Tjernobyls barn Novozybkov, ett humanitärt hjälpprojekt : Sven Nahlin

- Jag har lovat människorna i Novozybkov ett sjukhus av svensk standard och det ska jag stå för, om jag så ska dö på kuppen.

Så säger Sven Nahlin som får god hjälp av lejonbröderna i Järna likaväl som Lions i Högalid och en lång rad andra godhjärtade givare.

Sven Nahlin har ett förflutet som dykare flitigt anlitad av Stockholmspolisen. Vid sidan av det ordinarie jobbet hittade han och bärgade regalskeppet Rikswasa. Sedan arkeologerna fått sitt, tillverkar han souvenirer av virket som förra hustrun Ingrid säljer i hans butik i Gamla stan. Därmed får han tid över för välgörenhet som alltid har varit hans passion. I minst 30 år hjälpte han blinda, skapade föreningen Blinda Barns Utveckling (BBU) och utbildade många blinda ungdomar till dykare. I Stockholms nattsvarta vatten är synen ingen direkt tillgång. Likaså har han och vännen Gösta Dahlström i Lions Club i Trosa i många år kört hjälpsändningar till barnhem och barnfängelser i Estland. En hel stad - Tappa - har de rustat upp därborta.

- Av en händelse kom jag i oktober förra året till Novozybkov i södra Ryssland. Det är en liten villastad som kunde ha varit kurort för turister om den inte varit radioaktiv. Människorna försöker leva som vanligt trots att dubbelt så många dör och hälften så många föds jämfört med före Tjernobylkatastrofen 1986.

Borgmästaren i Novozybkov såg till att det blev guidad tur på stadens skolor, barnhem och sjukhus. Hygienen är det si och så med och den tekniska utrustningen lämnar allt i övrigt att önska.

- Jag kom in på en avdelning med nio flickor i tolvårsåldern. De hade levercancer allihop på grund av sin radioaktiva miljö. En liten flicka stack sin hand i min, log och sa: ”what´s your name, sir?” Jag var tvungen att gå ut, tårarna rann utför mina kinder. Det känns hårt att ingen av de där flickorna har en chans.

Just den här dagen fick sjukhuset in ett hittebarn som hårt lindad på ryskt vis togs omhand av personalen.

- De flesta hittebarn är missbildade eller på annat sätt skadade av radioaktiviteten, säger Sven. Föräldrarna lämnar bort dem, så snart de ser att de är sjuka. Det är svårt nog ändå att dra sig fram i Novozybkov.

Sven hann knappt komma hem igen, förrän han började planera sin första hjälpsändning till Novozybkov. Olika sjukhus och vårdhem bidrog med hundratals utrangerade sjukhussängar och annan utrustning likaväl som att Kungsörnen hemma i Järna bidrog med spagetti, makaroner, havregryn och ris. Insamlingsgruppen i Gribbylund i Täby har dessutom bidragit bidrog med hundratals säckar rena, sorterade kläder och från infanteriet i Kungsängen kom 21 pallar sjukvårdsmaterial. För att bara nämna något.

- Tre långtradare avgick från Järna i mars månad, säger Sven Nahlin. Och i juni körde vi iväg två till med bland annat en svensk, nedlagd ögonklinik med laserkanon. Härom dagen skeppade vi iväg en hel röntgenavdelning och apparatur för mammografi som blivit utrangerade här hemma. Sex långtradare totalt på ett år har det blivit.

Sven Nahlins största problem är transportkostnaderna på 25 000 kronor per bil. Tack vare lionsklubbarna har det fungerat hittills men klubbarna har ont om pengar och fler sponsorer behövs.

- Det enda som saknas just nu är tekniker som kan montera upp röntgenutrustningen där borta. Prislappen för det kommer att sluta på omkring 300 000 kronor men vi har gott hopp att ihop pengarna tack vare Lions.

Till våren åker Sven över Östersjön igen, den här gången tillsammans med Rolf Sundewall i Åkersberga som läst om Tjernobyls barn och som skänkt en katastrofambulans till sjukhuset i Novozybkov. De skulle egentligen rest i oktober men läget i södra Ryssland är just nu för allvarligt.

