23 nov 2001
Tjernobyls
barn
- Ett tänkt Lionsprojekt för
Tjernobylolyckans offer –
Bakgrund och visioner
Det
radioaktiva nedfallet efter kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. Detta är emellertid
i flera avseenden en glädjekarta.
Den exploderade reaktor 4 i Tjernobyl
Röjningsarbetare på taket till reaktor 3 med uppgift
att under en (1) minut
om dagen skyffla dödligt radioaktivt material ner i reaktor 4.
Projektstart i Novozybkov
Bakgrund:
En kortare bakgrund till hur
hjälpbehovet uppstått ges på följande sidor. Texten är ett sammandrag av några
tidigare publicerade tidningsartiklar i ämnet. Jag har för avsikt att så
småningom mer konkret redogöra för olyckan och dess följder.
Hjälpbehovet:
Hjälpbehovet är naturligtvis stort i området beroende på olyckan såväl som på den allmänna sociala situationen i det forna Sovjetunionen. Jag föreslår emellertid att Lions i första hand ska erbjuda hjälp till självhjälp. Med det menar jag att vi inte i första hand ska ”mata” dem med gåvor. Vi ska i första hand förse dem med resurser och kunskap, så att de kan hjälpa sig själva.
Varför
Novozybkov?
Vi väljer staden Novozybkov i Briansk län, 20 mil norr om
Tjernobyl, i Ryssland för att:
1) staden är svårt radioaktivt nedsmittad (se längre bak i
texten)
2) staden har stora behov av medicinsk och annan hjälp
3) vi har goda kontakter där
4) där finns stora möjligheter att nå verkligt goda resultat
med hjälpen
5) där finns ett embryo till en
Lions Club
6) projektet är betydelsefullt även
ur PR-synpunkt inte minst moraliskt sett - Lions gör det världen borde gjort
men inte gör.
Förslag på hjälpinsatser
(utan
inbördes rangordning):
·
Sjukhuset – Vi rustar sjukhuset med
medicinsk utrustning, medicin och kompetens.
·
Vitaminprojekt – En av följderna med att
bo i radioaktiv miljö och äta radioaktiv mat är att immunförsvaret blir
försvagat. Det drabbar med andra ord såväl barn som vuxna. Immunförsvaret kan
byggas upp med multivitamin, varpå människorna får ett stärkt skydd mot
sjukdom. Ett bra projekt är alltså multivitamin framför allt till barnen.
·
Losecprojekt – En annan följd av att
barnen äter radioaktiv mat är att de får magkatarr/magsår. I Ryssland finns
ingen effektiv medicin för det.
·
Ren mat – Det finns metoder att
åtminstone delvis rena mat från radioaktivitet. Metoden har utvecklats av
professor Nesterenko i Gomel, Vitryssland, inte långt från Novozybkov. Den bör
kunna överföras till Novozybkov.
·
Lions Datortek / Internetcafé – Vi
skänker datorer till ett datortek, förhoppningsvis med internetanslutning.
Kanhända måste vi hyra en lokal också. I vilket fall som helst kan det skapa
arbetstillfällen, locka ungdomar och äldre att lära sig engelska och öppna
dörren mot den övriga världen. Vi kan säkert också sponsra datorklasser och
datorklubbar med datorer – PC 486 och bättre. Verksamheten ska
självfinansieras.
·
Lions Secondhand shop – Istället för att
skänka begagnade kläder öppnar vi en liten butik för försäljning av secondhand
kläder till billigt pris, där de fattigaste kan handla med stoltheten i behåll.
Verksamheten skapar ett antal arbetstillfällen och ska vara självförsörjande.
Kontinuerliga hjälpsändningar måste emellertid till.
·
Lions sy- och vävstuga – Vi rustar en
lokal med vävstolar, symaskiner och strykutrustning. Dit kan kvinnorna gå för
att sy om kläder och därmed hjälpa sig själva. Kläder som är så dåliga att de
inte kan sys om blir till mattrasor. Trasmattorna de väver kan de sälja och
tjäna pengar på. Detsamma gäller stickat och virkat. I stället för att tanterna
i syföreningen stickar vantar åt dem, skickar vi garn och stickor, så får de
göra det själva.
·
Lions hobbysnickeri – På samma sätt som
kvinnorna lär sig ta vara på allt och får tillgång till maskiner, kan männen få
såväl kunskap som hjälp till material och verktyg att renovera sina dragiga
bostäder, där familjerna fryser halvt ihjäl om vintrarna. Här behövs rejält med
kunskapsöverföring!
