Bandazhevsky, om prof

Vid tiden för kärnkraftsolyckan i Tjernobyl, den 26 april 1986, bodde Yury Bandazhevsky och hans familj - hustrun Galina och döttrarna Olga och Natasha - ännu kvar i sin hemstad Grodno. Staden ligger i västra Vitryssland inte långt från gränsen till både Polen och Litauen. De drabbades därför inte särskilt hårt av Tjernobylolyckan. Då. Det radioaktiva molnet från den havererade reaktor 4 fördes norrut med vindarna och passerade Grodno på betryggande avstånd. Molnen spydde ut sitt dödliga men osynliga innehåll där det råkade regna. Stora områden i Ukraina och sydöstra Ryssland blev förgiftade men värst drabbades den sydöstra delen av Vitryssland.

Yury Bandazhevsky var redan på den tiden en mycket framgångsrik läkare i patologi. Han var dessutom forskare. Efter en spikrak karriär hade han blivit Sovjetunionens genom tiderna yngste professor. Karriären var i hamn och framtiden såg minst sagt ljus ut. Att hustrun Galina Bandazhevskaya är barnläkare gjorde förstås inte saken sämre.

- Tjernobylolyckan förändrade deras liv. Yury blev mycket bekymrad över situationen och insåg att han med sina speciella kunskaper skulle kunna göra en livsviktig insats för sitt land och sina landsmän. Han lämnade därför Grodno och flyttade 1990 till staden Gomel som fågelvägen ligger 14 mil nordöst om Tjernobyl och är ett av de värst drabbade områdena efter kärnkraftsolyckan. Han grundade Gomels Medicinska Fakultet och var med om att utbilda tusentals studenter. Samtidigt började han forska kring skadeverkningarna av radioaktivt cesium-137 i människorkroppen. 

Och radioaktivt cesium-137 finns bara i kärnkraftsverk.

- Jag var lite tveksam till att flytta men året därpå kom jag och våra två döttrar efter, säger Galina när vi träffas hemma hos Solange och Michel Fernex i franska Biedertal.

Det var inte särskilt konstigt att Galina Bandazhevskaya var tveksam till flyttningen. Gomel ligger trots allt i den mest radioaktivt nedsmutsade delen av landet. Halva staden mäter omkring 5 Ci/km2 och den andra halvan har 15 Ci/km2 eller mer, vilket kan jämföras med att Sverige som värst drabbades av 1-5 Ci/km2. 

Ci betyder Curie och en sådan motsvarar omräknat till bequerel 37 000 Bq/m2. I Vitryssland, Ryssland och Ukraina anses allt under 15 Ci/km2 vara normalt.
- Det var ett smart drag att sätta gränsvärdet så högt, säger Michel Fernex. Håller man sig på den nivån så blir en olycka som den i Tjernobyl inte särskilt dyrbar.

Redan då stod det klart att 23 procent av Vitryssland var radioaktivt nedsmutsat. Det innebar för all del att hela 77 procent av landet hade klarat sig förhållandevis bra. I dag beräknas emellertid hela befolkningen ha cesium-137 i kroppen, då den radioaktiva jorden odlas och den radioaktiva maten blandas med ren mat och säljs över hela landet. Man har, så att säga, fördelat effekterna av olyckan jämt. Det mänskliga lidandet blir inte fullt så synliga på det viset.

Professor Nesterenko som är fysiker, ledamot av Vitryska vetenskapsakademien och vid tiden för olyckan var chef för dess kärnkraftsinstitut berättar hur han kämpade för en lägre gräns för normalvärdet och att alla inom åtminstone tio men helst 30 mil skulle evakueras.

- Men det hade inneburit evakuering av huvudstaden Kiev i Ukraina som med sina förorter har omkring 5 miljoner invånare, säger Michel Fernex. Det var betydligt enklare att höja normalvärdet.

Det behöver emellertid inte vara de höga doserna under kort tid som är mest förödande för hälsan. Att bli utsatt för strålning på låg nivå under lång tid kan vara minst lika skadligt om inte värre.

- Om man erkänner en sådan effekt, så har man också erkänt att kärnkraftsindustrin är skyldig till att miljoner barn har blivit sjuka, säger Michel Fernex. Då måste man skydda barnen och tvinga industrin att betala kalaset. De kommer emellertid aldrig godvilligt att betala ett enda öre.

