Det radioaktiva
molnet från Tjernobyl kom smygande om natten och spred sitt radioaktiva regn
över hela norra halvklotet. Staden Novozybkov i södra Ryssland blev av slump en
av världens giftigaste städer.
I Novozybkov är
det radioaktivt överallt, mellan 18 och 40 curie (Ci) per kvadratkilometer och
ända upp till 1000 Ci/km2 i vissa evakuerade byar. Högsta tillåtna värde - 15
Ci/km2 - kallas normalt.
- Vi fick inget
veta, säger Vitaly Roskov som är borgmästarens närmaste man. Skolläraren höll
lektion utomhus i mitten av maj och upptäckte att marken var radioaktiv.
Borgmästaren slog larm till Moskva men där hade de inte hört talas om någon
kärnkraftsolycka. Först i augusti kom vetenskapsmännen hit med sina
mätinstrument.
En mätare i
stadshusets entré visar att dagsvärdet pendlar mellan 21 och 25 Ci/km2. Hos
borgmästaren en trappa upp är det sju.
- Vår stad är
bortglömd, säger borgmästare Ivan Nesterov. När president Jeltsin och Margareth
Thatcher kom hit, hade de med sig mat utifrån. De sa att de skulle hjälpa oss.
Vi väntade till 1991, sedan förstod vi att de hade glömt oss.
I början kom
pengar från Moskva, så de bytte vattnet i sjön och det översta jordlagret på
åkrarna. Alltihop grävdes ned i skogen. Men pengarna slutade komma. Två
guvernörer i länets huvudstad hade stoppat dem i egen ficka.
- De fick
sparken men pengarna var redan borta, säger Vjatjeslav Grishin, president i
Rysslands Tjernobylförbund. Sedan dess står Novozybkovborna ensamma.
Novozybkov är en
vacker stad med villabebyggelse och snickarglädje. Höga plank förbinder husen
med varandra och innanför skymtar köksträdgårdarna. Folk har tröttnat på att
vänta - det tar 35 till 2000 år innan radioaktiviteten försvinner - så de odlar
de sin mat som förr i den radioaktiva jorden.
Före 1986
blomstrade exporten av tändstickor till Iran och Turkiet och av textilier till
England och Amerika. I dag vill ingen ha deras varor. Allt är radioaktivt.
I Novozybkov bor
43 000 personer varav 12 000 barn. De väntade förgäves på evakuering, det fanns
ingenstans att ta vägen. Så de arbetar, äter, sover, älskar och får barn - fast
bara hälften så många som före 1986. Kvinnor pensioneras vid 45 och män vid 50
som är den genomsnittliga livslängden.
- Vi får en
liten slant av staten för att hålla oss lugna och bo kvar, säger Vitaly Rozkov.
Det är det vi lever på. Lönen uteblir för det mesta.
Många barn i
Novozybkov har cancer. Till och med småflickor tvingas operera bort livmodern.
Påtagligt många är långsamma till sitt sätt och mentalt efterblivna. Andra
lider av astma, magsår och depressioner. Det hör strålningen till. Det vet
alla. Här har ingen läst rapporterna från väst som viftar bort olyckans följder
bara för att de inte kan bevisas statistiskt.
- Barnen i
Novozybkov har skador på nervsystem, hjärta och lever, säger Larisa Baleva som
är professor och barnläkare vid Moscow Institute of Pediatrics and Children
Surgery i Moskva. Hon och hennes kollegor reser tre, fyra gånger om året till
Novozybkov för att hålla koll på barnen genom regelbundna undersökningar. De ska
med sin forskning så småningom belägga följderna av Tjernobylkatastrofen.
- Vi har bara
sett början, säger Larisa Baleva. De genetiska skadorna är antagligen
allvarligast på sikt.
Larisa Baleva
berättar om åttaåriga Jana vars hjärna är på väg att skrumpna. Hennes pappa,
som kommer från Ural där det varit provsprängningar, arbetade i Tjernobyl 1987.
