Efter Tjernobylolyckan, den 26 april 1986, evakuerades
hundratusentals människor i Ukraina, Vitryssland och Ryssland. Många byar
begravdes till och med för alltid. Alla längtade hem. Somliga, mest gamla
kvinnor, har återvänt. De dör hellre av radioaktivitet än av svält, säger
de.
Den glömda staden. Så kallas Novozybkov i Briansk län,
ungefär där Ryssland möter Ukraina och Vitryssland. Före 1986 var det en idyll
med blomstrande trä- och textilindustri. Den grundades 1701 av folk som för
religionens skull var på flykt undan tsaren. Rika köpmän, kända för sin
ärlighet, byggde hus kring det torg som än i dag är stans givna medelpunkt.
Novozybkov blev ett kulturellt centrum. I dag finns visserligen bara fyra
bibliotek, men än blomstrar konstskolan, sportgymnasiet och musikaliska
akademien och än präglas husen av sin snickarglädje.
Industrierna har emellertid blommat över. Allt de kan
tillverka är radioaktivt, så ingen vill ha deras varor. Fabrikerna slog igen.
Och när arbetarna inte får någon lön, får staden inga skatteinkomster.
Stadskassan är tom. Novozybkov är bankrutt. Allt på grund av Tjernobyl.
- Vi fick inget veta om olyckan, säger borgmästare Ivan
Nesterov. Skolläraren upptäckte att marken var radioaktiv men Moskva sa, att
det var fel på vår dosimeter. Först i augusti kom vetenskapsmännen hit med sina
mätinstrument.
De 45 000 Novozybkovborna, varav 12 000 är barn, hade otur.
Det råkade regna när det radioaktiva molnet från Tjernobyl drog förbi. Och med
regnet föll stora mängder radioaktiva partiklar till marken. Sedan dess är
Novozybkov förgiftad. En dosimeter bredvid klockan i stadshuset visar
dagsvärdet som pendlar kring 25 Ci/km2 – det mått som används här. Högsta
tillåtna normalvärde är 15 Ci/km2, vilket kan jämföras med de 1-2 Ci/km2 som
föll i trakten av Gävle.
- Det finns folk i vår stad som bor i hus med upp till 150
Ci/km2, säger Ivan Nesterov och beskriver en verklighet, unga flickor måste
operera bort livmodern före puberteten på grund av cancer.
- Vi har 76 barn med sköldkörtelcancer i kö för operation i
Moskva. Dessvärre har vi inte råd att skicka dit dem.
Det kostar 2500 svenska kronor per barn med operation,
medföljare och allt.
Novozybkov borde evakueras. Dessvärre finns ingen plats att
ta dem till. Jättelika områden är kontaminerade - skogarna och floderna likaväl
som åkrarna, där de odlar sin mat. Bara fyra, svårt smittade byar utanför stan
har tömts på folk. Svjatsk är en av dem. Här bodde 3000 människor som förr hade
sin utkomst från kolchosen med samma namn. 14 år efter olyckan håller vegetationen
på att ta över såväl bostäder som skofabriken och stadsparken. Bara storkarna
reder sina bon som om ingenting hänt. Radioaktivitet biter inte på djur. De
lever inte tillräckligt länge.
Som allt annat i Svjatsk är den blå kyrkan förfallen och sönderslagen.
Ikonerna försvann med tjuvar på ett tidigt stadium. Bara ramarna är kvar. De
gapar tomma i kyrkan. Ikonerna är radioaktiva förstås men strålar numera någon
annanstans.
- Tjuvarna kom om nätterna och tog för sig, säger Irina
Fjodrova, 88. Nu finns inget kvar, så nu kommer inte ens de.
Irina Fjodrova är en av nio kvinnor som har återvänt till
Svjatsk. De lever som förr i sin by och handlar av brödbilen som kommer en gång
i veckan. Ibland samlas de och pratar bort en stund vid brunnen. Annars händer
inte mycket i Svjatsk numera. Polisen försökte jaga bort dem först, men de gav
upp och kopplade på strömmen. Är det något ryssar respekterar, så är det gamla
matroshkor.
- Vi hade ett härligt liv men nu är Svjatsk förstört, säger
Irina Fjodrova medan vi mäter 40 Ci/km2 utanför hennes stuga. Vakthundarna
skäller och tesamovaren ångar på farstubron. Barnbarnen är på besök. De ser
till att hon får sättlöken och potatisen i jorden. Sedan får hon klara sig
själv. Maken Omar kom hem från kriget utan hand, berättar hon. Det var första
olyckan. Sedan dog han och så kom evakueringen.
- Vi skulle få komma tillbaka efter några dagar, sa
militären. Så vi lämnade allt, precis som de sa. Vi hann bara ut ur byn, så
sköt de våra djur.
I en annan del av byn sitter Olga Klimova, 70, och hennes
son Yevgini Grigoryevich, 42, utanför sin stuga. De bor i Novozybkov numera.
Bara tre dagar i veckan åker Olga hem som om huset var ett sommarnöje.
- Min son hjälper mig med vårbruket, säger Olga som själv
har grävt sina trädgårdsland med en grep. Här odlar hon potatis, lök, vitkål,
morätter och rödbetor. Hon är änka nu. Maken Gregory, som arbetade i förfallna
skofabriken, dog för några år sedan.
- Jag fick 500 kilo lök förra sommaren, säger Olga som inte
förstår, varför hon skulle avstå från att odla sin mat i den radioaktiva
jorden. Hon har odlat här i hela sitt liv och här odlade föräldrarna före
henne. Hon vet inte hur radioaktivt det är och vill inte veta det heller.
- Jag har aldrig varit sjuk, säger hon. Jag är stark och
modig. Doktorn tjatar att jag ska ta mina mediciner, men jag vägrar. Man ska
inte ta mediciner. Det kan aldrig vara bra.
Monica Antonsson
