Tjernobyls barn
Kärnkraftsolyckan
i Tjernobyl, Ukraina, den 26 april 1986 gjorde stora landområden radioaktivt
smittade i Ukraina, Vitryssland och Ryssland. Dessutom drabbades stora delar av
hela norra halvklotet av radioaktivt nedfall av varierande grad.
Röjningsarbetet
medförde stort lidande och i många fall sjukdom och död för de 800 000 män som,
många av dem motvilligt, sanerade olycksplatsen. I dag lever närmare 10
miljoner människor i radioaktivt nedsmutsade områden i de tre värst drabbade
länderna med allt vad det innebär av sjukdomar och för tidig död. Flera
miljoner av dem är barn.
Staden Novozybkov
med ca 45 000 invånare varav 12 000 barn, i sydöstra Ryssland är en av de värst
utsatta platserna. Lions Club 101-U har goda kontakter där och förberedande
diskussioner har förts angående bildandet av en lokal Lions Club. Mitt förslag
är att vi tar tag i och genomför detta samt kommer fram till ett långsiktigt
hjälpprogram för denna stad och dess människor. Möjliga insatser skulle kunna
vara:
- Upprustning
av sjukhuset till ett
Lions-sjuhus (medicinsk utrustning, medicin, kompetens)
-
Vitaminer som specialprojekt. En av följderna av radioaktivitet är nedsatt immunförsvar. (hela
befolkningen men framför allt barn)
- Losec -
också ett projekt (folk
får magsår av den radioaktiva maten. Losec finns inte i Ryssland)
- Utveckla
och sprida metoder att rena mat från radioaktivitet (prof Nesterenko i Gomel, Vitryssland, har
metoden)
- Skänka
datorer (486 och
bättre) - skapa ett Lionsdatortek eller Lions datakafé - i syfte att höja
framför allt ungdomars
kompetens och
öppna dörren mot världen via internet.
- Sponsra
undervisning i engelska på barnhemmen och därmed höja statusen för de sämst ställda
-
Fadderverksamhet för
barnhemsbarnen
-
Lägerverksamhet - ett
Lions Läger - i rena områden lokalt (radioaktiviteten föll i hot spots) för
alla barn
- Utbyte
skolbarn emellan (öka
motiveringen att lära engelska). Novozybkov har såväl konstnärs- som
idrottsskola.
- Starta
Lions Secondhandbutik,
där inhemsk personal säljer beg kläder från distriktet och själva
finansierar sina
jobb.
För 1000 år sedan kom vikingarna
människorna här till undsättning.
Nu är det dags för Vikingadistriktet 101-U
att visa vad vi går för.
Jag bifogar några artiklar som under de
senaste åren varit publicerade i olika, svenska tidningar. Det är avsett som
ett bakgrundsmaterial för distriktsrådets ledamöter. Materialet bör
följaktligen inte i detta skick spridas hur som helst i klubbarna. Det behöver
uppdateras, så använd det med försiktighet. Citera det heller inte i massmedia,
utan att först kontakta mig.
08-511 74 771
Olyckan
Kärnkraftsolyckan i Tjernobyl, Ukraina, hade aldrig
hänt, om inte säkerhetssystemen hade kopplats bort inför ett experiment.
Operatörerna bröt mot instruktionerna och några sekunder senare var katastrofen
ett faktum.
Experimentet skulle göras i
samband med den årliga översynen av reaktor 4. Syftet var att förbättra
nödströmförsörjningen av kylvattenpumparna vid yttre nätbortfall. Liknande
experiment hade genomförts tidigare men den här gången skulle provet göras
flera gånger och måste säkerhetssystemen kopplas bort.
Fredagen den 25 april 1986,
när reaktorn hunnit ned på halvfart, kom oväntat en begäran från
kraftkontrollen i Kiev om nio timmars fortsatta el-leveranser till industrin.
Om operatörerna Valerij Chodemtjuk och Vladimir Sjisjnok hade avbrutit provet
då och startat säkerhetssystemen igen, så hade ingenting hänt. Men
nedställningen fortsatte nio timmar senare och provet startade tidigt på
lördagsmorgonen klockan 01.23. Mindre än en minut senare exploderade reaktor 4,
varpå reaktortaket rasade in. Valerij Chodemtjuk blev kvar i härdsmältan medan
Vladimir Sjisjnok lyckades ta sig ut men dog av brännskadorna några timmar
senare.
Brandmännen i städerna Tjernobyl
och Pripjat både såg och hörde explosionerna. Glödande bränsle- och
grafitfragment slungades upp ur reaktorn medan ett moln av radioaktiva
partiklar steg upp i atmosfären. De tyngsta partiklarna föll ned i närområdet
och stora mängder stoft fördes bort med vindarna. Slumpvis föll det ned över
hela norra halvklotet där det råkade regna. I dag beräknas 8-10 miljoner
människor i framför allt Ukraina, Vitryssland och Ryssland bo i kontaminerade
områden.
