Resan
till Novozybkov
23-28 november 2005
av
Monica Antonsson
Detta är en reserapport, i vilken jag försöker få med
så många detaljer som möjligt - för
minnets skull. Tanken är att jag ska kunna gå tillbaka i texten vid senare
tillfällen, när jag exempelvis skriver artiklar och behöver leta just detaljer.
Den som tycker att somligt är ovidkommande får följaktligen överse med det och
ta för sig det som passar av den serverade kakan.
Följande personer skulle
ha följt med på resan:
Ingenjör Lennart Arnlund,
IRD, LC Örnsköldsvik
Ingenjör Melker Lindqvist,
IRC, LC Sollefteå
Överläkare Charles Sundström,
IRC, LC Hudiksvall (på Änglagårdsprojektets inbjudan)
Säkerhetschef Bertil Ravnell,
HK, LC Sigtuna
Sekreterare Vera Aspman,
tolk, Vallentuna,
Finansieringsrådgivare Anders
Rönnholm, v projektledare Änglagård, LC Vallentuna
Journalist Monica Antonsson,
projektledare Änglagård, LC Vallentuna
Av ekonomiska skäl blev det till slut bara
Melker Lindqvist, Vera Aspman och undertecknad som for
iväg.
Uppdraget
Äppelbo och Midgård
Resan till Novozybkov hade initierats av Lions Clubs
MD-101:s IRD Lennart Arnlund, LC Örnsköldsvik, sedan han - i samband med
en tidigare resa i juli/augusti – hade fött idén att göra barnkliniken,
barnkirurgen samt barnpolikliniken vid stadens huvudsjukhus till ett
NSR-projekt för Lions i Skandinavien 2006. Det vore en naturlig fortsättning på
projektet Änglagård, tyckte han. Jag instämmer med den tanken, då hela 80
procent av barnen som föds på Änglagård är sjuka och/eller skadade och alltså
hamnar där.
Resan planerades helt efter Lennarts almanacka. Han backade
emellertid ur resan på ett tidigt stadium med hänvisning till sitt jobb. En
vecka före avfärd såg han dessutom till att Anders, Charles och Bertil av ekonomiska
skäl stannade hemma.
Barnkliniken tillhör stadens huvudsjukhus som ligger i andra
änden av staden från Änglagård räknat. Anders Rönnholm och jag har för
enkelhetens skull i samband med denna reserapport beslutat oss för att namnge
de olika klinikerna.
Barnkliniken och barnkirurgen ligger i samma hus. Det får
härmed namnet Äppelbo. Barnpolikliniken är ett fristående, intilliggande
hus som får namnet Midgård.
Vid besöket i somras begärde Lennart att få kalkyler från
huvudsjukhuset på en tänkt renoveringen av såväl Äppelbo som Midgård. Det
föranledde den dåvarande överläkaren att skicka inte mindre än 54 kalkyler till
Lennart, vars slutsumma jag inte känner till. Några veckor före denna vår
avfärd begärde Lennart plötsligt nya kalkyler (han ville inte ha så många
sidor) som den nytillträdde chefsläkaren Sergei Bory fick en (1) dag på sig att
ta fram. Lennart skulle nämligen föredra ärendet på ett IRC-möte (tror jag att
det var). Det slutliga underlaget för det kommande NSR-projektet skulle han
presentera för GR i februari 2006 – och det var det vi nu skulle åka till
Novozybkov för att skaffa.
Lennart hade skickat Äppelbo/Midgård-kalkylerna till
ingenjör, IRC, Melker Lindqvist, LC Sollefteå. Han byggexpert och
besiktningsman och det var som sådan han under denna resa skulle göra en mer
djupgående besiktning av byggnaderna i Äppelbo och Midgård. Melker begärde
därför, att jag skulle ordna en tolk som kunde tala såväl svenska som ryska.
Hans engelska är för dålig, för att han skulle kunna klara sig med en lokal
tolk, sa han. Min uppgift var följaktligen att ta såväl tolken som Melker till
Novozybkov och där se till att rätt folk fanns på plats.
Som ett russin i kakan skulle Melker dessutom - på Lennarts
uppmaning - ta sig en titt på de två husen inom projektet Änglagård – det vita
färdigrenoverade och det röda som just nu renoveras. Projektledningen har
emellertid inte bett om det. Det vita huset besiktigades för övrigt redan i
september 2004 av dåvarande Lion Lage Jansson, LC Vallentuna.