Hon har slutat tala nu och kommer sannolikt inte att kunna gå om något år.
Bland patienterna finns även tioårige Victor som har hål i levern och Nadja som
har kroniskt inflammerade njurar.
- Över 800 000
barn i kontaminerade områden har hälsoproblem, säger Larisa Baleva. Tusentals
har utvecklat cancer och ytterligare hundra tusentals är i riskzonen. De blir
vuxna. De blir 20 år men kanske inte 30.
Monica Antonsson
Fotnot
De värst drabbade områdena i
Sverige fick ett radioaktivt nedfall motsvarande 1-2 Ci/km2 efter
Tjernobylolyckan 1986.
Bildtexter:
- Vi får 50 000 rubel av staten för att bo här, berättar
Vitaly Roskov som är borgmästarens närmaste man.
- Regeringen har glömt oss. Ja, hela världen har glömt oss,
säger borgmästare Ivan Nesterov som vädjar om hjälp från utlandet. I Novozybkov
råder brist på allt.
- Vi åker till Novozybkov tre, fyra gånger om året för att
undersöka barnen, säger överläkare Larisa Baleva längst till höger. Läkarna
Alla Sipyagina och Elena Lavrentieva riskerar också sin hälsa för att hjälpa de
drabbade barnen.
Pappa var likvidator. Nu är barnen sjuka. Mammas tårar
hjälper föga mot radioaktiviteten från Tjernobyl.
Åttaåriga Jana lider av skrumphjärna. Hon har slutat tala
och kommer snart inte att kunna gå. Hennes pappa är också sjuk, sedan han var
likvidatör i Tjernobyl.
Novozybkov skulle kunna vara en idyll, en slags rysk
motsvarighet till Gränna. Men allt är förstört. Såväl jord som växter och luft
är förgiftad. Följaktligen är även maten radioaktiv.
Världens giftigaste stad präglas av vacker villabebyggelse
med snickarglädje. Förr blomstrade exporten, nu lever invånarna i misär.
I den vackra, lilla staden Novozybkov sjunker
radioaktiviteten aldrig någonsin till högsta tillåtna gränsvärde.
_____________________________________________________________________________
Tidningen Avisen
__________________________________________________________________________
FLT 1998
_________________________________________________________________________________
The Lion
Tidningen Avisen
(NOVOZYBKOV, RYSSLAND)
Av Novozybkovs 12 000 barn är bara 13 procent friska. Övriga
har åkommor, vuxensjukdomar, som anses vara orsakade av radioaktiviteten från
Tjernobyl.
- Efter varje namn på elevlistorna antecknar vi barnens
sjukdomar, säger Tamara Roskova som är lärare i engelska.
Tamara Roskova är en vänlig kvinna med på ryskt vis tuperat
hår och knallrött läppstift runt munnen. Hon är gift med vice borgmästaren
Vitalij Roskov som ansvarar för stadens Tjernobylavdelning. Han hjälper folk
att flytta härifrån och ser till att de sämst ställda får vård och
rehabilitering.
- Vi visste ingenting om kärnkraftsolyckan, säger Tamara.
Alla hade huvudvärk men ingen visste varför. Först på hösten fick vi veta att
vår stad är radioaktiv. Det är också därför vi blöder näsblod så ofta. De
flesta har magsår också. Det beror på maten vi äter. Den är radioaktiv. Något
annat finns inte att få.
Tamaras son Vladimir och svärdottern fru Natasha har två
barn, nioårige Yan som har en defekt på synnerven och bara åtta procents syn på
ena ögat samt femåriga Marina vars njurar nästan helt har slutat fungera.
- De kivas om vem som är sjukast, säger Tamara. Det är hur
tokigt som helst.
Tamara förklarar att de som föddes före 1986 mår
förhållandevis bra medan hela 87 procent av dem som föddes efter
kärnkraftsolyckan är sjuka. Något samband med olyckan kan naturligtvis inte
bevisas, men så är det.