Ett hundratal brandmän var
snabbt på plats, där brandmajor Leonid Teljatnikov ledde arbetet i den
livsfarliga strålningen. Några dagar senare fördes han och 27 andra akut
strålsjuka till Moskva för att dö. De kallades hjältar men var i praktiken
radioaktivt avfall. De begravdes i zinkkistor under halvmetertjocka,
blyförsedda betongblock på Mitinokyrkogården.
Den brinnande härden på 20
ton måste kvävas. Från helikopter släpptes 5000 ton bor, dolomit, sand, lera
och bly rakt ned i reaktorn medan 400 gruvarbetare grävde en tunnel under
byggnaden för att därifrån kunna kyla härden med flytande kväve. Nakna kröp de
i 50 graders hetta med små gruvvagnar framför sig mot en säker död.
Omkring 400 000 människor har
evakuerats ur den radioakiva zonen på tre mils avstånd från kärnkraftverket och
från flera hundra förgiftade byar. De tvingades lämna allt, varpå soldater
gjorde processen kort med deras husdjur. Tjuvar plundrade deras hem och spred
det livsfarliga godset över hela det forna Sovjetunionen.
Omkring 800 000 så kallade
likvidatörer sattes in i saneringsarbetet. Hälften var värnpliktiga och många
tvångshämtades i sina hem om nätterna. Bland likvidatörerna fanns även
hjältemodiga patrioter och äventyrare som lockades av den ovanligt höga lönen.
Tiotusentals dog och hundratusentals blev invalider. Alla blev sjuka på något
vis.
Robotar byggde till sist en
jättelik sarkofag över reaktor 4. Den läcker ymnigt numera och är på väg att
rasa in. Dessutom sjunker härdsmältan. Den befann sig hösten 1997 en dryg meter
över grundvattennivån. Når den dit förgiftas floden Pripjat som har sitt utlopp
i floden Djnepr som rinner ut i Svarta Havet som står i förbindelse med
Medelhavet.
I dag står reaktor 1 i
Tjernobyl stilla på grund av en trasig generator. Reaktor två är avstängd efter
en brand i kontrollrummet 1992 som lämnade byggnaden med ett stort, gapande hål
i taket. Båda kan startas igen efter smärre reparationer. Reaktor tre stängdes
av "för gott" den 15 december 2000 men kan startas igen utan större
besvär. Omkring 6000 arbetare som får fortfarande dubbel lön för att arbeta
halvtid. Avstängningen kom till stånd genom en överenskommelse med G7-länderna
och EU-kommissionen - mot att Ukraina får pengar att bygga två nya
kärnkraftverk för. Ukraina lider kronisk brist på energi.
- Vi måste ta upp
reaktorhärden i reaktor 4, säger brandchef Jurij Savich i Tjernobyl.
G7-länderna har lovat hjälpa till ekonomiskt men än fattas pengar. Dessutom vet
ingen riktigt hur man gör, så har vi otur får vi ännu ett haveri i Tjernobyl.
Monica Antonsson
Zonen
Tremilzonen runt
kärnkraftverket i Tjernobyl är ett övergivet land. Eller borde åtminstone vara
det. Men människor längtar hem och flyttar tillbaka och staten driver jordbruk
på en av de forna kolchoserna. Zonen har blivit ett livs levande helvete.
När vi närmar oss Zonen,
svänger Vladimir Pashinsky oväntat in på en liten
skogsväg. Han är fackföreningsbas för skogsarbetarna i Ukraina och har hämtat
oss vid vitryska gränsen. Leende dukar han upp en picknick på motorhuven varpå
tolken, den timide språkprofessorn Josef
Akoplov, i raskt takt tömmer först fyra och sedan ytterligare två stora
glas vodka.
- Medikamente Radiatore,
säger Vladimir och lyfter sitt glas medan Josef förklarar att en sup eller två
hör till. Det skyddar mot radioaktiviteten. Kärnkraftsarbetarna börjar varje
dag med en vodka.
Zonen är världens giftigaste
plats. Ändå syns inte ett spår av haveriet för 15 år sedan, när över 50 ton
radioaktivt material slungades ut i atmosfären. Det är vackert, som någon
säger, men fåglarna hänger döda i träden. 70 procent av radioaktiviteten
hamnade i Vitryssland men även Ukraina och Ryssland drabbades hårt. Därefter
föll radioaktivt regn i Finland, Sverige, Norge, Polen, Tyskland, Österrike,
Rumänien, Schweiz, Italien, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Storbritannien,
Grekland, Israel, Kuwait, Turkiet, Japan, Kina, USA och Kanada.