Följande personer skulle vi träffa:
Ivan Nesterov, borgmästare
Nicolai Novaselsky, vice borgmästare
Lydia Bavkunova, chefsläkare Änglagård
Alexander Yorlov, byggnadsingenjör,
stadsarkitektkontoret
Gennadi Smirnoff, entreprenör, renoveringen röda
huset, Änglagård
Victor Pugachov, förman på bygget, Änglagård
Sergei Bory, chefsläkare huvudsjukhuset med Äppelbo
och Midgård
Tamara Roschkova, tolk och översättare. Hennes man:
Vitaly Roschkov, fd ansvarig för Tjernobylfrågorna i
staden, numera pensionerad
Vitaly Kharkevic, chefredaktör för det lokala
mediahuset
Vladimir Kozhevnikov, president för Novozybkovs
Chernobyl Union. Hans fru
Svetlana Kozhevnikova, lärare i engelska, tolk och
översättare
För Melkers del hade jag föreslagit att vi skulle träffa
borgmästaren, Lydia och Änglagård första dagen. Andra dagen skulle han kunna
koncentrera sig på Äppelbo och Midgård med tolken Vera. Tredje dagen kunde han
själv välja vad han ville se och göra.
För att trots allt själv få lite Änglagårdsnytta gjord, hade
jag planerat en rad arbetsuppgifter för egen del nämligen:
1) Jag
bar med mig en koffert med barnkläder från Lion Frideborg Hagman, LC Uppsala
Linné som lämnades över till dr Lydia på Änglagård.
2) Jag
bar med mig en dieselpump värd nästan 20 000:- som jag hade tiggt av Ford till
likvidatörernas Ford Transit som vi körde över 2000. Den överlämnades till
Chernobyl unions president Vladimir Kozhevnikov.
3) Jag
skulle diskutera ekonomin och kalkylerna för Änglagård med dr Lydia Bavkunova
& Co, varför jag bar med mig även det materialet.
4) Jag
skulle färdigställa en film om Änglagård med hjälp av den lokala TV-stationen
och tolken Tamara Roschkova.
5) Jag
bar min dator med mig för att åtminstone påbörja en rapport, en reseberättelse
och speakertexten till filmen.
Tisdag 22 november
Vid niotiden på kvällen före avfärd ringer Melker. (Det kan
i ärlighetens namn ha varit den 21 november.) Han avslöjade att Äppelbo och
Midgård aldrig skulle kunna bli något NSR-projekt. Guvernörsrådet hade
nämligen redan en vecka tidigare valt ett projekt i Rumänien som NSR-projekt
2007 (inte 2006 som Lennart tidigare hela tiden har sagt). Lennart hade i
samband med det mötet inte varit särskilt påstridig. Han hade dessutom valt att
inte informera mig.
Jag blev helt ställd och ifrågasatte omedelbart den förestående
resan. Då uppdraget inte längre fanns, kunde vi lika gärna stanna hemma. En
stund senare ringde Melker på nytt. Han hade då talat med Lennart som sagt, att
han inte visste, hur han skulle lösa problemet. En stund senare ringde han och
sa, att han avstått från att driva Äppelbo/Midgård-projektet, eftersom han fått
två kalkyler som slutade på olika belopp.
Jag sa även till Lennart, att vi under den förutsättningen
borde stanna hemma. Han ville emellertid, att vi skulle resa. Vi skulle nog
kunna få till ett Äppelbo/Midgård-projekt ändå, sa han.
Jag förklarar för Lennart att varken jag eller tolken Vera
har någon anledning att ta ledigt från våra jobb för att resa till Novozybkov
med Melker helt i onödan. Han säger då dessutom, att GR har bett oss ”ligga
lågt” med den dåliga nyheten inför ryssarna och att vi i stället ska driva
igenom Äppelbo/Midgård som ett svenskt projekt nästa riksmöte. Jag förklarar
för Lennart att jag under inga omständigheter tänker ljuga i Novozybkov och att
jag definitivt inte varken kan eller vill driva fram detta projekt via min
klubb och mitt distrikt. Lennart åtar sig att göra det genom sin klubb och sitt
distrikt eller som IRD.