- Sjukvårdarna där borta kommer att bli jätteglada, säger Sven Nahlin. De kör omkring med patienterna på lite wellpapp i en skranglig, gammal skåpbil. Tills vidare säljer vi klistermärken för ”Tjernobyls barn” på gator och torg för 50 kronor styck. De ska ju ha råd att tanka ambulansen också.

Monica Antonsson

Bildtexter

Jag ska se till att Novozybkovborna får ett sjukhus av svensk standard, om det så ska bli min död, säger Sven Nahlin i Järna.

Insamlingsgruppen i Gribbylund i Täby har, under ledning av Raija och Raol Svensson, samlat in flera hundra säckar hela och rena kläder i veckan till folket i Novozybkov.

Sven Nahlin får hjälp av insamlingsgruppen i Gribbylund att samla in och sortera såväl kläder som allsköns prylar till Novozybkov.

Fem långtradare har redan nått Novozybkov med sjukhusutrustning, kläder och förnödenheter tack vare Sven Nahlin. Snart rullar ännu en långtradare och en ambulans genom Ryssland.

Rolf Sundewall i Åkersberga vars företag Swedish Emergency and Rescue AB är svensk huvudman för SOS i Köpenhamn, har skänkt en katastrofambulans till sjukhuset i Novozybkov.

Kungsörnen i Järna bjuder barnen på sjukhuset i Novozybkov på spagetti och makaroner. I samband med varje långtradartransport får Sven Nahlin hämta flera ton pasta på fabriken.

Dr Alla Schaliapina, neurolog och forskare vid Moscow Institute of Pediatrics and Children Surgery inspekterade senaste sändningen till Novozybkov på plats i Järna.

- Sjukhusledningen kommer att bli överlycklig, konstaterade hon.

_________________________________________________________________________________

2006

Sven Nahlin, 65, i Järna är mest känd för sina dykarbragder. Det var han som bärgade amiralsskeppet Rikswasa och det var han som lärde kungen att dyka. Sven har plockat upp allt från borttappade plånböcker och tjuvgods till mordoffer ur vattnen kring Stockholms skärgård. På sin fritid har han lärt blinda barn att dyka och kört oräkneliga hjälpsändningar till Estland. Men det var först när han kom till staden Novozybkov i Ryssland som han drog en vinstlott för egen del.

- Vilken fantastisk man, säger Alla Schaliapina, 56, neurolog vid Federal Children Center of Antiradiation Protection i Moskva. Jag blev mycket förvånad, när jag såg vad Sven höll på med och visste genast, att jag hade funnit min drömprins!

Sven började sin karriär som möbelsnickare med eget företag. Han renoverade möbler och var en stjärna på fransk polering så pass att han drog på sig ett blödande magsår. 21 år gammal fick han läkarorder på att ge sig själv lite fritid och en hobby. Annars skulle han inte bli mycket äldre.

- Jag grunnade på vad jag skulle göra, säger Sven. Det slutade med att jag lärde mig dyka vid Stockholms Grodmansskola. Jag insåg genast att jag ville ägna mig åt dykning. Tre månader senare köpte jag in mig i skolan.

Sven hade en liten foxterrier vid namn Lovely. Hon älskade vatten och vägrade stanna kvar i båten, när Sven dök.

- Hon hoppade i och följde mina bubblor. Min bror Erik och jag konstruerade en dykardräkt åt henne, så att hon kunde följa med ner till åtta meters djup. Tidningar skrev och TV filmade. Hon gjorde vad som helst för en mums-mums.

Ett TV-program om Sven och hans hund ledde vidare till ett jobb som dykerichef vid Räddningskåren. Det var då han blev polisens man i Stockholms nattsvarta vatten - flitigt anlitad av mordkommisionen. Han var med om att lösa många svåra fall - bland annat de så kallade träskmorden i början av 60-talet.

