LÅT MEDBORGARNA BESTÄMMA KÄRNKRAFTENS ÖDE
Ingress:
Energipolitik är för viktigt för att överlåta åt politiker. Deras regemente har varit katastrofalt, särskilt i Sverige. Inför i stället direktdemokrati – genom fria val på fria marknader. Skrota alla selektiva styrmedel, som bidrag och straffskatter, och låt miljöavgifter vara den enda restriktionen. Det är en lösning som leder till mycket stora vinster, både för miljön och för samhällsekonomin.
Nej, kärnkraften är INTE billig! De ekonomiska lagarna lär oss att alla i dag befintliga alternativ är ungefär lika dyra. Om kärnkraft vore billigare än kolkraft med bästa rening, skulle kolet vara på väg att slås ut. Så är inte fallet.
Det betyder att mer kärnkraft ingalunda leder till lägre elpriser, som industrins direktörer inbillar sig. Tvärtom: det är bara om vi fortsätter att fasa ut kärnkraften som elpriset kan sänkas, i varje fall för under de närmaste tio åren! Det är nästan komiskt, men mer bekymmersanmt ändå, att Svenskt Näringsliv inte förstått vad som ligger i näringslivets intresse.
Elpriserna bestäms numera på en gemensam nordisk marknad, Nordpool, och om några år troligen på en gemensam europeisk marknad. I bägge fallen är det kostnaden för kolkraft som är utslagsgivande. Uran- och reaktorindustrins svåra utmaning är att matcha det billiga kolet.
Vid status quo – oförändrad svensk politik – förändras elpriset i takt med kostnaden för kolkraft. Om däremot elsubventionerna slopas, om vi återinför marknadsekonomi i denna viktiga näringsgren, kommer detta kolsamband att brytas, under lång tid. Förklaringen är att förbrukningen av elvärme kraftigt minskar på en sådan fri marknad. Kolkostnaden slår då å igenom under en kortare tid på året och elpriset faller.
Myten om den billiga kärnkraften bygger, för det andra, på en oförmåga (låtsad eller sann) att skilja mellan nominella och reala (inflationskorrigerade) kostnader. Den reala (”sanna”) kostnaden är lika med utgifterna för drift och underhåll plus avskrivningar på kraftverkets återanskaffningsvärde. I realiteten är därför gammal kärnkraft i stort sett lika dyr som ny. Att bokföringsreglerna tillåter (men inte tvingar) bolag att göra avskrivningar på nominella värden, förändrar inte detta faktum.
En annan grundbult i ekonomiska sammanhang är att nyinvesteringar förutsätter att marknadspriset ger täckning för totalkostnaden i nya anläggningar. Det villkor är långt ifrån uppfyllt. Kraftindustrin sitter i samma rävsax som alla krisbranscher med överkapacitet. Det kommer att dröja ett kvarts sekel innan vi i Sverige kan bygga nya kraftverk utan att tumma på det samhällsekonomiska lönsamhetskravet. Så enormt är dagens faktiska elöverskott.
Ny vindkraft är i dagsläget att slänga pengar i ett svart hål: alla de satsade miljarderna går förlorade. Om 30 år kan situationen vara en annan och vindkraftsbyggen kan börja gå runt även ekonomiskt. Varje krona som investeras så långt i förväg är förstås bortkastad, inga miljövinster kan motiverat ett sådant slöseri. Som om det inte skulle räcka med de ca 200 förlustmiljarder som 12-reaktorprogrammet kostat oss.
Att Tage Erlanders efterträdare vill sopa igen spåren efter detta debacle är begripligt. Mer gåtfullt är att förmenta liberaler av olika skiftningar - Timbro-folket, SNS, Svenskt Näringsliv och de borgerliga partierna – så ogenerat blundar för elementära fakta. Man spelar ovetande om vad marknadsekonomi innebär, hur priser sätts och hur investeringsbeslut fattas. Att de gröna, trots vinglandet på senare tid, i denna fråga är det mest marknadsliberala partiet, säger en del om särintressenas och den osanna historieskrivningens roll i svensk energi- och klimatpolitik.
Men som sagt, även miljörörelsen och miljöpartiet agerar numera alltmer populistiskt och taktiskt, säger en sak och gör motsatsen. Man kallar sig kärnkraftsmotståndare, men hör i praktiken till reaktorindustrins allra bästa vänner, genom att medverka till att elproducenterna otillbörligen gynnas. På två sätt: via omotiverade favörer i energibeskattningen och via s k elcertifikat och gratisutdelade utsläppsrätter. Vattenfalls VD har Maria Wetterstrand, Peter Eriksson och Naturskyddsföreningen att tacka för sin fantasibonus.
Om de fossila alternativen beskattades på ett korrekt, konkurrensneutralt sätt – med en avgift motsvarande den faktiska kostnaden för att på billigaste sätt minska de globala utsläppen av koldioxid – skulle nämligen de svenska elproducenterna tvingas redovisa stora förluster. Och dessutom, helt på egen hand, utan ett öre i kompensation från staten, behöva stänga flera reaktorer. Därför ingen bonus till chefen.
