Tjernobyl, Zonen 1997

Tidningen Avisen

Tremilzonen runt kärnkraftverket i Tjernobyl är ett övergivet land. Eller borde åtminstone vara det. Men människor längtar hem och flyttar tillbaka och staten driver jordbruk på en av de forna kolchoserna. Zonen har därmed blivit ett livs levande helvete.

När vi närmar oss Zonen, svänger Vladimir Pashinsky oväntat in på en liten skogsväg. Han är fackföreningsbas för skogsarbetarna i Ukraina och har hämtat oss vid vitryska gränsen. Leende dukar han upp en picknick på motorhuven varpå tolken, den timide språkprofessorn Josef Akoplov, i raskt takt tömmer först fyra och sedan ytterligare två stora glas vodka.
- Medikamente Radiatore, säger Vladimir och lyfter sitt glas medan Josef förklarar att en sup eller två hör till. Det skyddar mot radioaktiviteten. Kärnkraftsarbetarna börjar varje dag med en vodka.

Zonen är världens giftigaste plas. Ändå syns inte ett spår av haveriet för 12 år sedan, när över 50 ton radioaktivt material slungades ut i atmosfären. Det är vackert men fåglarna hänger döda i träden, säger någon i sällskapet. 70 procent av radioaktiviteten hamnade i Vitryssland men även Ukraina och Ryssland drabbades hårt. Därefter föll radioaktivt regn i Finland, Sverige, Norge, Polen, Tyskland, Österrike, Rumänien, Schweiz, Italien, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Storbritannien, Grekland, Israel, Kuwait, Turkiet, Japan, Kina, USA och Kanada.

Zonen ser ut att ligga öde. Inte en människa syns till och telefonledningar som fallit ner får ligga kvar där de ligger. Men åkrarna är märkligt välskötta och nyplöjda. Nyslaget hö torkar på sina hässjor och rätt som det är ser vi hundratals biffkor beta på en åker. Det visar sig att staten driver ett experimentjordbruk på den forna kolchosen Sjepetitji. Det som odlas här får inte föras ut ur Zonen men det sker ändå.
- De vackraste grönsakerna på torget i Kiev kommer härifrån, säger en kvinna i sällskapet.

De flesta hus står tomma men här och där stiger rök upp ur skorstenarna. Närmare 800 personer har återvänt, visar det sig. De har gett liv åt 15 av Zonens 74 byar. Matbussen kommer en gång i veckan. För övrigt klarar de sig på vad den radioaktiva jorden och skogen ger. De flesta som återvänt är gamlingar men även ryssar fördrivna från Baltikum har kommit hit för att ta för sig av åkerlapparna och börja om på nytt. De har ingen annanstans att ta vägen.

Skogsbränder uppstår oväntat och explosionsartat i Zonen. De är extremt svårsläckta och sprider radioaktivitet, så området övervakas av helikopter.
- Träd och buskar binder radioaktiviteten, säger brandförsvarschefen Jurij Savich. Han var med och planterade tall vid kraftverket 1986.
- Tallarna blev röda och vi tappade håret, säger han. I dag sår vi träd från luften.

Kärnkraftverket avtecknar sig som en silhuett mot himlen när vi kör upp på bron över floden Pripjat. Verket är omgivet av vatten. Ytterst smala landremsor skiljer floden från dammarna med kraftigt radioaktivt kylvatten. Det som läcker ut här hamnar i floden Djnepr som ger 2 500 000 kievbor sitt dricksvatten.

Vid helikopterplattan i utkanten av staden Tjernobyl väntar piloten som tar oss runt kärnkraftverket på fem kilometers avstånd. Ett öde landskap breder ut sig under oss, när vi passerar spökstaden Pripjat där 45 000 människor bodde och villastaden Tjernobyl där 25 000 hade sina hem före katastrofen. Vi ser övergivna fabriker, plundrade villaområden och skrotkyrkogårdar med radioaktiva fordon. Det enda som rör sig är en buss med personal som rullar längs vägen mot kärnkraftverket.

