Tjernobyl 18 år senare


Den 26 april 2004 är det exakt 18 år sedan kärnkraftsolyckan i Tjernobyl inträffade. Det uppmärksammas traditionsenligt med en minnesceremoni på Mitinokyrkogården i Moskva. Varje år hedras här de första 28 offren som akut strålsjuka fördes från Tjernobyl i Ukraina till Sjukhus nr 6 i Moskva för att dö.
 
I en särskild minneslund på Mitinokyrkogården vilar de första offren för Tjernobylkatastrofen. Det är en vacker plats. De omkomna har tilldelats varsin hjältebegravning och deras ansikten är sirligt utmejslade i respektive gravsten. I fonden bakom anläggningen står monumentet över människan och det radioaktiva molnet. Hjältarna fick medaljer för sina heroiska insatser och förklarades tillhöra staten. Kropparna fick därför inte föras hem till Ukraina. De begravdes i Moskva. Som radioaktivt riskavfall.


Under olycksnatten fanns 451 personer på kärnkraftsverket i Tjernobyl. Av dem arbetade 268 man med bygget av reaktor 5 och 6. De fyra färdiga reaktorerna var i full drift och i block 4 arbetade sju personer - tre i kontrollrummet och fyra i turbinhallen. Operatörerna Valerij Chodemtjuk och Vladimir Sjisjenok skulle göra ett rutinmässigt experiment och stängde av säkerhetssystemen. Allt enligt order. Reaktorn rusade och exploderade inom bara några få sekunder. Vladimir Sjisjenok lyckades ta sig ut men dog av sina brännskador. Valerij Chodemtjuk blev kvar i byggnaden och begravdes av betong som vräktes in i reaktorn från helikoptrar som försökte släcka den brinnande reaktorhärden.

Brandmän och likvidatörer
På kraftverkets brandstation fanns sex brandmän i tjänst under ledning av brandlöjtnant Vladimir Pravik. De kände alla hur byggnaden skakade, när reaktorn exploderade med ett öronbedövande dån. Pravik begärde omedelbart förstärkning från kollegorna i städerna Pripjat och Tjernobyl. De kunde också se hur glödande bränsle- och grafitfragment slungades upp mot den svarta natthimlen. Inom bara några minuter var de på plats.

På olycksplatsen rådde total förvirring. Brandmännen hade visserligen övat olika scenarier men ingen som den här. De arbetade utan skyddsutrustning och koncentrerade sig på att släcka eld och rädda överlevande. Få om ens någon tänkte på risken för radioaktiv strålning.
Strax efter klockan sex på morgonen var alla bränder släckta utom den i reaktorhärden. Då fanns 70 brandmän på plats. Av dem överlevde bara en. Nya styrkor var emellertid redan på väg och närmare 800 000 så kallade likvidatörer har sedan dess varit med och sanerat i Tjernobyl. Av dem lever kanske hälften.

Ett stort antal brandmän och kärnkraftsarbetare fördes akut strålsjuka till Moskva. De var att betrakta som minireaktorer och fullkomligt livsfarliga att komma nära. Strålningen från deras kroppar var så stark att den gick rakt igenom både väggar och golv. Våningen under deras avdelning på sjukhus nummer 6 fick till och med utrymmas. Läkarna stod maktlösa inför deras söndervittrande kroppar. Brandlöjtnant Pravic och hans män begravdes i dubbla kistor under en halv meter betong. Efteråt sanerades sjukhuset. All löstagbar inredning - även golvet - bröts upp och kördes bort.

Offrades på tröskeln till livet
Varje år, på årsdagen av Tjernobylkatastrofen, samlas tusentals speciellt inbjudna gäster på Mitinokyrkogården. Allt för att hylla de 28 första offren och de 100 000-tals människor som senare har drabbats av olyckans konsekvenser. De anhöriga får resa upp till Moskva från Ukraina för att under några timmar få sörja vid gravarna. De sörjer sina män och sina söner och de sörjer de fäder de aldrig fick växa upp med. Alla var modiga, unga män som stod på tröskeln till livet. Medelåldern bland likvidatörerna var 33 år.