Det är enbart det som får mig att genomföra resan. Andra
tungt vägande argument är att Vera redan har tagit ledigt med fullt avdrag från
sitt jobb och att såväl flygbiljetter som assistans, taxi, hotell och
tågbiljetter i Ryssland är beställda. Dessutom står jag redan här med
Frideborgs koffert och likvidatörernas pump. En komplikation är, att såväl
flyg- som tågtider har ändrats, varför vi måste övernatta i Moskva, vilket
alltså förlänger resan med en dag.
Jag har flera gånger frågat Lennart hur resan ska
finansieras. Det visar sig att han inte har några medel för att kolla upp ett
eventuellt NSR-projekt. Pengarna ska därför tas från Änglagårdsprojektet, säger
han. Anders protesterar våldsamt och jag instämmer. Resan är för Änglagårds del
helt onödig. Anders och jag kommer överens om att begära kompensation från
guvernörsrådet.
Onsdag 23 november
Förmiddagen gick åt till packning. Dessutom kom dieselmotorn
med taxi från Ford. Den packades i en särskild liten väska, där jag även lade
en kopia av vårt ryska humanitarian aid-intyg som visar att vi sysslar med
humanitär hjälp. Vid röntgen kan dieselpumpen, som vägde 8,5 kg, mycket väl ha
sett ut som en bomb.
Vera och jag tog en taxi till Arlanda. Hon blev förkrossad,
när hon hörde, att själva orsaken till vår resa inte längre fanns. Vi mötte
Melker vid Aeroflots disk och fick småningom såväl visum som biljetter och pass
av en trevlig säljare. Resan är förberedd av Maria som är rysk reseagent. Man
kan nämligen inte ordna en Rysslandsresa själv. Speciellt som lagarna ändrar
sig varje dag där borta. Maria ringde, när vi stod på Arlanda och sa, att vi
inte hade fått några rum på hotel Rossia, som jag bett om. Eduardo, som skulle
möta oss, hade emellertid lovat fixa något, sa hon. Han hade även köpt
tågbiljetter – det kan man av någon anledning inte heller göra själv.
Vi checkade in och jag handlade presenter (rökt lax,
gravlaxsås och pepparkakor) till 1) borgmästaren, 2) dr Lydia, 3) makarna
Roschkov och 4) Vitaly Kharkevic. Tre barn fick dessutom godispåsar.
______________________________________________________________________________
Taxi Vallentuna-Arlanda
400 kr
Flygbiljetter 6
636 kr (fakturerades)
Presenter 1
086 kr
Presenter 210 kr
______________________________________________________________________________
Vårt flygplan lyfte mot Moskva 15.30 varpå vi med två
timmars tidsskillnad landade i Moskva kl 19.30. När vi väl hade deklarerat –
alla blanketter är uteslutande på ryska – och tagit oss igenom tullen, hittade
vi snart Eduardo som stod och väntade på oss med en skylt med våra namn på. Vi
trängde in oss med allt bagage i hans bil, varpå han på vintriga gator tog oss
in till centrala Moskva och vad som måste ha varit ett av stadens sunkigaste
hotell.
Vi fick bara två rum, så Vera och jag tvingades snarka ihop.
Klockan var väl 21.00 när vi checkade in där – utan att lämna pass hos den
rädda damen i receptionen och utan att betala någon nota. Det gjorde Eduardo.
Svart. Han gav oss våra tågbiljetter och bad att få betalt för de tjänster han
dittills hade gjort oss – nämligen 500 USD. För det skulle han även hämta och
köra oss till Kiev station nästa morgon. Klockan 09.00 skulle vi nämligen vara
ute ur hotellet.
Priset för de två rummen var 4 000 rubel och för
tågbiljetterna 2 684 rubel, så han gjorde en häftig vinst.
______________________________________________________________________________
Eduardo
Transfer, hotell, tågbiljetter mm 500 USD = ca 4 075 kr
______________________________________________________________________________
Eduardo tog med oss till en fin armenisk restaurang strax
intill hotellet, där några musiker satt och spelade på konstiga instrument. Han
beställde in massor av armeniska specialiteter (grönsaker) samt ”polba” gjort
av vete som växer i bergen och ”pilav” som är någon sorts kalvkotlett men såg
ut som fläskkorv. Det var svindyrt. För att inte tala om det halvsöta, röda
vinet som Vera och jag drack till maten. Men den notan betalade vi själva.