- Hur ska det gå med nästa generation, undrar hon. Och
nästa? Alla vet att de genetiska skadorna efter Tjernobylkatastrofen kan visa
sig vara de värsta.
Novozybkov, som ligger i södra Ryssland, 20 mil från
Tjernobyl i Ukraina, är en vacker villastad starkt präglad av sin
snickarglädje. Före 1986 fanns här en rad välmående trä- och textilindustrier
med omfattande export till såväl Asien som Europa och Amerika. Allt gick om
intet på grund av kärnkraftsolyckan. Efter den ville ingen längre köpa tyg och
virke från Novozybkov. Allt var radioaktivt.
- Nu har ett amerikanskt bolag köpt en av textilfabrikerna,
säger Tamara. Produktionen är igång men staten tar så mycket skatt av fabriken,
att ingenting blir kvar till löner. Och eftersom ingen får lön, betalar vi
ingen skatt. Det är därför staden är så fattig numera. Vi har inte ens råd att
reparera vår väg. Men vi hoppas på en gasledning, vartenda vedträ vi eldar är
en minireaktor.
Novozybkov byggdes på ett träsk år 1701 av folk som för sin
religions skull var på flykt undan tsaren. De var duktiga köpmän och så ärliga
att varken stämplar eller kvitton behövdes.
- Alla branscher var representerade här, säger Tamara med
stolthet i rösten. Novozybkovs köpmän var marknadsledande i allt. Före
revolutionen 1917 hade vi 14 bibliotek, i dag finns bara fyra. Men vi har
konstskola, musikgymnasium och sportgymnasium.
Det råkade regna i Novozybkov när det radioaktiva molnet
från Tjernobyl drog in över länet Briansk den 26 april 1986. Med regnet föll
radioaktiviteten till marken - främst cesium-137. En mätare i stadshusets entré
upplyser om dagsvärdet som aldrig sjunker till det normala 15ci/km2.
- Det finns folk i vår stad som bor i hus där dosimetern
visar ända upp till 150 ci/km2, säger borgmästare Ivan Nesterov. De är ständigt
bestrålade och skulle behöva flytta. Dessvärre finns inga pengar och ingenstans
att ta vägen.
Hela staden borde egentligen ha evakuerats. Det har
emellertid fått räcka med fyra byar strax utanför staden, där dosimetern har
visat över 1000 ci/km2 och där det är absolut livsfarligt att vistas.
Ivan Nesterov berättar att mellan 80 och 85 procent av
befolkningen har sjukdomar relaterade till strålningen som lurar på marken
såväl som i luft och mat. Barn är särskilt utsatta och gynekologiska sjukdomar
är ett stort problem. Till och med småflickor måste operera bort livmodern.
Imunförsvaret slås dessutom ut vilket banar väg för cancersjukdomar.
Chefsläkare Jurij Rozhko på Novozybkov´s Central Hospital är just nu särskilt
oroad över den tuberkulosepidemi som har uppstått i ryska fängelser och som nu
grasserar i landet.
- Det står 76 barn med sköldkörtelcancer i kö för operation
i Moskva just nu, säger han. Dessvärre har vi inte råd att skicka iväg dem. De
får vänta.
Monica Antonsson
(VIBORG/NOVOZYBKOV, RYSSLAND)
Varje stad med självaktning i det forna Sovjetunionen har
sitt Tjernobyl Union, en frivilligorganisation med uppgift att tillvarata
saneringsarbetarnas intressen.
- Vi bad Moskva om 16 medaljer till våra invalider, säger
Vladimir Kozhevnikov i Novozybkov i södra Ryssland. Men det kom bara fyra...
Över 800 000 personer kallades in för att sanera efter
Tjernobylolyckan 1986. Minst hälften var värnpliktiga unga män. Andra kallades
in efter sin yrkeskunskap. Det var chaufförer, grävmaskinister och hantverkare
som behövdes i röjningsarbetet. Det var läkare och sjuksköterskor. De flesta
tvångshämtades i sina hem om nätterna men det fanns också de som hjältemodigt
nog ställde upp ändå.
