Före 1986 var
Svjatsk en blomstrande by med 3000 invånare, sjukhus, kulturhus, varuhus,
skola, en blå träkyrka och ett vackert kloster.
- Vi hade ett
härligt liv här i Svjatsk, säger Irina Fjodrova, 85. Nu är allt förstört!
Vägen till Svajtsk går
spikrakt mil efter mil genom åkerlandskapet. Lantarbetare skördearbetar på
fälten som om inget hade hänt. De stora gårdarna odlar mat och säljer spannmål trots att marken är radioaktivt nedsmutsad efter kärnkraftsolyckan i Tjernobyl.
Sju mil från en
av världens giftigaste, bebodda städer - Novozybkov - svänger vägen av mot
Svjatsk. Det är bara fem kilometer kvar till vitryska gränsen och 20 mil från
Tjernobyl i Ukraina. Här är minst lika radioaktivt som i tremilszonen runt
kärnkraftverket. På sina ställen är det till och med värre. Det känns i luften som på vissa platser på ett obestämbart sätt till och med luktar död.
I Svjatsk står
allt och förfaller. Taken rasar in och fönsterluckor faller av från de
nödtorftigt tillbommade husen. De som en gång bodde här lämnade byn i all i
hast varpå soldater gjorde processen kort med husdjuren. Efter det kom tjuvar
som vandaliserade och stal deras fattiga ägodelar.
Gardiner dras
hastigt igen när vi far förbi. De 17 gamlingar som olagligt har återvänt till
sina hem i Svjatsk är rädda men vägrar ge sig av. Irina Fjodrova är en av dem.
Det är bättre att dö av strålning än av svält, menar hon.
Irina Fjodrovas
blåa stuga är förhållandevis välbehållen. Det är även grannens hus med sina
vackert utsirade snickerier. Grannen håller sig gömd när Irina Fjodrova öppnar
dörren till sin gård, mutad av lite kaffe, och ber oss stiga in. En thésamovar
ångar på förstukvisten och två ilska vakthundar skäller oavbrutet. Giegermätaren
visar 43 Ci/km2 vilket är långt över högsta tillåtna normalvärde 15 Ci/km2.
Inne i stugan stannar visaren på 22 Ci/km2.
Irina Fjodrova
har bott i Svjatsk hela sitt liv. Här bodde hennes föräldrar och här växte hon
upp. Som ung förälskade hon sig i Omar. De gifte sig och fick fem barn.
- Omar kom hem
från kriget utan hand, säger hon. Strax därpå dog han. Det var första olyckan.
Irina Fjodrova
har en enkel matplats i förstugan. Där lagar hon sin mat, potatis och lök som
hon odlar själv i sitt radioaktiva trädgårdsland och efter skörd förvarar under sängen.
Brödbilen kommer en dag i veckan och om hon vill, kan hon lika ofta fara till
stan med buss för att handla. Hon lever på sin pension som motsvarar mindre än
50 kronor i månaden. Utan hjälp från barnen skulle hon inte klara sig.
Irina Fjodrova
har en radio i finrummet. Den håller henne sällskap när det blir ensamt. Just
den här dagen har hon bråttom att städa. Barnbarnsbarnen är på väg, de ska
stanna hos henne över helgen.
När Irina
Fjodrova först återvände till Svjatsk försökte polisen jaga bort henne. För somliga grannar
slog de till och med sönder husen. Men Irina Fjodrova var envis, så till sist
gav de upp. Hon är en gammal kvinna och värd all vördnad, så myndigheterna har
varit vänliga nog att koppla på både gas och ström.
Svjatsk
tillhörde förr en kolchos med samma namn som alla i byn hade sin utkomst ifrån.
Nu är byn en spökstad. Till och med tornet på den blå kyrkan har rasat in och
alla dess fönster är krossade.
- Det svarta
molnet förstörde våra liv, säger Irina Fjodrova. Mina barn och barnbarn bor sju
mil bort i Gomel numera. Sedan Sovjetunionen föll samman bor de till och med i
ett annat land - Vitryssland. De längtar hem, så på somrarna kommer de med
barnbarnsbarnen som har sitt sommarläger här. Det är säkert inte så farligt med
den där radioaktiviteten.
Det är värst om
nätterna i Svjatsk. Det är då tjuvarna kommer. De går rakt in i stugorna och
plockar på sig vad de hittar. Så Irina Fjodrova har inget kvar av värde.
- Jag hade ett
kors av guld i min ikon, säger hon och öppnar en vacker ikonmålning med luckor
i hörnet av vardagsrummet. Målningen är inget värd och korset har jag för
säkerhets skull jag gett till mitt barnbarn.
Monica Antonsson
Fotnot
1 Ci/km2 motsvarar 37 000
Bequerel/m2. Det är det högsta värde som uppmätts i de värst drabbade områdena
i Sverige.
Bildtexter:
Vägen till den evakuerade byn Svjatsk går mil efter mil
genom bördiga åkrar. Här, i den radioaktiva jorden, odlar lantarbetarna som om
inget hade hänt.
Irina Fjodrova längtade hem till sin radioaktiva by Svjatsk,
så hon återvände. Det är bättre att dö av strålning än av svält, menar hon.
Irina Fjodrova har två ilskna hundar som vaktar henne och
hennes hus. Det kan behövas, för tjuvarna kommer om nätterna.
Irina Fjodrova odlar sin mat potatis och lök som hon
förvarar under sängen.
Husen i den evakuerade byn Svjatsk faller ihop ett efter
ett.
Irina Fjodrova blå stuga är fortfarande förhållandevis hel.
Det är även grannens hus med fin snickarglädje. Båda längtade hem, så de har
återvänt.
Thésamovaren bolmar på Irina Fjodrovas förstukvist. Hon vill
gärna bjuda på en kopp, det är så sällan hon får gäster numera.
Irina Fjodrova har sitt kök i förstugan. Det är förbjudet
att bo i Svjatsk men myndigheterna ser genom fingrarna. För den gamla kvinnans
skull har de knäppt på både ström och gas.