Minneshögtiden bjuder på hedersvakt, militärparader och kransnedläggningar. Fader Michael Pokrov Brazevo håller mässa över de döda och musikkåren spelar den speciella hymn som tillägnats Tjernobyls offer. President Vjatjeslav Grisjin i Tjernobyl Union, likvidatörernas fackförening, läser telegram från statscheferna i Ryssland, Vitryssland och Ukraina. Därefter vittnar den ene talaren efter den andre om den verklighet som råder i Tjernobylkatastrofens spår. TV-kamerorna är kanske säkert 50 till antalet. Ändå når liten eller ingen rapportering till väst. Västvärlden är helt enkelt inte intresserad.
Monica Antonsson



#2

Klockan var 01.23.58 när reaktor 4 i Tjernobyl exploderade den 26 april 1986. Reaktortaket rasade in och ett moln av radioaktiva partiklar steg upp mot atmosfären. Det mesta föll ner i närområdet och resten fördes bort med vindarna till Skandinavien, Sydeuropa, Asien, USA och Kanada. Där det råkade regna blev marken radioaktivt förgiftad.


Tjernobylolyckan avslöjades i Sverige efter två dagar den 28 april. Då hade Frankrike lika länge mot bättre vetande förnekat det radioaktiva nedfallet. Och mörkläggningen fortsatte. Dosimetrarna plockades till och med bort från brandstationerna där. Allt för att befolkningen skulle hålla sig lugn.
Tyskland gjorde emellertid ingen hemlighet av olyckan och dess följder. Befolkningen rekommenderades att kasta bort barnens kläder och hålla sig inomhus. Men Schweiz gjorde som strutsen, tittade bort och teg som muren.


– De valde att inte ge barnen jodtabletter som skydd mot sköldkörtelcancer, säger professor Michel Fernex i franska Biederthal som ligger nära både Schweiz och Tyskland. Jag var inte förvånad. Schweizarna förbrukade sitt förtroendekapital redan på 50-talet när de undertecknade icke-spridningsavtalet och samtidigt förberedde tillverkningen av 200 atombomber. Reaktorn, som skulle producera plutonium i ett bergrum, drabbades av en härdsmälta efter bara en halvtimma. Berget murades igen och lämnades åt sitt öde. Än i dag vet ingen hur det ser ut där inne.
 
Gudagåva för Amerika
För USA kom Tjernobylolyckan i Tjernobyl som en skänk från ovan. Den 10 april hade en olycka inträffat i samband med provsprängningar i Nevadaöknen. En tryckvåg hade sprängt sönder två av tre tjocka dörrar i ett bergrum och förstört utrustning för 20 miljoner dollar. När molnet från Tjernobyl nådde USA passade de ansvariga på att släppa ut de radioaktiva gaserna ur bergrummet som därmed hamnade på den ryska katastrofens konto. Den amerikanska utrustningen kunde på så sätt räddas. Professor Rosalie Bertell kallar händelsen ett raffinerat sätt att skyla över sin egen olycka.


Kreml uppgav att 3,5 procent av reaktorhärden i reaktor 4 = 50 miljoner curie radioaktivt stoff och lika mycket i form av ädelgaser - hade sluppit ut ur reaktor 4. Många tvivlade. Mest för att politbyrån sällan talade sanning. Allra mest spekulerade dr Vladimir Chernousenko vars uppgift var att samordna röjningsarbetet.
- Mellan 65 och 80 procent av innehållet i reaktor 4 försvann vid explosionen. Jag såg det med mina egna ögon, sa han. Reaktorn var i stort sett tom. Det är ingen tvekan om, att omkring 6,3 miljarder curie har spridit sig över världen.