Yuri Bandazhevsky funderade mycket på effekterna av lågdosstrålning och drog 1995 igång ett forskningsprojekt i syfte att undersöka effekterna av cesium-137 – ett radioaktivt ämne som bara existerar i form av restprodukt av kärnbränsle och ett av de värsta som slapp ut ur Tjernobylreaktorn.

Det är Solange och Michel Fernex som berättar professor Bandazhevskys märkliga historia en något frostbiten höstdag i det vackra Biedertal i östra Frankrike. Deras hus är stort och spännande som ett kråkslott hämtat ur en sagobok där det ligger vid foten av en hög bergskedja som förmodligen löper ända in i tyska Schwarzwald. Efter att ha passerat genom en stor port kommer man fram till en trappa leder upp till våningen där de bor. Väggarna i trapphuset är fyllda av konst. Högst har en konstnär hyrt in sig och han är inte dummare än att han passar på att ställa ut. Hela huset går i brunt och är med sina stora ytor, vinklar och vrår förmodligen typiskt franskt. Hemmet präglas av makarna Fernexs brinnande intresse för världsfreden, sanningen och situationen i Vitryssland efter Tjernobylkatastrofen.

Här finns antika möbler och stora målningar som för tankarna till en sorts klassisk aristokrati. Mest dominerar emellertid lådvis med böcker, papper, pärmar och en dator med vilken de håller daglig kontakt med själsfränder i världens alla hörn. Så blir det för den som engagerar sig i kärnkraftsfrågan och speciellt olyckan i Tjernobyl. Nyskördade valnötter ligger på tork och utanför i hagen betar några åsnor.

- Vår son och hans familj bor i grannhuset, förklarar Solange. Han driver jordbruk, ett litet ysteri för tillverkning av franska ostar och ett mindre hotell.

Solange och Michel har huset fullt av gäster. Det är Galina Bandazevskaya, professor Vasily Nesterenko med fru Ilsa från Vitryssland och den schweiziske filmfotografen Vladimir Tchertkoff som har gjort flera avslöjande filmer i och om Tjernobyl. De vitryska gästerna har just varit i EU-parlamentet och vittnat om situationen i Vitryssland efter Tjernobylolyckan. De har även vädjat om hjälp för den fängslade professor Bandazhevsky.

- Vill man ha sin karriär förstörd, så ska man arbeta med Tjernobyl, konstaterar Michel. Så är det. Överallt. Man tar inte ens i det. Det är därför bedrägeriet kan fortgå. De flesta håller tyst av rädsla eller av omtanke om sin egen framtid. Vi hade en epidemiolog som studerade förekomsten av leukemi i ett område i Frankrike. Och vad hände? Han förlorade allt stöd och alla sina anslag. Det är omöjligt att kritisera kärnkraftsindustrin. De krossar dig om du försöker.

Michel har gott och väl fyllt 70 år, så för honom spelar karriären ingen roll. Han är läkare till professionen specialiserad inom tropisk medicin. Av åldersskäl är han professor emeritus vid universitetet i Basel, Schweiz, några mil bort på andra sidan gränsen men han har även arbetat i Frankrike, Sverige och Senegal. De sista tio yrkesverksamma åren tjänstgjorde han inom Världshälsoorganisationen (WHO) som är ett FN-organ.

Solange arbetar hårt och målmedvetet för fred, sanning och mänskliga rättigheter. Det har hon gjort i hela sitt liv. Hon är därför veteran inom Amnesty International och valdes 1989 in i Europaparlamentet för Miljöpartiet de Gröna i Frankrike.

- Jag har kämpat för att få ett slut på atomåldern sedan bomberna släpptes över Hiroshima och Nagasaki 1945, säger Solange som har kallats det franska kärnkraftsmotståndets och människorättsrörelsens moder. Det är en diger uppgift med tanke på att Frankrike med sina 59 reaktorer är Europas kärnkraftstätaste land. Solange är dessutom president för den franska sektionen av Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF) som på franska förkortas WILPF. Charmigt kortklippt och med nästan vitt hår talar hon energiskt på engelska med en pikat fransk brytning.

 

Medan Solange har kämpat för de stora miljöfrågorna har Michel haft nog med sitt. Somliga har tyckt att han nog borde ha satt stopp för sin frus stridbara framfart men han har, som han säger, låtit henne hållas.