- Jag ville göra en insats för mitt land, säger Anton Ilchuk
i Viborg i ryska Karelen. Som helikopterpilot släppte jag ner sand och betong i
den brinnande reaktorn. Nu har jag skador i centrala nervsystemet och defekter
på njurar, lever och hjärta.
Anton har ett litet kontor på Krepostnajagatan nr 10 mitt i
stan. Där arbetar han ideellt för de omkring 200 ”likvidatörerna” i Viborg.
Något måste han ju göra.
I Novozybkov har Tjernobyl Union 62 medlemmar varav två
änkor. Alla är sjuka och 16 är invalider. De får samsas om de fyra medaljerna
som kom från Moskva.
- Jag bodde i Turkmenien när militären kom och hämtade mig
mitt i natten den 15 maj 1986, säger Nikolay Sinyuk som är maskinist till
professionen. Jag skulle vara med och bygga upp en stad, sa de. Plötsligt
befann jag mig i Tjernobyl och kunde inte komma därifrån.
I tre månader var han där. Likt de andra 16 invaliderna i
Novozybkov tvingades han arbeta på reaktortaket, där det var som farligast. De
försågs med blyförkläden som skyddade bröst och rygg mot strålningen som kom
underifrån och skadade deras könsorgan.
- Man fick bara vistas på reaktortaket två minuter om dagen,
säger Nikolay Sinyuk. Så farligt var det. De försökte med robotar, men de
slutade fungera. De tålde inte heller radioaktiviteten.
Grävmaskinist Vladimir Kopeikin i Novozybkov berättar att
han fick fem minuter på sig att välja mellan Tjernobyl och kriget i
Afghanistan.
- Jag valde det jag trodde var minst farligt. Dessutom låg
Tjernobyl i mitt land. Jag var två minuter om dagen på taket och arbetade
resten av tiden i min grävskopa.
I dag har han stora problem med ständiga minnesförluster.
Det fanns lycksökare som ställde upp på den livsfarliga
tjänstgöringen för sexdubbel lön och löften om en datja. Militären lovade vad
som helst vitt och brett väl medvetna om att knappast någon skulle överleva
länge nog att kräva ut sin lön eller sommarstuga.
De 28 brandmännen som var först på plats dog av akut
strålsjuka inom några veckor. Tre kärnkraftsarbetare dog av andra orsaker. Vad
som sedan hände med sanerarna tycks ingen ha hållit ordning på. Hundratusentals
likvidatörer har emellertid dött. Andra är svårt invalidiserade eller svårt
sjuka i exempelvis cancer. De har skador i centrala nervsystemet och nedsatt
immunförsvar. De har huvudvärk och blöder näsblod. Många har psykiska problem
efter sina upplevelser och många är alkoholister. Likvidatörerna är tveklöst
ett gigantiskt hälsoproblem för sina länder.
I det forna Sovjetunionen hade likvidatörerna från Tjernobyl
sjukpension, gratis läkarvård, fri medicin, halva biljettpriset på bussar och
en rad andra förmåner. Inget av det finns kvar i dag. Arbetsoförmögna
likvidatörer hankar sig fram, i värsta fall genom tiggeri. Det är därför
Tjernobyl Union finns.
- Vi hoppas att utländska företag ska sluta avtal med oss
och etablera sig i vårt land, säger Vjatjeslav Grisjin, president för Tjernobyl
Union i Ryssland.
- Vi erbjuder halv skatt och billig energi mot att de
anställer våra medlemmar. Tanken är att var och en ska få arbeta efter sin
förmåga och på så sätt kunna försörja sig. Det är en skam för världen att hjältarna
från Tjernobyl ska behöva tigga.
Monica Antonsson
____________________________________________________________________________
FLT 1998
Barn från
Novozybkov och andra radioaktiva platser som blivit sjuka av nedfallet från
Tjernobyl har en egen avdelning på Moscow Institute of Pediatrics and Children
Surgery i Moskva.
