WHO / IAEA

FN-organen Världshälsoorganisationen (WHO) och Internationella atomenergiorganet (IAEA) har släppt en rapport om Tjernobyl i vilken de konstaterar, att sarkofagen över den exploderade reaktor 4 vittrar sönder och riskerar att kollapsa. Det är sant. Så har det varit i många år. Reaktorns innehåll riskerar med andra ord att än en gång okontrollerat spridas över världen med vindarna. Med tanke på att bara 3-4 procent av reaktorinnehållet slapp ut i samband med olyckan den 26 april 1986 och att resten - åtminstone officiellt - finns kvar under sarkofagen,  går konsekvenserna av en sådan olycka inte att överblicka.

G8-länderna hade därför avsatt pengar till en ny sarkofag. Den ska byggas vid sidan av den första och på räls skjutas på plats över den gamla. Pengarna är emellertid slut. Någon ny sarkofag lär det alltså inte bli, förrän G8-länderna har plockat fram nya miljarder och några sådana löften finns inte. 
Det är med andra ord förenat med livsfara att vistas i närheten av reaktorn, då den när som helst kan kollapsa. Strålningen är dessutom hög redan nu. Sarkofagen är en slags stålkonstruktion med stora, fullt synliga hål genom vilka det dels regnar in, dels strömmar ut radioaktiva partiklar. Det finns inte en helikopterförare i Tjernobyl som flyger närmare kärnkraftsverket än en halvmil på grund av strålningen i luftrummet. 
Vad som händer inne i sarkofagen vet ingen. Det är emellertid känt, att om vissa ämnen i reaktorn kommer i kontakt med varandra och med vatten, kan resultatet bli en kritisk massa som leder till kärnexplosion. Då står närområdet inför en katastrof av samma dignitet som den förra. Det är därför en gåta, att någon ens kan komma på tanken, att uppmana folk att flytta tillbaka.  
Faran lurar i gräset
FN gör det. De påstår dessutom att strålningen numera är så låg, att den är ofarlig. Det är lögn. Partiklarna har fallit fläckvis till marken, så strålningen varierar från meter till meter. Den varken syns eller hörs. Har FN tänkt sig, att människor ska leva med en dosimeter runt halsen? Lek och stoj i gröngräset är i alla händelser otänkbart. Det är där de radioaktiva partiklarna lurar. Som besökare får man inte ens beträda dikesrenen. Särskilt mycket strålar den gröna mossan som har en förmåga att suga åt sig radioaktiviteten. 

Om det är så ofarligt i den förbjudna zonen som FN påstår, så borde de kunna skrota sarkofagen och reaktor 4 och ta bort varenda check point med beväpnad milis som bara får passeras med specialtillstånd. Och varför i så fall slänga ut miljarder på en ny sarkofag?

Ekvationen går inte ihop. De radioaktiva ämnena har olika halveringstid – och den är vad den är. Jod-131, som orsakar skölkörtelcancer, har en halveringstid på åtta dagar. Det är nog borta nu. Men än diagnostiseras varje dag nya fall av cancer och andra, kroniska sjukdomar i sköldkörteln hos dem som exponerades. Cesium-137 och Stontium-90 är kvar till 70 procent. Först år 2016 har den strålningen halverats. År 2046 återstår 25 procent och den dosen är inte särskilt nyttig den heller. Cesium kan ge upphov till leukemi, medan strontium lagras i benstommen och kan ge upphov till skellettcancer. Värre ändå är ämnen som Plutonium-239 med en halveringstid på 24 000 år. 
Längtan till det som var
Den aktuella FN-rapporten fick TV-kanaler att visa bilder från kärnkraftsstaden Pripyat. Det var där arbetarna bodde. Strålningen är hög och husen är lika plundrade som förfallna och i många fall vattensjuka. Och dit vill FN att folk ska återvända! 
Träd växer genom golven och i receptionen på hotellet droppar det från taket, fast solen skiner ute. Detsamma gäller daghemmen, skolorna och idrottshallen. Husen i Pripyat kommer att rasa samman ett efter ett. I dag bor bara vargar och vildsvin där. Ingen har återvänt till Pripyat. Och vilket byggbolag skulle satsa på att bygga nytt, där dosimetern så ofta slår i botten? Nöjesfältet mitt i stan med sitt rostiga pariserhjul som sakta och gnisslande rör sig för vinden står som ett monument över olyckan. Där är strålningen så hög att till och med pinjeträden är missbildade. 

Hundratusentals evakuerade i Kiev och den nya kärnkraftsstaden Slavutich längtar tillbaka till byarna med de förfallna husen, de övervuxna villorna i staden Tjernobyl och höghusen i Pripyat. De sörjer sina förlorade liv men får nöja sig med att återvända några timmar varje påsk, då de under kontroll av zonadministrationen får besöka sina kyrkogårdar. 
De gamlingar som har återvänt för gott till staden Tjernobyl och de många förfallna byarna kom gåendes längs skogsstigarna trots förbudet. Administrationen såg genom fingrarna och lät dem stanna. Äldre människor har en långsam celldelning och utvecklar inte cancer så fort. De var omkring 800, när jag besökte dem första gången 1997. I dag är de färre än 300. Omkring 500 har alltså dött. 

