod hon att all mat kom från södra Ryssland och var kontrollerad och att frukten var importerad från Georgien. 

Det var bara de privatpersoner som satt utanför butikerna och sålde grönsaker som sålde ”radiation”. Själv odlar hon sina grönsaker ute på landet – 40 minuters promenad från stan. Hon och Vitaly har en pytteliten tomt utan hus, då någon haft fräckheten att bränna ner det.

Konstskolan

Efter avslutad shopping for vi till konstskolan, där rektorn tog emot. Eleverna studerar specialämnen under rubriken konst vid sidan av sin vanliga skola. För det betalar de 1 dollar per termin, varpå borgmästaren står för resten – 10 dollar/barn/år. I Novozybkov finns för övrigt specialskolor för idrott och musik. 

Vi fick material till almanackor och vykort.

Konstskolans vävsal

Skolans brännugn

Vi fick välja hur många teckningar av Novozybkovbarn vi ville ha ur en pågående utställning. Tanken är att vi ska trycka och sälja såväl almanacka som vykort och låta behållningen gå till staden. Vill vi sedan bidra med konstnärsmaterial till skolan, så är de förstås tacksamma.

Vi visades runt i keramikverkstan såväl som i vävstugan och fick veta att här finns 340 elever i åldrarna 10 till 17 år. Utställningen vi plockade ur ingår i en internationell festival vid namn: ”Jag målar min värld och visar den för dig”. Den har kommit till (?) på initiativ av Lions Club i Prag. Några av barnen i konstskolan har varit på besök hos Natasha Andersson i Sverige. 

- På söndag kommer en tysk delegation, sa rektorn. De skänker pengar till papper och färg. Själv hade han en dator men behövde ett modem för att komma ut på internet. 

Konstskolans keramikverkstad

Vi återvände till hotellet och intog vår lunch i festvåningen Röda rummet. Vi fick borsch, igelkott (fläskkött med taggar av potatismos), kapusta och potatismos. Det var riktigt gott. Bruno ringde hem och kom tillbaka med en förfärlig rapport. Det rådde närmast krigstillstånd i Moskva, hade hans fru sagt.

- Nu kommer du hem genast.

Vi diskuterade om vi kunde ta oss hem på något annat vis än genom Moskva. Dessvärre var vi tvungna att välja bort både Minsk och Kiev, då vi saknade visum till Vitryssland och Ukraina. Återstod alltså att bila till St Petersburg och flyga hem därifrån. Anders ringde hem och fick kontakt med UD. De visste ingenting. Tamara och jag gick upp till borgmästaren och ringde Alla Yaroshinskaya i Moskva.

- Allt är normalt, sa borgmästaren och skrattade.

- Han vet allt, sa Tamara.

- Vi har en fruktansvärd situation, sa Alla. Hela centrala Moskva är avstängt. Här vimlar av polis och militärer. Kom hit men tag en taxi direkt från stationen till hotellet. Rummen är bokade.

Vi checkade ut och for iväg till Maternity House för att lämna över våra presenter till dr Lydia. Hon såg betydligt piggare ut och hade förstås dukat fram både bullar med äppelmos i och sockerkaka med någon slags kola på. Anders och hans fru bjöd in dr Lydia och hennes man att gästa deras hem en vecka i vår. Dr Lydia fick tårar i ögonen, tackade ja och sa, att sedan blir det nog svårt att återvända till Ryssland.

Jag bad Tamara och Vitaly ordna tillståndet för secondhandkläderna, varpå en vild diskussion utbröt. Nytt gåvobrev måste till och allt som står i gåvobrevet måste finnas i lasten. Det ska vara ett gåvobrev för varje last. Fyra månader måste de få på sig från gåvobrevet tills transporten ska gå, sa Vitaly. En månad gick jag med på. Och så vidare…

- Det är väl bara att lasta och se vad som går på – och sedan skriva gåvobrevet, sa Vitaly som uppenbarligen tror att vi äger en massa trailers. Ack ja.