-
Hundratusentals barn har fått sköldkörtelcancer, säger överläkare Larisa
Baleva. Ytterligare tusentals barn är i farozonen.
Novozybkov är
världens giftigaste stad. Här är radioaktivt överallt, mellan 18 och 40 curie
(Ci) per kvadratkilometer och ända upp till 1000 Ci/km2 i vissa evakuerade
byar. Högsta tillåtna värde är 15 Ci/km2. Radioaktiviteten fördes hit med
vindarna efter kärnkraftsolyckan i Tjernobyl den 26 april 1986.
- Vi fick inget
veta, säger Vitaly Roskov som är borgmästarens närmaste man. Skolläraren höll
lektion utomhus i mitten av maj och upptäckte att marken var radioaktiv. Han
slog larm men först i augusti kom vetenskapsmän från Moskva med mätinstrument.
En mätare i
stadshusets entré visar att dagsvärdet pendlar mellan 21 och 25 Ci/km2. Hos
borgmästaren en trappa upp är det 7.
- Vår stad är
glömd, säger borgmästare Ivan Nesterov. När president Jeltsin och Margareth
Thatcher kom hit, hade de med sig mat utifrån. De sa att de skulle hjälpa oss.
Vi väntade till 1991, sedan förstod vi att de hade glömt oss.
I början kom
pengar från Moskva, så de bytte vattnet i sjön och det översta jordlagret på
åkrarna. Alltihop grävdes ned i skogen. Sedan slutade pengarna komma. Två
guvernörer i Bryansk, länets huvudstad, hade stoppat dem i egen ficka.
- De fick
sparken men pengarna var redan borta, säger Vjatjeslav Grisin, president i
Rysslands Tjernobylförbund. Novozybkovborna står ensamma med problemet. Världen
har glömt sitt ansvar.
Novozybkov är en
vacker stad med villabebyggelse och snickarglädje. Höga plank förbinder husen
med varandra och innanför skymtar köksträdgårdarna. Folk har tröttnat på att
vänta - det tar 35 till 2000 år innan radioaktiviteten försvinner - så de odlar
de sin mat i den radioaktiva jorden.
Före 1986
blomstrade exporten av tändstickor till Iran och Turkiet och av textilier till
England och Amerika. I dag vill ingen ha deras varor. Allt är radioaktivt.
Människorna, 43
000 personer varav 12 000 barn, bor kvar. De har ingen annanstans att ta vägen.
De arbetar, äter, sover, älskar och får barn - fast bara hälften så många som
före 1986. Kvinnor pensioneras vid 45 och män vid 50 års ålder. Det är den
genomsnittliga livslängden.
- Vi får 50 000
rubel (65 Skr) i månaden för att bo här, säger Vitaly Rozkov.
Många är sjuka i
Novozybkov, mest barn som har sköldkörtelcancer. Det finns forskningsrapporter
som säger att här inte finns någon förhöjd frekvens av strålningsrelaterade
sjukdomar men många har leukemi och underlivscancer. Till och med småflickor
tvingas operera bort livmodern.
Sex läkare från
barnkliniken i Moskva reser till Novozybkov tre, fyra gånger om året inom ramen
för projektet ”Tjernobyls barn” inom ”Federal Children Center of Antiradiation
Protection” som ansvarar för kliniken i Moskva, där sjuka tjernobylbarn vårdas
oavsett diagnos. Kliniken är omodern och det är illa ställt med resurserna. Men
det är himmelriket jämfört med sjukhuset i Novzybkov som saknar allt. De 40
läkarna, varav 16 forskare, gör sitt yttersta för de drabbade barnen. Över 20
000 barn finns registrerade i datorn, sedan de behandlats här.
- Barnen från
Novozybkov har skador på nervsystem, hjärta och lever, säger Larisa Baleva.
Barn till ”likvidatörer” - de som sanerade efter olyckan i Tjernobyl - har även
ärftliga defekter.
