Tremilzonen runt
kärnkraftverket i Tjernobyl är ett övergivet land. Eller borde åtminstone vara
det. Men människor längtar hem och flyttar tillbaka och staten driver jordbruk
på en av de forna kolchoserna. Zonen har därmed blivit ett livs levande helvete.
När vi närmar
oss Zonen, svänger Vladimir Pashinsky oväntat in på en liten
skogsväg. Han är fackföreningsbas för skogsarbetarna i Ukraina och har hämtat
oss vid vitryska gränsen. Leende dukar han upp en picknick på motorhuven varpå
tolken, den timide språkprofessorn Josef
Akoplov, i raskt takt tömmer först fyra och sedan ytterligare två stora
glas vodka.
- Medikamente
Radiatore, säger Vladimir och lyfter sitt glas medan Josef förklarar att en sup
eller två hör till. Det skyddar mot radioaktiviteten. Kärnkraftsarbetarna
börjar varje dag med en vodka.
Zonen är
världens giftigaste plas. Ändå syns inte ett spår av haveriet för 12 år sedan,
när över 50 ton radioaktivt material slungades ut i atmosfären. Det är vackert men fåglarna hänger döda i träden, säger någon i sällskapet. 70 procent av
radioaktiviteten hamnade i Vitryssland men även Ukraina och Ryssland drabbades
hårt. Därefter föll radioaktivt regn i Finland, Sverige, Norge, Polen,
Tyskland, Österrike, Rumänien, Schweiz, Italien, Frankrike, Belgien, Nederländerna,
Storbritannien, Grekland, Israel, Kuwait, Turkiet, Japan, Kina, USA och Kanada.
Zonen ser ut att
ligga öde. Inte en människa syns till och telefonledningar som fallit ner får
ligga kvar där de ligger. Men åkrarna är märkligt välskötta och nyplöjda. Nyslaget
hö torkar på sina hässjor och rätt som det är ser vi hundratals biffkor beta på
en åker. Det visar sig att staten driver ett experimentjordbruk på den forna
kolchosen Sjepetitji. Det som odlas här får inte föras ut ur Zonen men det sker
ändå.
- De vackraste
grönsakerna på torget i Kiev kommer härifrån, säger en kvinna i sällskapet.
De flesta hus står tomma men här och där stiger rök upp ur skorstenarna. Närmare 800 personer har återvänt, visar det sig. De har gett liv åt 15 av Zonens 74 byar. Matbussen kommer en gång i veckan. För övrigt klarar de sig på vad den radioaktiva jorden och skogen ger. De flesta som återvänt är gamlingar men även ryssar fördrivna från Baltikum har kommit hit för att ta för sig av åkerlapparna och börja om på nytt. De har ingen annanstans att ta vägen.
Skogsbränder
uppstår oväntat och explosionsartat i Zonen. De är extremt svårsläckta och
sprider radioaktivitet, så området övervakas av helikopter.
- Träd och
buskar binder radioaktiviteten, säger brandförsvarschefen Jurij Savich. Han var med och planterade tall vid kraftverket 1986.
- Tallarna blev
röda och vi tappade håret, säger han. I dag sår vi träd från luften.
Kärnkraftverket
avtecknar sig som en silhuett mot himlen när vi kör upp på bron över floden
Pripjat. Verket är omgivet av vatten. Ytterst smala landremsor skiljer floden
från dammarna med kraftigt radioaktivt kylvatten. Det som läcker ut här hamnar
i floden Djnepr som ger 2 500 000 kievbor sitt dricksvatten.
Vid
helikopterplattan i utkanten av staden Tjernobyl väntar piloten som tar oss
runt kärnkraftverket på fem kilometers avstånd. Ett öde landskap breder ut sig
under oss, när vi passerar spökstaden Pripjat där 45 000 människor bodde och
villastaden Tjernobyl där 25 000 hade sina hem före katastrofen. Vi ser övergivna
fabriker, plundrade villaområden och skrotkyrkogårdar med radioaktiva fordon.
Det enda som rör sig är en buss med personal som rullar längs vägen mot
kärnkraftverket.