Eduardo var kompis med ägaren, visade det sig, och fick säkert sin skärv av
förtjänsten. Han sprang också ut på stan och köpte en liten flaska vodka åt mig,
så att jag skulle kunna tvätta såret på min nyopererade tå. Den mådde inte så
bra av att vara instängd i skon flera timmar, så det var ju snällt.
Torsdag 24 november
Vera och jag vaknade tio minuter i nio och fick fasligt
brått att vaska av oss i det trasiga toalettrummet. Eduardo och Melker knackade
på dörren och vi fick ut våra väskor med väldig fart, varpå Eduardo körde oss
till Kiev station. Tåget skulle inte gå förrän 19.45, så vi måste lämna in vårt
bagage på en effektförvaring under stationen. Eduardo ville inte hjälpa oss
bära de tio metrarna över trottoaren, så vi tvingades anlita en bärare med vagn
som det vimlar av här. Vi tog oss i alla fall ner och fick in grejorna på en
hylla, där de skulle vara i säkerhet. Avgiften stod i proportion till värdet
och antal collin, fick vi veta. Att jag hade en dator i en av väskorna och en
dieselpump i en annan, talade vi aldrig om.
______________________________________________________________________________
Bärare 300
rubel = ca 100 kr
Effektförvaring 700
rubel = ca 235:-
______________________________________________________________________________
Då vi hade en hel dag att fördriva i Moskva, tog vi en taxi
till Gamla Arbat som är stadens turistiga gågata. Det finns ett Nya Arbat också
som är mer som Las Vegas. Det var isande kallt och Melker saknade sina
långkalsonger som låg i bagaget någonstans. Vi knallade omkring bland
gatuförsäljare som var i full färd med att plocka upp sina souvenirer till
försäljning. Vera och jag köpte handarbeten av en tjej i en sådan omfattning,
att hon blev jättelycklig. Hon pekade också ut en lämplig restaurang, där vi
kunde äta frukost. Utanför stod en svartvit kossa staty. Det svartvita mönstret
gick igen i inredningen – ibland som kossor och ibland som björkar. My-my heter
heter restaurangen. Det betyder Mu, mu. Man fick peka på den mat man ville ha
och repertoaren var stor. Det blev många koppar the därtill och vi satt länge
på My-my för värmens skull.
Vi promenerade småningom vidare nedför Gamla Arbat och gick
då och då in i butiker för att värma oss. Det blev ryska dockor (matroschkor
som går att trä i varandra), t-shirts och örhängen. Vi hann dessutom med att
värma oss på ett kafé, innan det var dags att ta en taxi till Kiev station, där
jag hade stämt möte med författarinnan Alla Yaroshinskaya. På väg mot
taxistationen
passerade vi den smått fantastiska georgiska restaurangen
Genatsvale, som betyder vän, och bestämde oss för att äta middag där. Vi
hämtade följaktligen Alla och åkte tillbaka till Arbaten.
Alla Yaroshinskaya var lokalreporter i hemstaden Zytomyr,
Ukraina, när Tjernobylolyckan inträffade den 26 april 1986. Hon satt med andra
ord på första parkett och skrev så mycket hon kunde. Till sist blev hon för
besvärlig och tvingades lämna Ukraina för Moskva. Där blev hon invald som
deputy – fullmäktigeledamot – i duman i president Yeltsins regering. I dag är
hon rådgivare till fd presidenten Michail Gorbatjov likaväl som hon har
FN-uppdrag. Alla har fått det alternativa Nobelpriset här i Stockholm för sin
bok ”The forbidden truth” om Tjernobylolyckan. I dagarna kommer hon ut med en
bok på ryska och tyska i samma ämne med titeln ”Den stora lögnen”. När
Sovjetunionen föll samman bar hon själv ut 600 sidor hemliga KGB-protokoll som
skulle förstöras ur regeringsbyggnaden. Hon gick till tidningen Isvetia som
hjälpte henne kopiera protokollen mot att hon lät dem publicera hennes
artiklar. Den nya boken bygger på innehållet i dessa hemliga protokoll och om
dem berättade hon alltså för oss. Jag har bandat intervjun och ska skriva ut
den så småningom, om någon är intresserad. Såväl Melker som Vera lyssnade med
stora öron, medan Alla berättade och vi intog en fantastisk middag på
restaurang Genatsvale.
