G8-länderna
hade därför avsatt pengar till en ny sarkofag. Den ska byggas vid sidan av den
första och på räls skjutas på plats över den gamla. Pengarna är emellertid
slut. Någon ny sarkofag lär det alltså inte bli, förrän G8-länderna har plockat
fram nya miljarder och några sådana löften finns inte.
Det är
med andra ord förenat med livsfara att vistas i närheten av reaktorn, då den när
som helst kan kollapsa. Strålningen är dessutom hög redan nu. Sarkofagen är en
slags stålkonstruktion med stora, fullt synliga hål genom vilka det dels regnar
in, dels strömmar ut radioaktiva partiklar. Det finns inte en helikopterförare
i Tjernobyl som flyger närmare kärnkraftsverket än en halvmil på grund av strålningen
i luftrummet.
Vad
som händer inne i sarkofagen vet ingen. Det är emellertid känt, att om vissa ämnen
i reaktorn kommer i kontakt med varandra och med vatten, kan resultatet bli en
kritisk massa som leder till kärnexplosion. Då står närområdet inför en
katastrof av samma dignitet som den förra. Det är därför en gåta, att någon ens
kan komma på tanken, att uppmana folk att flytta tillbaka.
Faran lurar i gräset
FN gör
det. De påstår dessutom att strålningen numera är så låg, att den är ofarlig.
Det är lögn. Partiklarna har fallit fläckvis till marken, så strålningen
varierar från meter till meter. Den varken syns eller hörs. Har FN tänkt sig,
att människor ska leva med en dosimeter runt halsen? Lek och stoj i gröngräset är
i alla händelser otänkbart. Det är där de radioaktiva partiklarna lurar. Som
besökare får man inte ens beträda dikesrenen. Särskilt mycket strålar den gröna
mossan som har en förmåga att suga åt sig radioaktiviteten.
Om det är så ofarligt i den förbjudna zonen som FN påstår,
så borde de kunna skrota sarkofagen och reaktor 4 och ta bort varenda check
point med beväpnad milis som bara får passeras med specialtillstånd. Och varför
i så fall slänga ut miljarder på en ny sarkofag?
Ekvationen går inte ihop. De radioaktiva ämnena har
olika halveringstid – och den är vad den är. Jod-131, som orsakar
skölkörtelcancer, har en halveringstid på åtta dagar. Det är nog borta nu. Men
än diagnostiseras varje dag nya fall av cancer och andra, kroniska sjukdomar i
sköldkörteln hos dem som exponerades. Cesium-137 och Stontium-90 är kvar till
70 procent. Först år 2016 har den strålningen halverats. År 2046 återstår 25
procent och den dosen är inte särskilt nyttig den heller. Cesium kan ge
upphov till leukemi, medan strontium lagras i benstommen och kan ge upphov till
skellettcancer. Värre ändå är ämnen som Plutonium-239 med en halveringstid på
24 000 år.
Längtan till det som var
Den
aktuella FN-rapporten fick TV-kanaler att visa bilder från kärnkraftsstaden
Pripyat. Det var där arbetarna bodde. Strålningen är hög och husen är lika
plundrade som förfallna och i många fall vattensjuka. Och dit vill FN att folk
ska återvända!
Träd
växer genom golven och i receptionen på hotellet droppar det från taket, fast solen
skiner ute. Detsamma gäller daghemmen, skolorna och idrottshallen. Husen i
Pripyat kommer att rasa samman ett efter ett. I dag bor bara vargar och
vildsvin där. Ingen har återvänt till Pripyat. Och vilket byggbolag skulle
satsa på att bygga nytt, där dosimetern så ofta slår i botten? Nöjesfältet
mitt i stan med sitt rostiga pariserhjul som sakta och gnisslande rör sig för
vinden står som ett monument över olyckan. Där är strålningen så hög att till
och med pinjeträden är missbildade.
Hundratusentals
evakuerade i Kiev och den nya kärnkraftsstaden Slavutich längtar tillbaka till
byarna med de förfallna husen, de övervuxna villorna i staden Tjernobyl och höghusen
i Pripyat. De sörjer sina förlorade liv men får nöja sig med att återvända några
timmar varje påsk, då de under kontroll av zonadministrationen får besöka sina
kyrkogårdar.
De gamlingar som har återvänt för gott till staden
Tjernobyl och de många förfallna byarna kom gåendes längs skogsstigarna trots
förbudet. Administrationen såg genom fingrarna och lät dem stanna. Äldre
människor har en långsam celldelning och utvecklar inte cancer så fort. De var
omkring 800, när jag besökte dem första gången 1997. I dag är de färre än 300.
Omkring 500 har alltså dött.
Jag
har för säkerhets skull, med anledning av den här artikeln, kontaktat Rimma
Kiselitsa som en av två militära guider i Tjernobyl.
– And
people definitely cannot move back to Pripyat or Chernobyl, skriver hon i ett
mail daterat den 17 september 2005.
