Studsvik släpper ut mer radioaktivitet än Ignalina...

Oskarshamn fick igång den ombyggda O3:an i dag

Oskarshamn fick igång den ombyggda O3:an i dag
Av: Lars Anders KarlbergPublicerad 17 december 2009 15:03 95 kommentarer
I dag, när elpriset rusat till rekordhöjder, fick Oskarshamns Kraftgrupp igång den stora O3-reaktorn, som varit avställd sedan i våras. Det är nu Sveriges i särklass största reaktor.
Elkunder och elhandlare protesterar i dag högljutt mot kärnkraftsbolagens dåliga hantering av sina anläggningar, som bara går på halvfart samtidigt som polarkylan fångar Sverige i ett järngrepp.
I dag på eftermiddagen kostade en kilowattimme el på Nordpool 14 kronor och 60 öre - en rekordnotering av samma dignitet som när förre riksbankschefen Bengt Dennis tryckte upp den svenska räntan till 500 procent under valutakrisen hösten 1992.
Flera elhandlare har i dag anklagat Vattenfall, Fortum och Eon för att ha svikit sitt ansvar att hålla kärnkraftverken i trim så att det inte ska uppstå elbrist mitt i vintern.

På Ringhalsverket står tre av fyra reaktorer stilla sedan länge och i Forsmark står en av tre reaktorer stilla.

Alla reaktorerna i gång i Oskarshamn
Fram till förra veckan stod två av Oskarshamns tre reaktorer stilla.

I torsdags fick man igång O2:an igen efter att ha fått ordning på vibrerande turbiner på och för en stund sedan meddelade Oskarshamns Kraftgrupp att man fått igång O3:an efter den långa avställningen för uppgradering som varat sedan i maj.
O3:an effekt har höjts från 1200 MW till 1450 MW och är nu världens största kokarreaktor.

Det är en rad förbättringar som gjorts - bättre kylsystem, ny turbin, ny generator ny 400 kV transformator och nya reaktordelar. Totalt har 1 miljon komponenter hanterats och 3 000 personer varit involverade.

Den omfattande ombyggnaden ska göra O3:an effektivare och säkrare samtidigt som den tekniska livslängden ökar till 60 år. O3:an har hittils varit i drift i 20 år

Nu följer drygt två månaders provdrift med en begränsad elproduktion. I dag körde man på drygt 300 MW effekt och på den nivån kommer produktionen att ligga över jul.
I slutet av februari är provkörningarna klara och då ska reaktorn kunna köras för fullt. Fram till dess kommer effekten av variera under provkörningarna.

Spränger tilloppstunnel till nytt djupvattenintag i Oskarshamn

I samband med en pressträff på OKG i går inledde Veidekke arbetet med att spränga tilloppstunnel till det nya djupvattenintaget för kylvatten till reaktorerna vid Oskarshamnsverken 01 och 02.
- Det här är ett otroligt spännande projekt. Det utmanar på så många sätt, tekniskt, kompetensmässigt och samarbetsmässigt. Totalt är vi 13 medarbetare som arbetar i projektet med specialkompetens för tunneldrivning under vatten, säger Konstantin Spinos, arbetschef Underjord, Region Anläggning Öst.
Uppdraget innebär att på 25 m havsdjup bygga en intagskassun med tillhörande 600 m lång tilloppstunnel och anslutning till befintligt system samt en ny damm och intagsbassäng. Syfte är att över året minska temperaturen på kylvatten från reaktorerna.
- I sådana här tekniska specialprojekt krävs ett mycket gott samarbete med beställaren, i detta fall OKG AB. Vi har avstämningsmöten varje onsdag där alla i projektet deltar såväl från oss på Veidekke som från OKG och stämmer av våra planeringar mot varandra och kan på ett tidigt stadium konstatera eventuella avvikelser och åtgärda dessa, kommenterar Rikard Dahlström, Projektchef, Region Anläggning Öst.
Arbetet med projektet inleddes i augusti med förberedande arbeten inför tunneldrivningen under vatten. Djupvattenintaget skall i sin helhet stå klar i april 2011.
För ytterligare information kontakta:
Konstantin Spinos, Arbetschef Underjord, Veidekke Entreprenad AB, Region Anläggning ÖstTfn: +46 8 635 61 28 / +46 733 559 924 konstantin.spinos@veidekke.se Rikard Dahlström, Projektchef Veidekke Entreprenad AB, Region Anläggning ÖstTfn: +46 70 292 02 42 rikard.dahlstrom@veidekke.se
Bilaga: Beskrivning djupvattenintag.