Jag har för säkerhets skull, med anledning av den här artikeln, kontaktat Rimma Kiselitsa som en av två militära guider i Tjernobyl. 
– And people definitely cannot move back to Pripyat or Chernobyl, skriver hon i ett mail daterat den 17 september 2005. 
– The Ukrainian government has no intention to open the gates of the Exclusion Zone.
Antalet bofasta fylls inte på. Det är bara Västvärlden som tror det. På grund av FN. Varför?

Ingen vet hur offren mår
Enligt FN-rapporten kommer bara 4000 mot förmodade 15 000 människor att dö på grund av strålningen från Tjernobyl. Det är en nyhet i detta sammanhang. FN har, såvitt jag vet, aldrig tidigare erkänt fler än 32 döda brandmän och kärnkraftsarbetare i samband med olyckan. 
En rapport från FN-organet OCHA år 2000 kom visserligen med andra uppgifter, men den sågades jäms med fotknölarna av generaldirektör Lars-Erik Holm vid Statens Strålskyddsinstitut (SSI). Han är nämligen även chef för FN-organet UNSCEAR (FN:s vetenskapliga kommitté för radioaktiv strålning) som just hade publicerat en egen rapport i vilken man slog fast, att de medicinska konsekvenserna av olyckan var 32 dödsoffer och 1800 fall av sköldkörtelcancer. Lars-Erik Holm skrev ett ilsket brev till Kofi Annan varpå OCHA - som sysslar med humanitär hjälp och därför kan betraktas som ett mindre viktigt FN-organ - fick stryka på foten. UNSCEAR-rapporten antogs av generalförsamlingen. Dess innehåll är följaktligen FN:s officiella ståndpunkt.

De nu angivna dödstalen tycks vara gripna ur luften. Speciellt som ingen har följt upp de omkring 150 000 evakuerade och de minst 600 000 röjningsarbetarna. Ingen har heller en samlad medicinsk status på de minst åtta miljoner människor i Ukraina, Vitryssland och Ryssland som bor i radioaktivt nedsmutsade områden.
 De inhemska läkarna är belagda med munkavle. De är förbjudna att rapportera samband mellan sjukdom och fosterskador med Tjernobylolyckan. Skulle de göra det, blir respektive stat nämligen skadeståndsskyldig, vilket är en dyr affär. Den läkare som ens vågar andas ett sådant samband för följaktligen sparken.


Icke trovärdiga FN-organ
Utsläppet från Tjernobyl drabbade hela norra halvklotet. Ingen vet hur det har påverkat befolkningarna i Europa, Asien och USA. I Grekland strax norr om Aten föds barn med leukemi på grund av nedfallet från Tjernobyl. I Frankrike driver ett 50-tal vuxna med sköldkörtelcancer en process mot regeringen, för att den mörkade olyckan. Här hemma har dr Martin Tondel vid universitetet i Linköping följt upp en miljon människor i det svenska nedfallsområdet och konstaterat 849 fall av cancer på grund av Tjernobylolyckan. 

Resultaten tystades ned i början. När det inte längre gick, viftades de bort som oseriösa. Speciellt av SSI som snarast verkar vilja värna befolkningen mot rädsla och oro. Vi ska, av någon outgrundlig anledning, invaggas i falsk säkerhet. Jag tror inte, att jag är ensam om att själv vilja avgöra, om jag ska vara rädd eller ej.   

Det finns en omständighet som helt slår undan trovärdigheten för den aktuella FN-rapporten. Det är förhållandet mellan de två organisationerna WHO och IAEA vars uppgift är att sprida teknologin med ”den fredliga atomen” så mycket som möjligt över världen. De undertecknade en överenskommelse 1959 som hindrar WHO från att forska och rapportera om sådant som menligt kan påverka IAEA:s intressen. Många tror, att det var det som höll WHO borta från Tjernobyl de fem första åren. På så vis hann de sjukaste dö undan. De kom aldrig med i FN:s statistik. Dödsfall som inträffade och sjukdomar som visade sig därefter har lätt kunnat skyllas på andra utsläpp, alkoholism, social misär och ekonomisk ruin efter Sovjetunionens fall. Allt utom sköldkörtelcancer. Vilken otur för WHO att det började visa sig efter just fem år. Rapporteringen om det gick alltså inte att undvika. Antalet fall har emellertid kunnat minimeras i statistiken. När det gäller Tjernobylolyckan är det märkligt nog så, att bevisbörjan åvilar offren. Och de har mycket starka krafter att slåss emot.
Mindre starka krafter som exempelvis fredsorganisationer gör sedan länge allt för att få bort den olyckssaliga paragrafen mellan WHO och IAEA. Allt för att världen till sist ska kunna få en opartisk rapportering Tjernobylolyckans följder. Det har hittills inte gått. WHO och IAEA är därmed inte trovärdiga. Deras rapporter syftar inte till att hjälpa offren i Tjernobyl. De syftar till att sprida kärnkraften över världen. Problemet är, att så få vet om det.   

Monica Antonsson
2005