Novozybkov, en av världens giftigaste städer

Tidningen Avisen

Det radioaktiva molnet från Tjernobyl kom smygande om natten och spred sitt radioaktiva regn över hela norra halvklotet. Staden Novozybkov i södra Ryssland blev av slump en av världens giftigaste städer.

I Novozybkov är det radioaktivt överallt, mellan 18 och 40 curie (Ci) per kvadratkilometer och ända upp till 1000 Ci/km2 i vissa evakuerade byar. Högsta tillåtna värde - 15 Ci/km2 - kallas normalt.
- Vi fick inget veta, säger Vitaly Roskov som är borgmästarens närmaste man. Skolläraren höll lektion utomhus i mitten av maj och upptäckte att marken var radioaktiv. Borgmästaren slog larm till Moskva men där hade de inte hört talas om någon kärnkraftsolycka. Först i augusti kom vetenskapsmännen hit med sina mätinstrument.
En mätare i stadshusets entré visar att dagsvärdet pendlar mellan 21 och 25 Ci/km2. Hos borgmästaren en trappa upp är det sju.
- Vår stad är bortglömd, säger borgmästare Ivan Nesterov. När president Jeltsin och Margareth Thatcher kom hit, hade de med sig mat utifrån. De sa att de skulle hjälpa oss. Vi väntade till 1991, sedan förstod vi att de hade glömt oss.
I början kom pengar från Moskva, så de bytte vattnet i sjön och det översta jordlagret på åkrarna. Alltihop grävdes ned i skogen. Men pengarna slutade komma. Två guvernörer i länets huvudstad hade stoppat dem i egen ficka.
- De fick sparken men pengarna var redan borta, säger Vjatjeslav Grishin, president i Rysslands Tjernobylförbund. Sedan dess står Novozybkovborna ensamma.
Novozybkov är en vacker stad med villabebyggelse och snickarglädje. Höga plank förbinder husen med varandra och innanför skymtar köksträdgårdarna. Folk har tröttnat på att vänta - det tar 35 till 2000 år innan radioaktiviteten försvinner - så de odlar de sin mat som förr i den radioaktiva jorden.
Före 1986 blomstrade exporten av tändstickor till Iran och Turkiet och av textilier till England och Amerika. I dag vill ingen ha deras varor. Allt är radioaktivt.
I Novozybkov bor 43 000 personer varav 12 000 barn. De väntade förgäves på evakuering, det fanns ingenstans att ta vägen. Så de arbetar, äter, sover, älskar och får barn - fast bara hälften så många som före 1986. Kvinnor pensioneras vid 45 och män vid 50 som är den genomsnittliga livslängden.
- Vi får en liten slant av staten för att hålla oss lugna och bo kvar, säger Vitaly Rozkov. Det är det vi lever på. Lönen uteblir för det mesta.
Många barn i Novozybkov har cancer. Till och med småflickor tvingas operera bort livmodern. Påtagligt många är långsamma till sitt sätt och mentalt efterblivna. Andra lider av astma, magsår och depressioner. Det hör strålningen till. Det vet alla. Här har ingen läst rapporterna från väst som viftar bort olyckans följder bara för att de inte kan bevisas statistiskt.
- Barnen i Novozybkov har skador på nervsystem, hjärta och lever, säger Larisa Baleva som är professor och barnläkare vid Moscow Institute of Pediatrics and Children Surgery i Moskva. Hon och hennes kollegor reser tre, fyra gånger om året till Novozybkov för att hålla koll på barnen genom regelbundna undersökningar. De ska med sin forskning så småningom belägga följderna av Tjernobylkatastrofen.
- Vi har bara sett början, säger Larisa Baleva. De genetiska skadorna är antagligen allvarligast på sikt.
Larisa Baleva berättar om åttaåriga Jana vars hjärna är på väg att skrumpna. Hennes pappa, som kommer från Ural där det varit provsprängningar, arbetade i Tjernobyl 1987. Hon har slutat tala nu och kommer sannolikt inte att kunna gå om något år. Bland patienterna finns även tioårige Victor som har hål i levern och Nadja som har kroniskt inflammerade njurar.
- Över 800 000 barn i kontaminerade områden har hälsoproblem, säger Larisa Baleva. Tusentals har utvecklat cancer och ytterligare hundra tusentals är i riskzonen. De blir vuxna. De blir 20 år men kanske inte 30.
Monica Antonsson

