Svar till Dan Haglund
Det poppar med jämna mellanrum upp debattartiklar om
Tjernobylolyckan som går ut på att följderna i närområdet överdrivs av oseriösa
journalister. Skribenterna är oftast tekniker och/eller fysiker och alltid
ivriga kärnkraftsförespråkare. Dan Haglund från Vällingby är inget undantag. På
Läsarnas DN den 4 maj angrep han ett inslag i Rapport den 25 april om
situationen i det efter Tjernobylolyckan radioaktiva Novozybkov med byn
Svjatsk. Det alldeles utmärkta reportaget viftades bort som desinformation och
sensationsmakeri. ”Där framförs att tusentals människor, dödade av
radioaktiviteten, ligger i sina gravar. På barnhem uppvisas missbildade barn
och en mängd sjukdomstillstånd som påstås ha orsakats av strålningen. Bland
annat visas kraftigt vindögda barn.”
Dan Haglund kan inte ha sett inslaget. Det skildrar bland
annat en familj på besök i sin evakuerade by. Deras anhöriga ligger visserligen
i sina gravar men ingen påstår, att de har dött av radioaktivitet. De sjuka
barnen har filmats på huvudsjukhuset i Novozybkov och inte på något barnhem.
Inte heller där säger någon att visade sjukdomstillstånd har något med
strålningen från Tjernobyl att göra. Det vindögda barnet, som Haglund tar sig
friheten att förlöjliga, lider för övrigt av en svår ögonsjukdom. Redan i
första stycket har Dan Haglund med andra ord lyckats diskvalificera sig själv.
Dessutom har han fel i sak.
Vart tredje barn som föds i Novozybkov är sjukt eller
missbildat. Omkring 80 procent av befolkningen är sjuklig. De flesta gravida
kvinnor har två eller flera sjukdomar. Var fjärde kan inte föda normalt och det
är sju gånger vanligare att kvinnor förblöder i samband med förlossningen än på
rena platser. Allt enligt dr Lidiya Bavkunova som intervjuades i reportaget.
Om detta beror på strålningen är inte det viktiga.
Det viktiga är, att det beror på olyckan. Om inte olyckan hade hänt, så
hade Novozybkov fortfarande varit en blomstrande stad med omfattande export av
trä och textilier. Fabrikerna tvingades slå igen. Vem vill köpa radioaktiva
varor? Så folk har jobb men får ingen lön och kan inte betala skatt. Staden är
därmed bankrutt vilket har lett till fattigdom, svält, sjukdom och misär. Därom
tvistar inte ens de lärde. En kärnkraftsolycka är en totalkatastrof. Folk dör –
av strålning och annat - och begravs efterhand. Måste offren ligga travade på
hög för att världen ska förstå?
Taken, gatorna, ängarna, sjöarna och skogarna i Novozybkov
strålar ikapp med solen. Folk eldar radioaktiv ved som gör spisar och kaminer
till minireaktorer, som de säger. Kreaturen betar radioaktivt gräs vilket ger
människorna radioaktivt kött och radioaktiv mjölk. Folk odlar grönsaker i sina
radioaktiva täppor och plockar radioaktiv svamp i skogen. De jagar vilt och
fångar radioaktiv fisk och de odlar spannmål på radioaktiva åkrar. Vad ska de
annars göra? Svälta ihjäl?
Men de gör det mot bättre vetande. Därav skräcken. Ingen
sover särskilt gott med kroppen full av radioaktivitet. Deras lidande är
kanhända psykiskt, men de är inga psykfall. Speciellt som sjukdomarna ger sig
till känna efterhand. Det spelar just ingen roll om symptomen beror på
strålning, radioaktiv mat, dålig föda, nedsatt immunförsvar eller rädsla. Det
väsentliga är att det beror på olyckan.
Dan Haglund
hänvisar till vad han kallar WHO:s slutrapport ”The human consequences of the
Chernobyl Nuclear Accident”. Bakom den står FN och alltså inte WHO. Det
är heller ingen slutrapport. Den refererades på DN debatt den 27/4 2002. Något
bemötande togs aldrig in. Rapportens ovederhäftiga slutsatser blev därmed en
slags sanning som nu citeras av Dan Haglund.
Rapporten slår fast att de evakuerade mår sämre av
evakueringen än av radioaktiviteten. Och självklart är det så. Evakueringen
tvingade folk att lämna sina hem och allt de ägde för en osäker framtid på
annan plats långt från nära och kära. Vem skulle inte må dåligt av det?
Radioaktiviteten syns inte och går lätt att förtränga. Så varför må mer än
nödvändigt dåligt av den? Det betyder emellertid inte att den är ofarlig. Det
betyder inte heller att folk kan flytta tillbaka, som FN-rapporten märkligt nog
föreslår.
I Novozybkov vet alla, att till exempel Svjatsk är död för
alltid. Byn är lika radioaktiv som städerna och byarna i tremilszonen runt
Tjernobyl. Så sent som i oktober togs telefonledningarna till Svjatsk ner från
sina stolpar. Efter 17 år har folk gett upp. Här märks ingen förbättring, trots
att det borde vara så. Svjatsk och andra radioaktiva byar kan bara användas för
forskning. Claudia Constantinovna, 85, som bodde kvar i sin stuga tills för ett
år sedan, tvingades lämna ifrån sig sin sista tand för analys i Moskva, när den
trillade ur.
Dr Lidiya Bavkunova, borgmästare Ivan Nesterov och vice
borgmästare Vitaly Rochkov som intervjuades i Rapport besökte Sverige för
mindre än en månad sedan. Lions Club driver ett hjälpprojekt i deras stad som
ska leda fram till att dr Lidiyas sjukhus Änglagård (med Colin Nutleys goda
minne) ska renoveras. Verksamheten omfattar kvinnoklinik, BB och barnklinik.
Det är trots allt där livet börjar. Med gemensamma krafter kan vi kanske ge
nästa generation Novozybkovbor en bättre start och därmed också bättre
förutsättningar att eliminera följderna av olyckan.
Dan Haglund skriver att många liv har blivit förstörda av
vad han kallar rädslans journalistik. Det är kvalificerat nonsens. Sanning kan
vara pinsam men den har aldrig förstört några liv. Det är dessutom inte
journalistik att ta missriktat ansvar för läsare som kan bli rädda. Alla har
rätt till adekvat information. Sedan är det upp till var och en vad han eller
hon vill göra med den.
Det är riktigt att vi dagligen utsätts för radioaktiv
strålning från rymden, marken och byggnadsmaterial. Sanningen är emellertid
värre än så. Efter de senaste 60 årens provsprängningar finns inte en enda
fläck på vår planet som är fri från radioaktivitet. Ovanpå detta berättar
nyhetstelegram varje dag om nya kärnkraftsolyckor, läckage i
kärnkraftsanläggningar, nukleär brottslighet, depleted uranium på
krigsskådeplatser och nya planerade provsprängningar. Ska vi journalister hålla
tyst om det? Knappast. Det behövs bara att det smäller i Ignalina, Sosnovy Bor
eller Smolensk, som sammanlagt har sju reaktorer av instabil Tjernobyltyp, så
har vi vårt eget Novozybkov här i Sverige. Och så sitter du, Dan Haglund, i
Vällingby och påstår att radioaktivitet inte är så farligt.
Monica Antonsson
Journalist och projektledare för Lionsprojektet Tjernobyls
Barn / Novozybkov