Att ta seden dit man kommer
När det gällde besiktningen av det röda huset, som är under
renovering, krävs en redogörelse för de förutsättningar som projektledningen
har haft. Vi är endast två personer – Monica Antonsson och Anders
Rönnholm – som driver projektet utan att ha fått minsta hjälp eller
handledning av ledningen från Lions Club. Vi har försökt knyta experter till
oss men fått veta, att vi inte har rätt till det. Byggkunnigt folk som ändå har
lovat åka med har flera gånger har i sista stund backat ur. Vi har med andra
ord fått klara oss själva med det mått av sunt förnuft vi möjligen har. Vi har
gång på gång tvingats uppfinna hjulet och sedan lärt oss av våra misstag som
varit många och tämligen tärande längs vägen.
Det avtal vi har med staden, genom borgmästare Nesterov och
chefsläkaren på Änglagård dr Lydia Bavkunova, har vi knåpat ihop själva. Då
standarden i staden i alla avseenden är ca 80 år efter vår egen, var det alltså
ingen idé att komma dragandes med krav på svensk byggstandard. Man måste komma
ihåg, att utvecklingen i Ryssland har stått stilla och snarast gått bakåt under
Sovjetregimen. Flera generationer ryssar har fått lära sig att tiga still, inte
anstränga sig mer än nödvändigt och definitivt inte ta några egna initiativ.
Religionsutövning har varit förbjuden. Det är därför de älskar och vårdar sina
kyrkor mer än något annat nu. Folk är fattiga och de flesta fall obildade.
Kunskapsöverföring hade varit den allra bästa hjälpen.
Novozybkov är emellertid ingen vanlig liten håla i sydvästra
Ryssland. Före ryska revolutionen var staden ett europeiskt handelscentrum. Hit
kom köpmän från alla håll och det var just här man satte riktpriserna för
Europas alla varor. Då fanns minst 12 alltid överfyllda hotell i staden och
lika många bibliotek. Nu finns ett av varje.
Staden grundades 1703 av medlemmarna i Old believers som var
på flykt undan ryske tsaren på grund av sin religion som mycket liknar
katolicism. Novozybkov byggdes på ett träsk som då låg i Polen. Det är också
det stadens namn betyder: novo = nya och zybkov = träsk, dvs Nya träsket.
Tidigt i stadens historieskrivning, närmare bestämt 1708,
nämns att soldater mobiliserades från Novozybkov till Peter den Stores armé för
att slåss mot svenskarna som under Karl XII:s ledning då stod vid Smolensk.
Karl XII besegrades sedermera i slaget vid Poltava i Ukraina.
Så här står det i Nationalencyklopedien:
Karl XII räknade vid planeringen av det ryska fälttåget med
en armé på ca 50 000 man. I augusti 1707 bröt han upp från Sachsen med
huvudstyrkan, och avsikten var att general Adam Ludwig Lewenhaupt skulle stöta
till med ca 16 000 man och stora förråd från Baltikum. Vid Lesna lyckades
dock tsar Peter kasta sig emellan Lewenhaupts armé och huvudarmén. Förråden
måste överges, och knappt hälften av den ursprungliga styrkan nådde huvudarmén.
På hösten 1708 ändrade Karl XII marschriktning och tågade in
i Ukraina i stället för som tidigare i riktning mot Moskva. Detta hans beslut
tillhör de mest omstridda inom den karolinska forskningen.
Den 28 juni 1709 led
den karolinska armén nederlaget vid Poltava, och tre dagar senare kapitulerade
Lewenhaupt vid Perevolotjna vid sammanflödet mellan Vorskla och Dnepr. K. hade
dessförinnan med en mindre styrka begett sig över Dnepr och in på turkiskt
område.
Old Believers första kyrka i Novozybkov är grön med
silverkupoler. Den är nu under renovering. Det går sakta förstås. Det finns
inga pengar. Församlingens andra kyrka är blå och ligger mitt i stan.
Trosrörelsen finns representerad i hela världen och inte minst i USA. Det är
emellertid i Novozybkov som ärkebiskopen verkar. I staden finns även en gul och
en röd ryskortodox kyrka.