·
Lions soppkök – Det går kanske att ordna
ett soppkök för de allra fattigaste och på något vis skapa arbetstillfällen och
få det att gå ihop av sig självt. Det finns något liknande i kyrkans regi, har
jag hört.
·
Undervisning i engelska – Barnen i
Novozybkov känner ingen motivering att lära sig engelska. De träffar inga
utlänningar och alla TV-filmer är dubbade (i den mån de har tillgång till TV).
För internet behövs det emellertid och staden har minst två pensionerade
lärarinnor i engelska. De skulle kunna undervisa barnhemsbarnen i första hand.
De skulle på så vis få ett litet försprång i livet.
·
Faddersystem – Om den ekonomiska
hanteringen går att ordna, skulle vi kunna bygga upp ett faddersystem av
framför allt barnhemsbarnen.
·
Lions läger – I stället för att ta några
få barn från oroliga föräldrar till Sverige för sommarvistelse, är vi med och
sponsrar deras sommarläger i den rena zonen.
·
Utbyte mellan skolor – Novozybkov har
flera skolor. Somliga är till och med inriktade på konst, musik och idrott. Ett
utbyte i form av brevväxling etc är fullt möjligt. Även det är en sporre att
lära sig engelska.
Dessa och andra ideer måste
naturligtvis förankras hos Novozybkovborna, innan projektet sjösätts.
Representanter därifrån bör definitivt besöka oss, så att de förstår vad det är
frågan om. I dag tror de ofta att Väst är ett enda stort materialskåp att
beställa prylar från.
Förutsättningar
Det finns en rad praktiska problem
att lösa för att ett projekt som detta ska fungera. Det gäller såväl
transporterna som det kriminella samhälle det här är frågan om. Jag anser bland
annat (utan inbördes ordning) att vi måste:
·
se till att det blir frågan om ett samarbete
(med redovisning) och inte ett rent hjälparbete. Det innebär att en
mottagarorganisation måste organiseras. Eventuellt hjälper vi dem att starta en
Lions Club gärna framsprungen ur den avdelning av Chernobyl Union som finns på
platsen.
·
Representanter ur denna organisation måste ha
representation i stadshuset
·
Arbeta fram ekonomiskt fördelaktiga, bra och
säkra rutiner för transporter – poliseskort etc.
·
Vi måste via ambassad och regeringskontakter i
Moskva få till någon slags specialtillstånd för tullen, så att vi inte fastnar
där. När våra bilar kommer ska de helst dansa igenom tullen.
·
Det gäller följaktligen att försöka få till
något slags permanent ”humanitarian aid”-tillstånd. Annars blir det diskussion
med tullen i Novozybkov om varje liten pryl.
·
Väl på plats måste vi se till att inte maffian
exempelvis köper upp alla billiga secondhand kläder för dyrare
vidareförsäljning någon annanstans. Här är kanske ett samarbete med socialen på
sin plats.
Och stjärnans namn var
Malört…
Och
den tredje ängeln stötte i sin basun.
Då
föll ifrån himmelen en stor stjärna,
brinnande
såsom ett bloss;
och
den föll ned över tredjedelen av strömmarna och över vattenkällorna.
*
Och
stjärnans namn var Malört.
Och
tredjedelen av vattnet blev bitter malört;
och
många människor omkommo genom vattnet,
därför
att det hade blivit så bittert.
*
Och
den fjärde ängeln stötte i sin basun.
Då
drabbade hemsökelsen tredjedelen av solen
och tredjedelen av månen och tredjedelen av
stjärnorna,
så
att tredjedelen av dem förmörkades och dagen miste tredjedelen av sitt ljus,
sammalunda ock natten.
*
Sedan
fick jag i min syn höra en örn,
som
flög fram uppe i himlarymden, ropa med hög röst:
”Ve,
ve, ve över jordens inbyggare,
när
de tre övriga änglar som skola stöta i basun låta sina basuner ljuda!”
*
Ur:
Johannes uppenbarelse 8:e kap, vers 10-13
Ovanstående
bibelcitat möter besökaren överallt i de av Tjernobylolyckan berörda delarna av
Ukraina, Vitryssland och Ryssland.
Tjernobyl betyder malört
Den flera hundra år gamla villastaden Tjernobyl
cirka 1,5 mil från
kärnkraftverket liknar alltmer en
sovande Törnrosastad.