Med rättvisa energiskatter sjunker elförbrukningen kraftigt samtidigt som elpriset faller. På en fri marknad skulle dagens elförbrukning (ca 145 TWh) ligga på högst 110 TWh, främst genom att elvärmen slås ut. Än viktigare, eftersom kärnkraften bara kan användas som s k baslast (året-runt-kraft), är att effektbehovet nära nog halveras. Då klarar vi baslasten med befintlig vattenkraft och den tillkommande belastningen vintertid med hjälp av industrins mottryckskraft och kraftvärmeverk, eldade i huvudsak med biobränslen. Den baslast som kärnkraften bidragit med behövs inte längre, när marknadskrafterna får avgöra!
Lösningen heter alltså, som så ofta: mindre politik, mer marknad. D v s medborgarmakt, för på marknaden är det företagare och hushåll som fattar besluten. Vi behöver inte några Gosplan-kommissarier som styr i sovjetisk anda, ingen energipolik, än mindre någon "egen" svensk klimatpolitik. Inte heller någon energimyndighet eller nya tomma symbolhandlingar i form av verkningslösa och direkt skadliga planekonomiska klimatavtal av Kyoto-modell eller senare EU-modell. Däremot skall vi välkomna internationella avtal om gemensamma ekonomiska styrmedel, t ex minimiskatter på miljöskadliga utsläpp.
Det enda som krävs är just sådana miljöavgifter. Risker och miljöskador är kostnader för samhället som skall bäras av förorenaren, enligt principen Polluter Pays. En enkel modell vore att ersätta alla selektiva punktskatter och subventioner med en särskild energimoms på miljöbelastande energislag: fossila bränslen, kärnkraft och vattenkraft - medan biobränslen, solvärme och andra miljövänliga energislag betalar vanlig moms. En sådan miljömoms bör vara minst dubbelt så hög som den vanliga momsen.
Den generella regeln kan ifrågasättas, är ändå inte kärnkraft bättre än kolkraft? Och är inte vattenkraften mer miljövänlig än bägge? Jag hävdar att ur sammanvägd risk- och miljösynpunkt är ett modernt koleldat kraftverk med bästa reningsteknik att föredra framför kärnkraft. Att behärska de oerhörda risker som är förenade med reaktorteknologi och avfallshantering är betydligt svårare och dyrare än göra kolet miljöacceptabelt. Vattenkraften skonar luftmiljön, det är sant, men leder till skövlade älvdalar och förstörda naturmiljöer av ibland oersättligt slag. Skadejämförelser kräver en helhetsanalys som sträcker sig längre än till att jämföra CO2-utsläpp. Då blir det tydligt att även vattenkraften bör belastas med höga miljöavgifter.
Sammanfattningsvis: Låt medborgarna ta kommandot. Styra via sina egna val av värmesystem och energibärare, med miljöavgifter som enda restriktion. Som i en ständigt pågående folkomröstning, men bättre, eftersom vi slipper den manipulerande statsproganda som gjorde kärnkraftsomröstningen 1980 (liksom EU-omröstningen 1994) till parodier på demokrati.
Fördelarna är många:
· Vi slipper etanolen. Ingen normal människa värmer sitt hus eller tankar sin bil med ett livsmedel, socker eller spannmål i omvandlad form. Att miljöpartiet försvarar detta misstag är någonting ganska oerhört och visar hur snabbt mp övergivit sina ideologiska rötter.
· Merparten av våra elvärmda villor konverteras till vattenburna system, eldade i huvudsak med biobränslen. Att ersätta EL med VÄRME blir den stora förändringen. Det handlar INTE, som politikerna ger sken av, om att ersätta gammal el med ny el.
· Värmepumpstillverkarnas tal om den höga verkningsgraden och SCB:s eller SJ:s lika falska statistisk, som blandat äpplen och päron (el och värme) och i sann orwellsk anda förkunnat att slöseri är lika med sparande. Att SCB: chefer nedlåtit sig till detta, hör till det mest osannolika inslaget i vår moderna energihistoria.
· Vi upptäcker också att industrins hotbilder varit våldsamt överdrivna. På längre sikt händer ingenting som inte händer ändå. Med eller utan nya kraftverk kommer säkert aluminium och ferrolegeringar att förlora i den omöjliga konkurrensen med billig naturgas i arabvärlden. Men den viktiga skogsindustrin är närmast osårbar och anpassar sig genom att producera mer trävaror och mindre pappersmassa.
· Välståndsnivån höjs med många 10-tiotals miljarder kronor när effektiva marknader ersätter politisk detaljstyrning.
· Miljövinsterna blir också mycket stora, eftersom energiåtgången sjunker – korrekt mätt i termer av kol- eller oljeekvivalenter (primär energi) – och miljöarbetet styrs av en strävan att åstadkomma nödvändiga förändringar till lägsta möjliga kostnad.
· Det blir möjligt att skapa ett nytt politiskt, medialt och intellektuellt klimat, som mönstrar ut energimytologin och återupprättar det sakliga samtal som är den sanna demokratins kärna.
Åke Sundström
Not: En utförligare analys finns i min skrift ”Kärnkraften har gjort Sverige fattigare”, utgiven av FKMM. Vissa data behöver uppdateras, men analysen och slutsatserna står sig.