Obekväma forskningsresultat stals
Vladimir Chernousenko blev svårt sjuk av strålningen. Han vigde sitt liv åt att informera.

– Inget är normalt när de styrande som håller våra öden i sina händer ljuger öppet och systematiskt för en hel värld, sa han.
I dag står Vladimir Chernousenko inte att finna. Det sägs att han dog av cancer. Två av hans kollegor blev händelsevis mördade. Hans syften utsattes för massiv kritik och förföljelse. Han förlorade sin tjänst vid universitetet i Kiev och i dag är hans bok ”Insight from the inside” är närmast omöjlig att få tag i. Det är bara på internet hans vittnesmål inte har gått att sudda ut.


Hela 70 procent av utsläppet föll till marken i Vitryssland vars tio miljoner invånare aldrig själva har byggt några kärnkraftverk. En femtedel av landet blev radioaktivt besmittat. Normalvärdet justerades uppåt - där som här. 

Dåvarande chefen för Vitryska Vetenskapsakademins Kärnenergiinstitut, professor Vasiliy Nesterenko, såg till att Vitryssland mättes upp med dosimetrar. Om befolkningen skulle tvingas leva i radioaktiva områden, så skulle de åtminstone veta om det, tyckte han. Resultaten var nedslående.
By efter by evakuerades. Ett 70-tal byar jämnades med marken och grävdes ner. Till sist fick Kreml nog. Nesterenko fick sparken och forskningsresultaten stals. Som tur var hade hans fru kopierat materialet.

Professor Bandazhevsky hjärntvättas
Under några år upplät kyrkan lokaler åt Nesterenkos privata institut Belrad som gör mätningar i såväl maten som naturen. Han tillverkar dessutom pectin, ett ämne som hjälper till att rena barnens kroppar från radioaktivt Cesium-137. Efter några år har emellertid kyrkan tagit sina händer ifrån honom. Med risk för sitt liv – han har utsatts för minst två allvarliga mordförsök – söker han nu nya lokaler för Belrad. President Lukasjenko låter honom motvilligt hållas - trots att Nesterenko kallar Tjernobylolyckan en såväl nukleär som politisk härdsmälta.

Och han går långt ifrån säker. Han är ständigt bevakad och avlyssnad av dagens motsvarighet till Sovjettidens KGB. Hans vän, professor Yury Bandazhevsky, kastades i fängelse på ett tidigt stadium, sedan han påvisat tydliga samband mellan radioaktiviteten från Tjernobyl och en mängd olika sjukdomar. I åtta månader fick han sitta i en djup grop utan vare sig säng eller toalett, innan Amnesty International lyckades få straffet ändrat till husarrest. Han fick hjälp att fly men räddade sig in på en polisstation vid gränsen, sedan han insett att flykten var planerad så, att han skulle kunna skjutas i ryggen. Till sist dömdes han till stenhårt arbetsläger i åtta år med totalt förbud att såväl forska som skriva. Där sitter han nu – trots att han har försetts med så kallat EU-pass som ger honom fri lejd i hela Europa, om han bara slipper ut. Hjärntvätt pågår, säger hans hustru Galina som är mycket orolig för hans hälsa.

Radioaktivt Cesium-137 i maten
Minst 20 procent av skogarna och 6000 kvadratkilometer åkermark i Vitryssland är fortfarande starkt nedsmutsade. 109 000 människor har evakuerats. Ändå bor miljoner människor fortfarande där mark, luft och vatten innehåller höga halter av framför allt Cesium-137. Åkrarna odlas och djuren betar det radioaktiva gräset. Grönsaker, kött, fisk och mjölk är radioaktivt. Till och med veden de eldar med avger stora doser radioaktivitet vid förbränning.