- Det var en hemsk historia från Stockholms undre värld, säger Sven och berättar om hallicken, glädjeflickan, hennes kund och ett storgräl som slutade med att tre illa tilltygade lik kastades i vattnet på olika platser i Stockholms innerstad. Sven plockade upp liken till polischefen Sven Thorander och myntade samtidigt begreppet ”Ståplats Nybroviken”.

- Efter ett år ringde mördaren. Han hade börjat måla på fängelset och sa att han var fascinerad över mitt yrke. ”Har du något emot att jag målar dig”, frågade han. ”Du får själv bestämma om det ska vara några lik med på bilden.” Efter ytterligare ett år, när han fick sin första permission, kom han hit med tavlan. Den hänger fortfarande på hedersplats här i vardagsrummet.

När Räddningskåren lades ned efter fem, sex år, startade Sven och hans bror eget dykeri med samma uppdragsgivare. Sven utbildade dykare, dök efter förlista skepp och fortsatte att hjälpa Stockholmspolisen. Många är därför minnena i hans hem. Bland saker han bärgat finns närmare 5000 flaskor varav de äldsta är från 1400-talet.

- Vid sekelskiftet fanns 180 punchtillverkare i Stockholm som alla hade sina flaskor. De finaste hade till och med sigill, säger Sven som naturligtvis har en komplett samling. 300 flaskor har han till och med lånat ut till Systembolagets museum som visar dem i en specialmonter.

Mest känd är Sven för att han hittade det tremastade amiralsskeppet Rikswasa 1960 - en föregångare till regalskeppet Wasa.

- Wasa var en kopia av Rikswasa men Gustav II Adolf fick storhetsvansinne och byggde på en extra våning samt försåg henne med för tung beväpning som gjorde henne rank. Därför förliste hon av minsta vindpust 1628. Rikswasa var ett rejält fartyg som sjösattes 1599 och sänktes på grund av brand 1623.

Rikswasa var under sin storhetstid med om att kapa holländska handelsfartyg och återvända till Stockholm med rika krigsbyten av silver och guld. Hon var dessutom med om att skjuta sönder Riga, innan hon själv blev offer för lågorna. En kruttunna exploderade, när hon täppte till Vindö strömmar för fienden och så var skeppets saga all. Befälhavaren satte kurs mot land, där Rikswasa borrades i sank för att elden skulle slockna.

- Tanken var att hon skulle bärgas och repareras. Dessvärre sänktes hon på en illa vald plats. Aktern hamnade på 24 meters djup och fören på 8 meter, så hela skeppet bröts av på mitten.

Bröderna Nahlin lyckades få myndigheternas tillstånd att bärga Rikswasa mot löfte om att historiska museet skulle få allt av historiskt värde. Det enda som sedan återstod var virket efter 2000 tusenåriga ekar. Värdelöst, trodde många, men Sven visste bättre. Så kallad svartek - ek som varit sjödränkt i över 300 år - är det värdefullaste träslag som finns. Och som möbelsnickare visste Sven precis vad han skulle göra med det. Än i dag tillverkar han ett 90-tal produkter av svartek från Rikswasa som han säljer i sin butik i Gamla stan.

Som dykare funderade Sven ofta på, om det fanns någon metod att se bättre i mörker. En snilleblixt fick honom att ringa Tomteboda blindinstitut och fråga hur blinda lär sig hitta.

- Det finns ingen metod men rektorn bad mig komma och berätta om mitt arbete för skolans blinda elever. Jag åkte dit och efter avslutat föredrag frågade jag om någon ville pröva på att dyka. Ungarna blev förtjusta och rektorn blev arg. Två dagar senare ringde han och bad mig göra en försökskurs. Det visade sig att blinda ofta är väldigt duktiga dykare. De hittar en krona på botten av en bassäng på nolltid.

Sven började engagera sig i de blinda barnen. Han utbildade ett hundratal till dykare och startade Blinda Barns Utveckling (BBU), en förening som engagerat honom i över 30 år.

- Vi har haft mycket roligt, säger Sven och berättar hur några blinda elever fick följa med till Tunisien för att dyka bland skepp som förliste utanför Kartago för 3000 år sedan.

- Vi fick vi äta lunch med president Bourguiba. Tack vare honom fick vi med oss många fina saker hem som historiska museet gjorde en utställning av.