Fotnot
De värst drabbade områdena i Sverige fick ett radioaktivt nedfall motsvarande 1-2 Ci/km2 efter Tjernobylolyckan 1986.



Bildtexter:

- Vi får 50 000 rubel av staten för att bo här, berättar Vitaly Roskov som är borgmästarens närmaste man.

- Regeringen har glömt oss. Ja, hela världen har glömt oss, säger borgmästare Ivan Nesterov som vädjar om hjälp från utlandet. I Novozybkov råder brist på allt.

- Vi åker till Novozybkov tre, fyra gånger om året för att undersöka barnen, säger överläkare Larisa Baleva längst till höger. Läkarna Alla Sipyagina och Elena Lavrentieva riskerar också sin hälsa för att hjälpa de drabbade barnen.

Pappa var likvidator. Nu är barnen sjuka. Mammas tårar hjälper föga mot radioaktiviteten från Tjernobyl.

Åttaåriga Jana lider av skrumphjärna. Hon har slutat tala och kommer snart inte att kunna gå. Hennes pappa är också sjuk, sedan han var likvidatör i Tjernobyl.

Novozybkov skulle kunna vara en idyll, en slags rysk motsvarighet till Gränna. Men allt är förstört. Såväl jord som växter och luft är förgiftad. Följaktligen är även maten radioaktiv.
Världens giftigaste stad präglas av vacker villabebyggelse med snickarglädje. Förr blomstrade exporten, nu lever invånarna i misär.

I den vackra, lilla staden Novozybkov sjunker radioaktiviteten aldrig någonsin till högsta tillåtna gränsvärde.

_____________________________________________________________________________

Tidningen Avisen

(NOVOZYBKOV, RYSSLAND)
Av Novozybkovs 12 000 barn är bara 13 procent friska. Övriga har åkommor, vuxensjukdomar, som anses vara orsakade av radioaktiviteten från Tjernobyl.
- Efter varje namn på elevlistorna antecknar vi barnens sjukdomar, säger Tamara Roskova som är lärare i engelska.