Zonen ser ut att ligga öde.
Inte en människa syns till och telefonledningar som fallit ner får ligga kvar
där de ligger. Men åkrarna är märkligt välskötta och nyplöjda. Nyslaget hö
torkar på sina hässjor och rätt som det är ser vi hundratals biffkor beta på en
åker. Det visar sig att staten driver ett experimentjordbruk på den forna
kolchosen Sjepetitji. Det som odlas här får inte föras ut ur Zonen men det sker
ändå.
- De vackraste grönsakerna på
torget i Kiev kommer härifrån, säger en kvinna i sällskapet.
De flesta hus står tomma men
här och där stiger rök upp ur skorstenarna. Närmare 800 personer har återvänt,
visar det sig, och gett liv åt 15 av Zonens 74 byar. Matbussen kommer en gång i
veckan. För övrigt klarar de sig vad den radioaktiva jorden och skogen kan ge.
De flesta som återvänt är gamlingar men även ryssar fördrivna från Baltikum har
kommit hit för att ta för sig av åkerlapparna och börja om på nytt. De har
ingen annanstans att ta vägen.
Skogsbränder uppstår oväntat
och explosionsartat i Zonen. De är extremt svårsläckta och sprider
radioaktivitet, så området övervakas av helikopter.
- Träd och buskar binder
radioaktiviteten, säger brandförsvarschefen Jurij Savich. Han var med och planterade tall vid kraftverket 1986.
- Tallarna blev röda och vi
tappade håret, säger han. I dag sår vi träd från luften.
Kärnkraftverket avtecknar sig
som en silhuett mot himlen, när vi kör upp på bron över floden Pripjat. Verket
är omgivet av vatten. Ytterst smala landremsor skiljer floden från dammarna med
kraftigt radioaktivt kylvatten. Det som läcker ut här hamnar i floden Djnepr
som ger 5 500 000 människor i Kiev med förorter sitt dricksvatten.
Vid helikopterplattan i
utkanten av staden Tjernobyl väntar piloten som tar oss runt kärnkraftverket på
fem kilometers avstånd. Ett öde landskap breder ut sig under oss, när vi
passerar spökstaden Pripjat där 45 000 människor bodde och villastaden
Tjernobyl där 25 000 hade sina hem före katastrofen. Vi ser övergivna fabriker,
plundrade villaområden och skrotkyrkogårdar med radioaktiva fordon. Det enda
som rör sig är en buss med personal som rullar längs vägen mot kärnkraftverket.
- Ekonomin är dålig, säger
Jurij när vi landat. 2000 av 6000 kärnkraftsarbetare riskerar bli av med sina
jobb. Folk betalar inte sina elräkningar. För övrigt har ingen fått lön på
närmare ett halvår. Man går till jobbet ändå, annars får man sparken.
Den vackra villastaden
Tjernobyl förfaller. Trädgårdarna växer igen och grindarna hänger på trekvart.
Vid brandstationen och i den välkrattade stadsparken står märkligt nog monument
över brandmännens heroiska insatser 1986 och de 300 första som dog. De restes
till tioårsjubileet 1996. För vem, kan man undra. Den vackra kyrkan från 1850
är till och med nyrenoverad. Den 85-årige prästen finns kvar. Han lämnade
aldrig sin kyrka.
- Härdsmältan ligger strax
intill skorstenen, säger Josef och pekar när vi närmar oss kraftverket och dess
läckande betongsarkofag i bil. Reaktor 4 är en tickande bomb. Det är bara frågan
om hur stor olyckan blir om härdsmältan exploderar eller når grundvattnet.
Olyckan Tjernobyl är ingalunda över. Människorna här, som tvingas leva mitt i
den, vet det bara alltför väl.
- Vi hoppas vi på
forskningen, säger Jurij allvarligt. Vår enda räddning är att någon kommer på
ett sätt att eliminera radioaktiviteten.
Monica Antonsson
Likvidatörerna - Chernobyl
Union
(VIBORG/NOVOZYBKOV,
RYSSLAND)
Varje stad med
självaktning i det forna Sovjetunionen har sitt Tjernobyl Union, en
frivilligorganisation med uppgift att tillvarata saneringsarbetarnas intressen.
- Vi bad Moskva om 16
medaljer till våra invalider, säger Vladimir Kozhevnikov i Novozybkov i södra
Ryssland. Men det kom bara fyra...
Över 800 000 personer
kallades in för att sanera efter Tjernobylolyckan 1986. Minst hälften var
värnpliktiga unga män. Andra kallades in efter sin yrkeskunskap. Det var
chaufförer, grävmaskinister och hantverkare som behövdes i röjningsarbetet. Det
var läkare och sjuksköterskor. De flesta tvångshämtades i sina hem om nätterna
men det fanns också de som hjältemodigt nog ställde upp ändå.