- Minst 80 procent av befolkningen har Cesium-137 i kroppen, säger Vasiliy Nesterenko. Det samlas i musklerna med början i hjärtat. Två tredjedelar av alla barn i de kontaminerade områdena har hjärtproblem. Cesium gör stor skada på njurarna och leder till grå starr, om det samlas i ögonmuskeln.
Cesium lagras även i moderkakan. De oskyldiga fostren utsätts därför för strålning. Deras mödrar har dessutom bara radioaktiv bröstmjölk att bjuda på. Det leder till sjukdomar som så kallad Tjernobyl-aids, ett tillstånd av kraftigt nedsatt immunförsvar. I kombination med bly, som användes vid släckningsarbetet och som nu har absorberats i marken, misstänks de radioaktiva partiklarna dessutom leda till mental efterblivenhet.


– Det är ingen tvekan om, att vi går mot en nationell katastrof, säger professor Nesterenko. Det finns metoder att rena maten, men regeringen vill inte lyssna. Vi använder redan 9 procent av vår budget till alla löpande kostnader för Tjernobyl.
I Ukraina har 3,5 miljoner människor varav 1,5 miljoner barn invalidpension. Mer än 50 000 kvadratkilometer mark är radioaktivt nedsmutsad och 91 200 människor har evakuerats.
I Ryssland har 50 000 människor tvingats lämna sina hem för att 57 000 kvadratkilometer mark har förgiftats.

 
Tjernobyl en tickande bomb
Totalt väntar fortfarande omkring 8 miljoner människor på evakuering. De är rädda. De lever varje dag som om de bar en tickande bomb i kroppen, en bomb som när som helst kan brisera i en elakartad cancer. De omkring 800 000 röjningsarbetarna som tvingades sanera i Tjernobyl är spridda över hela det forna Sovjet. De var värnpliktiga unga grabbar, hjältar som ville göra en insats för sitt land och män som mot sin vilja hämtades i sina hem om nätterna, sedan de handplockats efter yrke. Alla fick sin hälsa förstörd. I dag vet ingen vet hur de mår eller ens om de lever. De registrerades inte och finns följaktligen inte med i statistiken.


Det gör heller inte småbarnen som dog de första åren. WHO var inte på plats förrän efter fem år.
- Det fanns en orsak till det, säger Michel Fernex, själv WHO-läkare i många år. Orsaken är en överenskommelse mellan WHO och IAEA från 1959 som innebär att WHO inte kan publicera forskningsresultat som går emot IAEA:s intressen att sprida kärnkraften.


Mycket av detta står att läsa i rapporten "Tjernobyl en pågående katastrof" som FN-organet OCHA gav ut härom året.
- Skadorna efter en kärnkraftsolycka är inte möjliga att reparera, konstaterar generalsekreterare Kofi Annan i förordet. Vi måste därför se till, att det inte händer igen.


Holms Tjernobyl ett tekniskt missöde
Rapporten fick generaldirektör Lars-Erik Holm vid Statens Strålskyddsinstitut att gå i taket. Som ordförande för FN-organet UNSCEAR ansvarar han för en annan rapport som förra året fastslog att Tjernobylolyckan orsakade 32 dödsfall och 1800 fall av sköldkörtelcancer hos barn. Punkt.
- Jag tvivlar inte alls på att folk är sjuka, säger Holm. Men det beror på sociala faktorer, alkoholism eller kanske annan strålning. Det beror absolut inte på radioaktiviteten från Tjernobyl. Det sägs att 100 000 människor har dött på grund av strålningen därifrån. Det är fel. Det enda som är sant, är att de har dött.

Lars-Erik Holm är inte särskilt populär hos vetenskapsmän som Michel Fernex och professor Nesterenko. En grupp vitryska läkare vädjade till och med till FN att inte anta UNSCEARS rapport.
- Lars-Erik Holm förvandlar världens största teknologiska katastrof till ett tekniskt missöde, konstaterar de.
Rapporten antogs. Det är omöjligt att visa en särskild Tjernobyleffekt. Utsläppen sedan 1945, när provsprängningarna började, har varit och är så många, att inte en enda fläck på hela jorden numera är fri från radioaktivitet.

Monica Antonsson