– The
Ukrainian government has no intention to open the gates of the Exclusion Zone.
Antalet bofasta fylls inte på. Det är bara Västvärlden
som tror det. På grund av FN. Varför?
Ingen vet hur offren mår
Enligt
FN-rapporten kommer bara 4000 mot förmodade 15 000 människor att dö på grund av
strålningen från Tjernobyl. Det är en nyhet i detta sammanhang. FN har, såvitt
jag vet, aldrig tidigare erkänt fler än 32 döda brandmän och kärnkraftsarbetare
i samband med olyckan.
En
rapport från FN-organet OCHA år 2000 kom visserligen med andra uppgifter, men
den sågades jäms med fotknölarna av generaldirektör Lars-Erik Holm vid Statens
Strålskyddsinstitut (SSI). Han är nämligen även chef för FN-organet UNSCEAR
(FN:s vetenskapliga kommitté för radioaktiv strålning) som just hade publicerat
en egen rapport i vilken man slog fast, att de medicinska konsekvenserna av
olyckan var 32 dödsoffer och 1800 fall av sköldkörtelcancer. Lars-Erik Holm
skrev ett ilsket brev till Kofi Annan varpå OCHA - som sysslar med humanitär hjälp
och därför kan betraktas som ett mindre viktigt FN-organ - fick stryka på
foten. UNSCEAR-rapporten antogs av generalförsamlingen. Dess innehåll är
följaktligen FN:s officiella ståndpunkt.
De nu angivna dödstalen tycks vara gripna ur luften.
Speciellt som ingen har följt upp de omkring 150 000 evakuerade och de minst
600 000 röjningsarbetarna. Ingen har heller en samlad medicinsk status på de
minst åtta miljoner människor i Ukraina, Vitryssland och Ryssland som bor i
radioaktivt nedsmutsade områden.
De inhemska läkarna är belagda med munkavle. De är
förbjudna att rapportera samband mellan sjukdom och fosterskador med
Tjernobylolyckan. Skulle de göra det, blir respektive stat nämligen skadeståndsskyldig,
vilket är en dyr affär. Den läkare som ens vågar andas ett sådant samband för
följaktligen sparken.
Icke trovärdiga FN-organ
Utsläppet
från Tjernobyl drabbade hela norra halvklotet. Ingen vet hur det har påverkat
befolkningarna i Europa, Asien och USA. I Grekland strax norr om Aten föds barn
med leukemi på grund av nedfallet från Tjernobyl. I Frankrike driver ett 50-tal
vuxna med sköldkörtelcancer en process mot regeringen, för att den mörkade
olyckan. Här hemma har dr Martin Tondel vid universitetet i Linköping följt upp
en miljon människor i det svenska nedfallsområdet och konstaterat 849 fall av
cancer på grund av Tjernobylolyckan.
Resultaten tystades ned i början. När det inte längre
gick, viftades de bort som oseriösa. Speciellt av SSI som snarast verkar vilja värna
befolkningen mot rädsla och oro. Vi ska, av någon outgrundlig anledning, invaggas
i falsk säkerhet. Jag tror inte, att jag är ensam om att själv vilja avgöra, om
jag ska vara rädd eller ej.
Det finns en omständighet som helt slår undan trovärdigheten
för den aktuella FN-rapporten. Det är förhållandet mellan de två organisationerna
WHO och IAEA vars uppgift är att sprida teknologin med ”den fredliga atomen” så
mycket som möjligt över världen. De undertecknade en överenskommelse 1959 som
hindrar WHO från att forska och rapportera om sådant som menligt kan påverka
IAEA:s intressen. Många tror, att det var det som höll WHO borta från Tjernobyl
de fem första åren. På så vis hann de sjukaste dö undan. De kom aldrig med i
FN:s statistik. Dödsfall som inträffade och sjukdomar som visade sig därefter
har lätt kunnat skyllas på andra utsläpp, alkoholism, social misär och
ekonomisk ruin efter Sovjetunionens fall. Allt utom sköldkörtelcancer. Vilken
otur för WHO att det började visa sig efter just fem år. Rapporteringen om det
gick alltså inte att undvika. Antalet fall har emellertid kunnat minimeras i
statistiken. När det gäller Tjernobylolyckan är det märkligt nog så, att
bevisbörjan åvilar offren. Och de har mycket starka krafter att slåss emot.
Mindre starka krafter som exempelvis fredsorganisationer
gör sedan länge allt för att få bort den olyckssaliga paragrafen mellan WHO och
IAEA. Allt för att världen till sist ska kunna få en opartisk rapportering
Tjernobylolyckans följder. Det har hittills inte gått. WHO och IAEA är därmed
inte trovärdiga. Deras rapporter syftar inte till att hjälpa offren i
Tjernobyl. De syftar till att sprida kärnkraften över världen. Problemet är,
att så få vet om det.
Monica Antonsson
2005