Tåg till ett oroligt Moskva

Så gav vi oss iväg till stationen, där Svetlana och Vladimir väntade. Vi tog farväl av våra vänner i Novozybkov och steg ombord på tåget. Lesya följde med för att hjälpa oss. På stationen i Moskva står man sig slätt utan tolk. Det kan rent av vara farligt. Vi åt middag på tåget och sov sedan sött i våra hytter.

Lördag 26 oktober

Det dunkade och smällde och var hett som i Afrika.  Tågvärdinnan väckte oss med kaffe, när vi började närma oss Moskva vid fem-sextiden på morgonen. Vi var ganska ensamma ombord, så det fanns papper kvar på muggen, där det bara luktade lite piss. Vi klev av tåget, varpå Anders och jag vaktade bagaget, medan Roger bar och Lesya jagade rätt på såväl bärare som två ”ryska taxi”. Vi hade aldrig klarat det utan henne. Nu gick det galant och snart var vi på väg till hotellet.

Väl framme såg vi redan i receptionen på TV hur ryska trupper stormade den ockuperade teatern. Resten är världshistoria – och vi satt på första parkett. 

Lesya följde dramat på den ockuperade teatern via TV:n i baren och översatte till oss. 

Sighseeing in Moscow

Alla och Sasha kom och hämtade oss för en guidad tur i stan – utanför avspärrningarna. Det här var en dag, då Moskvas hela poliskår jagade terrorister, så Kreml och centrala Moskva var inte att tänka på.

Första anhalt var Victory Memorial på Poklonnayakullen tillägnat segern i Andra världskriget – the Great Patriotic War. Det är sed att brudpar samlas här på sin bröllopsdag. Följaktligen vimlade det av brudpar kring monumentet. Det var lördag och bröllop kan ju inte ställas in bara på grund av pågående terrordåd.

Vi kom vidare till Cathedral of Our Saviour – Vår beskyddares katedral som byggdes 1883 men jämnades med marken 1932 på order av Stalin. 1958 byggdes i stället en swimming-pool på platsen. Efter Sovjetmaktens fall tog planerna på en ny kyrka form och i januari 1995 togs första spadtaget till vad som i dag är en exakt kopia av den första kyrkan. Den är helt otrolig och väl värd ett besök.

Cathedral of Our Savior eller på svenska: Frälsarkatedralen

Därefter tog vi en tur med tunnelbanan vars stationer är internationellt kända för sin utsmyckning. Vi kunde lätt konstatera att alla rykten är sanna, innan vi kom upp på en spännande affärsgata. Anders köpte en fin porslinsdocka och jag både böcker, piroger och t-shirts. Skanska bygger hus där förresten. Pirogerna med kål och köttfärs i var inte så goda som jag hade hoppats. Jag glömde dem med flit på hotellet, när vi checkade ut.

Vi tog oss tillbaka till hotellet, där vi bjöd Alla, Sasha och Lesya på middag, innan Lesya gav sig iväg med en ”rysk taxi” till Kiev-stationen för att ta tåget hem. Något senare skildes vi även från Alla och Sasha, varpå vi gick till sängs.

Söndag 27 oktober

Väckningen ringde 4.45 och en kvart senare stod frukosten och väntade på oss. Ytterligare en halvtimma senare kom två riktiga taxi och plockade upp oss för vidare färd mot flygplatsen. Vi checkade in och jag fick betala 2000 kronor för övervikt (som Anders delade med mig) innan vi lyfte med Aeroflots SU219 kl 8.40 från Moskva. Vi landade på Stockholm Arlanda kl 9.05, där Bruno försvann till sitt tåg och där Gunilla Rönnholm mötte upp för vidare färd mot Vallentuna. 

Dr Lydia Vladimirovna Bavkunova

En vardagshjälte utöver det vanliga