Foto: Monica Antonsson 1997
Kärnkraftsstaden Pripjat cirka 3 km från
kärnkraftverket.
Härifrån
evakuerades 45 000 människor som i all hast
Foto: Monica Antonsson 1997
Olyckan
Kärnkraftsolyckan
i Tjernobyl, Ukraina, hade aldrig hänt, om inte säkerhetssystemen hade kopplats
bort inför ett experiment. Operatörerna bröt mot instruktionerna och några
sekunder senare var katastrofen ett faktum
Experimentet
skulle göras i samband med den årliga översynen av reaktor 4. Syftet var att
förbättra nödströmsförsörjningen av kylvattenpumparna vid yttre nätbortfall.
Liknande experiment hade genomförts tidigare men den här gången skulle provet
göras flera gånger och för att det skulle vara möjligt måste säkerhetssystemen
kopplas bort.
Säkerhetssystemen kopplades bort
Fredagen den 25 april 1986, när reaktorn hunnit ned på halvfart, kom oväntat en begäran från kraftkontrollen i Kiev om nio timmars fortsatta el-leveranser till industrin. Om operatörerna Valerij Chodemtjuk och Vladimir Sjisjnok hade avbrutit provet då och startat säkerhetssystemen igen, så hade ingenting hänt. Men nedställningen fortsatte nio timmar senare och provet startade tidigt på lördagsmorgonen den 26 april klockan 01.23. Mindre än en minut senare exploderade reaktor 4, varpå reaktortaket rasade in. Valerij Chodemtjuk blev kvar i härdsmältan medan Vladimir Sjisjnok lyckades ta sig ut. Han dog av brännskadorna några timmar senare.
Valerij Chodemtjuk, som blev kvar i härdsmältan,står numera staty i sin hemstad Bragin i
Vitryssland.
Tavlorna som omger hans byst berättar om de 70 vitryska byar som sedan olyckan har jämnats med marken.
Foto: Monica Antonsson 1997.
Sarkofagen som täcker den havererade reaktor 4 i
Tjernobyl har rosthål motsvarande ca 250 kvadratmeter.
Ur
dem strömmar radioaktiva partiklar ut i atmosfären. piloterna håller sig på 5 km avstånd numera.
Foto: Monica Antonsson 1999.
Brandmännen
i städerna Tjernobyl och Pripjat både såg och hörde explosionerna. Glödande bränsle-
och grafitfragment slungades upp ur reaktorn medan ett moln av radioaktiva
partiklar steg upp i atmosfären. De tyngsta partiklarna föll ned i närområdet
och stora mängder stoft fördes bort med vindarna. Slumpvis föll det ned över
hela norra halvklotet där det råkade regna. I dag beräknas 8-10 miljoner
människor i framför allt Ukraina, Vitryssland och Ryssland bo i av
Tjernobylolyckan kontaminerade områden.
Det
radioaktiva molnet från reaktor 4 steg upp i atmosfären. Stoftet fördes bort med vindarna och där det råkade
regna, blev marken förgiftad. Hela norra halvklotet
drabbades och främst Ukraina, Vitryssland och Ryssland. Observera
att ingen plats på ovanstående karta är fri från
radioaktivitet. De
minst kontaminerade områdena på kartan är förgiftade
med
5-15 Ci/km2. Det ska jämföras med nedfallet i trakten av
Gävle-Sundsvall som i samma enhet beräknas till 1,5-2.
De brandmän och kärnkraftsarbetare som dog av akut strålsjuka är begravda
som radioaktivt avfall på Mitinikyrkogården i Moskva.
Foto: Monica Antonsson 1999.
Radioaktivt avfall
Ett
hundratal brandmän var snabbt på plats och anmälde sig till brandmajor Leonid
Teljatnikov som ledde arbetet i den livsfarliga strålningen. Några dagar senare
fördes han och 27 andra akut strålsjuka till Moskva för att dö. De kallades
hjältar men var i praktiken radioaktivt avfall. Familjerna bad att få begrava
dem i Ukraina men myndigheterna vägrade. De begravdes i zinkkistor under
halvmetertjocka, blyförsedda betongblock i en speciell minneslund på
Mitinokyrkogården i Moskva.
Med livet som insats
Den
brinnande härden på 20 ton måste kvävas. Från helikopter släpptes 5000 ton bor,
dolomit, sand, lera och bly rakt ned i reaktorn medan 400 gruvarbetare grävde
en tunnel under byggnaden för att därifrån kunna kyla härden med flytande
kväve. Med nakna överkroppar kröp de i 50 graders hetta med små gruvvagnar
framför sig mot en säker död.