Tamara Roskova är en vänlig kvinna med på ryskt vis tuperat hår och knallrött läppstift runt munnen. Hon är gift med vice borgmästaren Vitalij Roskov som ansvarar för stadens Tjernobylavdelning. Han hjälper folk att flytta härifrån och ser till att de sämst ställda får vård och rehabilitering.
- Vi visste ingenting om kärnkraftsolyckan, säger Tamara. Alla hade huvudvärk men ingen visste varför. Först på hösten fick vi veta att vår stad är radioaktiv. Det är också därför vi blöder näsblod så ofta. De flesta har magsår också. Det beror på maten vi äter. Den är radioaktiv. Något annat finns inte att få.
Tamaras son Vladimir och svärdottern fru Natasha har två barn, nioårige Yan som har en defekt på synnerven och bara åtta procents syn på ena ögat samt femåriga Marina vars njurar nästan helt har slutat fungera.
- De kivas om vem som är sjukast, säger Tamara. Det är hur tokigt som helst.
Tamara förklarar att de som föddes före 1986 mår förhållandevis bra medan hela 87 procent av dem som föddes efter kärnkraftsolyckan är sjuka. Något samband med olyckan kan naturligtvis inte bevisas, men så är det. 
- Hur ska det gå med nästa generation, undrar hon. Och nästa? Alla vet att de genetiska skadorna efter Tjernobylkatastrofen kan visa sig vara de värsta.
Novozybkov, som ligger i södra Ryssland, 20 mil från Tjernobyl i Ukraina, är en vacker villastad starkt präglad av sin snickarglädje. Före 1986 fanns här en rad välmående trä- och textilindustrier med omfattande export till såväl Asien som Europa och Amerika. Allt gick om intet på grund av kärnkraftsolyckan. Efter den ville ingen längre köpa tyg och virke från Novozybkov. Allt var radioaktivt.
- Nu har ett amerikanskt bolag köpt en av textilfabrikerna, säger Tamara. Produktionen är igång men staten tar så mycket skatt av fabriken, att ingenting blir kvar till löner. Och eftersom ingen får lön, betalar vi ingen skatt. Det är därför staden är så fattig numera. Vi har inte ens råd att reparera vår väg. Men vi hoppas på en gasledning, vartenda vedträ vi eldar är en minireaktor.
Novozybkov byggdes på ett träsk år 1701 av folk som för sin religions skull var på flykt undan tsaren. De var duktiga köpmän och så ärliga att varken stämplar eller kvitton behövdes.
- Alla branscher var representerade här, säger Tamara med stolthet i rösten. Novozybkovs köpmän var marknadsledande i allt. Före revolutionen 1917 hade vi 14 bibliotek, i dag finns bara fyra. Men vi har konstskola, musikgymnasium och sportgymnasium.
Det råkade regna i Novozybkov när det radioaktiva molnet från Tjernobyl drog in över länet Briansk den 26 april 1986. Med regnet föll radioaktiviteten till marken - främst cesium-137. En mätare i stadshusets entré upplyser om dagsvärdet som aldrig sjunker till det normala 15ci/km2. 
- Det finns folk i vår stad som bor i hus där dosimetern visar ända upp till 150 ci/km2, säger borgmästare Ivan Nesterov. De är ständigt bestrålade och skulle behöva flytta. Dessvärre finns inga pengar och ingenstans att ta vägen.
Hela staden borde egentligen ha evakuerats. Det har emellertid fått räcka med fyra byar strax utanför staden, där dosimetern har visat över 1000 ci/km2 och där det är absolut livsfarligt att vistas.
Ivan Nesterov berättar att mellan 80 och 85 procent av befolkningen har sjukdomar relaterade till strålningen som lurar på marken såväl som i luft och mat. Barn är särskilt utsatta och gynekologiska sjukdomar är ett stort problem. Till och med småflickor måste operera bort livmodern. Imunförsvaret slås dessutom ut vilket banar väg för cancersjukdomar. Chefsläkare Jurij Rozhko på Novozybkov´s Central Hospital är just nu särskilt oroad över den tuberkulosepidemi som har uppstått i ryska fängelser och som nu grasserar i landet.
- Det står 76 barn med sköldkörtelcancer i kö för operation i Moskva just nu, säger han. Dessvärre har vi inte råd att skicka iväg dem. De får vänta.
Monica Antonsson



__________________________________________________________________________

(VIBORG/NOVOZYBKOV, RYSSLAND)
Varje stad med självaktning i det forna Sovjetunionen har sitt Tjernobyl Union, en frivilligorganisation med uppgift att tillvarata saneringsarbetarnas intressen.
- Vi bad Moskva om 16 medaljer till våra invalider, säger Vladimir Kozhevnikov i Novozybkov i södra Ryssland. Men det kom bara fyra...