- Jag blev lite aktiv alldeles för sent. Jag ångar att jag inte engagerade mig i de här frågorna och sa ifrån tidigare. Jag hade den amerikanska cancerforskaren Rosalie Bertel bok ”Ingen omedelbar fara” men tog mig aldrig tid att läsa den. Hon var oerhört kreativ och jag respekterar henne mycket. Jag borde verkligen ha läst hennes bok tidigare. Jag blev konsult eller aktivist, om du vill, väldigt sent i livet.

Michel engagerade sig emellertid i Läkare mot Kärnvapen (IPPNW). Där diskuterades faran med atombomber som emellertid kändes lite avlägsen, eftersom Schweiz inte var med i NATO. Landet har inga egna atombomber och ligger dessutom långt från dåvarande Sovjetunionen. För Schweiz del var det den fredliga atomindustrin som skulle utvecklas, hette det.

- Regeringen skrev på icke-spridningsavtalet någon gång på 50-talet. Samtidigt började de i största hemlighet förbereda tillverkningen av 200 atombomber i en hemlig kärnkraftsanläggning i Lucens där de i kanske 20 år hade anrikat uran. Syftet var att starta en plutoniumfabrik men reaktorn, som var gömd långt inne i berget, drabbades av en härdsmälta efter bara en timmas drift den 21 januari 1969. De hann bara framställa några milligram plutonium. Berget murades igen och lämnades åt sitt öde i 20 år innan de gjorde ett hål och sände in robotar. Själva gick de aldrig in. Det är 15 mil härifrån och i dag vet ingen om grundvattnet är förgiftat. Det finns trots allt stora, underjordiska sjöar. Det var den första väckarklockan för mig. Plötsligt insåg jag att mitt fridfulla land som var en sådan förebild för demokratin inte var så perfekt som jag hade trott. 

Så inträffade kärnkraftsolyckan i Tjernobyl och nyheten kablades ut över världen. Att det radioaktiva molnet svepte in över Tyskland, Schweiz och Frankrike med sitt dödliga gift fick fransmännen aldrig veta. När automatlarmen gick på brandstationerna kom myndigheternas representanter helt sonika och plockade bort dosimetrarna. De har sedan aldrig blivit ersatta. 

- Vi har gjort en film om det på Corsika, säger Michel. Fortfarande syns märket efter dosimetern eftersom väggen runt omkring var solblekt.

I Tyskland gick larmet direkt. Föräldrar uppmanades ta in sina barn, ge dem jodtabletter och tvätta kläderna de hade haft på sig utomhus. Befolkningen rekommenderades att avstå från såväl mjölk som grönsaker. Regeringen i Schweiz visste hur det var ställt men lade locket på och avstod medvetet från att ge barnen jodtabletter. Frankrike förnekade alltihop och påstod att vinden hade tagit radioaktiviteten ut ur landet. 

- Vi har samlat in alla tal av då ansvariga personer, säger Michel. Frankrike ljög systematiskt på alla nivåer och tillät inte de ansvariga att skydda befolkningen. Radioaktiviteten regnade ner över oss och många drabbades av sjukdomar även om det mesta föll i bergen. I dag strider 400 fransmän med sköldkörtelcancer för sin rätt i domstol. De har stämt franska staten för att underlät att berätta sanningen och därmed utsatte befolkningen för livsfara. Det var bara grönsaker på väg till Schweiz som stoppades för att de var radioaktiva.

- På den tiden var det knappt tillåtet att tala om radioaktivitet. Frankrike lever av kränkraftsindustrin och har någon slags option på att vara först och bäst i Europa. Tyskarna har aldrig varit lika entusiastiska för kärnkraften. Frankrike är medlem av FN:s generalförsamling vilket Tyskland aldrig blir. De har nämligen ingen atombomb. Att ha bomben ger en viss standard.

Solange förstod direkt vad molnet från Tjernobyl kunde bära med sig. Hon såg till att sonen tog in korna som just hade släppts ut och trots att gräset stod frodigt och grön i solskenet, fick de nöja sig med hö och källvatten från bergen.

- Han förlorade mycket pengar men var den ende i trakten som hade ren mjölk, säger Solange. Dessutom kunde han senare sälja kött som inte var kontaminerat.