Larisa Baleva
berättar om åttaåriga Jana vars hjärna är på väg att skrumpna. Hennes pappa,
som kommer från Ural där det varit provsprängningar, arbetade i Tjernobyl 1987.
Hon har slutat tala och kommer sannolikt inte att kunna gå om något år. Även
pappan är svårt sjuk. Bland patienterna finns även tioårige Victor som har hål
i levern och Nadja som har kroniskt inflammerade njurar.
Larisa Baleva
berättar att 800 000 barn i kontaminerade områden har hälsoproblem. Av dem har
215 000 utvecklat sköldkörtelcancer och ytterligare 150 000 är i riskzonen.
- De blir vuxna,
säger hon. De blir 20 år men kanske inte 30.
Monica Antonsson
Fotnot
De värst drabbade områdena i
Sverige fick ett radioaktivt nedfall motsvarande 1 Ci/km2 efter
Tjernobylolyckan 1986.
Bildtexter:
I den vackra, lilla staden Novozybkov sjunker
radioaktiviteten aldrig någonsin till högsta tillåtna gränsvärde.
Världens giftigaste stad präglas av vacker villabebyggelse
med snickarglädje. Förr blomstrade exporten, nu lever invånarna i misär.
- Vi får 50 000 rubel av staten för att bo här, berättar
Vitaly Roskov som är borgmästarens närmaste man.
- Regeringen har glömt oss. Ja, hela världen har glömt oss,
säger borgmästare Ivan Nesterov som vädjar om hjälp från utlandet. I Novozybkov
råder brist på allt.
- Vi åker till Novozybkov tre, fyra gånger om året för att
undersöka barnen, säger överläkare Larisa Baleva längst till höger. Läkarna
Alla Sipyagina och Elena X (DET MÅSTE JAG KOLLA) riskerar också sin hälsa för
att hjälpa de drabbade barnen.
De sjuka barnen från Novozybkov och deras mammor tar
tacksamt emot all hjälp från läkarna på barnkliniken i Moskva.
Alla barn måste ha en förälder med sig på sjukhuset. Annars
fungerar det inte. Mammorna får själva ordna sin mat men för barnen är det
gratis.
Pappa var likvidator. Nu är barnen sjuka. Mammas tårar
hjälper föga mot radioaktiviteten från Tjernobyl.
Åttaåriga Jana lider av skrumphjärna. Hon har slutat tala
och kommer snart inte att kunna gå. Hennes pappa är också sjuk, sedan han var
likvidatör i Tjernobyl.
_________________________________________________________________________________
The Lion
Novozybkov i sydvästra Ryssland är en av de värst drabbade
platserna efter Tjernobylolyckan. En delegation från Vallentuna Lions Club far
inom kort iväg för att dra upp riktlinjerna för ett hjälpprojekt som kommer att
ge eko över världen.
Klockan 01.23 den 26 april 1986 exploderade reaktor 4 i
Tjernobyl. Ett moln av radioaktiva partiklar steg upp i atmosfären och fördes
bort med vindarna. Slumpvis föll de ned över hela norra halvklotet, där det
råkade regna. I dag lever därför minst åtta miljoner människor i radioaktivt
nedsmutsade områden.
Ett sådant område är staden Novozybkov i sydvästra Ryssland
med 43 000 människor varav 12 000 barn. De allra flesta – minst 80 procent av
invånarna - är sjuka numera.
– Vi antecknar barnens sjukdomar efter varje namn på
elevlistorna, säger Tamara Roskova som är lärare i engelska. Hon är gift med
Vitalij Roskov som har det tvivelaktiga nöjet att ansvara för Tjernobylfrågorna
i stan.
– Vi visste ingenting om olyckan, säger Tamara. Alla hade
huvudvärk och blödde näsblod men ingen visste varför. Först i augusti kom
vetenskapsmännen hit från Moskva. Vi borde ha evakuerats, men det finns
ingenstans att ta vägen.