Över 800 000 personer kallades in för att sanera efter Tjernobylolyckan 1986. Minst hälften var värnpliktiga unga män. Andra kallades in efter sin yrkeskunskap. Det var chaufförer, grävmaskinister och hantverkare som behövdes i röjningsarbetet. Det var läkare och sjuksköterskor. De flesta tvångshämtades i sina hem om nätterna men det fanns också de som hjältemodigt nog ställde upp ändå.
- Jag ville göra en insats för mitt land, säger Anton Ilchuk i Viborg i ryska Karelen. Som helikopterpilot släppte jag ner sand och betong i den brinnande reaktorn. Nu har jag skador i centrala nervsystemet och defekter på njurar, lever och hjärta.
Anton har ett litet kontor på Krepostnajagatan nr 10 mitt i stan. Där arbetar han ideellt för de omkring 200 ”likvidatörerna” i Viborg. Något måste han ju göra.
I Novozybkov har Tjernobyl Union 62 medlemmar varav två änkor. Alla är sjuka och 16 är invalider. De får samsas om de fyra medaljerna som kom från Moskva.
- Jag bodde i Turkmenien när militären kom och hämtade mig mitt i natten den 15 maj 1986, säger Nikolay Sinyuk som är maskinist till professionen. Jag skulle vara med och bygga upp en stad, sa de. Plötsligt befann jag mig i Tjernobyl och kunde inte komma därifrån.
I tre månader var han där. Likt de andra 16 invaliderna i Novozybkov tvingades han arbeta på reaktortaket, där det var som farligast. De försågs med blyförkläden som skyddade bröst och rygg mot strålningen som kom underifrån och skadade deras könsorgan.
- Man fick bara vistas på reaktortaket två minuter om dagen, säger Nikolay Sinyuk. Så farligt var det. De försökte med robotar, men de slutade fungera. De tålde inte heller radioaktiviteten.
Grävmaskinist Vladimir Kopeikin i Novozybkov berättar att han fick fem minuter på sig att välja mellan Tjernobyl och kriget i Afghanistan.
- Jag valde det jag trodde var minst farligt. Dessutom låg Tjernobyl i mitt land. Jag var två minuter om dagen på taket och arbetade resten av tiden i min grävskopa.
I dag har han stora problem med ständiga minnesförluster.
Det fanns lycksökare som ställde upp på den livsfarliga tjänstgöringen för sexdubbel lön och löften om en datja. Militären lovade vad som helst vitt och brett väl medvetna om att knappast någon skulle överleva länge nog att kräva ut sin lön eller sommarstuga.
De 28 brandmännen som var först på plats dog av akut strålsjuka inom några veckor. Tre kärnkraftsarbetare dog av andra orsaker. Vad som sedan hände med sanerarna tycks ingen ha hållit ordning på. Hundratusentals likvidatörer har emellertid dött. Andra är svårt invalidiserade eller svårt sjuka i exempelvis cancer. De har skador i centrala nervsystemet och nedsatt immunförsvar. De har huvudvärk och blöder näsblod. Många har psykiska problem efter sina upplevelser och många är alkoholister. Likvidatörerna är tveklöst ett gigantiskt hälsoproblem för sina länder.
I det forna Sovjetunionen hade likvidatörerna från Tjernobyl sjukpension, gratis läkarvård, fri medicin, halva biljettpriset på bussar och en rad andra förmåner. Inget av det finns kvar i dag. Arbetsoförmögna likvidatörer hankar sig fram, i värsta fall genom tiggeri. Det är därför Tjernobyl Union finns.
- Vi hoppas att utländska företag ska sluta avtal med oss och etablera sig i vårt land, säger Vjatjeslav Grisjin, president för Tjernobyl Union i Ryssland.
- Vi erbjuder halv skatt och billig energi mot att de anställer våra medlemmar. Tanken är att var och en ska få arbeta efter sin förmåga och på så sätt kunna försörja sig. Det är en skam för världen att hjältarna från Tjernobyl ska behöva tigga.

Monica Antonsson

____________________________________________________________________________

FLT 1998

Barn från Novozybkov och andra radioaktiva platser som blivit sjuka av nedfallet från Tjernobyl har en egen avdelning på Moscow Institute of Pediatrics and Children Surgery i Moskva.
- Hundratusentals barn har fått sköldkörtelcancer, säger överläkare Larisa Baleva. Ytterligare tusentals barn är i farozonen.