En av besökarna var dåvarande kronprins Carl Gustaf som hade dykt en del på egen hand vid Sofiero. Sven erbjöd sig på stående fot att med två av mina bästa, blinda instruktörer lära prinsen dyka.

- Majestätet var eld och lågor och vi examensdök vid Riksäpplet som ligger vrak vid Dalarö. Kronprinsen var mycket begåvad och hade blivit en utmärkt dykare, om han inte blivit kung.

Det faktum att Sven sett så mycket elände i sitt jobb, har gjort honom till en obotlig idealist alltid redo att ställa upp för nödlidande. I många år har han därför kört hjälpsändningar till Estland för Lions Club i Järna. Men det var innan han hade sett Tjernobyl...

- Förra hösten fick jag möjlighet att besöka kärnkraftsverket i Tjernobyl och några av de områden som drabbats av radioaktivt nedfall efter olyckan. Jag såg förödelsen i tremilszonen, de utrymda spökstäderna och flera evakuerade byar, dit gamlingar återvänt för att dö. Det som gjorde störst intryck på mig var barnens situation i Novozybkov, en stad i södra Ryssland som drabbades av ett kraftigt radioaktivt nedfall, för att det råkade regna den kvällen.

I Novozybkov bor 43 000 människor varav 12 000 barn som aldrig fick veta att kärnkraftsverket 20 mil söderut hade exploderat. Radioaktiviteten upptäcktes när skolläraren en månad senare skulle demonstrera en geigermätare för sina elever. Mätinstrumentet visade skyhöga värden men Moskva nekade.

- Efter fyra månader kom experterna dit med sina mätinstrument. Novozybkovborna väntar fortfarande på att bli evakuerade men det finns ingenstans att ta dem. I stället får de en liten slant av staten för att hålla sig lugna och stanna kvar. De pengarna lever de av, när de inte får sin lön.

Sven berättar att medellivslängden är 45 år för kvinnor och 50 för män i Novozybkov. Det stora problemet är barnens ohälsa och att det bara föds hälften så många barn numera.

- Borgmästaren har berättat att småflickor tvingas operera bort livmodern, säger Sven. Och jag har träffat småbarn med levercancer, leukemi och svåra neurologiska skador. Samtidigt är sjukvården väldigt eftersatt. Novozybkovs sjukhus har bara ett operationsbord och saknar det mesta i fråga om utrustning. Engångsmaterial och bedövningsmedel är ofta inte att tänka på.

Novozybkov kallas den glömda staden. Sedan Sovjetunionen föll samman, vill ingen riktigt kännas vid den. Sven har därför svurit på att rusta upp sjukhuset med gåvor från Sverige. På bara ett år har han med sina Lionbröders hjälp skeppat över sex stora långtradare med medicinsk utrustning från olika svenska givare. Ofta är det sjukhus och mottagningar som bytt upp sig som skänker sin gamla, fullt användbara utrustning.

- Människorna i Novozybkov älskar Sven, Lions Club och Sverige, säger Alla som det senaste året pendlat mellan Moskva och Järna för kärlekens skull. Hon forskar i Tjernobylbarnens neurologiska sjukdomar och ska snart presentera sina skakande resultat för omvärlden.

- Jag var i Novozybkov för att undersöka barnen, när Sven kom dit. Jag såg in i hans blå, vänliga ögon och föll pladask. Det var precis som för ert kungapar, det sa klick direkt!

Och Sven myser. Med Alla vid sin sida har han tolkhjälp och god kontroll över den utrustning som skeppas över till Novozybkov. Hon kan avgöra vad de drabbade behöver och dessutom bedöma den utrustning som Sven får in.

- Alla är en fantastisk kvinna, säger Sven. Hon är den jag har gått och väntat på i alla år - trots att jag är lycklig far till fem vuxna barn.

Sven följer med sina hjälptransporter genom att ta tåget de 70 milen från Moskva till Novozybkov när långtradarna ska lossas. Tillsammans med Alla ser han till att hjälpen hamnar där den ska. Vid sidan av den medicinska utrustningen finns i varje lass flera ton makaroner från Kungsängens fabrik i Järna och hundratals säckar med rena och hela kläder från Raija Svenssons insamlingsgrupp i Gribbylund, Täby.