Nya kärnkraftverk en usel affärsidé

Kostnaderna för kärnkraftbygget i Olkiluotu i Finland har ökat från planerade 3 miljarder euro till 5,5 miljarder. Det finns fler exempel, skriver Carl Schlyter.

Nya kärnkraftverk en usel affärsidé
Det är en usel affär att bygga nya kärnkraftverk. Det visar en omfattande genomgång som gjorts av finans- och marknadsanalytikerna i engelska Citigroup Global Markets. Det är märkligt att Folkpartiet, som är ett marknadsliberalt parti, trots detta är kärnkraftens största försvarare. Det är dags att sluta krama kärnkraften, Jan Björklund! skriver Carl Schlyter, EU-parlamentariker för Miljöpartiet.
Det är populärt att försöka sätta etiketter på Miljöpartiet. Vi kallas vänster för vårt samarbete med socialdemokraterna och vänstern. Vi kallas socialliberaler för vår tro på att människor som ges tillräcklig frihet i ett regelverk som skyddar människor, djur och natur kommer att utveckla sig själva och även samhället.
Folkpartister och andra som kallar sig liberaler har anfört att Miljöpartiets motstånd mot kärnkraften är ett hinder för liberaler att rösta grönt. Men nu har vi gröna fått stöd från oväntat håll, vilket visar att kärnkraften strider mot liberala tankegångar.
Om marknadsekonomi och normala bedömningar av lönsamhet får råda – ja, då blir det ingen mer kärnkraft i Västeuropa. Marknads- och finansanalytiker i Citigroup Global Markets menar att konstruktionskostnader och risken för driftsavbrott för ny kärnkraft är så höga att de kan få det mest solida bolag att gå omkull. Kärnkraft är en så kallad corporate killer.
Bara om staten tar det mesta ansvaret för avfallet och subventionerar kärnkraftsbyggandet, eller om staten håller elpriserna uppe och vi i egenskap av konsumenter håller kärnkraftselen under armarna, så kan det vara ekonomiskt möjligt för bolag att bygga ny kärnkraft.
Skälen att inte satsa på kärnkraft är många. Avfallsfrågan är fortfarande inte löst och det kan knappast anses vara liberalt att inskränka framtida generationers frihet genom enorma radioaktiva och giftiga avfallslager. Uranbrytningen orsakar enorma miljöproblem. På många ställen sker gruvdriften på områden där ursprungsbefolkningar bott i generationer. Kärnkraften bidrar till ökad risk för spridning av kärnvapen. Sedan när blev det liberalt med tvångsförflyttningar av människor och att stödja utvecklingen av massförstörelsevapen?
När blev oligopol liberalt?
Kärnkraften är storskalig och leder till centralstyrd elproduktion ofta med hjälp av statliga medel. Enbart enorma elbolag och stater har råd att bygga med oligopol på elmarknaden som följd. Sedan när blev oligopol liberalt?
Men om inte de argumenten biter så talar alltså rent ekonomiska argument fullständigt emot nya kärnkraftsprojekt.
Citigroup Global Markets, som är rådgivare åt internationella investerare, har studerat kostnader och marknadsförutsättningar. I dag kostar ett kärnkraftsbygge mellan 2 500 och 3 500 euro per kilowatt. En reaktor av den nya generationen på 1 600 megawatt har då en byggkostnad på cirka 60 miljarder kronor och man bedömer att det kommer att öka ytterligare.
I Olkiluotui Finland har kostnaderna ökat från planerade 3 miljarder euro till 5,5 miljarder i dagsläget. Kärnkraftverket är tre år försenat och fortfarande inte färdigt. Det finns en lång rad andra exempel från USA, Korea, Kina med flera länder som visar samma sak.
En ännu sämre affär
I Kina och Indien väntar dessvärre stora kärnkraftssatsningar. Samtidigt är de flesta av jordens reaktorer lika gamla som de svenska och om de ska fortsätta drivas behöver de ersättas med nya reaktorer samtidigt. Efterfrågan på reaktordelar kommer att stiga och de största reaktortankarna görs av endast ett företag i världen – Japan Steel Works. Priser och leveranstider ökar och gör kärnkraft till en ännu sämre affär.
I Storbritannien har regeringen aviserat att man vill satsa på tio nya kärnreaktorer. Citygroup Global Markets har analyserat hur högt elpriset skulle behöva vara för att ny kärnkraft skulle vara ekonomiskt lönsam i Storbritannien. Bara under 20 månader av 115 har elpriset under de senaste tio åren legat så högt att kärnkraften skulle löna sig för bolagen.
Eftersom det är så höga fasta kostnader tål kärnkraftsekonomin inte heller omfattande driftsstopp. Som bekant står kärnkraftverken ofta stilla. I november stod fem av tio reaktorer i Sverige stilla.
Citygroup Global Markets pekar i sin analys också på problemet med kärnkraftens storskalighet som leder till att det blir nödvändigt med stora investeringar i elnätet. Det kan ta lika lång tid som att bygga nya kärnkraftverk.
Slutsatsen från marknadsanalytikerna inom Citigroup Global Markets är att ny kärnkraft är en allt igenom olönsam affär. Enda möjligheten för att kärnkraften ska vara ekonomiskt intressant för investerare är om den antingen subventioneras av staten/skattebetalarna eller av konsumenterna genom höjt elpris.
Om alla energislag fick betala sina miljökostnader skulle redan i dag energibesparing och förnybar energi vara det billigaste alternativet. Det skulle dessutom minska konfliktrisken om uran, olja och gas och ge en decentraliserad kraftproduktion med möjlighet för många aktörer att konkurrera på marknaden. Egen el skulle bli verklighet för många människor, en härlig förening av grönt och liberalt.
Blå planekonomi
Kärnkraft förenar det sämsta av nyliberalers brist på ansvar för planeten och centralstyrd planering. Jag kallar det blå planekonomi. Det är den totala motpolen till det gröna, ansvarstagande och fria samhället. Men inte heller en liberal kan logiskt förena kärnkraften med sin ideologi. Folkpartiet liberalerna – det är dags att antingen överge ert reaktorkramande eller att överge den falska marknadsföringen som liberaler.
Carl Schlyter
EU-parlamentariker Miljöpartiet de gröna