Hundratusentals evakuerades
Omkring 400 000 människor har
evakuerats ur den radioakiva zonen på tre mils avstånd från kärnkraftverket och
från flera hundra förgiftade byar. De tvingades lämna allt, varpå soldater
gjorde processen kort med deras husdjur. Tjuvar plundrade deras hem och spred
det livsfarliga godset över hela det forna Sovjetunionen.
Röjningsarbetarna
Omkring
800 000 så kallade likvidatörer sattes in i saneringsarbetet. Hälften var
värnpliktiga och många tvångshämtades i sina hem om nätterna. Bland
likvidatörerna fanns även hjältemodiga patrioter och äventyrare som lockades av
den ovanligt höga lönen. Det sägs att tiotusentals dog och hundratusentals blev
invalider. Alla blev sjuka på något vis.
Sarkofagen
Robotar
byggde till sist en jättelik sarkofag över reaktor 4. Den läcker ymnigt numera
och är på väg att rasa in. Dessutom sjunker härdsmältan. För några år sedan
befann den sig, enligt uppgift på plats, en dryg meter över grundvattennivån. I
dag antas den läcka rakt ut i floden Pripjat som har sitt utlopp i floden
Djnepr som rinner ut i Svarta Havet som står i förbindelse med Medelhavet.
Tjernobylverket
I dag står reaktor 1
i Tjernobyl stilla på grund av en trasig generator. Reaktor 2 är avstängd efter
en kraftig brand som blåste taket av kontrollrummet 1992. Reaktor 3 stängdes av
den 15 december 2000 i utbyte mot 3 miljarder dollar från Väst. Samtliga kan
startas igen efter smärre reparationer.
Reaktor 5 och 6 var
under byggnad vid tiden för olyckan. De togs aldrig i drift.
Likvidatörerna
De
kallas likvidatörer, de 800 000 arbetare som tvingades sanera i Tjernobyl efter
olyckan 1986. Minst hälften var värnpliktiga från Ryssland, Vitryssland,
Ukraina, de baltiska staterna och övriga sovjetrepubliker. Många dog inom ett
år. Andra blev sjuka och dog så småningom. Alla fick skador - åtminstone på
arvsmassan.
I
dag finns cirka 350 000 likvidatörer i Ryssland varav 14 000 i Moskva. Hälften
behöver vård och var många är arbetsoförmögen. Tusentals har cancer, skador i
centrala nervsystemet och nedsatt immunförsvar, så kallad Tjernobyl-aids. De
har huvudvärk, svårt att andas och blöder näsblod. Många är alkoholister. I
Tjernobyl fick de alkohol som skydd mot radioaktiviteten. Så de drack om
nätterna i sina baracker. Allt. När vodkan tog slut blev det både T-sprit,
parfym och lack.
Tvångsinkallade så kallade likvidatörer tvingades
sanera i Tjernobyl med livet som insats
med mycket
bristfällig utrustning. Alla var rädda och ångesten dövades med alkohol.
De enkla munskydden kunde inte skydda saneringsarbetarna mot radioaktiva partiklar.
Stora lager av
gasmasker som kunde
skyddat dem bättre ligger än idag oanvända i övergivna skolor och daghem i Pripjat.
Varje stad med
självaktning i det forna Sovjetunionen har sitt Tjernobyl Union, en
frivilligorganisation med uppgift att tillvarata saneringsarbetarnas intressen.
- Vi bad Moskva om
16 medaljer till våra invalider, säger Vladimir Kozhevnikov i Novozybkov i
södra Ryssland. Men det kom bara fyra...
Många av de
tvångsinkallade i Tjernobyl handplockades efter yrke. Det var chaufförer,
grävmaskinister och hantverkare som behövdes i röjningsarbetet. Det var läkare
och sjuksköterskor. De flesta hämtades i sina hem om nätterna men det fanns
också de som hjältemodigt ställde upp ändå.
- Jag ville göra en
insats för mitt land, säger Anton Ilchuk i Viborg i ryska Karelen.
Som mekaniker servade
han de helikoptrar som släppte ner sand och betong i den brinnande reaktorn i
syfte att kväva den brinnande härden. Nu har jag skador i centrala nervsystemet
och defekter på njurar, lever och hjärta.
Anton har ett litet kontor på Krepostnajagatan nr 10 mitt
i stan. Där arbetar han ideellt för de omkring 200 likvidatörerna i Viborg.
