– Resan till Novozybkov var väldigt intressant. Det säger
Elsie Cederholm, undersköterska på kvinnoklinikens operation. Jessica
Andersson, undersköterska på avdelning 10, kvinnoklinikens uppvak, Danderyds
sjukhus, håller med.
– Men det var högt tempo, så det var samtidigt både
jobbigt och tröttsamt.
Elsie Cederholm och Jessica Andersson från Vallentuna följde
med till Novozybkov för att själva få se den verklighet de tidigare bara hade
hört talas om. Intrycken efteråt är omtumlande.
– Det är en liten stad med bykänsla, säger Jessica. Det är
svårt att tro, att där bor 43 000 människor varav är 12 000 barn. Det är påvert
men fint ändå.
Det är svårt att förstå, att folk måste bo, där det är som
faligast. Chefredaktör Vitaly Kharkevich på lokaltidningen bor exempelvis i ett
område lika radioaktivt som Tjernobyl. Det är hustruns tjänstebostad och sonen
leker, som alla andra barn, på den radioaktiva gården.
– Det är hemskt att bristen på pengar hindrar dem att
flytta. .
Svårt att välja
Elsie och Jessica var mest intresserade av dr Lydias
sjukhus, där de skulle vara med om ett kejsarsnitt på grund av
graviditetsförgiftning.
– Vi var försenade och missade operationen, säger Elsie. När
vi kom, var den pojken redan född. Han var liten, alldeles blå och måste läggas
i kuvös. Sjukhuset har dessvärre bara en övervakningsapparat. Personalen
tvingades därför koppla bort syret från ett barn som var några timmar äldre
barn. Som tur var, hade han fin färg och kunde andas själv. Vilken fasa om två
barn samtidigt behöver syre. Då måste personalen välja, vilket barn som ska få
leva.
Så kom larmet om att ännu ett kejsarsnitt var på gång. Innan
Elsie och Jessica var på plats i sterila operationskläder, hade barnet
emellertid plockats ut.
- Vi fick vara med, när mamman syddes igen, säger Elsie som
gärna hade stannat i operationssalen. Det var verkligen en upplevelse.
Vill hjälpa till
Det är emellertid de bleka, hårt lindade barnen som så här
efteråt dröjer sig kvar i Elsies minne. Så fort hon blundar, ser hon dem
framför sig.
– Jag tänker ständigt på dem, säger hon.
Både hon och Jessica är förundrade över personalens
proffsiga jobb, trots dåliga resurser.
– Jag beundrar dem, säger Jessica. Det var en omskakande
upplevelse. Framför allt tycker jag synd om mammorna som måste vistas i den där
miljön. Efter operationen lyftes mamman över i en säng. Hon badade i blod och
kördes iväg med bara trasor mellan benen. Sjukhuset har helt enkelt inga
sanitetsvaror. Tvättbara underlägg skulle göra susen men sånt är ju dyrt.
Jessica menar, att de såg brister vad gäller sanitet och
hygien. Sådana är emellertid rätt lätta att åtgärda.
– Man kan gott säga, att vi även såg möjligheterna. Så det
är klart, att man vill hjälpa till.