Novozybkov är världens giftigaste stad. Här är radioaktivt överallt, mellan 18 och 40 curie (Ci) per kvadratkilometer och ända upp till 1000 Ci/km2 i vissa evakuerade byar. Högsta tillåtna värde är 15 Ci/km2. Radioaktiviteten fördes hit med vindarna efter kärnkraftsolyckan i Tjernobyl den 26 april 1986.
- Vi fick inget veta, säger Vitaly Roskov som är borgmästarens närmaste man. Skolläraren höll lektion utomhus i mitten av maj och upptäckte att marken var radioaktiv. Han slog larm men först i augusti kom vetenskapsmän från Moskva med mätinstrument.
En mätare i stadshusets entré visar att dagsvärdet pendlar mellan 21 och 25 Ci/km2. Hos borgmästaren en trappa upp är det 7.
- Vår stad är glömd, säger borgmästare Ivan Nesterov. När president Jeltsin och Margareth Thatcher kom hit, hade de med sig mat utifrån. De sa att de skulle hjälpa oss. Vi väntade till 1991, sedan förstod vi att de hade glömt oss.
I början kom pengar från Moskva, så de bytte vattnet i sjön och det översta jordlagret på åkrarna. Alltihop grävdes ned i skogen. Sedan slutade pengarna komma. Två guvernörer i Bryansk, länets huvudstad, hade stoppat dem i egen ficka.
- De fick sparken men pengarna var redan borta, säger Vjatjeslav Grisin, president i Rysslands Tjernobylförbund. Novozybkovborna står ensamma med problemet. Världen har glömt sitt ansvar.
Novozybkov är en vacker stad med villabebyggelse och snickarglädje. Höga plank förbinder husen med varandra och innanför skymtar köksträdgårdarna. Folk har tröttnat på att vänta - det tar 35 till 2000 år innan radioaktiviteten försvinner - så de odlar de sin mat i den radioaktiva jorden.
Före 1986 blomstrade exporten av tändstickor till Iran och Turkiet och av textilier till England och Amerika. I dag vill ingen ha deras varor. Allt är radioaktivt.
Människorna, 43 000 personer varav 12 000 barn, bor kvar. De har ingen annanstans att ta vägen. De arbetar, äter, sover, älskar och får barn - fast bara hälften så många som före 1986. Kvinnor pensioneras vid 45 och män vid 50 års ålder. Det är den genomsnittliga livslängden.
- Vi får 50 000 rubel (65 Skr) i månaden för att bo här, säger Vitaly Rozkov.
Många är sjuka i Novozybkov, mest barn som har sköldkörtelcancer. Det finns forskningsrapporter som säger att här inte finns någon förhöjd frekvens av strålningsrelaterade sjukdomar men många har leukemi och underlivscancer. Till och med småflickor tvingas operera bort livmodern.
Sex läkare från barnkliniken i Moskva reser till Novozybkov tre, fyra gånger om året inom ramen för projektet ”Tjernobyls barn” inom ”Federal Children Center of Antiradiation Protection” som ansvarar för kliniken i Moskva, där sjuka tjernobylbarn vårdas oavsett diagnos. Kliniken är omodern och det är illa ställt med resurserna. Men det är himmelriket jämfört med sjukhuset i Novzybkov som saknar allt. De 40 läkarna, varav 16 forskare, gör sitt yttersta för de drabbade barnen. Över 20 000 barn finns registrerade i datorn, sedan de behandlats här.
- Barnen från Novozybkov har skador på nervsystem, hjärta och lever, säger Larisa Baleva. Barn till ”likvidatörer” - de som sanerade efter olyckan i Tjernobyl - har även ärftliga defekter.
Larisa Baleva berättar om åttaåriga Jana vars hjärna är på väg att skrumpna. Hennes pappa, som kommer från Ural där det varit provsprängningar, arbetade i Tjernobyl 1987. Hon har slutat tala och kommer sannolikt inte att kunna gå om något år. Även pappan är svårt sjuk. Bland patienterna finns även tioårige Victor som har hål i levern och Nadja som har kroniskt inflammerade njurar. 
Larisa Baleva berättar att 800 000 barn i kontaminerade områden har hälsoproblem. Av dem har 215 000 utvecklat sköldkörtelcancer och ytterligare 150 000 är i riskzonen.
- De blir vuxna, säger hon. De blir 20 år men kanske inte 30.
Monica Antonsson


