Alla Yaroshinskaya var reporter på tidningen Radianska Zhitomirchtchina, när reaktor 4 i Tjernobyl exploderade 1986. Hon satt därmed på första parkett. Myglet kring olyckan fick henne att göra politisk karriär och i dag är hon en framgångsrik författare. I boken "Den stora lögnen" avslöjar hon, hur locket lades på om Tjernobylolyckans konsekvenser.

Alla Yaroshinskaya, 53, har sina rötter i Zhitomir, en stad med 300 000 invånare cirka 12 mil väster om Kiev och 15 mil sydväst om Tjernobyl i Ukraina. När kärnkraftsolyckan inträffade, den 26 april 1986, hade hon som reporter bevakningsansvar främst för byggnader och fabriker. Men hon var även känd som en tuff kritiker av kommunistregimen. Det hade gett henne såväl vänner som fiender. Många beundrade henne i smyg för att hon inte lät sig skrämmas till tystnad av den ökända hemliga polisen KGB.

– Jag skrev bland annat kritiska artiklar om kommunistpartiets förste sekreterare Leonid Kravtjuk. Han blev senare Ukrainas förste president, så under en tid var jag förklarad icke önskvärd i mitt hemland, säger Alla när vi ses på en restaurang vid turiststråket Gamla Arbat mitt i Moskva. Hon är numera gift med Sasha, har barn och barnbarn och är elegant klädd i hatt och kappa. Efter att ha granskat menyn beställer hon in något dyrt och exklusivt.
Det är länge sedan jobbet på en tidningsredaktion var hennes vardag.

Meritlistan är flera sidor lång. Av den framgår att hon var parlamentsledamot under Michail Gorbatjov 1989-1991 och att hon numera är hans personlige rådgivare. Hon satt dessutom i Boris Jeltsins regering 1992-2000. I dag skriver hon romaner och faktaböcker om olyckan i Tjernobyl. De säljs i såväl Ryssland som Tyskland, England, Frankrike och Amerika. För boken "Chernobyl, the forbidden truth" fick hon Alternativa Nobelpriset i Stockholm 1992.

Tjernobylolyckan inte vår sak

– Jag blev kontaktad av människor som var på flykt från Narodichi-distriktet. De sa att något konstigt hade hänt på kärnkraftsverket i Tjernobyl. Myndigheterna teg som musslor, så vi lyssnade på utländska radiostationer i hopp om information. Så småningom förstod vi, att man hade registrerat radioaktivt nedfall i Sverige och att en kärnkraftsolycka hade hänt. På kvällen den 28 april sa president Gorbatjov i TV att en olycka hade inträffat i Tjernobyl. Två människor hade dött, men situationen var under kontroll, sa han. Don´t worry, be happy.

Myndigheterna slog en ring runt olycksplatsen. Området blev känt över hela världen som den förbjudna 30-kilometerszonen. Dessutom evakuerades fyra byar i Narodichi.

– Hur kunde det vara möjligt med en så specifik gräns, säger Alla som inte kunde tro, att alla byar precis utanför gränsen skulle kunna vara fria från radioaktivitet.

- I augusti 1987 bad jag min chefredaktör om lov att få åka dit och ta reda på hur det egentligen var. Han slog ifrån sig direkt. Vi hade inte med Tjernobylolyckan att göra, sa han.

Nästa dag bad Alla om att i stället få åka till Malino-distriktet helt nära Narodichi för att skriva om ett nytt pappersbruk. Självklart tänkte hon också bege sig till Narodichi men det talade hon förstås inte om.

– Jag åkte till Malino, spenderade en dag på pappersbruket och gjorde mitt jobb. Sedan frågade jag direktören där vad han visste om Narodichi. Det visade sig att företaget just då byggde såväl dagis som badanläggning i byn Rudnia-Ososhnya. Han ville gärna att jag skulle skriva om det, så han ställde en gammal buss med chaufför till mitt förfogande.

Snåla likkistsbidrag

Under den tio timmar långa resan på skumpiga skogsvägar berättade chauffören om olyckans konsekvenser i närområdet. Visst fanns svampskogen kvar men den var numera så radioaktivt nedsmutsad att den var förbjuden mark. Ingen fick längre plocka vare sig smultron, blåbär eller svamp. Allt var förgiftat. Men det var många som trotsade förbudet och plockade ändå. Sedan sålde de sina skördar på de lokala marknaderna med god förtjänst.

– Överallt där vi for fram växte jättestora Karljohansvampar, säger Alla. Jag har aldrig sett så mycket och så stor svamp. Det var som om de växte under våra hjul mitt på vägen.

Väl framme i byn visade det sig att såväl byggnadsarbetarna som invånarna i ett 90-tal hushåll ständigt plågades av oförklarlig trötthet och huvudvärk. Av deras berättelser kunde Alla snart dra slutsatsen att Rudnia-Ososhnya och hundratals andra byar också var svårt radioaktivt nedsmutsade. Samtidigt kunde hon bara se på när gummor grävde upp sin matpotatis ur den radioaktiva jorden och hur barn lekte i den radioaktiva sanden. Kött och fisk hämtade männen förstås ur naturens generösa, men radioaktivt förgiftade skafferi.

