Novozybkov, Debattartikel 2003

DN

Svar till Dan Haglund

Det poppar med jämna mellanrum upp debattartiklar om Tjernobylolyckan som går ut på att följderna i närområdet överdrivs av oseriösa journalister. Skribenterna är oftast tekniker och/eller fysiker och alltid ivriga kärnkraftsförespråkare. Dan Haglund från Vällingby är inget undantag. På Läsarnas DN den 4 maj angrep han ett inslag i Rapport den 25 april om situationen i det efter Tjernobylolyckan radioaktiva Novozybkov med byn Svjatsk. Det alldeles utmärkta reportaget viftades bort som desinformation och sensationsmakeri. ”Där framförs att tusentals människor, dödade av radioaktiviteten, ligger i sina gravar. På barnhem uppvisas missbildade barn och en mängd sjukdomstillstånd som påstås ha orsakats av strålningen. Bland annat visas kraftigt vindögda barn.”

Dan Haglund kan inte ha sett inslaget. Det skildrar bland annat en familj på besök i sin evakuerade by. Deras anhöriga ligger visserligen i sina gravar men ingen påstår, att de har dött av radioaktivitet. De sjuka barnen har filmats på huvudsjukhuset i Novozybkov och inte på något barnhem. Inte heller där säger någon att visade sjukdomstillstånd har något med strålningen från Tjernobyl att göra. Det vindögda barnet, som Haglund tar sig friheten att förlöjliga, lider för övrigt av en svår ögonsjukdom. Redan i första stycket har Dan Haglund med andra ord lyckats diskvalificera sig själv. Dessutom har han fel i sak.

Vart tredje barn som föds i Novozybkov är sjukt eller missbildat. Omkring 80 procent av befolkningen är sjuklig. De flesta gravida kvinnor har två eller flera sjukdomar. Var fjärde kan inte föda normalt och det är sju gånger vanligare att kvinnor förblöder i samband med förlossningen än på rena platser. Allt enligt dr Lidiya Bavkunova som intervjuades i reportaget.
 
Om detta beror på strålningen är inte det viktiga. Det viktiga är, att det beror på olyckan. Om inte olyckan hade hänt, så hade Novozybkov fortfarande varit en blomstrande stad med omfattande export av trä och textilier. Fabrikerna tvingades slå igen. Vem vill köpa radioaktiva varor? Så folk har jobb men får ingen lön och kan inte betala skatt. Staden är därmed bankrutt vilket har lett till fattigdom, svält, sjukdom och misär. Därom tvistar inte ens de lärde. En kärnkraftsolycka är en totalkatastrof. Folk dör – av strålning och annat - och begravs efterhand. Måste offren ligga travade på hög för att världen ska förstå?

Taken, gatorna, ängarna, sjöarna och skogarna i Novozybkov strålar ikapp med solen. Folk eldar radioaktiv ved som gör spisar och kaminer till minireaktorer, som de säger. Kreaturen betar radioaktivt gräs vilket ger människorna radioaktivt kött och radioaktiv mjölk. Folk odlar grönsaker i sina radioaktiva täppor och plockar radioaktiv svamp i skogen. De jagar vilt och fångar radioaktiv fisk och de odlar spannmål på radioaktiva åkrar. Vad ska de annars göra? Svälta ihjäl?

Men de gör det mot bättre vetande. Därav skräcken. Ingen sover särskilt gott med kroppen full av radioaktivitet. Deras lidande är kanhända psykiskt, men de är inga psykfall. Speciellt som sjukdomarna ger sig till känna efterhand. Det spelar just ingen roll om symptomen beror på strålning, radioaktiv mat, dålig föda, nedsatt immunförsvar eller rädsla. Det väsentliga är att det beror på olyckan. 

Dan Haglund hänvisar till vad han kallar WHO:s slutrapport ”The human consequences of the Chernobyl Nuclear Accident”. Bakom den står FN och alltså inte WHO. Det är heller ingen slutrapport. Den refererades på DN debatt den 27/4 2002. Något bemötande togs aldrig in. Rapportens ovederhäftiga slutsatser blev därmed en slags sanning som nu citeras av Dan Haglund.
Rapporten slår fast att de evakuerade mår sämre av evakueringen än av radioaktiviteten. Och självklart är det så. Evakueringen tvingade folk att lämna sina hem och allt de ägde för en osäker framtid på annan plats långt från nära och kära. Vem skulle inte må dåligt av det? Radioaktiviteten syns inte och går lätt att förtränga. Så varför må mer än nödvändigt dåligt av den? Det betyder emellertid inte att den är ofarlig. Det betyder inte heller att folk kan flytta tillbaka, som FN-rapporten märkligt nog föreslår.

I Novozybkov vet alla, att till exempel Svjatsk är död för alltid. Byn är lika radioaktiv som städerna och byarna i tremilszonen runt Tjernobyl. Så sent som i oktober togs telefonledningarna till Svjatsk ner från sina stolpar. Efter 17 år har folk gett upp. Här märks ingen förbättring, trots att det borde vara så. Svjatsk och andra radioaktiva byar kan bara användas för forskning. Claudia Constantinovna, 85, som bodde kvar i sin stuga tills för ett år sedan, tvingades lämna ifrån sig sin sista tand för analys i Moskva, när den trillade ur.

Dr Lidiya Bavkunova, borgmästare Ivan Nesterov och vice borgmästare Vitaly Rochkov som intervjuades i Rapport besökte Sverige för mindre än en månad sedan. Lions Club driver ett hjälpprojekt i deras stad som ska leda fram till att dr Lidiyas sjukhus Änglagård (med Colin Nutleys goda minne) ska renoveras. Verksamheten omfattar kvinnoklinik, BB och barnklinik. Det är trots allt där livet börjar. Med gemensamma krafter kan vi kanske ge nästa generation Novozybkovbor en bättre start och därmed också bättre förutsättningar att eliminera följderna av olyckan.

Dan Haglund skriver att många liv har blivit förstörda av vad han kallar rädslans journalistik. Det är kvalificerat nonsens. Sanning kan vara pinsam men den har aldrig förstört några liv. Det är dessutom inte journalistik att ta missriktat ansvar för läsare som kan bli rädda. Alla har rätt till adekvat information. Sedan är det upp till var och en vad han eller hon vill göra med den.
 
Det är riktigt att vi dagligen utsätts för radioaktiv strålning från rymden, marken och byggnadsmaterial. Sanningen är emellertid värre än så. Efter de senaste 60 årens provsprängningar finns inte en enda fläck på vår planet som är fri från radioaktivitet. Ovanpå detta berättar nyhetstelegram varje dag om nya kärnkraftsolyckor, läckage i kärnkraftsanläggningar, nukleär brottslighet, depleted uranium på krigsskådeplatser och nya planerade provsprängningar. Ska vi journalister hålla tyst om det? Knappast. Det behövs bara att det smäller i Ignalina, Sosnovy Bor eller Smolensk, som sammanlagt har sju reaktorer av instabil Tjernobyltyp, så har vi vårt eget Novozybkov här i Sverige. Och så sitter du, Dan Haglund, i Vällingby och påstår att radioaktivitet inte är så farligt.

Monica Antonsson
Journalist och projektledare för Lionsprojektet Tjernobyls Barn / Novozybkov