Fredag 25 november
Tåget ankom till Novozybkov kl 07.30 och vi steg av på
perrongen som vi blev anvisade med allt vårt bagage. Vi såg bara becksvart
mörker, några ensliga lampor här och där och en bro över järnvägen några hundra
meter bort. Där fanns inte skymten av stationshus. Jag blev lite förvillad och
bad Vera fråga tågvärden om vi verkligen var i Novozybkov. Hon vidhöll att vi
var det men kunde inte heller säga var stationshuset låg. Vi började släpa iväg
vårt bagage i samma riktning som alla andra människor gick och efter fem, tio
minuter åkte tåget iväg. Då uppenbarade sig stationshuset på andra sidan tåget.
Av någon anledning hade det stannat vid en annan perrong än det brukar och vi
hade därför kommit av på fel sida om tåget. Borta vid stationshuset stod våra
vänner och väntade. De hade i sin tur just kommit fram till, att vi nog inte
fanns med på tåget. De skulle just åka därifrån, när de äntligen fick syn på
oss och kom springandes över spåren. Det var dr Lydia Bavkunova förstås och två av sjukhusets chaufförer, varav
en heter Pavel och sedan länge är
vår vän. Han var med och körde ambulanserna genom Ryssland 2000. Han körde som
vanligt sin ambulans, vilket förstås förvånade Melker. På plats var även chief
editor Vitaly Kharkevich som hade en
ny bil köpt på firman på avbetalning. Han har varit i Sverige och vill gärna
bli som vi. Att han köpt ny bil har säkert att göra med, att vi i somras sa,
att han inte kunde ta med sig sin kärra till Sverige, då den omedelbart skulle
få körförbud.
Våra väskor for över spåren på nolltid och packades in i
bilarna, varpå vi for iväg till hotel Iput. Vi checkade in på nolltid och fick
våra rum. Vi fick veta, att det för ovanlighetens skull fanns varmvatten, varpå
Vera ville ha ett bättre rum. Hon bytte och fick lyxsviten nr 28 – samma rum
som Lennart Ahrnlund hade i somras. Jag fick som vanligt nr 15 som är en
omodern svit med badkar med för tillfället fisljummet vatten omöjligt att
duscha i. Melker fick nr 14 som bara har toa. Han duschade emellertid hos Vera
som förmodligen hade varmt vatten.
I receptionen väntade Tamara
och Vitaly Roschkov. Hon är översättare och tolk till engelska och han var
borgmästarens högra hand tills i augusti, då han tvångspensionerades. Det
märktes tydligt att han var deprimerad och känner sig överflödig. Hans lön på
100 dollar i månaden är numera 80 dollar i månaden i pension. Tamara har lika
mycket. Hur de klarar sig på det är en gåta. Speciellt som de just har måst
byta ut köksgolvet som visade sig vara ruttet. Tamara har tolkat och översatt
åt oss i åratal och just inte fått mycket för det, då vi trott, att staden
betalat henne för det. Den senaste luntan var på närmare 100 sidor. Mina mail
till borgmästaren har hon också översatt utan ersättning. Den här gången satt
hon också som tolk från morgon till kväll mellan mig och redigeraren på
TV-stationen, när vi så gott vi kunde klippte ihop en film om Änglagård utan
att kunna tala med varandra. För det fick hon denna morgon ett arvode på 350
dollar.
Lydia, Tamara och Vitaly R samt Vitaly K fick sina presenter
(rökt lax och någon snofsig sås därtill samt en burk pepparkakor) redan i
receptionen för att det var färskvaror. Tamara fick dessutom två godispåsar
till sina barnbarn Marina och Yan. Vitaly K fick en godispåse till sonen Sasha.
Så var den representationen avklarad.
Lydia hade flera dagar tidigare meddelat mig, att hon hade
beställt frukost för oss på hotellet. De hade emellertid inte fått någon
beställning, sa de. Ändå fixade de till några blini (pannkakor fyllda med lite
köttfärs), några stekta ägg och några brödbitar åt oss, Tamara, Vitaly R och
Vitaly K som vi avnjöt i matsalen, sedan vi slängt in våra väskor på rummen.
Klockan 10.15 blev vi hämtade av Pavel i ambulansen som
körde oss uppför backen till stadshuset, där vi tog oss fyra trappor upp till
borgmästare Ivan Nesterovs kontor.
Han tog emot oss kl 10.30 och var översvallande hjärtlig. Han pussade på mun
och smörade på, vilket känns jättefånigt.
Några dagar tidigare hade jag skickat honom ett mail med
bild på en av våra bussar från 2000 som stod och skräpade utanför den röda
kyrkan. Vi talade med prästen i somras och frågade hur det kom sig. Han sa, att
han hade fått bussen av borgmästaren men att den gick på bensin och att han
därför inte ville ha den. Han ville mycket hellre ha en diesel, sa han.