– För första gången fick jag höra ordet likkistsbidrag. Alla invånare i Rudnia-Ososhnya fick 30 usla rubel extra utöver sin lön varje månad för att stanna kvar och hålla sig lugna utan att klaga. Då och då kom soldater och tog jordprover eller tvättade deras hus. De sa inte ett ord om strålning. Allt är i sin ordning. Oroa er inte.

Alla bestämde sig för att hon ville veta mer. Det kunde emellertid inte ske på arbetstid. Vartenda veckoslut i flera månader åkte hon runt och intervjuade människor i Narodichi och i byarna runt Tjernobyl. Sedan dess har hon problem med sin sköldkörtel. Den behöver opereras bort, säger doktorn men hon avstår i det längsta.

– Byborna berättade för mig hur illa de mådde. De berättade också om de sjuka barnen som var inlagda på sjukhus och som dog ifrån dem. Jag bestämde mig för att skriva en artikel. Men då visste jag ännu inte exakt vad som hade hänt i Tjernobyl. Men jag kunde min kärnfysik och visste vad radioaktiv strålning kan ställa till med. Jag är ju en bildad person.

Sanningen i direktsändning

Alla skrev sin artikel men fick den inte publicerad i vare sig den egna tidningen eller i de stora drakarna i Moskva och Kiev. Tjernobyl var helt enkelt tabu. När president Gorbatjovs parlament - om 5000 lokalt valda ledamöter från Sovjetunionens alla hörn - skulle väljas 1989 blev Alla ombedd att kandidera. Dittills hade en politisk karriär varit henne främmande men mörkläggningen av Tjernobylolyckan fick henne att ställa upp. KGB försökte få henne att avstå och hon svarade med att föraktfullt berätta om det i intervjuer med såväl BBC som Voile of America.

– Det var ett svårt nederlag för KGB. De hade inte räknat med att jag skulle våga. På den tiden var det ju förbjudet för sovjetmedborgare att ens ha kontakt med utlänningar.
Valet slutade med att 20 000 människor gick ut på gatorna och demonstrerade för att stötta mig. Jag fick 90,4 procent av rösterna så jag packade mina väskor och for till Moskva för att bli parlamentsledamot.

Under den första, två veckor långa riksdagen, var det tillåtet för alla nya ledamöter att presentera sig och sina hjärtefrågor. Den som skrev upp sig på en lista fick 15 minuter i talarstolen.

– Jag visste att halva befolkningen satt bänkade framför TV-apparaterna och såg direktsändningen från parlamentet, säger Alla. Därför bestämde jag mig för att redan från början avslöja vad som pågick i Narodichi och byarna runt Tjernobyl.

Alla skrev upp sig på listan men ströks. Det tumultartade valet i hemstaden hade gjort henne känd som en bråkstake.

– Sista dagen gick jag direkt fram till president Gorbatjov i presidiet. Om ni inte ger mig tid i talarstolen omedelbart så tar jag mig den tiden själv, sa jag medan TV-kamerorna surrade. Han kunde inte neka. Efter näste talare är det er tid, sa han. Ni får tre minuter. Inte mer.

En stund senare steg Alla upp i talarstolen med en videofilm i handen. "Den här filmen visar sanningen om olyckan i Tjernobyl och vad som pågår i mitt valdistrikt", sa hon och vände sig till Michail Gorbatjov. "Var snäll och visa filmen för regeringen. Vi har bara fått lögner, lögner och åter lögner." Han tog filmen. Två veckor senare var ytterligare tolv byar i Narodichi evakuerade. I dag existerar de inte ens.

– Samma kväll blev jag uppringd av chefredaktören för en tidning på mitt hotell. Han bad att få min artikel och erbjöd sig att publicera den. Det behövs inte, sa jag. Den har redan legat på ert bord i tre år utan att ni har publicerat den. Sedan valde jag en annan tidning för en serie om sex artiklar. Det var första gången ryska folket fick höra sanningen om kärnkraftolyckan i Tjernobyl.

40 topphemliga dokument

Alla växte med uppgiften som parlamentsledamot och blev tämligen omgående en självklar ledamot av dumans speciella Tjernobylkommission. Därmed fick hon också rätt att begära ut alla topphemliga dokument som rörde olyckan. Det spelade just ingen roll om de var arkiverade hos hälsoministeriet, försvarsdepartementet, kärnkraftsministeriet, politbyrån eller kommunistpartiet.

– Vi fick ut alla handlingar. Det var bara politbyrån och kommunistpartiet som krånglade men efter enträget tjat fick vi ut även deras handlingar. Några dagar senare inträffade Boris Jeltsins kupp och sedan fanns inte Sovjetunionen mer.

Parlamentet satt emellertid kvar i ytterligare två månader, enligt ett beslut i samförstånd. De 5000 ledamöterna hade med andra ord några veckor på sig att städa upp.

– En morgon, när jag kom till parlamentsbyggnaden såg jag hur man lastade lådor med dokument på en lastbil. Jag frågade vad de höll på med och fick veta att handlingarna skulle köras till riksarkivet. Jag insåg direkt att samma sak skulle ske med Tjernobylskommissionens dokument så jag gick till vårt rum där vi hade 40 topphemliga protokoll inlåsta i ett kassaskåp. Efter att ha ögnat igenom dem förstod jag att materialet var guld värt för en journalist. Jag hade emellertid inte tid att tillräckligt noga läsa de 600 sidorna, så jag insåg att jag måste ha en kopia. Som parlamentsledamot var jag dessbättre också i min fulla rätt att begära en sådan.