Fotnot
De värst drabbade områdena i Sverige fick ett radioaktivt nedfall motsvarande 1 Ci/km2 efter Tjernobylolyckan 1986.


Bildtexter:

I den vackra, lilla staden Novozybkov sjunker radioaktiviteten aldrig någonsin till högsta tillåtna gränsvärde.

Världens giftigaste stad präglas av vacker villabebyggelse med snickarglädje. Förr blomstrade exporten, nu lever invånarna i misär.

- Vi får 50 000 rubel av staten för att bo här, berättar Vitaly Roskov som är borgmästarens närmaste man.

- Regeringen har glömt oss. Ja, hela världen har glömt oss, säger borgmästare Ivan Nesterov som vädjar om hjälp från utlandet. I Novozybkov råder brist på allt.

- Vi åker till Novozybkov tre, fyra gånger om året för att undersöka barnen, säger överläkare Larisa Baleva längst till höger. Läkarna Alla Sipyagina och Elena X (DET MÅSTE JAG KOLLA) riskerar också sin hälsa för att hjälpa de drabbade barnen.

De sjuka barnen från Novozybkov och deras mammor tar tacksamt emot all hjälp från läkarna på barnkliniken i Moskva.

Alla barn måste ha en förälder med sig på sjukhuset. Annars fungerar det inte. Mammorna får själva ordna sin mat men för barnen är det gratis.

Pappa var likvidator. Nu är barnen sjuka. Mammas tårar hjälper föga mot radioaktiviteten från Tjernobyl.


Åttaåriga Jana lider av skrumphjärna. Hon har slutat tala och kommer snart inte att kunna gå. Hennes pappa är också sjuk, sedan han var likvidatör i Tjernobyl. 


_________________________________________________________________________________

The Lion

Novozybkov i sydvästra Ryssland är en av de värst drabbade platserna efter Tjernobylolyckan. En delegation från Vallentuna Lions Club far inom kort iväg för att dra upp riktlinjerna för ett hjälpprojekt som kommer att ge eko över världen.

Klockan 01.23 den 26 april 1986 exploderade reaktor 4 i Tjernobyl. Ett moln av radioaktiva partiklar steg upp i atmosfären och fördes bort med vindarna. Slumpvis föll de ned över hela norra halvklotet, där det råkade regna. I dag lever därför minst åtta miljoner människor i radioaktivt nedsmutsade områden.
Ett sådant område är staden Novozybkov i sydvästra Ryssland med 43 000 människor varav 12 000 barn. De allra flesta – minst 80 procent av invånarna - är sjuka numera. 
– Vi antecknar barnens sjukdomar efter varje namn på elevlistorna, säger Tamara Roskova som är lärare i engelska. Hon är gift med Vitalij Roskov som har det tvivelaktiga nöjet att ansvara för Tjernobylfrågorna i stan.
– Vi visste ingenting om olyckan, säger Tamara. Alla hade huvudvärk och blödde näsblod men ingen visste varför. Först i augusti kom vetenskapsmännen hit från Moskva. Vi borde ha evakuerats, men det finns ingenstans att ta vägen.

