Svjatsk, gumman

Före 1986 var Svjatsk en blomstrande by med 3000 invånare, sjukhus, kulturhus, varuhus, skola, en blå träkyrka och ett vackert kloster.
- Vi hade ett härligt liv här i Svjatsk, säger Irina Fjodrova, 85. Nu är allt förstört!

Vägen till Svajtsk går spikrakt mil efter mil genom åkerlandskapet. Lantarbetare skördearbetar på fälten som om inget hade hänt. De stora gårdarna odlar mat och säljer spannmål trots att marken är radioaktivt nedsmutsad efter kärnkraftsolyckan i Tjernobyl.

Sju mil från en av världens giftigaste, bebodda städer - Novozybkov - svänger vägen av mot Svjatsk. Det är bara fem kilometer kvar till vitryska gränsen och 20 mil från Tjernobyl i Ukraina. Här är minst lika radioaktivt som i tremilszonen runt kärnkraftverket. På sina ställen är det till och med värre. Det känns i luften som på vissa platser på ett obestämbart sätt till och med luktar död.

I Svjatsk står allt och förfaller. Taken rasar in och fönsterluckor faller av från de nödtorftigt tillbommade husen. De som en gång bodde här lämnade byn i all i hast varpå soldater gjorde processen kort med husdjuren. Efter det kom tjuvar som vandaliserade och stal deras fattiga ägodelar.

Gardiner dras hastigt igen när vi far förbi. De 17 gamlingar som olagligt har återvänt till sina hem i Svjatsk är rädda men vägrar ge sig av. Irina Fjodrova är en av dem. Det är bättre att dö av strålning än av svält, menar hon.

Irina Fjodrovas blåa stuga är förhållandevis välbehållen. Det är även grannens hus med sina vackert utsirade snickerier. Grannen håller sig gömd när Irina Fjodrova öppnar dörren till sin gård, mutad av lite kaffe, och ber oss stiga in. En thésamovar ångar på förstukvisten och två ilska vakthundar skäller oavbrutet. Giegermätaren visar 43 Ci/km2 vilket är långt över högsta tillåtna normalvärde 15 Ci/km2. Inne i stugan stannar visaren på 22 Ci/km2.

Irina Fjodrova har bott i Svjatsk hela sitt liv. Här bodde hennes föräldrar och här växte hon upp. Som ung förälskade hon sig i Omar. De gifte sig och fick fem barn.
- Omar kom hem från kriget utan hand, säger hon. Strax därpå dog han. Det var första olyckan.

Irina Fjodrova har en enkel matplats i förstugan. Där lagar hon sin mat, potatis och lök som hon odlar själv i sitt radioaktiva trädgårdsland och efter skörd förvarar under sängen. Brödbilen kommer en dag i veckan och om hon vill, kan hon lika ofta fara till stan med buss för att handla. Hon lever på sin pension som motsvarar mindre än 50 kronor i månaden. Utan hjälp från barnen skulle hon inte klara sig.

Irina Fjodrova har en radio i finrummet. Den håller henne sällskap när det blir ensamt. Just den här dagen har hon bråttom att städa. Barnbarnsbarnen är på väg, de ska stanna hos henne över helgen.

När Irina Fjodrova först återvände till Svjatsk försökte polisen jaga bort henne. För somliga grannar slog de till och med sönder husen. Men Irina Fjodrova var envis, så till sist gav de upp. Hon är en gammal kvinna och värd all vördnad, så myndigheterna har varit vänliga nog att koppla på både gas och ström.

Svjatsk tillhörde förr en kolchos med samma namn som alla i byn hade sin utkomst ifrån. Nu är byn en spökstad. Till och med tornet på den blå kyrkan har rasat in och alla dess fönster är krossade.

- Det svarta molnet förstörde våra liv, säger Irina Fjodrova. Mina barn och barnbarn bor sju mil bort i Gomel numera. Sedan Sovjetunionen föll samman bor de till och med i ett annat land - Vitryssland. De längtar hem, så på somrarna kommer de med barnbarnsbarnen som har sitt sommarläger här. Det är säkert inte så farligt med den där radioaktiviteten.

Det är värst om nätterna i Svjatsk. Det är då tjuvarna kommer. De går rakt in i stugorna och plockar på sig vad de hittar. Så Irina Fjodrova har inget kvar av värde.
- Jag hade ett kors av guld i min ikon, säger hon och öppnar en vacker ikonmålning med luckor i hörnet av vardagsrummet. Målningen är inget värd och korset har jag för säkerhets skull jag gett till mitt barnbarn.
Monica Antonsson

Fotnot
1 Ci/km2 motsvarar 37 000 Bequerel/m2. Det är det högsta värde som uppmätts i de värst drabbade områdena i Sverige.



Bildtexter:

Vägen till den evakuerade byn Svjatsk går mil efter mil genom bördiga åkrar. Här, i den radioaktiva jorden, odlar lantarbetarna som om inget hade hänt.

Irina Fjodrova längtade hem till sin radioaktiva by Svjatsk, så hon återvände. Det är bättre att dö av strålning än av svält, menar hon.

Irina Fjodrova har två ilskna hundar som vaktar henne och hennes hus. Det kan behövas, för tjuvarna kommer om nätterna.

Irina Fjodrova odlar sin mat potatis och lök som hon förvarar under sängen.

Husen i den evakuerade byn Svjatsk faller ihop ett efter ett.

Irina Fjodrova blå stuga är fortfarande förhållandevis hel. Det är även grannens hus med fin snickarglädje. Båda längtade hem, så de har återvänt.

Thésamovaren bolmar på Irina Fjodrovas förstukvist. Hon vill gärna bjuda på en kopp, det är så sällan hon får gäster numera.


Irina Fjodrova har sitt kök i förstugan. Det är förbjudet att bo i Svjatsk men myndigheterna ser genom fingrarna. För den gamla kvinnans skull har de knäppt på både ström och gas.