Bytte ut förstasidan

Parlamentets kopieringsbyrå lovade ordna kopian men när Alla nästa morgon kom för att hämta den, fick hon veta att vän av ordning hade satt stopp för det. Mannen, som var i överordnad ställning, fanns på plats och på hans skrivbord låg protokollen. "Det här är topphemliga protokoll, så du måste ha tillstånd", sa han och hänvisade till en organisation inom Sovjetregimen som inte längre fanns. Alla stod på sig men det hjälpte inte. Hon ryckte därför åt sig dokumenten och lämnade rummet.

– Jag gick tillbaka till vårt rum och ringde den nye KGB-chefen. Var snäll och hjälp mig, sa jag. Han kunde tyvärr inte. "Mannen på kopieringsbyrån tillhör inte vår organisation", sa han. Då insåg jag plötsligt att det - utöver KGB - hela tiden hade funnits en annan hemlig organisation vars uppgift var att granska oss parlamentsledamöter.

Alla insåg att hon fick ordna sin kopia själv. Hon stoppade de 40 topphemliga protokollen i två plastkassar och gick rakt ut ur parlamentsbyggnaden utan att bli stoppad. På den tiden var det emellertid ont om kopieringsmaskiner i Ryssland så hon valde att gå upp på tidningen Isveztias redaktion.

– De kopierade handlingarna mot löfte att jag skulle skriva min artikel åt dem, säger Alla som därefter gick tillbaka till parlamentsbyggnaden för att låsa in originalet i kassaskåpet igen. Hon bytte emellertid ut förstasidorna, så att hon själv fick originalet med alla stämplar och premiärministerns underskrift.

– Man vet aldrig vad som händer, tänkte jag. Jag måste kunna styrka mina ord. I morgon är kanske kommunisterna tillbaka. Då säger de att jag far med osanning och skickar mig i fängelse.

Två varv runt jorden

Alla for hem med kopian av de hemliga dokumenten. Hon läste hela natten och blev allt mer förskräckt. Sedan skrev hon sin artikel i Isveztia.

– Den publicerades över hela världen men först i Isveztia. En tid senare kom chefen för riksarkivet och frågade mig varifrån jag hade fått de 40 topphemliga protokollen. De fanns nämligen inte i arkivet. Jag hade alltså gissat rätt. Kommunistregimen hade faktiskt förstört dem.

Så vad står då i de topphemliga protokollen? Jo, där står att de ryska kärnkraftsverken redan två år före katastrofen var i så dåligt skick att de borde ha stängts av. Ändå går de än i dag.

– Gorbatjov och hans medarbetare kallade Tjernobylolyckan ett litet kärnvapenkrig mitt i centrala Europa. Ändå fick befolkningen ingenting veta. Människor dog vid strålningsnivåer på 100 rem men bara i min hemstad utsattes 2 500 människor varav många barn för strålning som motsvarade 500 rem. Makthavarna evakuerade såväl gravida kvinnor som barn till platser där det var mycket höga strålningsnivåer. Den nya kärnkraftsstaden Slavutych är likaså byggd på radioaktivt nedsmutsad jord. Myndigheterna gjorde allt för att visa omvärlden att de hade situationen under kontroll. Så här efteråt borde vi faktiskt tillsätta en tribunal, rannsaka och straffa de skyldiga.

När det gäller miljöpåverkan, hävdar Alla, att det radioaktiva molnet blåste två varv runt jorden, innan det väl hade tunnats ut och försvunnit.

– Hela världen påverkades, säger hon. Det finns till och med platser i Afrika som har drabbats av radioaktivt nedfall från Tjernobyl. Molnet innehöll livsfarliga partiklar motsvarande 300 Hiroshimabomber. De föll till marken lite varstans där det råkade regna.

Många har dött

De topphemliga dokumenten avslöjar hur minst 10 000 akut sjuka i ett enda slag förpassades ut ur statistiken, genom att myndigheterna resolut höjde gränsvärdena 10 och i vissa fall 50 gånger om. Plötsligt skrevs sjuka människor ut från sjukhusen. De hade bara utsatts för fullt tillåtna strålningsnivåer, hette det. Akut strålsjuka ströks som diagnos och skulle plötsligt kallas något annat.

– Det första året efter olyckan utfördes minst 20 000 aborter enbart i Kiev på läkares inrådan. Alla gravida avråddes från att föda sina barn. Hur många missbildade och sjuka barn som därmed slapp födas, får vi aldrig veta.

Alla berättar att kedjereaktionen i de fyra numera avstängda Tjernobylreaktorerna ännu pågår. Det tar många år att få stopp på en kärnkraftsreaktor. Det är inte bara att trycka på knappen som när man släcker en lampa. Hon berättar också, att 170 miljoner dollar har förskingrats av de pengar som G8-länderna har betalat för den nya, betydligt säkrare sarkofagen som ska byggas.

– I Zhitomir finns inte längre någon radioaktivitet i luften. Numera finns det bara strålning på marken. Det fungerar rätt bra så länge man inte äter radioaktiv mat, sträcker ut sig i gräset eller går i skogen. Man har dosimetern med sig till marknaden och kontrollerar själv såväl frukt som grönsaker. Kött måste man bära iväg till ett speciellt laboratorium. Där får man vänta i 40 minuter på besked, om kotletterna går att äta eller inte. Intyg kan man inte lita på. Köttproducenterna i de kontaminerade områdena mutar myndigheterna att skriva intyg om att köttet är rent.