Blomstrande industrier - förr
Novozybkov är en vacker villastad starkt präglad av sin snickarglädje. Före 1986 fanns här en rad välmående trä- och textilindustrier med omfattande export till såväl Asien som Europa och Amerika. Allt gick om intet efter kärnkraftsolyckan.
– Ett amerikanskt bolag har köpt textilfabrikerna men staten tar så mycket skatt, att inget blir över till löner. Vår stad är bankrutt, men vi hoppas få en gasledning. Vartenda vedträ vi eldar är en minireaktor.
Novozybkov byggdes på ett träsk år 1701 av folk som för trons skull var på flykt undan tsaren. De var duktiga köpmän och staden ett kulturellt centrum.
– Före revolutionen 1917 hade vi 14 bibliotek. I dag finns bara fyra. Men vi har konstskola, musikgymnasium och sportgymnasium.

Steriliserar med tvål och vatten
Tamaras son Vladimir och svärdottern Natasha har två barn. Det är nioårige Yan, som har en defekt på synnerven och bara åtta procents syn på ena ögat, samt femåriga Marina vars njurar nästan helt har slutat fungera. Det är typiska problem hos barn födda efter 1986.
– Hur ska det gå med nästa generation, undrar Tamara. Och nästa? Alla vet att de genetiska skadorna efter Tjernobylkatastrofen kan visa sig vara de värsta.
Sjukhuset i Novozybkov är av 1800-talsstandard. I vintras saknades både medicin och förbandsmaterial. Någon kuvös har aldrig funnits och apparaten för sterilisering av instrument – autoklaven – har rostat sönder. Läkarna tvättar skalpeller och de få handskar de har i tvål och vatten. Därför dör små barn i onödan i Novozybkov, en stad som har det svårt nog ändå.
Lions i Vallentuna har tre kuvöser och två autoklaver – skänkta av Södersjukhuset och Getingeverken – som står och väntar på klartecken att få skeppas över. Tellus Entreprenad AB har välvilligt upplåtit lagerplats tills det är så dags. 

Delegation från Lions Club
Inom kort åker fyra Lions från Vallentuna till Ryssland, Vitryssland och Ukraina för att möta hjälptransporterna och dra upp riktlinjerna för ett större hjälpprojekt. Det kan handla om att rusta sjukhuset i Novozybkov, starta ett vitaminprojekt, ta fram metoder för att rena mat från radioaktivitet, öppna ett datortek för utbildning eller bygga upp en vävstuga och en snickarverkstad för hjälp till självhjälp. Delegationen ska även föra Vallentuna Församlings talan, då kyrkan önskar knyta vänskapsband med kyrkan i Novozybkov.
– Vallentunaklubbens projektet ”Tjernobyls Barn” är så tilltalande, att det kan bli det största samarbetsprojektet inom Lions någonsin i hela Skandinavien, säger Bruno Pettersson med titeln International Relations Director i multipeldistriktet Sverige. Han ska se till, att projektet når skandinavisk nivå redan i januari 2004. Sedan är det bara fantasin som begränsar.

– Projektet kommer att bli en fjäder i hatten för Lions Club i Vallentuna, säger Bruno Pettersson. Vallentunaborna kan vara stolta över sin klubb.


________________________________________________________________________________

Revytidningen

Förr var Novozybkov en blomstrande stad med rikt kulturliv och en omfattande export av trä- och textilvaror. I dag är staden en Gudsförgäten liten håla som omvärlden, och speciellt duman i Moskva, helst vill glömma. Hit gick Vallentuna Revyns hjälpresa i juli. 

Novozybkov ligger i Brjansk län i sydvästra Ryssland, där landet möter såväl Vitryssland som Ukraina. Staden grundades 1701 av folk som för sin religions skull var på flykt undan tsaren. De var omvittnat duktiga köpmän, många av judisk härkomst, som fick staden att blomstra. Nazisterna gjorde processen kort med judarna i Novozybkov under andra världskriget. På bara en natt mördades 400 familjer. Mot alla odds började staden blomstra igen efter krigsslutet och vid tiden för olyckan i Tjernobyl fanns såväl konstskola som musikhögskola och idrottsgymnasium samt hela 14 bibliotek.

