Villan i Moskva

http://www.sfv.se/globalassets/kulturvarden/2008_03/s24-svensk_huset_i_tolstoys_kvarter.pdf

Marianne Hultberg är kulturattaché vid Sveriges ambassad i Moskva. Hon har sin tjänstebostad i en fantastisk sekelskiftesvilla mitt bland höghus och brusande storstadstrafik.
– Att det blev Ryssland för min del, beror till stor del på Lions Club i Nacka, säger hon.
 
Marianne Hultberg hade egentligen tänkt läsa latin och grekiska på gymnasiet. Det var hon emellertid ensam om, så rektorn övertalade henne att i stället läsa ryska. Det i sin tur var orsaken till, att hon fick ett resestipendium av LC Nacka, vilket tog henne till den då något annorlunda sovjetiska huvudstaden.
– Det var i mitten av 60-talet och jag var klädd i kortkort kjol som alla andra på den tiden. Moskvas babusjkor gjorde snabbt klart för mig, att det alls inte passade sig. Jag tillbringade första kvällen på hotellet med att lägga ner den enda centimeter av fåll som fanns på kjolen, skrattar Marianne som numera är expert på de ofta något annorlunda ryska spelreglerna. Ett muntligt avtal och ett handslag gäller exempelvis inte. Det är bara början på en diskussion.

Bistånd vår egen säkerhet

Marianne lade ner hela sin själ i studierna och blev småningom såväl reseledare som kulturtolk i syfte att främja kontakterna mellan länderna och bryta ner åtminstone en del av den skräckbild som fanns av Sovjetunionen då. Hon blev kulturattaché vid svenska ambassaden i Moskva 1977, så barnen Anja och Anton är uppväxta här. Förordnandet tog slut 1985, varpå Marianne blev rysslandsansvarig vid statliga Prokordia och senare handläggare av sociala frågor vid Sidas Östavdelning i Stockholm. Det jobbet är hon tjänstledig från nu. Sedan 2000 är hon nämligen tillbaka i Moskva för att, under fem intensiva år, knyta nya kulturella vänskapsband mellan länderna. Hon har dessutom flera egna lyckade biståndsprojekt i sin ryggsäck som hon nu på plats har möjlighet att följa upp.
– Det är viktigt att vi som givarland inte tar på oss någon sorts hjältegloria, säger hon. Bistånd handlar till syvende och sist om vår egen säkerhet. Bästa sättet att skapa avspänning är att se till att människor träffas.

Som i en pjäs av Anton Tjechov

Hon hade turen att få den vackra sekelskiftesvillan på Rossolimo nummer 8 som sin tjänstebostad. Den är dold bakom ett högt plank och som hämtad ur en pjäs av Anton Tjechov. Den är resultatet av en svenskrysk uppgörelse på 1940-talet, visar det sig. Svenska ambassaden fick den nämligen som tröstepresent efter en välförtjänt, svensk förlust i fotboll. Stalins son spelade nämligen med i det ryska militärlaget. 
– Huset är 200 kvadratmeter stort och har dessutom en mindre lägenhet för en sekreterare. Tills helt nyligen har vår 75-åriga kocka Oleana bott här. Hon har arbetat för alla svenska ambassadörer och kan fixa till en äkta Jansson på nolltid.
Mogna päron dunsar ner mot gräsmattan, när Marianne visar vägen uppför trappan till glasverandan med vita, spröjsade fönsterbågar och stora, gröna hängväxter. Här har hon samlat sina nordryska antikviteter och möblerat med vad hon kallar datjamöbler typiska för ryska sommarstugor. Här står dessutom samlingen av prealker, en sorts rysk motsvarighet till spinnrocken, som förr ofta var en fästmansgåva.
– De är dekorerade med kurbitsmålningar som likaväl kunde ha hämtats från Dalarna. Det är ett exempel så gott som något på våra gemensamma, historiska rötter.

 

Musikaliskt begåvad kulturattaché

Före revolutionen 1917 var det vanligt, att svenskar for till Ryssland. Ria Wägners mamma, Ellen Rydelius, skrev fantastiska reseskildringar härifrån.

– På den tiden reste man hit för att läsa ryska eller för att göra ett gott parti i St Petersburg, säger Marianne och går vidare in i huset. Hon har möblerat med i huvudsak rysk konst och ryska möbler som hon 1985 med svårighet smugglade ut och som hon 2000 tog in igen. Det är stora rum, högt i tak och gott om vackra stuckaturer. I köket står vännen Ria Wägners köksbord. Hon var en stor Rysslandsvän, så hennes son tyckte, att Marianne skulle ha bordet med sig till Moskva. För övrigt har Marianne fyllt på med stilmöbler som kastats ut från residenset och nya möbler från Ikea.
– På bara tre år har Ikea förvandlat smaken på möbler i hela Ryssland, säger Marianne och slår sig ner vid pianot för att sjunga ryska romanser till eget ackompanjemang. Det är ett utmärkt sätt att lära sig ryska, menar hon. På väggen hänger såväl gitarr som mandolin och balalajka som hon också hanterar. 

Än lever skräcken för ryssen

Marianne samlar på gamla skyltar. De flesta gatuskyltar i Moskva har bytts ut sedan Sovjetunionens sammanbrott, så tillgången har varit god. Vänskapsgatan står det på en. Det var förr den sista gränden med krog, där det gick att få en vodka, innan landsbygden tog vid.
– Det finns en gata i Moskva som heter Den Svenska Återvändsgränden. Men jag har ingen aning om varför. 
Kulturen blomstrar och utgör egentligen själva kittet i Ryssland. Politik och ekonomi kommer långt efter. Alla som har läst Dostojevskij, Tjechov och Tolstoy kan sätta sig in i situationen.
– Anton Tjechovs pjäser spelas i alla huvudstäder. Ändå finns skräcken för ryssen kvar. Men utvecklingen går åt rätt håll. Och det finns många former av mänsklig kontakt som gör att det kan gå fort. Ryssarna får numera resa ut ur landet och se sig om. Det driver fram utvecklingen. Visumfrågan är visserligen ett problem. Likaså språkbarriären. Men vi har att göra med en annan kultur och får väl lära oss lite vi också. Speciellt som den ligger så historiskt nära vår egen.

Lions hjälp till handikappade barn

Marianne känner allt och alla i Moskva och utgör, enligt många, själva navet i kolonin av svenskar som lever här. Hennes arbetsfält spänner över allt från konstutställningar till bokutgivning. Tack vare sponsring från Lions Club i Svansjö har exempelvis boken om Lilleving, en liten fågelunge med för korta vingar, getts ut på ryska. Den används av handikappinstitutioner för att hjälpa barn förstå sitt värde - trots att de är handikappade. Just nu är världsutställningen om ”Astrid Lindgren och barnens rätt” aktuell i Moskva. Marianne har sett till, att en jättelik ”Karlsson på taket” svävar över utställningsplatsen på Tretjakovs konstmuseum.
Med bara ett år kvar av förordnandet börjar Marianne så smått planera flytten hem. Sjuttonårige sonen Sven flyttade hem till Söder redan i våras. 
– Man ska inte vara borta för länge, säger Marianne. Det är viktigt att ge plats åt någon annan. Dessutom har jag barnbarnen Nikita och Isabell, som är världens finaste, därhemma. Men det var fantastiskt att få komma hit igen och uppleva den enorma skillnaden mellan Sovjetunionen och dagens moderna Ryssland. För mig var det som att komma till ett helt nytt land.
Monica Antonsson