Officiellt har över en halv miljon människor dött på grund av Tjernobylolyckan, enligt Ukrainska staten. Minst 100 000 av dem var likvidatörer som mer eller mindre ofrivillig röjde upp efter olyckan. Chernobyl Union i Ukraina anger dödstalet till 622 250 personer 20 år efter olyckan.

– Ändå har kärnkraftsvännerna fått vind i seglen, säger Alla. Nu är det pengar och makt som talar. Det är en mycket sorglig historia. De flesta förstår inte ens att hela Europa har suttit på en osäkrad atombomb de senaste 20 åren.

Monica Antonsson

Om de hemliga protokollen:

Det säger Alla Yaroshinskaya som fick tillgång till hemliga dokument från Politbyråns operativa grupp, när Sovjetunionen kollapsade 1991.

Efter kärnkraftsolyckan i Tjernobyl den 26 april 1986 tillsatte det kommunistiska parlamentet Högsta Sovjet ett antal utredningar i syfte att analysera konsekvenserna av det radioaktiva utsläppet för befolkningen och miljön. Materialet hemligstämplades efterhand. Speciellt information som rörde hälsotillståndet hos framför allt dem som blev kvar i de radioaktivt nedsmutsade områdena. Hälsoministeriet och försvarsministeriet gav instruktioner om hur stråldoserna till befolkning, röjningsarbetare och militär skulle anges. Av dessa instruktioner, som avslöjades först efter Sovjetunionens fall 1991, framgår att läkarna hade en direkt order att undvika diagnosen ”akut strålsjuka” och i stället ge patienterna andra diagnoser.

Det berättar Alla Yaroshinskaya som vid tiden för olyckan var lokalreporter i den ukrainska staden Zhitomir. Hon följde händelseförloppet från första parkett och började – när hon inte tilläts publicera artiklar om det hon såg – göra egna undersökningar av den verklighet hon själv och den övriga befolkningen plötsligt befann sig i. Efter Tjernobylolyckan är Zhitomir nämligen en radioaktivt förgiftad stad. Resultatet blev böckerna ”Chernobyl is With Us”, ”Chernobyl Top Secret” och ”Chernobyl – The Forbidden Truth” för vilka hon fick Lilla Nobelspriset i Stockholm 1992. Publiceringen av den sistnämnda finansierades för övrigt av Europaparlamentet.

Alla Yaroshinskaya tvingades emellertid lämna Ukraina. Hon fick en fristad i Moskva, där hon utan risk kunde verka som publicist såväl som politiker. Och det lyckades hon bra med. Redan 1989 var hon ledamot av ryska parlamentet. Bara några få år senare var hon – via en lång rad hedervärda uppdrag – rådgivare till president Boris Yeltsin likaväl som hon var chef för hans informationsdepartement under hela hans regeringstid. Hon har varit EU-parlamentariker och FN-delegat. Hon har belönats med utmärkelser som en av århundradets hundra hjältar (USA 1998 och Fredsambassadör USA 1999. och hon står med i uppslagsböcker som Who is who of intellectuals (Storbritannien 995/1996). I dag är hon rådgivare till förre presidenten Mikhail Gorbachev likaväl som hon är chef för ett ekologiskt center. Hon är emellertid mest verksam som författare. Senaste boken ”Kremlin Kisses” filmatiseras just nu i Hollywood.

i Högsta Sovjet åren 1989-1991, innan hon blev informationschef vid Ryska Federationens Massmediaministerium. 1993 blev hon styrelseledamot av Internationella Gröna Korsets fond under president Mikhail Gorbachev, ledamot av Unesco och

efter Sovjetunionens fall 1991 fick tillgång till Politbyråns operativa grupp.

I de hemligstämplade protokollen om den medicinska situationen efter olyckan berättar herr Stchepin, hälsoministeriets förste ministerråd, följande:

Den 4 maj 1986:

Herr Stchepins berättar att totalt 1.882 personer har lagts in på sjukhus den 4 maj. Av dem lider 204 varav 64 barn av akut strålsjuka av olika grad. För 18 personer är tillståndet kritiskt. Stchepins berättar vidare för den operativa gruppen, att 1900 sängar har reserverats för olyckans offer på olika medicinska institutioner i Ukraina. I Michailovskoye nära Moskva reserverade hälsoministeriet och det sovjetiska transportarbetarförbundet dessutom ett speciellt hälsocenter i för personer som inte var lindrigt skadade samt totalt 1200 platser på olika hälsocenter i städerna Odessa och Evpatoriy. Den 4 maj fanns totalt 6000 sängar reserverade på hälsocenter och sjukhus liksom 1300 sängar i ett läger nära Kiev.

Protokoll av den 5 maj 1986:

Det rapporteras… av Mr Stchepin att det totala antalet hospitaliserade personer uppgår till 2 757 av vilka 569 är barn. 914 har symtom på strålsjuka och för 18 av dem är läget kritiskt.

Protokoll av den 6 maj 1986

Mr Schtepin rapporterar att klockan 9.00 den 6 maj har totalt 3 454 personer lagts in på sjukhus. 2609 av dem får ”stationary” behandling, inklusive 471 barn. Enligt den uppdaterade informationer har antalet personer som lider av akut strålsjuka nått 367 inklusive 19 barn. För 34 av dem är läget kritiskt. 179 personer inklusive 2 barn behandlas på sjukhus nr 6 i Moskva.