- Ekonomin är
dålig, säger Jurij Savich när vi landat. 2000 av 6000 kärnkraftsarbetare riskerar att bli
av med sina jobb. Folk betalar inte sina elräkningar. För övrigt har ingen fått
lön på närmare ett halvår. Man går till jobbet ändå, annars får man sparken.
Den förr så idylliska villastaden Tjernobyl förfaller. Trädgårdarna växer igen och grindarna hänger
på trekvart. Vid brandstationen och i den välkrattade stadsparken står märkligt
nog ett monument över brandmännens heroiska insatser 1986 och de 300 första som
dog. Det restes till tioårsjubileet 1996. För vem, kan man undra. Den vackra
kyrkan från 1850 är till och med nyrenoverad. Den 85-årige prästen finns kvar.
Han lämnade aldrig sin kyrka.
- Härdsmältan
ligger strax intill skorstenen, säger Josef Akoplov och pekar när vi närmar oss
kraftverket och dess läckande betongsarkofag i bil. Reaktor 4 är en tickande
bomb. Det är bara frågan om hur stor olyckan blir om härdsmältan exploderar
eller når grundvattnet. Olyckan Tjernobyl är ingalunda över. Människorna här,
som tvingas leva mitt i den, vet det bara alltför väl.
- Vi hoppas på forskningen, säger Jurij Savich allvarligt. Vår enda räddning är att någon kommer
på ett sätt att eliminera radioaktiviteten.
Monica Antonsson
Bildtexter:
Skogsarbetarbasen i Ukraina, Vladimir Pashinsky, dukar upp
till picknick på motorhuven. En sup eller två hör till, när man ska in i Zonen.
Det hjälper mot radioaktiviteten. Natasha, en vitrysk kvinna, och Viktor
Krivko-Kasko, som är vice ordförande för skogsarbetarna i Vitryssland, låter
sig väl smaka.
Likvidatörernas baracker ligger tomma och plundrade i Zonen,
säger Vladimir Pashinsky.
Hundratals biffkor betar i Zonen och åkrarna är plöjda. Här
bedrivs statligt jordbruk på den forna kolchosen Sjepetitji.
Det är absolut förbjudet för privatpersoner och i synnerhet
utlänningar att vistas i Zonen. Här finns till och med en hårdbevakad
gränskontroll.
Kärnkraftsverket avtecknar sig som en siluett mot himlen,
när vi kör upp på bron över floden Pripjat.
- Vi måste ta upp härdsmältan, säger brandchefen i Tjernobyl
Jurij Savich. Vi väntar bara på pengar från G7-länderna. (SOM SEDAN DESS BLIVIT
G10-LÄNDERNA)
Kärnkraftverket i Tjernobyl, som ännu är i drift, är
omgärdat av vatten - floden Pripjat likaväl som kanaler och dammar fyllda med
radioaktivt kylvatten.
En buss är det enda levande som syns i Zonen från luften.
Med den åker de 6000 kärnkraftsarbetarna i Tjernobyl varje dag till jobbet.
Hus och gårdar ligger ödsligt tomma - och plundrade - i
Zonen.
Den moderna höghusstaden Pripjat, där 40 000
kärnkraftsarbetare bodde, är numera en spökstad. Invånarna tvingades lämna allt
de ägde och hade och ge sig av - för att aldrig mer komma tillbaka.
Den lilla villastaden Tjernobyl förfaller och växer igen.
Några gamlingar som återvänt bor här liksom prästen som aldrig lämnade sin
kyrka.
Ett 50-tal gamlingar har återvänt till staden Tjernobyl. De
samlas varje söndag i sin nyrenoverade kyrka.
Den stålgrå betongsarkofagen som täcker reaktor 4 ser stabil
ut på håll. Men skenet bedrar, den har läckor motsvarande minst 200
kvadratmeter.
Vid brandstationen i Tjernobyl restes så sent som för två år
sedan ett monument över de första offren för kärnkraftsolyckan. För vem, kan
man undra.
Den välskötta stadsparken i spökstaden Tjernobyl fick för
två år sedan ett monument av format till minne över kärnkraftsolyckans 300
första offer.