- Jag ville göra en insats
för mitt land, säger Anton Ilchuk i Viborg i ryska Karelen. Som helikopterpilot
släppte jag ner sand och betong i den brinnande reaktorn. Nu har jag skador i
centrala nervsystemet och defekter på njurar, lever och hjärta.
Anton har ett litet kontor på
Krepostnajagatan nr 10 mitt i stan. Där arbetar han ideellt för de omkring 200
"likvidatörerna" i Viborg. Något måste han ju göra.
I Novozybkov har Tjernobyl
Union 62 medlemmar varav två änkor. Alla är sjuka och 16 är invalider. De får
samsas om de fyra medaljerna som kom från Moskva.
- Jag bodde i Turkmenien när
militären kom och hämtade mig mitt i natten den 15 maj 1986, säger Nikolay
Sinyuk som är maskinist till professionen. Jag skulle vara med och bygga upp en
stad, sa de. Plötsligt befann jag mig i Tjernobyl och kunde inte komma
därifrån.
I tre månader var han där.
Likt de andra 16 invaliderna i Novozybkov tvingades han arbeta på reaktortaket,
där det var som farligast. De försågs med blyförkläden som skyddade bröst och
rygg mot strålningen som kom underifrån och skadade deras könsorgan.
- Man fick bara vistas på
reaktortaket två minuter om dagen, säger Nikolay Sinyuk. Så farligt var det. De
försökte med robotar, men de slutade fungera. De tålde inte heller
radioaktiviteten.
Grävmaskinist Vladimir
Kopeikin i Novozybkov berättar att han fick fem minuter på sig att välja mellan
Tjernobyl och kriget i Afghanistan.
- Jag valde det jag trodde
var minst farligt. Dessutom låg Tjernobyl i mitt land. Jag var två minuter om
dagen på taket och arbetade resten av tiden i min grävskopa.
I dag har han stora problem
med ständiga minnesförluster.
Det fanns lycksökare som
ställde upp på den livsfarliga tjänstgöringen för sexdubbel lön och löften om
en datja. Militären lovade vad som helst vitt och brett väl medvetna om att
knappast någon skulle överleva länge nog att kräva ut sin lön eller
sommarstuga.
De 28 brandmännen som var
först på plats dog av akut strålsjuka inom några veckor. Tre kärnkraftsarbetare
dog av andra orsaker.
Vad som sedan hände med
sanerarna tycks ingen ha hållit ordning på. Hundratusentals likvidatörer har
emellertid dött. Andra är svårt invalidiserade eller svårt sjuka i exempelvis
cancer. De har skador i centrala nervsystemet och nedsatt immunförsvar. De har
huvudvärk och blöder näsblod. Många har psykiska problem efter sina upplevelser
och många är alkoholister. Likvidatörerna är tveklöst ett gigantiskt
hälsoproblem för sina länder. I det forna Sovjetunionen hade likvidatörerna
från Tjernobyl sjukpension, gratis läkarvård, fri medicin, halva biljettpriset
på bussar och en rad andra förmåner. Inget av det finns kvar i dag.
Arbetsoförmögna likvidatörer hankar sig fram, i värsta fall genom tiggeri. Det
är därför Tjernobyl Union finns.
- Vi hoppas att utländska
företag ska sluta avtal med oss och etablera sig i vårt land, säger Vjatjeslav
Grisjin, president för Tjernobyl Union i Ryssland.
- Vi erbjuder halv skatt och
billig energi mot att de anställer våra medlemmar. Tanken är att var och en ska
få arbeta efter sin förmåga och på så sätt kunna försörja sig. Det är en skam
för världen att hjältarna från Tjernobyl ska behöva tigga.
Monica Antonsson
Sverige slog larm
- Den havererade
reaktorn i Tjernobyl bör kylas aktivt med luft med och vatten för att förhindra
en ny katastrof. Det säger Frigyes Reisch, docent i reaktorteknologi vid
Institutionen för energiteknik vid Kungliga Tekniska Högskolan.
Frigyes Reisch har följt
Tjernobylolyckan från första parkett redan från början. När olyckan inträffade,
den 26 april 1986, var han teamleader vid Statens Kärnkraftsinspektion. I dag
tillhör han den specialistgrupp vid FN:s organ IAEA som har till uppgift att
kontrollera världens kärnkraftsverk.
- Jag fick telefon från
kärnkraftverket i Forsmark på förmiddagen den 28 april. De hade börjat evakuera
folk för att gräsmattorna visat sig vara radioaktiva.
Nyheten slog ned som en bomb
varpå tidningar, radio och TV från hela världen strömmade till Stockholm. På så
vis hamnadet Frigyes Reisch i centrum för omvärldens intresse.