Cyniskmen som myndigheterna visar i dokumentet är slående: Hälsoministeriets förslag vad gäller lämpliga data att publicera över antalet och hälsotillståndet över personer hospitaliserade på sjukhus nr 6 i Moskva ska accepteras med hänsyn till att amerikanska specialister arbetar där. Hade amerikanarna inte arbetat där, skulle världen inte fått kännedom om dem heller.

Protokoll av den 8 maj 1986

Mr Schtepin rapporterar att ytterligare 2245 personer inklusive 730 barn nu är hospitaliserade. Klockan 10 på förmiddagen den 8 maj uppgår antalet hospitaliserade personer till 5414 inklusive 1928 barn. Diagnosen stålsjuka har konstaterats i 315 fall.

Protokoll av den 10 maj 1986

Mr Schtepin rapporterar att ytterligare 4 019 personer har hospitaliserats de senaste två dagarna inklusive 2 630 barn. Det totala antalet personer på sjukhus är nu 8695 inklusive 238 personer med diagnosen strålsjuka. 26 av dem är barn. Under de senaste två dygnen dog 2 personer. För ytterligare 33 är läget kritiskt.

Protokoll av den 11 maj 1986

Mr Schtepin rapporterar att under det senaste dygnet har 495 personer hospitaliserats. Totalt behandlas och undersöks nu 8.137 personer inklusive 264 med diagnosen akut stålsjuka. För 37 personer är läget kritiskt. 2 personer har dött det senaste dygnet.

Protokoll av den 12 maj 1986

Mr Schtepin rapporterar att under det senaste dygnet har ytterligare 2.703 personer hospitaliserats – de flesta i Vitryssland. 678 personer har skrivits ut från olika sjukhus. 10.198 personer undergår behandling och undersökning på sjukhus.

Med början från den 13 maj 1986 rapporteras antalet hospitaliserade personer i en rapport till Hälsoministern kraftigt ha minskat, medan antalet utskrivna personer börjar öka.

Protokoll av den 13 maj 1986

”Notera att under senaste dygnet 443 personer har hospitaliserats, 908 personer har skrivits ut från sjukhus. 9.733 personer inklusive 4200 barn får behandling och medicinsk undersökning på sjukhus. Diagnosen strålsjuka har konstaterats i 299 fall inklusive 37 barn.

Protokoll av den 14 maj 1986

Mr Schtepin rapporterar att under det senaste dygnet ytterligare 1.059 personer har hospitaliserats. 1.200 personer har skrivits ut från sjukhus.

Protokoll av den 16 maj 1986

Mr Schtepin rapporterar att till och med den 16 maj 1986 uppgår antalet hospitaliserade personer till 7.858 personer inklusive 3.410 barn. Diagnosen strålsjuka har konstaterats i 201 fall. Antalet omkomna och avlidna personer är 15 inklusive de 2 som dog den 15 maj.

Emellertid, som dokumenten visar, dessa data var inte sanna och exakta. På mötet med operativa gruppen den 16 maj, togs följande beslut:

”Mr Schtepin får i uppdrag att skaffa mer exakt information angående antalet hospitaliserade personer och antalet som lider av strålsjuka – på sjukhus i Moskva och andra städer i Ryssland, Ukraina och Vitryssland – inklusive militär personal och inrikesministeriets personal.”

Protokoll av den 20 may 1986

Mr Schtepin rapporterar att antalet hospitaliserade de senaste fyra dygnen har stigit med 716 personer. Diagnosen strålsjuka (RADIATION SYNDROM) har fastslagits i 211 fall inklusive 7 barn. Det totala antalet döda personer är 17. För ytterligare 28 är läget kritiskt.

Med början den 26 maj 1986 beskrivs antalet hospitaliserade i Centralkommittens Politbyrås Operativa Grupps hemliga protokoll oregelbundna. Ärendet tas inte längre upp på varje möte.

Protokoll av den 28 maj 1986

Mr Schtepin rapporterar att 5 172 personer behandlas på sjukhus inklusive 182 personer med diagnosen strålsjuka. Det totala antalet avlidna personer den 28 maj anges vara 22 personer (plus 2 personer som avlidit på grund av olycka).

Protokoll den 2 juni 1986

Mr Schtepin rapporterar att 3.669 personer behandlas på sjukhus inklusive 171 personer med diagnosen strålsjuka. Det totala antalet avlidna den 28 maj anges vara 24 personer (förutom 2 som dött av olycka) läget är kritiskt för 23 personer.

Detta är sista uppgiften om antalet hospitaliserade spersoner i Operativa Gruppens hemliga protokoll – trots att gruppen fortsatte existera till början av 1988. Dess sista möte hölls den 6 januari 1988.

En fråga uppstår. Varför blev processen att skriva ut folk från sjukhus så snabb, sedan antalet hospitaliserade för behandling närmat sig 10 000? Svaret på den frågan finns i samma hemliga dokument.

Protokoll nr 9 den 8 maj 1986:

”Hälsoministeriet har höjt gränsvärdet för strålning mot befolkningen tio gånger högre än det gamla gränsvärdet. Ökningen av dessa gränsvärden till nivåer 50 gånger högre än de tidigare är möjliga att acceptera i vissa specifika fall.”

