Newsmill
Åsa Moberg om en farlig och kommersiellt död energikälla:
Därför har kvinnor alltid sagt nej till kärnkraft
Publicerad: 2009-02-06, Uppdaterad: 2009-02-07
Det har hela tiden funnits en majoritet kvinnor bland dem som säger nej till kärnkraft. Ingen vet om det beror på att kvinnor är mer realistiska när det kommer till att inse konsekvenserna vid stora olyckor, eller om de allmänt är mer skeptiska till stora sårbara tekniska anläggningar. Det skriver ÅSA MOBERG
Om författaren
Åsa Moberg är journalist och författare. Hon var under 1970-talet en känd vänsterprofil men röstade i det senaste valet borgerligt.
Hon är författare till boken: Så började 80-talet : dagbok från Folkkampanjen Nej till kärnkraft (Prisma, 1980)
Kärnkraften är en uppslitande faktor i politiken, inte bara den svenska. Irans eventuella förmåga att skaffa de kärnvapen som Israel redan har, olagligt, är bakgrunden till stor internationell oro. Israel har ingen fredlig kärnkraft, medan Iran helt lagligt har inlett ett civilt kärnkraftsprogram.
Irans enda reaktorbygge Busher påbörjades 1972, på shahens tid, på initiativ av USA. Nu när Ryssland vill bygga den färdig vill USA gärna stoppa den. Laglig kärnkraft och olagliga kärnvapen finns i både Indien och Pakistan. Dessa länder har en ständig konflikt med varandra, samtidigt som Pakistan är "hemland" för många terrorister.
Det finns många anledningar att vara misstänksam mot kärnkraften. Risken för kärnvapenspridning är en. Mängden politisk energi som går åt till att reglera denna kraftkälla, att debattera den och demonstrera mot den är en annan. En tredje är att den aldrig någonsin, i något land, skulle kunde ha utvecklas på marknadsekonomiska villkor. Den spreds med enorma statliga subventioner.
Kärnkraften föddes som atombomb. Efter kriget skulle tekniken användas civilt. Förespråkarna utlovade säker elkraft som skulle bli så billig att det längre skulle löna sig att mäta förbrukningen. Utan drömmen om en svensk atombomb hade vi inte haft något svenskt kärnkraftsprogram.
Atombomben stoppades av en folkrörelse som samlades kring det socialdemokratiska kvinnoförbundet, med Inga Thorsson som ordförande. Den motståndstraditionen fördes vidare när Ulla Lindström, tidigare biståndsminister i Tage Erlanders regering, blev en av de ledande i Linje 3, nej-linjen i folkomröstningen mot kärnkraft 1980. Den förlorade mot den officiella socialdemokratiska Linje 2 med 0,7 procent av rösterna. Om kvinnorna avgjort valet hade nej-linjen segrat.
Det har hela tiden funnits en majoritet kvinnor bland dem som säger nej. Ingen vet om det beror på att kvinnor är mer realistiska när det kommer till att inse konsekvenserna vid stora olyckor, eller om de allmänt är mer skeptiska till stora sårbara tekniska anläggningar.
Folkomröstningen 1980 ledde till en uppslitande debatt, där den djupa klyftan mellan ja och nej gick igenom samtliga politiska partiet. Den delade organisationer, arbetsplatser, vänkretsar och familjer. Det parti som var minst splittrat var centerpartiet. Där samlades var fjärde svensk bakom Thorbjörn Fälldins tydliga "nej till kärnkraft". 1976 ledde det till landets första borgerliga regering på 44 år.
Sen tog det 33 år för borgerligheten att enas i energipolitiken. År 2009 enas man om att vara oeniga men inte längre bråka om kärnkraften. Återstår bara att önska att det röd-gröna blocket ska komma till en liknande ståndpunkt. Ett förslag: överlämna kärnkraftsfrågan till marknadskrafterna.
Kärnkraften kan inte hävda sig ekonomiskt i dag heller. Därför står den inte inför den renässans som vi genom åren ideligen läst rubriker om. Den senaste reaktorordern i USA kom 1974. Rubrikerna har sett likadana ut i 30 år, men frammarschen finns bara i kärnkraftskramarnas inbillning.
Antalet reaktorer i världen har de senaste 20 åren legat kring 430. Några nya har tillkommit, några gamla har stängts. Av det 30-tal som är under byggnad har många byggen pågått sedan 70-talet. Kina, där många svenska kärnkraftskramare tror att kärnkraftsutbyggnaden ska rädda världen från koldioxidutsläpp, har 11 reaktorer i drift, 8572 MW, och 2 under byggnad, alltså än så länge mindre kärnkraft än Sveriges 10 reaktorer på 9014 MW.
I västvärlden byggs två reaktorer: en i Finland och en i exportlandet Frankrike. Den finska kommer att ta dubbelt så lång tid att bygga som beräknat, 6 år i stället för 3, och den kommer att bli dubbelt då dyr som beräknat, omkring 60 miljarder kronor i stället för 34 miljarder. Den är den första i sin sort, en prototyp.
För att få den såld ställde den franska staten upp med en exportkreditgaranti på omkring en fjärdedel av det beräknade priset. Eftersom kärnkraften är kommersiellt död vore en rimlig linje från kärnkraftsmotståndare år 2009 att låta frågan lämna den politiska debatten och säga: Kan kärnkraften hävda sig ekonomiskt? I så fall ska vi debattera de politiska och miljömässiga nackdelarna om någon ny reaktor blir aktuell. Villkoret måste vara att en eventuell ny reaktor inte ska ha stöd av en enda skattekrona eller en enda skatteeuro från den franska staten.
ÅSA MOBERG
