På onsdag, den 26 april, är det exakt 14 år sedan
kärnkraftverket i Tjernobyl exploderade. Det uppmärksammas med en
minnesceremoni för de första 28 brandmännen och kärnkraftsarbetarna som fördes
med akut strålsjuka till Sjukhus nr 6 i Moskva för att dö.
I en särskild minneslund på Mitinokyrkogården i Moskva vilar
de första offren för Tjernobylkatastrofen den 26 april 1986 kl 01.23.58. Det är
en vacker plats. De omkomna har fått varsin hjältebegravning och deras ansikten
är sirligt utmejslade i sten. Bakom lunden vakar monumentet över människans
litenhet och det radioaktiva molnet över dem. Hjältarna fick medalj för sina
heroiska insatser och förklarades tillhöra saten. Deras kroppar fick därför
inte föras hem till Ukraina. De begravdes i Moskva - som radioaktivt
riskavfall.
Under olycksnatten fanns 451 personer på kärnkraftsverket i
Tjernobyl. Av dem jobbade 268 man med bygget av reaktor 5 och 6. De fyra
färdiga reaktorerna var i full drift och i block 4 arbetade sju personer, tre i
kontrollrummet och fyra i turbinhallen. Operatörerna Valerij Chodemtjuk och
Vladimir Sjisjenok skulle göra ett rutinmässigt experiment och stängde - enligt
order - av säkerhetssystemen. Reaktorn rusade och exploderade inom några få
sekunder. Vladimir Sjisjenok lyckades ta sig ut men dog av sina BRÄNNskador.
Valerij Chodemtjuk blev kvar i byggnaden och begravdes av betong som vräktes i
från helikopter i syfte att släcka den brinnande reaktorhärden.
På kraftverkets brandstation fanns sex brandmän i tjänst
under ledning av brandlöjtnant Vladimir Pravik. De upplevde alla hur hela
byggnaden skakade när reaktorn exploderade med ett öronbedövande dån. Pravik
begärde omedelbart förstärkning från brandmännen i städerna Pripjat och
Tjernobyl. Brandmännen där kunde själva se, hur glödande bränsle- och
grafitfragment slungades upp mot den svarta himlen. Inom bara några minuter var
de på plats.
På olycksplatsen rådde förvirring. Brandmännen hade övat
olika scenarier men ingen som den här. De arbetade utan skyddsutrustning och
koncentrerade sig på att rädda överlevande och släcka bränder. Få om ens någon
tänkte på risken för radioaktiv strålning.
Strax efter klockan sex på morgonen var alla bränder släckta
utom den i reaktor 4. Då fanns 70 brandmän på plats. Av dem överlevde bara en.
Nya styrkor var redan på väg och närmare 800 000 man, så kallade likvidatörer,
har sedan dess varit med och sanerat i Tjernobyl. Av dem lever kanske hälften.
Ett stort antal brandmän och kärnkraftsarbetare fördes akut
strålsjuka till Moskva. De var att betrakta som minireaktorer och fullkomligt
livsfarliga att komma nära. Strålningen från deras kroppar var så stark att den
gick igenom både väggar och golv. Våningen under fick till och med utrymmas.
Läkarna stod maktlösa och såg på hur deras kroppar vittrade sönder. Brandlöjtnant
Pravic och hans män begravdes i dubbla kistor - den yttre av lödd zink - under
en halv meter betong. Efteråt sanerades sjukhuset. All löstagbar inredning –
även golvet - bröts upp och kördes bort.
Varje år, på årsdagen av Tjernobylkatastrofen, samlas
tusentals speciellt inbjudna människor på Mitinokyrkogården för att hylla de 28
första offren - och de 100 000-tals människor som drabbats och fortfarande
drabbas efter dem. De anhöriga får för en gångs skull resa upp till Moskva från
Ukraina, som numera är ett eget land, för att under några timmar få sörja vid
gravarna. De sörjer sina män och sina söner och de sörjer fäder de aldrig fick
växa upp med. Alla var modiga, unga män på tröskeln till livet.
Minneshögtiden innehåller hedersvakt, militärparader och
kransnedläggningar. Fader Michael Pokrov Brazevo håller mässa över de döda och
musikkåren spelar den speciella hymn som komponerats för Tjernobyls offer.
President Vjatjeslav Grisjin i Tjernobyl Union, likvidatörernas förening, läser
telegram från statscheferna i Ryssland, Vitryssland och Ukraina. Därefter
vittnar den ene talaren efter den andre de mest hårresande historier om
Tjernobylkatastrofens fasansfulla konsekvenser. TV-kamerorna är kanske ett
50-tal. Ändå når liten eller ingen rapportering till väst. Västvärlden är helt
enkelt inte intresserad.
Monica Antonsson