- Hon var den verkliga vetenskapsmannen av oss två, säger Michel. Själv var jag naiv och ignorerade faran medan hon kämpade och jag lät henne hållas. Så upptäckte en av mina kollegor, en mycket duktig forskare, att vi hade väldigt förhöjda värden på vårt laboratorium i Basel. Han kontrollerade en gång till och mätaren visade 30 000 bequerel/m2, när det borde vara 30-40 eller möjligen 100. Han insåg att vi måste slå larm om saken och mura igen byggnaden. Av en slump öppnade han dörren och upptäckte att det var lika mycket radioaktivitet i trädgården. Det var lika radioaktivt överallt. 

Händelsen blev något av en vändpunkt för Michel. Han började lyssna på vad makthavarna egentligen sa och upptäckte att det förekom systematiska lögner. Sedan den dagen arbetar han sida vid sida med Solange vars huvudsakliga intresse är konsekvenserna av Tjernobylolyckan och speciellt hur den höga bakgrundsstrålningen påverkar den mänskliga arvsmassan. Att de medicinska konskvenserna officiellt inskränker sig till 32 döda och 1800 fall av sköldkörtelcancer avfärdar de totalt. Den sanningen får FN:s vetenskapliga kommitté för effekterna av atomstrålning (UNSCEAR) stå för. Det är svensken Lars-Erik Holm, till vardags även chef för svenska Statens Strålskyddsinstitut, som leder Unscear och som alltså är ansvarig för att FN:s officiella statistik ser ut som den gör. Han har till och med slagits för den på ett sätt som fått vitryska och ukrainska experter att rasa. De menar att Lars-Erik Holm med ett penndrag har förvandlat katastrofen i Tjernobyl till ett tekniskt missöde.

- Alla andra länder har ställt sig bakom rapporten, säger Lars-Erik Holm när jag ringer upp honom. Vi har gått igenom all forskning. Jag har varit i Vitryssland och träffat Tjernobylkommittén, en grupp läkare som kommit dit för att protestera mot oss. Min uppfattning är att det var en politiskt orkestrerad grupp som satt där. Deras rapporter är inte skrivna på amerikanskt vis. De accepterar tyvärr inte vår vetenskapliga tolkning av rapporterna, men vi bedömer all forskning efter samma typ av strikta kriterier. Den statistik man använder för att visa att 100 000-tals människor dör av strålningen från Tjernobyl, kan vi inte acceptera. Det enda som är sant är att de dör. Det är det enda som är bevisat. Jag är säker på att folk mår dåligt. Det kan bero på strålning men det beror inte på Tjernobylolyckan. 

- I bergen runt Aten i Grekland, där det då råde regna, har man visat en ökning av leukemi hos barn efter Tjernobylolyckan. Man har visat att mödrarna hade utsatts för strålning under graviditeten. I Frankrike är det antagligen likadant men ingen skulle komma på tanken att undersöka saken. Här är det nästan inte tillåtet. Att studera cancer i kombination med lågdosstrålning är detsamma som slutet på forskarkarriären. Ingen skulle ta risken att göra det.

I Tyskland uppmättes en ökning av spädbarnsdödligheten – barn som dog inom 28 dagar efter förlossningen - med 8,5 procent i bergstrakterna, säger Michel. För Berlin var siffran 8,2 procent. Varje gång ett utsläpp inträffar får vi en sådan pik, oavsett var i världen det inträffar. Modern utsätts för strålning under graviditeten och barnet dör. Det kan man tänka på, när ett litet barn dör. Kanske har modern varit utsatt för strålning. Dr Alice Stewart har skrivit om det efter en studie om konsekvenserna av den amerikanska kärnkraftsindustrin. Hon visade att röntgen av mammor under graviditeten hänger ihop med barn och leukemi under första levnadsåret. 

- När WHO, som har till uppgift att främja det internationella hälsoläget, förklarade att Tjernobylolyckan inte hade givit upphov till någon ökning av leukemi hos barnen i Vitryssland var det alltså lögn, säger Michel. De var inte på plats förrän fem år efter olyckan. Då hade de sjuka barnen hunnit dö undan eller tillfrisknat. De finns därför inte med i statistiken.

- Dessutom byter de måttenheter hela tiden. Det är ett sätt att förvirra journalister. Talar du om millisievert, så pratar de om rem och börjar du diskutera om curie, så talar de om microröntgen. Det är en god teknik som är helt inadekvat.