Radioaktiv stad
Det råkade regna i Novozybkov, när vindarna förde hit det radioaktiva molnet från Tjernobyl 20 mil söderut den 26 april 1986. Sedan dess är staden radioaktiv. Novozybkov borde naturligtvis ha evakuerats, men det finns ingenstans att ta de 45 000 Novozybkovborna varav 12 000 är barn. Bara fyra direkt livsfarligt radioaktiva byar utanför stan är utrymda. Fabrikerna fick slå igen. Ingen vill köpa deras varor. Och då folk inte får någon lön, betalar ingen skatt, så hela staden är bakrutt.
Likvidatörer kallas de män som mot sin vilja tvingades ”likvidera” olyckans följder i Tjernobyl. Omkring 85 av de överlevande likvidatörerna bor i Novozybkov. De hämtades av militären i sina hem om nätterna, fick veta att de var inkallade till tjänstgöring och befann sig plötsligt i Tjernobyl vars olycka de inte ens hade hört talas om.

Förlorade hälsan
Olyckan hölls nämligen hemlig. I maj 1986 slog skolläraren i Novozybkov larm om att gräset var radioaktivt. Det hade han upptäckt av en slump. Det är fel på er dosimeter, konstaterade Kreml i Moskva och så var det bra med den saken. I augusti kom de höga politikerna och vetenskapsmännen dit med sina mätinstrument. De sa att allt var i sin ordning men hade med sig egen mat. Novozybkovborna blev rasande, men vad skulle de göra? I dag får de 50 rubel var i månaden för att bo kvar och inte klaga.
Likvidatörerna från Novozybkov handplockades för att de var exempelvis traktorförare och grävmaskinister. De fick de allra farligaste uppdragen. Bland annat skickades de upp på taket till reaktor 3 för att skyffla ner radioaktiva reaktordelar i den havererade reaktor 4. Strålningen var så hög, att var och en bara fick jobba där en minut per dag.  
Totalt sanerades Tjernobyl av omkring 800 000 likvidatörer. Alla fick sin hälsa förstörd. Cirka 350 000 var unga värnpliktiga grabbar. Många var experter som, med livet som insats, valde att göra en insats för sitt land. Lycksökare hittade också hit. De utförde de allra värsta uppdragen mot löften om sexdubbel lön och datja. Några sommarstugor blev det aldrig. Det är inte ens säkert att någon av dem överlevde.

Omvärlden blundar
I dag är likvidatörerna spridda över hela det forna Sovjetunionen. De har gått samman i ”Chernobyl Union”, en slags fackförening som tillvaratar deras rättigheter. Men ingen vet exakt var de finns och ingen forskar om deras hälsa. Många är invalider utan möjlighet att försörja sina familjer. Deras barn föds med skador och sjukdomar. Dessutom äter de radioaktiv mat och dricker radioaktiv mjölk. Den jord de har att odla i och låta korna beta på är radioaktiv. Närmare 10 miljoner människor bor på radioaktiv mark i de tre länderna. Bara i Vitryssland beräknas 80 procent av befolkningen – 8 miljoner människor - vara radioaktiv.
Det finns metoder att åtminstone reducera förekomsten av cesium-137 i mat och mjölk. De forskare som sysslar med det arresteras eller hålls tillbaka. Inte minst av Västvärlden. Den vill inget veta. Framför allt vill den inte ha någon debatt. Märkligt nog pågår inte ens någon forskning om hur jorden ska kunna saneras från radioaktivitet. Inte heller forskas det om hur reaktorerna ska kunna förbättras. I Sverige är det till och med förbjudet.
Monica Antonsson