- Snart bär det iväg med en last inslagna julklappar, säger Sven. Och till våren kör vi över med en katastrofambulans och en läkarbil som vänliga människor skänkt.

Sven tror att sjukhuset i Novozybkov kommer att vara acceptabelt rustat om två år. Då lägger han kanske av sitt hjälparbete för att i stället ägna sig åt Alla. Han är ju trots allt nästan pensionerad.

- Men först ska jag åka till Kiev i Ukraina och se hur Tjernobylbarnen har det där. Där finns huvudkontoret för Tjernobyl Union, en sammanslutning av de 800 000 som sanerade efter kärnkraftsolyckan och deras anhöriga och där finns staden Slavutich som byggdes upp för de evakuerade från Zonen. Jag känner på mig att det behövs hjälp även där...

Monica Antonsson

Fotnot

Tjernobylolyckan inträffade klockan 01.23 den 26 april 1986. Ett experiment skulle genomföras i samband med den årliga översynen av reaktor 4 och säkerhetssystemen kopplades bort. Det resulterade i två explosioner varpå reaktortaket rasade in. Glödande bränsle- och grafitfragment slungades upp ur reaktorn och ett moln av radioaktiva partiklar steg upp i atmosfären. De tyngsta partiklarna föll ned i närområdet men stora mängder radioaktivt stoft fördes bort med vindarna och spreds över hela norra halvklotet. Slumpvis föll det ned mot marken på platser där det råkade regna, framför allt i Ukraina, Vitryssland och Ryssland. Även områden i Sverige drabbades av nedfall, varför olyckan kunde avslöjas för världen den 28 april.

Av de brandmän som först kom till olycksplatsen fördes 27 till Moskva med akut strålsjuka. De är begravda där som radioaktivt avfall i zinkkistor under halvmetertjocka betongblock. Omkring 800 000 så kallade likvidatörer sattes in att röja upp efter olyckan. Tiotusentals dog och hundratusentals blev invalider. 400 000 människor evakuerades ur tremilszonen och svårt radioaktiva byar. Ändå beräknas närmare 8 miljoner människor än i dag leva på kontaminerad mark.

Över kärnkraftverket restes så småningom en betongsarkofag. Den läcker ymnigt numera genom sprickor motsvarande 250 kvadratmeter. Om taket rasar in och reaktor 3 ännu är igång kommer världen att drabbas av en ny, okontrollerbar kärnkraftsolycka i Tjernobyl.

_______________________________________________________________________________

I förra veckan skickade Sven Nahlin sju ton vitaminiserad mjölk till Novozybkov i södra Ryssland. Utan att ha några pengar till transporten. I dagarna skickar han ytterligare tio ton mjölk till samma stad.

- Jag har 30 dagar på mig att betala, säger Sven. Mjölken måste iväg nu. Jag kan ju inte låta barnen svälta.

Sven Nahlin i Järna är mest känd som polisens dykare, mannen som i decennier plockade upp allt från kanoner till mordoffer ur Stockholms grumliga vatten. Han lärde kung Carl Gustaf dyka likaväl som han lärt hundratals blinda barn och sin egen hund Lovely (!) samma sak. Dessutom bärgade han med sin bror Erik amiralsskeppet Rikswasa.

Numera är Sven pensionerad med ett hjärta som klappar för ”Tjernobyls barn” och speciellt då befolkningen i Novozybkov 20 mil norr om Tjernobyl. Novozybkov en av världens giftigaste platser efter kärnkraftsolyckan 1986. Här väntar fortfarande 45 000 invånare, varav 12 000 barn, på evakuering. Men efter snart 14 år är det knappast någon som tror på en sådan. Det finns helt enkelt ingenstans att ta dem. I stället tvingas de fortsätta andas radioaktiv luft, äta radioaktiv mat och elda med radioaktiv ved i sina radioaktiva bostäder. Många är sjuka. Speciellt barnen. Diagnoserna står nedplitade för var och en på klasslistorna i skolan.

