Marianne Hultberg är kulturattaché vid Sveriges ambassad i
Moskva. Hon har sin tjänstebostad i en fantastisk sekelskiftesvilla mitt bland
höghus och brusande storstadstrafik.
– Att det blev Ryssland för min del, beror till stor del
på Lions Club i Nacka, säger hon.
Marianne Hultberg hade egentligen tänkt läsa latin och
grekiska på gymnasiet. Det var hon emellertid ensam om, så rektorn övertalade
henne att i stället läsa ryska. Det i sin tur var orsaken till, att hon fick
ett resestipendium av LC Nacka, vilket tog henne till den då något annorlunda
sovjetiska huvudstaden.
– Det var i mitten av 60-talet och jag var klädd i kortkort
kjol som alla andra på den tiden. Moskvas babusjkor gjorde snabbt klart för
mig, att det alls inte passade sig. Jag tillbringade första kvällen på hotellet
med att lägga ner den enda centimeter av fåll som fanns på kjolen, skrattar
Marianne som numera är expert på de ofta något annorlunda ryska spelreglerna.
Ett muntligt avtal och ett handslag gäller exempelvis inte. Det är bara början
på en diskussion.
Bistånd vår egen säkerhet
Marianne lade ner hela sin själ i studierna och blev
småningom såväl reseledare som kulturtolk i syfte att främja kontakterna mellan
länderna och bryta ner åtminstone en del av den skräckbild som fanns av
Sovjetunionen då. Hon blev kulturattaché vid svenska ambassaden i Moskva 1977,
så barnen Anja och Anton är uppväxta här. Förordnandet tog slut 1985, varpå
Marianne blev rysslandsansvarig vid statliga Prokordia och senare handläggare
av sociala frågor vid Sidas Östavdelning i Stockholm. Det jobbet är hon
tjänstledig från nu. Sedan 2000 är hon nämligen tillbaka i Moskva för att,
under fem intensiva år, knyta nya kulturella vänskapsband mellan länderna. Hon
har dessutom flera egna lyckade biståndsprojekt i sin ryggsäck som hon nu på
plats har möjlighet att följa upp.
– Det är viktigt att vi som givarland inte tar på oss någon
sorts hjältegloria, säger hon. Bistånd handlar till syvende och sist om vår
egen säkerhet. Bästa sättet att skapa avspänning är att se till att människor
träffas.
Som i en pjäs av Anton Tjechov
Hon hade turen att få den vackra sekelskiftesvillan på
Rossolimo nummer 8 som sin tjänstebostad. Den är dold bakom ett högt plank och
som hämtad ur en pjäs av Anton Tjechov. Den är resultatet av en svenskrysk
uppgörelse på 1940-talet, visar det sig. Svenska ambassaden fick den nämligen
som tröstepresent efter en välförtjänt, svensk förlust i fotboll. Stalins son
spelade nämligen med i det ryska militärlaget.
– Huset är 200 kvadratmeter stort och har dessutom en mindre
lägenhet för en sekreterare. Tills helt nyligen har vår 75-åriga kocka Oleana
bott här. Hon har arbetat för alla svenska ambassadörer och kan fixa till en
äkta Jansson på nolltid.
Mogna päron dunsar ner mot gräsmattan, när Marianne visar
vägen uppför trappan till glasverandan med vita, spröjsade fönsterbågar och
stora, gröna hängväxter. Här har hon samlat sina nordryska antikviteter och
möblerat med vad hon kallar datjamöbler typiska för ryska sommarstugor. Här
står dessutom samlingen av prealker, en sorts rysk motsvarighet till
spinnrocken, som förr ofta var en fästmansgåva.
– De är dekorerade med kurbitsmålningar som likaväl kunde ha
hämtats från Dalarna. Det är ett exempel så gott som något på våra gemensamma,
historiska rötter.
Musikaliskt begåvad kulturattaché
Före revolutionen 1917 var det vanligt,
att svenskar for till Ryssland. Ria Wägners mamma, Ellen Rydelius, skrev
fantastiska reseskildringar härifrån.
– På den tiden reste man hit för att läsa ryska eller för
att göra ett gott parti i St Petersburg, säger Marianne och går vidare in i
huset. Hon har möblerat med i huvudsak rysk konst och ryska möbler som hon 1985
med svårighet smugglade ut och som hon 2000 tog in igen. Det är stora rum, högt
i tak och gott om vackra stuckaturer. I köket står vännen Ria Wägners köksbord.
Hon var en stor Rysslandsvän, så hennes son tyckte, att Marianne skulle ha
bordet med sig till Moskva. För övrigt har Marianne fyllt på med stilmöbler som
kastats ut från residenset och nya möbler från Ikea.
– På bara tre år har Ikea förvandlat smaken på möbler i hela
Ryssland, säger Marianne och slår sig ner vid pianot för att sjunga ryska
romanser till eget ackompanjemang. Det är ett utmärkt sätt att lära sig ryska,
menar hon. På väggen hänger såväl gitarr som mandolin och balalajka som hon
också hanterar.
Än lever skräcken för ryssen
Marianne samlar på gamla skyltar. De flesta gatuskyltar i
Moskva har bytts ut sedan Sovjetunionens sammanbrott, så tillgången har varit
god. Vänskapsgatan står det på en. Det var förr den sista gränden med krog, där
det gick att få en vodka, innan landsbygden tog vid.
– Det finns en gata i Moskva som heter Den Svenska
Återvändsgränden. Men jag har ingen aning om varför.
Kulturen blomstrar och utgör egentligen själva kittet i
Ryssland. Politik och ekonomi kommer långt efter. Alla som har läst
Dostojevskij, Tjechov och Tolstoy kan sätta sig in i situationen.
– Anton Tjechovs pjäser spelas i alla huvudstäder. Ändå
finns skräcken för ryssen kvar. Men utvecklingen går åt rätt håll. Och det
finns många former av mänsklig kontakt som gör att det kan gå fort. Ryssarna
får numera resa ut ur landet och se sig om. Det driver fram utvecklingen.
Visumfrågan är visserligen ett problem. Likaså språkbarriären. Men vi har att
göra med en annan kultur och får väl lära oss lite vi också. Speciellt som den
ligger så historiskt nära vår egen.
Lions hjälp till handikappade barn
Marianne känner allt och alla i Moskva och utgör, enligt
många, själva navet i kolonin av svenskar som lever här. Hennes arbetsfält
spänner över allt från konstutställningar till bokutgivning. Tack vare
sponsring från Lions Club i Svansjö har exempelvis boken om Lilleving, en liten
fågelunge med för korta vingar, getts ut på ryska. Den används av
handikappinstitutioner för att hjälpa barn förstå sitt värde - trots att de är
handikappade. Just nu är världsutställningen om ”Astrid Lindgren och barnens
rätt” aktuell i Moskva. Marianne har sett till, att en jättelik ”Karlsson på
taket” svävar över utställningsplatsen på Tretjakovs konstmuseum.
Med bara ett år kvar av förordnandet börjar Marianne så
smått planera flytten hem. Sjuttonårige sonen Sven flyttade hem till Söder
redan i våras.
– Man ska inte vara borta för länge, säger Marianne. Det är
viktigt att ge plats åt någon annan. Dessutom har jag barnbarnen Nikita och
Isabell, som är världens finaste, därhemma. Men det var fantastiskt att få
komma hit igen och uppleva den enorma skillnaden mellan Sovjetunionen och
dagens moderna Ryssland. För mig var det som att komma till ett helt nytt land.
Monica Antonsson