Bakliften avsedd för rullstolar användes som kyrktrappa. Jag skrev att om den
fortfarande var körduglig kunde borgmästaren lika gärna ge den tillbaka till
mig. Jag bad honom kontakta Vladimir K,
(som är ordförande för Chernobyl Union och som driver en bilparkering i staden)
på min bekostnad, om det var så att den krävde en mindre reparation. Jag hade
också bett att få se alla ”våra” bilar (3 färdtjänstbussar – de fjärde har vi
koll på - och 3 ambulanser) samt de datorer vi skickade över för några år
sedan. Det var 60 datorer vi stuvade in i lasten den gången. De flesta var
kollade. Borgmästaren har tidigare sagt, att 30 var trasiga, så nu bad jag att
få se och fotografera de 30 som var hela och som han sagt, används i en skola.
Jag var i ärlighetens namn lite skrajsen för hur han skulle reagera. Jag hade
väntat mig allt utom att han skulle pussa på mig och bedyra mig hans vänskap.
Inte ett ord sa han om vare sig bussar, ambulanser eller datorer.
Ett TV-team var på plats (Natalia och Andi), när vi bänkade oss kring borgmästarens
sammanträdesbord. Det var borgmästaren, Lydia, byggnadsingenjör Alexander Jorlov (som arbetar på
Administrationen), entreprenören Gennadi
Smirnoff, byggnadsförman Victor
Pugashov och vice bormästare Nicolai
Novaselsky. Så småningom anslöt sig även den nytillträdde chefsläkaren för
huvudsjukhuset Sergei Bory.
Ivan Nesterov höll
som vanligt ett välkomstanförande. Vera översatte:
- Det är en tragedi som drabbat oss väldigt hårt. Olyckan
har påverkat oss mycket. Den hjälp vi får från svenska Lions och svenska folket
är ovärderlig och i synnerhet med renoveringen av Änglagård. Vi är oerhört
tacksamma för det. Vi betraktar det som det största bidraget vi fått jämfört
med all annan hjälp vi tidigare fått från andra håll – och det är inte bara
räknat i pengar.
De svenskar som var här efter den första etappen fick
bekräftat att de medel vi vår från svenska foket går dit de ska. Första etappen
är ett BB. Andra etappen är en kvinnoklinik och en mödravårdscentral. Det är
viktigt att poängtera att våra entreprenörer gör et gott arbete inom givna
tidsramar. Vi svarar upp mot förtroendet inte bara i ord utan också i handling.
Den delegation som var med om invigningen kan intyga att de kvalitetsmässigt
var nöjda med utförandet. Det är dags att ta ytterligare ett steg i vårt
projekt. Att ni har kommit nu innebär att vårt långvariga projekt och samarbete
kommer att fortsätta. Novozybkovs invånare känner till er ankomst och att ni
ska titta på barnkliniken. Sjukhusets personal ser fram mot mötet. För att visa
vår tacksamhet har vi låtit sätta upp en skylt på BB-huset där det står om vår
tacksamhet mot Lions.
Jag bad borgmästaren
att (för Melkers skull) berätta om Tjernobylolyckans konsekvenser för
Novozybkov. Vera översatte:
- Under de här 20 åren har vi lyckats behålla vår ekonomiska
och sociala nivå som förut. Det privata företagandet tar allt större mark
vilket är positivt. Folk vet att deras inkomst beror å hur bra eller dåligt de
arbetar. Man behöver inte längre tvinga folk att göra sitt jobb. Ju bättre man
jobbar, desto bättre lön får man.
Vårt stora problem är det sociala nätverket. Det beror på
att regeringen bryr sig allt mindre om oss som bor i den radioaktivt
nedsmutsade zonen. Vi är vår egen herre nu. Dubbelt så många dör och allt färre
föds (de har en negativ befolkningsutveckling). Varannan person har någon slags
åkomma. De kvinnor som föder barn nu, var småfickor då. De föder sjuka barn.