- Jag kom till Novozybkov av en slump, säger Sven och beskriver en vacker stad präglad av sin snickarglädje. Här blomstrande trä- och texilindustrier före katastrofen. Nu vill ingen köpa deras varor. Allt är radioaktivt. Så fabrikerna har slagit igen och staden är bankrutt.

- Det är som att förflytta sig 100 år bakåt i tiden, säger Sven. Här saknas precis allt. I skolan finns inget att skriva på och på sjukhuset finns varken mediciner eller operationshandskar. Det är fruktansvärt att gå omkring i salarna och möta alla sjuka barn som snart ska dö. Just nu väntar 76 barn med sköldkörtelcancer på operation, men det finns inga pengar.

Sven bestämde sig, redan vid första besöket i Novozybkov, för att försöka rusta sjukhuset. Sedan dess har han, med hjälp av Lions Club och andra välgörare, sett till att det fått såväl röntgenavdelning som ögonklinik med laserkanon. Närmare 300 rostfria, hydrauliska sjuksängar har han kört hit liksom två ambulanser och stora mängder förbrukningsmaterial. Kökspersonalen har jublat åt tonvis med makaroner medan skolan fått både skolbänkar och orgel. Dessutom har Sven delat ut närmare 5000 julklappar från vänliga människor som två år i rad fyllt Lions tomtesäck i Täby centrum.

- Det är en droppe i havet, säger Sven. Men det är härligt!

Varje långtradartransport kostar 25 000 kronor, pengar som Sven brukar samla ihop. Han hade tänkt vänta till våren med nästa, men så kom en desperat vädjan från borgmästare Ivan Nesterov.

- Situationen är värre än någonsin där borta. Butikerna gapar tomma och kraftverket har stängt av strömmen, för att folk inte betalar sina elräkningar. Borgmästaren är alldeles uppgiven.

Sven hade just fått 17 ton vitaminiserad mjölk med lång hållbarhet från ett mejeri som inte lyckats introducera produkten i Sverige.

- Mjölken är guld värt där borta, så sju ton fick gå iväg direkt, säger Sven som gömde mjölken i en last av sjukvårdsmaterial. Livsmedel är svårt att få igenom tullen.

- Resten får gå med långtradare i nästa vecka, säger han. Jag kan ju inte låta mjölken stå och bli förstörd, medan de svälter där borta. I dagsläget har jag ingen aning om hur jag ska betala kalaset. I värsta fall får jag väl sälja mitt hus.

Monica Antonsson

För bildernas skull:

Svens lager ligger i Gnesta, där Ams låter honom disponera stora hangarliknande lokaler. Han har material till flera långtradartransporter i lager. En tradare får gå i nästa vecka, för att han ska få iväg mjölken.

Svens kvinna heter Alla Schaliapina, 56. Hon är neurolog, expert på Tjernobylbarnens neurologiska skador och på väg att disputera vid sin klinik ”Federal Children Center of Antiradiation Protection” i Moskva, där exempelvis alla barn med sköldkörtelcancer opereras.

Från och med sommaren ska de bo halva året i Moskva och halva i Stockholm.

Fakta:

Av de brandmän som först kom till olycksplatsen fördes 27 till Moskva med akut strålsjuka. De är begravda där som radioaktivt avfall i zinkkistor under halvmetertjocka betongblock. Omkring 800 000 så kallade likvidatörer sattes in att röja upp efter olyckan. Tiotusentals dog och hundratusentals blev invalider. Över 100 000 människor evakuerades ur tremilszonen och svårt radioaktiva byar. Över 8 miljoner människor beräknas än i dag leva i kontaminerade områden av varierad grad.

Över kärnkraftverket restes så småningom en betongsarkofag. Den läcker ymnigt numera genom sprickor motsvarande omkring 250 kvadratmeter. Rasar taket in och reaktor 3 ännu är igång kommer världen att drabbas av en ny, okontrollerbar kärnkraftsolycka i Tjernobyl.

Sidor

Sven Nahlin