Det finns en något förvånande förklaring till WHO:s frånvaro i Tjernobylområdet de första fem åren. När WHO grundades 1948 och var på 50-talet aktiv motståndare mot kärnkraft. Det så illa ut för kärnkraftsindustrin, så 1957 skapades FN:s internationella atomenergi agentur (IAEA) vars syfte är att sprida användningen av kärnenergin så mycket som möjligt för fred, hälsa och framgång över hela världen. I ett avtal (Res. WHA-12-14) från 1959 mellan WHO och IAEA förbinder sig organisationerna i Artikel 1 paragraf 3 att ”närhelst den ena organisationen föreslås initiera ett program eller aktivitet i ett ämne som den andra organisationen har eller kan ha intresse, ska den första parten konstultera den andra i syfte att justera materialet så att det passar det gemensamma överenskommelsen”.

- Avtalet förklarar varför WHO:s aktionsplan för Tjernobyl dröjde i fem år efter olyckan, säger Solange. Hon och Michel har kämpat hårt för att få bort

- Det förklarar också varför planen var designad av IAEA. Och det förklarar varför föredragen från WHO:s Tjernobylkonferens i Geneve 1995 aldrig publicerades.

Michel lyckades nestla sig in på den konferensen. Där var mycket folk från ”båda sidor” och hårda diskussioner.

- Alla som ville tala om lågdosstrålning ströks från talarlistan, säger Michel. Rapporten skulle publiceras någon månad senare. Jag väntar fortfarande. Bara agendan publicerades men jag har mina anteckningar. Jag började lyssna på folk och insåg att det fanns systematiska lögner. Man kan åka på konferenser och upptäcka att alla ljuger. Jag hade hört en kollega professor Okeanov berätta om ökningen av cancer bland likvidatörerna två veckor innan. Han var ansvarig för cancerregistret i Vitryssland långt före Tjernobylkatastrofen och följde 30 000 likvidatörer personligen. Han fann en ökning av leukemi i alla länder. I samband med WHO konferensen stod inget om detta i hans rapport. Jag frågade honom varför och han publicerade det. Han förlorade såväl sitt institut som cancerregistret. Han hade slagit fast att leukemi ökar hos likvidatörerna slog han fast att antalet fall av alla sorts cancer ökar hos befolkningen i Gomelregionen.

- Överenskommelsen förklarar också varför (unscear?) FN-rapporten daterad 6 februari 2002 fortfarande vidhåller att olyckan orsakade 32 döda, 200 strålskadade och 2000 fall av sköldkörtelcancer hos barn och tonåringar. Uppgifterna kommer från IAEA och UNSCEAR och inte från WHO och OCHA FN:s kontor för samordning av humanitära insatser. Det är tyvärr inget undantag. Rapporterna från provsprängningarna i Kazakhstan och Polynesien – inklusive kapitlen om de medicinska effekterna av strålningen - skrevs också av IAEA. Det är helt oacceptabelt, säger hon. 

- Jag försökte förstå varför alla ljög, säger Michel. Till slut insåg jag, att frånvaron av sanning dikterades av lobbyn på en nivå, där jag har svårt att agera. Jag har vait påverkad av den lobbyn i hela mitt liv, så nu tror jag inte på någon. Jag frågar efter bevis. De ljuger och jag vet inte varför. Det är en världsomfattande lögn. Den som talar sanning avfärdas som aktivist.

Solange och Michel besökte Vitryssland efter olyckan. Myndigheterna sa att det var säkert men de registrerade en enorm radioaktivitet utanför det hus där de bodde. Det var högre än när vi närmade oss Tjernobyl, så olyckligtvis bodde vi i en spot.

- Jag besökte professor Bandazhevsky på Gomels Mediciska institut hösten 1998 och blev verkligen imponerad av kunskapnivån, säger Michel Fernex. Diskussionerna med lektorer och övrig personal visade att de hade goda kunskaper om de hälsomässiga konsekvenserna av Tjernobylolyckan. Studenterna deltog också väldigt aktivt i deras kurser. Där var aktiva forskare, små grupper av vetgiriga studenter och imponerande samlingar. En kommitté från Minsk hade anlänt dagen innan för att ta del av hans forskning, så Yury hade samlat på sig missbildade foster – aborter och dödfödda barn - som samlats in under en period av 15 dagar. Jag har aldrig sett så många missbildade barn! Det var fruktansvärt. Det var ungefär så många som man skulle ha kunnat förvänta sig under ett helt år före Tjernobylolyckan.

Michel Fernex slår fast att Yurys arbete var av exceptionell betydelse. 


Texten är inte avslutad.