- Det var en intressant
upplevelse. Just då visste vi mer än några andra utanför verket om Tjernobyl.
Snart strömmade rapporter in
om radioaktivitet på andra platser i Sverige. Analysresultaten visade att en
kärnkraftsolycka måste ha inträffat öster om Östersjön. Vid 20-tiden på kvällen
erkände Moskva motvilligt att reaktor 4 i Tjernobyl hade exploderat.
- Dagen därpå kom
Sovjetunionens vetenskapsattaché till mig och bad om hjälp. De visste helt
enkelt inte vad de skulle ta sig till. Jag förklarade redan då att härdsmältan
måste kylas ned, för att situationen inte skulle förvärras.
Frigyes Reisch påpekar noga
att olyckan inte var operatörernas fel. De satte säkerhetssystemen ur spel och orsakade
olyckan men de gjorde det på order uppifrån. Själva hade de ingen aning om, att
reaktorn kunde rusa av sig själv. Kraftverket i Tjernobyl är en misslyckad
konstruktion från början, ursprungligen avsedd för att tillverka bomber.
Den brinnande härden i
reaktor 4 gick inte att släcka med vatten. I stället släpptes 5000 ton bor,
dolomit, sand, lera och bly rakt ned i byggnaden från helikopter för att kväva
branden. Dessutom grävdes gångar under reaktorn varifrån härden kunde kylas med
flytande kväve. Till sist byggde robotar en jättelik betongsarkofag över
reaktor 4 för att hindra spridning av radioaktiv strålning.
- Kylsystemet under byggnaden
användes inte särskilt länge, säger Frigyes Reisch som har besökt alla typer av
kärnkraftverk i såväl öst som väst och jobbat flera veckor i Tjernobyl efter
olyckan.
- Temperaturen steg och i
samma takt som betongen i sarkofagen torkade, bildades sprickor - stora läckage
där värme och radioaktivitet tar sig ut medan regnvatten tar sig in.
Härdsmältan sjunker numera
och befinner sig strax ovan grundvattennivån. Ingen vet hur den ser ut - om den
är en klump, flera klumpar eller utspritt material. Att reaktorn är en tickande
bomb är det emellertid ingen tvekan om. Om härdsmältan sjunker ner i
grundvattnet kommer radioaktivitet att sippra ut i floden Pripjat och föras
vidare med strömmarna ut i världen.
- Om sarkofagen kollapsar och
det tunga locket rasar in får vi ett verkligt skräckscenario, säger Frigyes
Reisch. Det finns risk att trean - som är i drift och ligger vägg i vägg med
reaktor 4 - exploderar. Om materialet dessutom omgrupperar sig så att grafit
och uran får kontakt med regnvatten, får vi en "kritisk massa" som i
sig själv kan ge upphov till explosion. Då har vi med andra ord en för omgivningen
totalt okontrollerbar situation.
Det finns förslag om att ta
bort härdsmältan och kyla den separat. Alternativt skulle ett tält temporärt
kunna resas över byggnaden.
- Man kunde blåsa in kall
luft genom ett rör och leda ut värmen genom ett annat. Man kunde rena luften,
kyla ned den med en värmeväxlare och blåsa in den igen för att sänka
temperaturen i kärnan. På så vis behöver den dåliga "andedräkten"
aldrig komma ut och inte behöver man täta byggnaden heller.
Den riskfyllda driften i
Tjernobyl fortsätter utan större investeringar. Frigyes Reisch menar att det är
Väst som med tomma löften om ekonomiskt bistånd har skapat den situationen.
- Västvärlden vill cyniskt
nog bygga en ny sarkofag över reaktor 4 men ju mer betong man vräker på, desto
varmare blir härden. Man måste först sörja för strålskydd och avkylning. Det är
en fråga om pengar. Hittills har väst föredragit att bygga glänsande bankpalats
åt sig själva i stället för att avvärja en olycka.
Monica Antonsson
Novozybkov
NOVOZYBKOV, RYSSLAND)
Av Novozybkovs 12 000
barn är bara 13 procent friska. Övriga har åkommor, vuxensjukdomar, som anses
vara orsakade av radioaktiviteten från Tjernobyl.
- Efter varje namn på
elevlistorna antecknar vi barnens sjukdomar, säger Tamara Roskova som är lärare
i engelska.
Tamara Roskova är en vänlig
kvinna med på ryskt vis tuperat hår och knallrött läppstift runt munnen. Hon är
gift med vice borgmästaren Vitalij Roskov som ansvarar för stadens
Tjernobylavdelning. Han hjälper folk att flytta härifrån och ser till att de
sämst ställda får vård och rehabilitering.
- Vi visste ingenting om
kärnkraftsolyckan, säger Tamara. Alla hade huvudvärk men ingen visste varför.