- Ekonomin är dålig, säger Jurij Savich när vi landat. 2000 av 6000 kärnkraftsarbetare riskerar att bli av med sina jobb. Folk betalar inte sina elräkningar. För övrigt har ingen fått lön på närmare ett halvår. Man går till jobbet ändå, annars får man sparken.

Den förr så idylliska villastaden Tjernobyl förfaller. Trädgårdarna växer igen och grindarna hänger på trekvart. Vid brandstationen och i den välkrattade stadsparken står märkligt nog ett monument över brandmännens heroiska insatser 1986 och de 300 första som dog. Det restes till tioårsjubileet 1996. För vem, kan man undra. Den vackra kyrkan från 1850 är till och med nyrenoverad. Den 85-årige prästen finns kvar. Han lämnade aldrig sin kyrka.

- Härdsmältan ligger strax intill skorstenen, säger Josef Akoplov och pekar när vi närmar oss kraftverket och dess läckande betongsarkofag i bil. Reaktor 4 är en tickande bomb. Det är bara frågan om hur stor olyckan blir om härdsmältan exploderar eller når grundvattnet. Olyckan Tjernobyl är ingalunda över. Människorna här, som tvingas leva mitt i den, vet det bara alltför väl.
- Vi hoppas på forskningen, säger Jurij Savich allvarligt. Vår enda räddning är att någon kommer på ett sätt att eliminera radioaktiviteten.
Monica Antonsson


Bildtexter:
Skogsarbetarbasen i Ukraina, Vladimir Pashinsky, dukar upp till picknick på motorhuven. En sup eller två hör till, när man ska in i Zonen. Det hjälper mot radioaktiviteten. Natasha, en vitrysk kvinna, och Viktor Krivko-Kasko, som är vice ordförande för skogsarbetarna i Vitryssland, låter sig väl smaka.

Likvidatörernas baracker ligger tomma och plundrade i Zonen, säger Vladimir Pashinsky.

Hundratals biffkor betar i Zonen och åkrarna är plöjda. Här bedrivs statligt jordbruk på den forna kolchosen Sjepetitji.

Det är absolut förbjudet för privatpersoner och i synnerhet utlänningar att vistas i Zonen. Här finns till och med en hårdbevakad gränskontroll.

Kärnkraftsverket avtecknar sig som en siluett mot himlen, när vi kör upp på bron över floden Pripjat.

- Vi måste ta upp härdsmältan, säger brandchefen i Tjernobyl Jurij Savich. Vi väntar bara på pengar från G7-länderna. (SOM SEDAN DESS BLIVIT G10-LÄNDERNA)

Kärnkraftverket i Tjernobyl, som ännu är i drift, är omgärdat av vatten - floden Pripjat likaväl som kanaler och dammar fyllda med radioaktivt kylvatten.

En buss är det enda levande som syns i Zonen från luften. Med den åker de 6000 kärnkraftsarbetarna i Tjernobyl varje dag till jobbet.

Hus och gårdar ligger ödsligt tomma - och plundrade - i Zonen.

Den moderna höghusstaden Pripjat, där 40 000 kärnkraftsarbetare bodde, är numera en spökstad. Invånarna tvingades lämna allt de ägde och hade och ge sig av - för att aldrig mer komma tillbaka.

Den lilla villastaden Tjernobyl förfaller och växer igen. Några gamlingar som återvänt bor här liksom prästen som aldrig lämnade sin kyrka.

Ett 50-tal gamlingar har återvänt till staden Tjernobyl. De samlas varje söndag i sin nyrenoverade kyrka.

Den stålgrå betongsarkofagen som täcker reaktor 4 ser stabil ut på håll. Men skenet bedrar, den har läckor motsvarande minst 200 kvadratmeter.

Vid brandstationen i Tjernobyl restes så sent som för två år sedan ett monument över de första offren för kärnkraftsolyckan. För vem, kan man undra.

Den välskötta stadsparken i spökstaden Tjernobyl fick för två år sedan ett monument av format till minne över kärnkraftsolyckans 300 första offer.