Blomstrande industrier - förr
Novozybkov är en vacker villastad starkt präglad av sin
snickarglädje. Före 1986 fanns här en rad välmående trä- och textilindustrier
med omfattande export till såväl Asien som Europa och Amerika. Allt gick om
intet efter kärnkraftsolyckan.
– Ett amerikanskt
bolag har köpt textilfabrikerna men staten tar så mycket skatt, att inget blir över
till löner. Vår stad är bankrutt, men vi hoppas få en gasledning. Vartenda
vedträ vi eldar är en minireaktor.
Novozybkov byggdes på ett träsk år 1701 av folk som för
trons skull var på flykt undan tsaren. De var duktiga köpmän och staden ett
kulturellt centrum.
– Före revolutionen 1917 hade vi 14 bibliotek. I dag finns
bara fyra. Men vi har konstskola, musikgymnasium och sportgymnasium.
Steriliserar med
tvål och vatten
Tamaras son Vladimir och svärdottern Natasha har två barn.
Det är nioårige Yan, som har en defekt på synnerven och bara åtta procents syn
på ena ögat, samt femåriga Marina vars njurar nästan helt har slutat fungera.
Det är typiska problem hos barn födda efter 1986.
– Hur ska det gå med
nästa generation, undrar Tamara. Och nästa? Alla vet att de genetiska skadorna
efter Tjernobylkatastrofen kan visa sig vara de värsta.
Sjukhuset i Novozybkov
är av 1800-talsstandard. I vintras saknades både medicin och förbandsmaterial.
Någon kuvös har aldrig funnits och apparaten för sterilisering av instrument –
autoklaven – har rostat sönder. Läkarna tvättar skalpeller och de få handskar
de har i tvål och vatten. Därför dör små barn i onödan i Novozybkov, en stad
som har det svårt nog ändå.
Lions i Vallentuna har
tre kuvöser och två autoklaver – skänkta av Södersjukhuset och Getingeverken –
som står och väntar på klartecken att få skeppas över. Tellus Entreprenad AB
har välvilligt upplåtit lagerplats tills det är så dags.
Delegation från Lions Club
Inom kort åker fyra
Lions från Vallentuna till Ryssland, Vitryssland och Ukraina för att möta
hjälptransporterna och dra upp riktlinjerna för ett större hjälpprojekt. Det
kan handla om att rusta sjukhuset i Novozybkov, starta ett vitaminprojekt, ta
fram metoder för att rena mat från radioaktivitet, öppna ett datortek för
utbildning eller bygga upp en vävstuga och en snickarverkstad för hjälp till
självhjälp. Delegationen ska även föra Vallentuna Församlings talan, då kyrkan
önskar knyta vänskapsband med kyrkan i Novozybkov.
– Vallentunaklubbens
projektet ”Tjernobyls Barn” är så tilltalande, att det kan bli det största
samarbetsprojektet inom Lions någonsin i hela Skandinavien, säger Bruno
Pettersson med titeln International Relations Director i multipeldistriktet
Sverige. Han ska se till, att projektet når skandinavisk nivå redan i januari
2004. Sedan är det bara fantasin som begränsar.
– Projektet kommer att
bli en fjäder i hatten för Lions Club i Vallentuna, säger Bruno Pettersson.
Vallentunaborna kan vara stolta över sin klubb.
________________________________________________________________________________
Revytidningen
________________________________________________________________________________
Revytidningen
Förr var Novozybkov en blomstrande stad med rikt kulturliv
och en omfattande export av trä- och textilvaror. I dag är staden en
Gudsförgäten liten håla som omvärlden, och speciellt duman i Moskva, helst vill
glömma. Hit gick Vallentuna Revyns hjälpresa i juli.
Novozybkov ligger i
Brjansk län i sydvästra Ryssland, där landet möter såväl Vitryssland som
Ukraina. Staden grundades 1701 av folk som för sin religions skull var på flykt
undan tsaren. De var omvittnat duktiga köpmän, många av judisk härkomst, som
fick staden att blomstra. Nazisterna gjorde processen kort med judarna i
Novozybkov under andra världskriget. På bara en natt mördades 400 familjer. Mot
alla odds började staden blomstra igen efter krigsslutet och vid tiden för
olyckan i Tjernobyl fanns såväl konstskola som musikhögskola och
idrottsgymnasium samt hela 14 bibliotek.