Först på hösten fick vi veta att vår stad är radioaktiv. Det är också därför vi
blöder näsblod så ofta. De flesta har magsår också. Det beror på maten vi äter.
Den är radioaktiv. Något annat finns inte att få.
Tamaras son Vladimir och
svärdottern fru Natasha har två barn, nioårige Yan som har en defekt på
synnerven och bara åtta procents syn på ena ögat samt femåriga Marina vars
njurar nästan helt har slutat fungera.
- De kivas om vem som är
sjukast, säger Tamara. Det är hur tokigt som helst.
Tamara förklarar att de som
föddes före 1986 mår förhållandevis bra medan hela 87 procent av dem som föddes
efter kärnkraftsolyckan är sjuka. Något samband med olyckan kan naturligtvis
inte bevisas, men så är det.
- Hur ska det gå med nästa
generation, undrar hon. Och nästa? Alla vet att de genetiska skadorna efter
Tjernobylkatastrofen kan visa sig vara de värsta.
Novozybkov, som ligger i
södra Ryssland, 20 mil från Tjernobyl i Ukraina, är en vacker villastad starkt
präglad av sin snickarglädje. Före 1986 fanns här en rad välmående trä- och
textilindustrier med omfattande export till såväl Asien som Europa och Amerika.
Allt gick om intet på grund av kärnkraftsolyckan. Efter den ville ingen längre
köpa tyg och virke från Novozybkov. Allt var radioaktivt.
- Nu har ett amerikanskt
bolag köpt en av textilfabrikerna, säger Tamara. Produktionen är igång men
staten tar så mycket skatt av fabriken, att ingenting blir kvar till löner. Och
eftersom ingen får lön, betalar vi ingen skatt. Det är därför staden är så
fattig numera. Vi har inte ens råd att reparera vår väg. Men vi hoppas på en
gasledning, vartenda vedträ vi eldar är en minireaktor.
Novozybkov byggdes på ett
träsk år 1701 av folk som för sin religions skull var på flykt undan tsaren. De
var duktiga köpmän och så ärliga att varken stämplar eller kvitton behövdes.
- Alla branscher var
representerade här, säger Tamara med stolthet i rösten. Novozybkovs köpmän var
marknadsledande i allt. Före revolutionen 1917 hade vi 14 bibliotek, i dag
finns bara fyra. Men vi har konstskola, musikgymnasium och sportgymnasium.
Det råkade regna i Novozybkov
när det radioaktiva molnet från Tjernobyl drog in över länet Briansk den 26
april 1986. Med regnet föll radioaktiviteten till marken - främst cesium-137.
En mätare i stadshusets entré upplyser om dagsvärdet som aldrig sjunker till
det normala 15ci/km2.
- Det finns folk i vår stad
som bor i hus där dosimetern visar ända upp till 150 ci/km2, säger borgmästare
Ivan Nesterov. De är ständigt bestrålade och skulle behöva flytta. Dessvärre
finns inga pengar och ingenstans att ta vägen.
Hela staden borde egentligen
ha evakuerats. Det har emellertid fått räcka med fyra byar strax utanför
staden, där dosimetern har visat över 1000 ci/km2 och där det är absolut
livsfarligt att vistas.
Ivan Nesterov berättar att
mellan 80 och 85 procent av befolkningen har sjukdomar relaterade till
strålningen som lurar på marken såväl som i luft och mat. Barn är särskilt
utsatta och gynekologiska sjukdomar är ett stort problem. Till och med
småflickor måste operera bort livmodern. Imunförsvaret slås dessutom ut vilket
banar väg för cancersjukdomar. Chefsläkare Jurij Rozhko på Novozybkov´s Central
Hospital är just nu särskilt oroad över den tuberkulosepidemi som har uppstått
i ryska fängelser och som nu grasserar i landet.
- Det står 76 barn med
sköldkörtelcancer i kö för operation i Moskva just nu, säger han. Dessvärre har
vi inte råd att skicka iväg dem. De får vänta.
Monica Antonsson
Mitinikyrkogården i Moskva
Den 26 april är det
exakt 15 år sedan kärnkraftverket i Tjernobyl exploderade. Det uppmärksammas
med en minnesceremoni på Mitinokyrkogården i Moskva. Här hedras varje år de
första 28 offren som akut strålsjuka fördes till Sjukhus nr 6 för att dö.
I en särskild minneslund på
Mitinokyrkogården i Moskva vilar de första offren för Tjernobylkatastrofen. Det
är en vacker plats. De omkomna har fått varsin hjältebegravning och deras
ansikten är sirligt utmejslade i sten. I fonden står monumentet över människan
och det radioaktiva molnet. Hjältarna fick medaljer för sina heroiska insatser
och förklarades tillhöra staten. Kropparna fick därför inte föras hem till
Ukraina. De begravdes i Moskva - som radioaktivt riskavfall.