Dessutom:

”Med detta anses den hälsomässiga säkerheten för befolkningen av alla åldrar vara garanterad, även i fall om rådande strålningssituation kvarstår i 2,5 år.”

Dessa gränsvärden har fastslagits även för gravida kvinnor och barn.

En sådan åtgärd betyder att, genom att godta de nya gränsvärdena som överskrider de gamla

10 till 50 gånger för mer än 10 000 människor som hospitaliserats för behandling på grund av olyckan, har dessa människor blivit friska automatiskt och blev utskrivna från sjukhus och kliniker. Det förklarar också den skarpa minskningen av antalet människor som led av akut strålsjuka. Det förklarar det faktum att det vid alla följande möten för Operativa Gruppen för Tjernobyl ingen information kom upp om hospialiserade personer. Det behöver inte sägas att Sovjetiska partiets ledarskap ökade den acceptabla strålningsdosen 10 till 50 gånger i syfte att hemlighålla det sanna antalet påverkade människor. På sätt och vis lyckades de också.

När processen övergången till demokrati började i Sovjetunionen, började den sanna omfattningen av strålning mot befolkningen på grund av Tjernobylkatastrofen så sakteliga komma i dagen. I parlamentsförhören i Sovjets Supreme council – Högsta Sovjet – 1990, Academician Ilyin, the direktor of the Institute of Biophysics – en av dem som doldesanningen om hälsotillståndet hos folk i de förorenade områdena – tvingades erkänna under pressen från deputies (tjänstgörande nämndemännen/ombuden) frågor och de fakta in de förorenade områdena att 1,6 miljoner barn fick oroande höga strålningsdoser; beslutet borde ha tagits om hur to agera i framtiden. Han erkände också att ”om dos nivåerna var sänkta till 7 rem per 35 år av livstiden, skulle vi behöva öka antalet av 166 000 människor som nu planeras evakueras med omkring tio gånger. Man borde ha övervägt att evakuera totalt 1,6 miljoner människor. Samhället måste balansera all risk och förtjänst av en sådan aktion. Som det ser ut, varken hälsa hos människor eller den rätta tillståndet övervägdes, men bara den ekonomiska sidan av problemet. Sovjetunionen var inte kapabla att evakuera ett sådant antal bestrålade människor. Men, myndighetern försökte dölja sanningen om den hälsomässiga situationen hos befolkningen från befolkningen själv.

Den hälsomässiga situationen tio år efteråt

Resultaten av studier som utförts av samvetsgranna forskare tio år efter Tjernobylolyckan påfallande/överraskande. Enligt WHO:s bedömning är antalet likvidatörer – folk som deltog i likvidationen av olyckans konsekvenser – omkring 800 000. Ryska forskare bedömmer antalet till omkring 600 000. Ingen känner det exakta antalet eftersom, enligt dokument som jag (Alla Y) kom över redan 1989 – personer som hade deltagit i röjningsarbetet efter olyckan efter den 1 januari 1988 inte skulle räknas in i registret från 1989 på order av det ukrainska hälsoministeriet. Emellertid, alla hälsovårdsorganisationer i unionen rapporterar att sjuklighet och dödlighet ökar bland likvidatörerna. De lider huvudsakligen av VEGETOVASCULAR DYSTONiA, hjärtsjukdomar, lungcancer, GASTROINTERSTINAL sjukdomar och leukemi. Enligt officiella ukrainska data har omkring 8000 likvidatörer dött tio år efter olyckan. Officiellet har totalt 2000 likvidatörer i Ryssland dött inom samma period. I massmedia anges siffran till 50 000 människor.

Enligt rapporterna från hälsoministeriet i Vitryssalnd är den totala sjukligheten i de värst nedsmutsade områdena i landet har ökat med 51 procent jämfört med före olyckan, inklusive lung- och magcancer, likaväl som GENITOURINARY SYSTEM PROBLEMS.

Officiella data från Ukraina slår fast att 148 000 människor har dött på grund av konsekvenserna av Tjernobylolyckan tio år efter katastrofen.

Speciell uppmärksamhet behövs för barnens situation i Ukraina. Enligt en rapport från The Ukrainian Research Institute of Paediatrics, Obstetrics and Gynaecology inom Ukrainska hälsominsisteriet, bär statistiska data bevis på fortsatt ökning av spädbarnsdöd jämfört med tiden före olyckan, medan det har minskat med 6 procent i det övriga Ukraina. I somliga regioner är har primära sjukligheten ökat med 1,5-2 gånger de senaste tio åren. Speciellt nedsmutsade områden för ENDOKRINA sjukdomar, blod och BLOOD-FROMING ORGANS, liksom att antalet HEREDITARY MALFORMATIONS NEOPLASMS har ökat 2-3 gånger. Det finns områden där den primära sjukligheten är 14-20 gånger högre än vad som är allmänt förekommande i Ukraina. Förekomsten av sköldkörtelcancer hos barn har ökat significant. Medan bara 2-3 fall av sköldkörtelscancer registreratdes årligen före 1986, fanns 200 fall registrerade 1989 i Ukraina.

Den mest spridda sjukdomen bland barn i de förgiftade områdena är sköldkörtel HYPERPLASIA av första och andra graden, sjukdomar i matsmältningsorganen, CARIES, sjukdomar i stupe och näsa, sjukdomar i nervsystemet, blodbrist, VEGETOVASCULAR DYSTONIA, sjukdomar i luftrören, hjärtsjukdomar, allergiska sjukdomar och RACHITIS.