Radioaktiv stad
Det råkade regna i
Novozybkov, när vindarna förde hit det radioaktiva molnet från Tjernobyl 20 mil
söderut den 26 april 1986. Sedan dess är staden radioaktiv. Novozybkov borde
naturligtvis ha evakuerats, men det finns ingenstans att ta de 45 000
Novozybkovborna varav 12 000 är barn. Bara fyra direkt livsfarligt radioaktiva
byar utanför stan är utrymda. Fabrikerna fick slå igen. Ingen vill köpa deras
varor. Och då folk inte får någon lön, betalar ingen skatt, så hela staden är
bakrutt.
Likvidatörer kallas de
män som mot sin vilja tvingades ”likvidera” olyckans följder i Tjernobyl.
Omkring 85 av de överlevande likvidatörerna bor i Novozybkov. De hämtades av
militären i sina hem om nätterna, fick veta att de var inkallade till
tjänstgöring och befann sig plötsligt i Tjernobyl vars olycka de inte ens hade
hört talas om.
Förlorade hälsan
Olyckan hölls nämligen
hemlig. I maj 1986 slog skolläraren i Novozybkov larm om att gräset var
radioaktivt. Det hade han upptäckt av en slump. Det är fel på er dosimeter,
konstaterade Kreml i Moskva och så var det bra med den saken. I augusti kom de
höga politikerna och vetenskapsmännen dit med sina mätinstrument. De sa att
allt var i sin ordning men hade med sig egen mat. Novozybkovborna blev rasande,
men vad skulle de göra? I dag får de 50 rubel var i månaden för att bo kvar och
inte klaga.
Likvidatörerna från
Novozybkov handplockades för att de var exempelvis traktorförare och grävmaskinister.
De fick de allra farligaste uppdragen. Bland annat skickades de upp på taket
till reaktor 3 för att skyffla ner radioaktiva reaktordelar i den havererade
reaktor 4. Strålningen var så hög, att var och en bara fick jobba där en minut
per dag.
Totalt sanerades
Tjernobyl av omkring 800 000 likvidatörer. Alla fick sin hälsa förstörd. Cirka
350 000 var unga värnpliktiga grabbar. Många var experter som, med livet som
insats, valde att göra en insats för sitt land. Lycksökare hittade också hit.
De utförde de allra värsta uppdragen mot löften om sexdubbel lön och datja.
Några sommarstugor blev det aldrig. Det är inte ens säkert att någon av dem
överlevde.
Omvärlden blundar
I dag är likvidatörerna
spridda över hela det forna Sovjetunionen. De har gått samman i ”Chernobyl
Union”, en slags fackförening som tillvaratar deras rättigheter. Men ingen vet
exakt var de finns och ingen forskar om deras hälsa. Många är invalider utan
möjlighet att försörja sina familjer. Deras barn föds med skador och sjukdomar.
Dessutom äter de radioaktiv mat och dricker radioaktiv mjölk. Den jord de har
att odla i och låta korna beta på är radioaktiv. Närmare 10 miljoner människor
bor på radioaktiv mark i de tre länderna. Bara i Vitryssland beräknas 80
procent av befolkningen – 8 miljoner människor - vara radioaktiv.
Det finns metoder att
åtminstone reducera förekomsten av cesium-137 i mat och mjölk. De forskare som
sysslar med det arresteras eller hålls tillbaka. Inte minst av Västvärlden. Den
vill inget veta. Framför allt vill den inte ha någon debatt. Märkligt nog pågår
inte ens någon forskning om hur jorden ska kunna saneras från radioaktivitet.
Inte heller forskas det om hur reaktorerna ska kunna förbättras. I Sverige är
det till och med förbjudet.
Monica Antonsson