Under olycksnatten fanns 451
personer på kärnkraftsverket i Tjernobyl. Av dem jobbade 268 man med bygget av
reaktor 5 och 6. De fyra färdiga reaktorerna var i full drift och i block 4
arbetade sju personer, tre i kontrollrummet och fyra i turbinhallen.
Operatörerna Valerij Chodemtjuk och Vladimir Sjisjenok skulle göra ett
rutinmässigt experiment och stängde av säkerhetssystemen, enligt order.
Reaktorn rusade och exploderade inom några få sekunder. Vladimir Sjisjenok
lyckades ta sig ut men dog av sina brännskador. Valerij Chodemtjuk blev kvar i
byggnaden och begravdes av betong som vräktes i från helikoptrar i syfte att
släcka den brinnande reaktorhärden.
På kraftverkets brandstation
fanns sex brandmän i tjänst under ledning av brandlöjtnant Vladimir Pravik. De
upplevde alla hur hela byggnaden skakade när reaktorn exploderade med ett
öronbedövande dån. Pravik begärde omedelbart förstärkning från brandmännen i
städerna Pripjat och Tjernobyl. De kunde själva se, hur glödande bränsle- och
grafitfragment slungades upp mot den svarta natthimlen. Inom bara några minuter
var de på plats.
På olycksplatsen rådde
förvirring. Brandmännen hade övat olika scenarier men ingen som den här. De
arbetade utan skyddsutrustning och koncentrerade sig på att rädda överlevande
och släcka bränder. Få om ens någon tänkte på risken för radioaktiv strålning.
Strax efter klockan sex på
morgonen var alla bränder släckta utom den i reaktor 4. Då fanns 70 brandmän på
plats. Av dem överlevde bara en. Nya styrkor var redan på väg och närmare 800
000 man, så kallade likvidatörer, har sedan dess varit med och sanerat i
Tjernobyl. Av dem lever kanske hälften.
Ett stort antal brandmän och
kärnkraftsarbetare fördes akut strålsjuka till Moskva. De var att betrakta som
minireaktorer och fullkomligt livsfarliga att komma nära. Strålningen från
deras kroppar var så stark att den gick igenom både väggar och golv. Våningen
under fick till och med utrymmas. Läkarna stod maktlösa inför deras söndervittrande
kroppar. Brandlöjtnant Pravic och hans män begravdes i dubbla kistor under en
halv meter betong. Efteråt sanerades sjukhuset. All löstagbar inredning – även
golvet - bröts upp och kördes bort.
Varje år, på årsdagen av
Tjernobylkatastrofen, samlas tusentals speciellt inbjudna på Mitinokyrkogården
för att hylla de 28 första offren och de 100 000-tals människor som drabbats
och fortfarande drabbas efter dem. De anhöriga får för en gångs skull resa upp
till Moskva från Ukraina, som numera är ett eget land. För några timmar får de
sörja vid gravarna. De sörjer sina män och sina söner och de sörjer de fäder de
aldrig fick växa upp med. Alla var modiga, unga män på tröskeln till livet.
Minneshögtiden innehåller
hedersvakt, militärparader och kransnedläggningar. Fader Michael Pokrov Brazevo
håller mässa över de döda och musikkåren spelar den speciella hymn som
komponerats för Tjernobyls offer. President Vjatjeslav Grisjin i Tjernobyl
Union, likvidatörernas fackförening, läser telegram från statscheferna i Ryssland,
Vitryssland och Ukraina. Därefter vittnar den ene talaren efter den andre om
den verklighet som råder i Tjernobylkatastrofens spår. TV-kamerorna är kanske
säkert 50 till antalet. Ändå når liten eller ingen rapportering till väst.
Västvärlden är helt enkelt inte intresserad.
Monica Antonsson
Vårbruk i Zonen
Vårbruket pågår lite
varstans just nu. Så även i Tjernobyl. Femton år har gått sedan katastrofen.
- Tjernobyl är min
plats på jorden, säger Anna Ivanovna Onishenko, 70, där hon står i sin
prunkande trädgård i 30-kilometerszonen.
Våren är precis lika grön och
skir där som här. Björkarna har spruckit ut och tulpanerna blommar. Storkarna
bygger bon på stolpar och skorstenar. Fåglarna kvittrar och vildsvinen bökar i
skogen. De omkring 800 gamlingar som återvänt genom skogarna till sina hem i
skyddszonen runt Tjernobylverket gräver, plöjer och sår. Den ukrainska
zonadministrationen har försökt köra bort dem men gett upp. Det är inget brott
att längta hem. Och de har återvänt på egen risk. Åldringar löper dessutom inte
samma risk som barn att utveckla cancer. Åtminstone hinner de inte dö av den.