Födelsetalet i Ukraina har minskat från 15 per 1000 invånare 1986 till 11,4 1996 (13,4 dör). Situationen har försämrats speciellt i 75 distrikt som står under strikt strålningskontroll i Kiev, Zhitomir, Chernigov och andra (totalt 11) regioner i landet. Dödligheten bland barn i dessa distrikt är 1,6-2 gånger högre än den ukrainska nivån.

Enligt data från samma instutitut, medicinsk provtagning av kvinnor visar en ökning av olika komplikationer under graviditet likaväl som ökning av antalet PATHOLOGICAL BIRTH och förlossningar med komplikationer. Antalet fall av blodbrist och hotande för tidig förlossning har ökat 1,5-2 gånger. Redan det första året efter Tjernobylkatastrofen, hade vi en tvåfalldig ökning i antalet BLOODYING vid förlossning var registrerad (från 3,5 till 7,5 procent). De följande åren har denna siffra ökat till 9,2 procent.

Sjukligheten har ökat när det gäller CARDIOVASKULAR sjukdomar, sjukdomar i levern och NEUROCIRCULATORY DYSTONIA hos gravida kvinnor i strikt strålningskontrollerade distrikt.

Försenad fostertillväxt är registrerad i huvudindex(?). Det betyder risker för HYPOTROPIA DEVELOPMENT.

Hälsotillståndet för barn i Zhitomir regionen i Ukraina har försämrats signifikant de senaste tre åren. Enligt rapporten från Zhitomirs officiella medicinska myndigheter, har antalet för tidigt födda barn ökat. Varannat barn tillhör riskgruppen det första året av sitt liv. Bara 38 procent av barnen, födda före katastrofen, är friska. Sjukligheten bland dessa barn har ökat med 27 procent.

Gruppen av barn med INFANT-CEREBRAL PARALYSIS och ONCOLOGICAL DISEASES har ökat signifikant. 1992-1994 registrerades 2 barn med hjärntumör varje år i Zhitomir. 1994 ökade det till 8. THYROID HYPERPLASIA, AUTOIMMUNE THYROIDITIS bland Zhitomir-barnen har registrerats vara 4 gånger vanligare nu på andra platser i republiken.

I Ukrainas huvudstad Kiev är barn som bestrålades vid olyckstillfället en speciell grupp i befolkningen. Sjukligheten bland barn upp till 14 års ålder var 1,554,5 per 1000 barn (samma siffra för Ukraina som helhet är 1,308). Man kan konstatera en högre mental sjuklighet bland Kiev barn – 40,2 per 1000 barn (Ukraina 30.0), sjukdomar i luftrören RESPIRATORY ORGANS 995.4 (Ukraina 743,1), kronisk bronchit – 8,4 (Ukraina 4,7), astmatisk bronchit 4,6 (Ukraina 2,8) likaväl som sjukdomar i matsmältningsorganien DIGESTIVE ORGANS i jämförelse med genomsnittet för Ukraina.

En dramatisk tendens i Ukraina, Rysslans och Vitryssland måste emellertid noteras, speciellt som ökningen i antalet fall av sköldkörtelcancer bland barn. De flesta har registrerats i Vitryssland. Enligt data från WHO fanns 21 fall registrerade perioden 1966-1985. Efter 1986 uppgår analet till 379. Under perioden 1986-1989 registrerades 18 fall, under 1990 29 fall, 1991 59 fall, 1992 66 fall och första halvåret 1995 46 fall.

Enligt data från WHO, 680 fall av sköldkörtelcancer bland barn har registerats i Ryssland, Ukraina och Vitryssland i december 1995. Data från EUROPEAN ASSOCIATION FOR STUDIES OF THE THYROID GLAND visar att denna siffra är bara börja av utbrottet och att tusentals barn kommer att drabbas av sköldkörtelcancer de närmsta 30 åren

Ovanstående data om utvecklingen av sjuklighet och dödlighet, speciellt bland barn som bor i de radioaktivt nedsmutsade områdena vittnar om det faktum att miljoner människor, de första dagarna efter katastrofen, utsattes för radioaktiv strålning. Det är betydligt fler än de tusentals människor som det rapporteras om i Operativa gruppens inom politbyråns centralkommitté hemliga dokument. Med tiden kommer folk att få veta mer om resultatet av katastrofen och des spåverkan på generna och framtida generationer i Ryssland, Ukraina och Vitryssland likaväl som på miljön och hela vår planet.

Efter kärnkraftskatastrofen i kärnkraftsverket i Tjernobyl den 26 april 1986, gjorde den sovjetiska regeringen omedelbart alla mätningar för att klassificera fakta om olyckan som sådan och dess konsekvenser för befolkningen och miljön. Den sovjetiska regeringen släppte ut instruktioner märkta med orden ”topphemligt”för att klassificera alla data om olyckan i kärnkraftsverket i Tjernobyl, speciellt sådana som hade med den närmast berörda befolkningens hälsa att göra. Sedan följde instruktioner från hälsoministeriet och försvarsministeriet i syfte att klassificera de strålningsdoser som accumulerats (tagits upp/samlats på hög) av befolkningen, likvidatörer (människor som hade varit inblandade i att likvidera olyckans konsekvenser och militären. Dessa regler krävde att medicinsk personal inte skulle ställa diagnosen ”akut strålsjuka” i militär-likvidatörernas journaler utan ersätta det med något annat.