Något måste han ju göra.
Vladimir Kozhevnikov i Novozybkov berättar gärna om den värsta tiden i sitt liv, när han tvingades
sanera i
Tjernobyl. Vänner dog och själv fick han hälsan
förstörd. Ingen tackar honom för det.
- Det där är min grävskopa, säger Vladimir Koshevnikov. Vi arbetade natt och dag i Tjernobyl.
Mitt
i bedrövelsen var han en stolt yrkesman.
Likvidatörerna i Novozybkov
I Novozybkov har
Tjernobyl Union ett 70-tal medlemmar varav två änkor. Alla är sjuka och 16 är
invalider. De får samsas om de fyra medaljerna som kom från Moskva.
- Jag bodde i
Turkmenien när militären kom och hämtade mig mitt i natten den 15 maj 1986,
säger Nikolay Sinyuk som är maskinist till professionen. Jag skulle vara med
och bygga upp en stad, sa de. Plötsligt befann jag mig i Tjernobyl och kunde
inte komma därifrån.
I tre månader var han
där. Likt de andra 16 invaliderna i Novozybkov tvingades han arbeta på
reaktortaket, där det var som farligast. De försågs med blyförkläden som
skyddade bröst och rygg mot strålningen som kom underifrån och skadade deras
könsorgan.
- Man fick bara
vistas på reaktortaket två minuter om dagen, säger Nikolay Sinyuk. Så farligt
var det. De försökte med robotar, men de slutade fungera. De tålde inte heller
radioaktiviteten.
Grävmaskinist
Vladimir Kopeikin i Novozybkov berättar att han fick fem minuter på sig att
välja mellan Tjernobyl och kriget i Afghanistan.
- Jag valde det jag trodde var minst farligt. Dessutom
låg Tjernobyl i mitt land. Jag var två minuter om dagen på taket och arbetade
resten av tiden i min grävskopa.
I dag har han stora
problem med ständiga minnesförluster.
Det fanns lycksökare som ställde upp på den livsfarliga
tjänstgöringen för sexdubbel lön och löften om en datja. Militären lovade vad
som helst vitt och brett väl medvetna om att knappast någon skulle överleva
länge nog att kräva ut sin lön eller sommarstuga.
Novozybkov
Staden Novozybkov
ligger i Briansk län i sydvästra Ryssland, cirka 20 mil fågelvägen från
Tjernobyl. Det råkade regna här, när det radioaktiva molnet kom förbi. Sedan
dess är staden förgiftad. I Novozybkov bor 45 000 människor varav 12 000 barn.
Av dem är omkring 13 procent friska. De flesta är drabbade av sjukdomar som
vuxna brukar uppvisa.
- Efter varje namn på
elevlistorna antecknar vi barnens sjukdomar, säger Tamara Roskova som är lärare
i engelska.
Novozybkov är en stad med hyreshus och
villabebyggelse om vartannat.
Tamara Roskova är en av få som talar engelska.
Tamara Roskova är en
vänlig kvinna med på ryskt vis tuperat hår och knallrött läppstift runt munnen.
Hon är gift med vice borgmästaren Vitalij Roskov som ansvarar för stadens
Tjernobylavdelning. Han hjälper folk att flytta härifrån och ser till att de
sämst ställda får vård och rehabilitering.
- Vi visste ingenting
om kärnkraftsolyckan, säger Tamara. Alla hade huvudvärk men ingen visste
varför. Först på hösten fick vi veta att vår stad är radioaktiv. Det är också
därför vi blöder näsblod så ofta. De flesta har magsår också. Det beror på
maten vi äter. Den är radioaktiv. Något annat finns inte att få.
Tamaras son Vladimir
och svärdottern fru Natasha har två barn, nioårige Yan som har en defekt på
synnerven och bara åtta procents syn på ena ögat samt femåriga Marina vars
njurar nästan helt har slutat fungera.
Vem är sjukast – det är frågan?
- De kivas om vem som är sjukast, säger Tamara. Det är
hur tokigt som helst.
Tamara förklarar att de som föddes före 1986 mår
förhållandevis bra medan 80-90 procent av dem som föddes efter
kärnkraftsolyckan är sjuka. Något samband med olyckan kan naturligtvis inte
bevisas, men så är det.
- Hur ska det gå med
nästa generation, undrar hon. Och nästa? Alla vet att de genetiska skadorna
efter Tjernobylkatastrofen kan visa sig vara de värsta.