- Vi fick en lägenhet i Kiev,
säger Anna med det vackra tillnamnet Ivanovna Onishenko. Hon gråter och
skrattar på samma gång och det blänker i hennes mun av stålgrå tänder.
- Myndigheterna ville att vi
skulle bo i stan och trängas med min sons familj. Det gick inte. Jag kände hela
tiden att vi var i vägen.
Så hon återvände till sitt
vita tegelhus med duvblå fönsterkarmar. Hon har ett grönt utedass och tvätt som
vajar för vinden på ett klädsträck. I trädgården odlar hon den mat hon behöver.
Det är potatis, kål, lök, morötter, rödbetor, majs och smultron. Och så blommor
förstås. Hennes rosor och dahlior är omtalade här.
Annas granne bor tillsammans
med sin son i vad de kallar Edens lustgård. Vinstockarna är kraftiga och utgör
ett lövat tak över en del av trädgården. I augusti kan de skörda tillräckligt
med druvor för att kunna brygga sitt eget vin. Hon ska sylta, safta och hänga
lök på tork i vedboden.
- Vem bryr sig om
radioaktiviteten, säger hon och spricker upp i ett leende som blottar
guldfärgade tänder av plåt.
- Hur skulle vi kunna leva
vidare, om vi gick och tänkte på den?
De flesta hus i Tjernobyl har
förfallit. Vegetationen har tagit över som den alltid gör. Där folk bor, är
trädgårdstäpporna välskötta. Mitt i allt elände är Tjernobyl en idyll.
Planteringen på torget är ny för i år, medan monumenten har stått här sedan
tioårsdagen 1996. På kaféet dricker gubbarna sin piva och i livsmedelsbutiken
kan den som så vill handla både kött och korv. Här finns postkontor, ett
informationscenter och forskningsinstitutioner. Området är världens största
laboratorium - med människor som försökskaniner. Omkring 14 000 personer
arbetar här, varav drygt 6000 på kärnkraftverket som stängdes av den 15
december. Vägar anläggs och fabriker byggs. Såväl fast som flytande radioaktivt
avfall måste tas omhand.
Forskarna håller koll på
allt. Tallarna i höghusstaden Pripjat har till exempel tre barr per par i
stället för två. Några mil bort på ryska sidan – Tjernobyl ligger där Ukraina,
Vitryssland och Ryssland möts - står världens enda svarta björk vid vägkanten.
Den är så unik att den försetts med staket.
- Vi har försökt få den att
föröka sig men det går inte, säger skolfröken Tamara Roskova från Novozybkov 20
mil norr om Tjernobyl.
Andra förändringar -
sjukdomar och missbildningar - talar de helst tyst om. Tjernobylmuseet i Kiev
visar bilder på såväl djur som människor med två huvuden, kalvar med fem horn,
nyfödda barn med stora svarta fläckar på kroppen och vanställda foster som dog
vid födelsen. De visar cancersjuka barn, missbildade barn och barn med svåra
neurologiska skador.
Men åter till Tjernobyl. Det
är vikingarnas marker. Det var hit - eller snarare till Novgorod - som Rurik
kom från Roslagen för att grunda det väldiga Ryssland. Hans ättlingar drog
söderut till Kiev, där storfursten Jaroslav 1019 äktade den svenske Olof
Skötkonungs dotter Ingegerd. Den som reser de 150 milen från Novgorod och St
Petersburg till Kiev i söder kan lätt konstatera att åkrarna i norr ligger i
träda efter Sovjetunionens fall. Det som händelsevis råkar växa där blir till
hö. Först i de radioaktiva områdena – från Smolensk och söderut – odlas
åkrarna.
I den evakuerade byn Svjatsk
utanför Novozybkov bor Claudia Constantiovna, 85. Hon och 18 andra gamlingar
har återvänt, trots att här är lika radioaktivt som i zonen runt
kärnkraftsverket. Hennes granne bor numera i staden, där det inte är fullt så
radioaktivt. Huset i Svjatsk har hon som sommarställe. Här odlar hon sin mat
för att inte svälta.
Claudia har en kärvänlig katt
och ett grönsaksland som är en fröjd att se. Sin höga ålder till trots gräver
hon själv och rensar ogräs. Hon är förtjust i blommor och kunde fått pris för
sina stockrosor, om bara någon kommit och tittat. Men det är sällan hon får
besök numera. Folk vågar sig inte hit. Tjuvarna är de enda som kommer, de som
stjäl byggmaterial från de radioaktiva husen. Och så västerlänningar förstås
som vill titta.
- Nu har jag bara en tand
kvar, konstaterar hon. Den sitter löst och är mest till besvär. Myndigheterna
har försäkrat sig om att de ska få den. Den ska till Moskva för analys.
Monica Antonsson