De klassificerade dokumenten har inte varit tillgängliga på många år. Bara 1991, när Sovjetunionen kollapsade, har författaren av detta material lyckats få tillgång till de hemliga protokollen (1) från Politbyråns (av kommunistpartiets Centralkommitten) operativa grupp. Dessa protokoll slår fast ett antal personer var föremål för strålning och intagna på sjukhus under de första dagarna efter Tjernobylolyckan.

Operativa gruppens hemliga protokoll

I protokollet av den 4 maj 1986 dyker den första beskrivningen av befolkningens hälsotillstånd upp:

”Mr Stchepins rapport (firsk deputy minister of health care) – hälsoministern – om hospitaliseringen och den medicinska behandlingen av befolkningen med anledning av strålningseffekterna:

Det noteras att totalt 1882 personer har lagts in på sjukhus den 4 maj. 204 har konstaterats lida av (radiation syndrom) akut strålsjuka av olika grad. Bland dem är 64 barn. Tillståndet är kritiskt för 18 personer. 1900 sängar på medicinska instituttioner i Ukraina har reserverats för att ta emot personer sjuka av olyckans konsekvenser.

Sovjetunionens hälsoministerium och (the USSR Central Soviet of trad unions) centralmaktens fackförening reserverade ett speciellt hälsocenter i Michailovskoye nära Moskva för personer som lider av lindriga former och hälsocenter i städerna Odessa och Evpatoriy med totalt 1200 platser. Totalt 6000 sängar i hälsocenter/institutioner och 1300 i pionjärläger har reserverats nära Kiev.

Protokoll av den 5 maj 1986:

Det rapporteras… av Mr Stchepin att det totala antalet hospitaliserade personer uppgår till 2 757 av vilka 569 är barn. 914 har symtom på strålsjuka och för 18 av dem är läget kritiskt.

Protokoll av den 6 maj 1986

Protokoll av den 8 maj 1986

Protokoll av den 10 maj 1986

Protokoll av den 11 maj 1986

Protokoll av den 12 maj 1986

Med början från den 13 maj 1986 rapporteras antalet hospitaliserade personer i en rapport till Hälsoministern kraftigt ha minskat, medan antalet utskrivna personer börjar öka.

Protokoll av den 13 maj 1986

Protokoll av den 14 maj 1986

Mr Schtepin rapporterar att under det senaste dygnet ytterligare 1.059 personer har hospitaliserats. 1.200 personer har skrivits ut från sjukhus.

Protokoll av den 16 maj 1986

Emellertid, som dokumenten visar, dessa data var inte sanna och exakta. På mötet med operativa gruppen den 16 maj, togs följande beslut:

Protokoll av den 20 may 1986

Med början den 26 maj 1986 beskrivs antalet hospitaliserade i Centralkommittens Politbyrås Operativa Grupps hemliga protokoll oregelbundna. Ärendet tas inte längre upp på varje möte.

Protokoll av den 28 maj 1986

Protokoll den 2 juni 1986

Protokoll nr 9 den 8 maj 1986:

Dessutom:

”Med detta anses den hälsomässiga säkerheten för befolkningen av alla åldrar vara garanterad, även i fall om rådande strålningssituation kvarstår i 2,5 år.”

Dessa gränsvärden har fastslagits även för gravida kvinnor och barn.

En sådan åtgärd betyder att, genom att godta de nya gränsvärdena som överskrider de gamla

Den hälsomässiga situationen tio år efteråt

Officiella data från Ukraina slår fast att 148 000 människor har dött på grund av konsekvenserna av Tjernobylolyckan tio år efter katastrofen.

Sjukligheten har ökat när det gäller CARDIOVASKULAR sjukdomar, sjukdomar i levern och NEUROCIRCULATORY DYSTONIA hos gravida kvinnor i strikt strålningskontrollerade distrikt.

Försenad fostertillväxt är registrerad i huvudindex(?). Det betyder risker för HYPOTROPIA DEVELOPMENT.

Tjernobyls barn Novozybkov, ett humanitärt hjälpprojekt

Sidor

Alla Yaroshinskaya

Snåla likkistsbidrag

Sanningen i direktsändning

Bytte ut förstasidan

Två varv runt jorden

Många har dött

Den 4 maj 1986:

Protokoll av den 6 maj 1986

Protokoll av den 8 maj 1986

Protokoll av den 10 maj 1986

Protokoll av den 11 maj 1986

Protokoll av den 12 maj 1986

Protokoll av den 13 maj 1986

Protokoll av den 14 maj 1986

Protokoll av den 16 maj 1986

Protokoll av den 20 may 1986

Protokoll av den 28 maj 1986

Protokoll den 2 juni 1986

Operativa gruppens hemliga protokoll

Protokoll av den 6 maj 1986

Protokoll av den 8 maj 1986

Protokoll av den 10 maj 1986

Protokoll av den 11 maj 1986

Protokoll av den 12 maj 1986

Protokoll av den 13 maj 1986

Protokoll av den 14 maj 1986

Protokoll av den 16 maj 1986

Protokoll av den 20 may 1986

Protokoll av den 28 maj 1986

Protokoll den 2 juni 1986