Regeringen och landets syn på sjukvård har ändrats (förr var den gratis, nu
kostar den). De bryr sig inte om att vi har större behov av sjukvård här än på
andra platser samtidigt som våra tillgångar är mindre. Vi har brist på medicin,
medicinsk utrustning, medicinskt material och vi har varken råd att reparera
eller underhålla. Bland sjukdomar som ökat kraftigt märks sköldkörtelcancer,
leukemi och magcancer. Vi har alltför stora doser tungmetaller i kroppen.
Strontium lagras i benstommen. Det märks särskilt vid benbrott här.
När det gäller utbildning, kultur och idrott/sport försöker
vi göra allt för att barnen ska stanna. Ingen vill ju komma hit och jobba, så
därför försöker vi får barnen att stanna. Vi har stor brist på personal till
fabriker och industrier. Arbetslösheten är noll. Vi har stort behov av
arbetskraft och specialister.
Regeringen och president Putin bryr sig väldigt lite om oss.
De försöker hela tiden ta bort våra privilegier (Det enda privilegiet är att de
får betalt för att stanna och inte klaga – 400 r/mån för dem som arbetar, 300
r/mån för de som inte arbetar och 30 r/mån per barn).
- Vi har dessutom 21 extra semesterdagar. Antalet dagar
varierar med hur lång tid man bott här. Förr fick vi – enligt en speciell
Tjernobyllag - spendera vår semester på sanatorium, men det får vi inte längre.
Jag reagerade på att
han sa, att det ekonomiska läget är oförändrat. I så fall kan de ju renovera
sina sjukhus själva?
- Det ekonomiska läget håller på att stabiliseras, rättade
han sig själv. Men skattesystemet äter upp hela vinsten. Novozybkovs stadskassa
är tom. I den finns inga medel till sånt. Det allmänna tillståndet i
näringslivet är att det är 25 procent lägre än 1986, men det bättras på.
Jag tyckte att han
pratade sämre än vanligt, så jag frågade om han är mer hoppfull nu, än vad han
var, när jag första gången kom hit 1997.
- Hoppet är det sista som dör, svarade han. Vi har en
positiv utveckling men mår egentligen ganska illa. Vi kan varken satsa på
förebyggande hälsovård eller kvalitet i utbildningen. Att det ser bra ut i
skolorna, beror helt på föräldrarna. Men det finns hopp om framtiden. Ryssland
står på knä, men jag hoppas landet reser sig. Numera ingår Ryssland i WTO så
det finns hopp..
Borgmästaren berättade för sina landsmän om
återvinningsstationen i Hagby som jag tog honom till vid ett tillfälle. Dessvärre
hade vi ingen tolk, så jag blev förvånad över, hur mycket om återvinning och
kompostering som trots allt hade gått in. Vi fick veta att de tar sin ström
från kärnkraftsverket i Smolensk vars reaktorer likt de i Tjernobyl är
RBMK-reaktorer. Melker berättade om en del svenska energislag och vi berättade
om metangaslimpan på Hagby likaväl som sjövärmeverket i Vallentuna som lagrar
solvärme i bottensedimentet i Vallentunasjön.
Vi pratade en stund om den goda svenska ekonomin och det
märkliga, stora kursfallet för kronan mot dollarn och rubeln som har medfört en
förlust för projektet på över 1 miljon rubel, dvs drygt 300 000 kronor,
vilket är en katastrof för projektet.
Vi har gjort vår första betalning på 1 467 000
rubel vilket är strikt efter 8 av 22 kalkyler. De påslag och fördyringar (de
anser att det är 10% medan vi fick det till 17%) de lagt på har vi helt enkelt
dragit av, då projektets pengar i så fall inte kommer att räcka. Enligt avtalet
disponerar vi 1,5 miljoner kronor (vilket i april motsvarade mer än 6 miljoner
rubel och i dag är mindre än 5 miljoner rubel) vilket vi också står för.
Avtalet klargör också, att bygget ska genomföras med samma höga kvarlitet
oavsett vad våra pengar är värda. Allt som går utanför våra ramar (1,5 kronor)
ska staden stå för själva. Kronans fall medför följaktligen katastrofala
kostnader för staden Novozybkov.
Jag berättade att vice projektledare Anders Rönnholm och jag har kommit överens om att – då det
inträffade inte är något vi kunnat påverka - begära kompensation för det från
Lions Club. Vi ska även begära kompensation för kostnaderna för den här resan,
då den är avsedd för ett eventuellt framtida projekt (barnkliniken på
huvudsjukhuset) och därför inte ska belasta Änglagårdsprojektet.