Radioaktivt avfall hot i Centralasien

Radioaktivt avfall hot i Centralasien
Publicerad: 30 juni 2009, 21.15.

En radioaktiv katastrof hotar Centralasien där 800 miljoner ton radioaktivt avfall ligger under bar himmel, enligt FN. Fyra länder i regionen vädjar nu till västvärlden, EU och FN om hjälp.
Över 100 delegater från Centralasien, västregeringar och internationella organisationer samlades på måndagen i Genève för möte om situationen med radioaktivt avfall i det forna Sovjetunionen. Mötet organiserades av FN:s utvecklingsprogram UNDP, och är det hittills största om ett ”extremt allvarligt” miljö-, hälso- och säkerhetsproblem, enligt FN.
Det radioaktiva avfallet kommer från uranbrytning i främst Kirgizistan, Tadzjikistan, Kazakstan och Uzbekistan som under kalla kriget tillhörde Sovjetunionen. Där hämtade Sovjet under årtionden uran som användes för att tillverka landets kärnvapen. Men vid uranbrytningen bildades slaggprodukter i form av stenkross, grus, gyttja och slam – radioaktivt avfall som dumpades i dammar och på avfallsplatser utomhus.
- Under Sovjetåren fanns viss kontroll med taggtrådsstängsel, cementskydd och vakter med Geigermätare. När Sovjet försvann och den ekonomiska krisen slog till på 1990-talet rasade alltihop samman, säger Neal Walker, FN:s representant i Kirgizistan till SvD.
- Nu ligger tonvis med radioaktivt avfall spritt i naturen, i många fall nära internationella floder och tättbefolkade städer. Det har börjat läcka ned i grundvattnet och djur betar på radioaktiva marker. Vi har flera kritiska områden där radioaktiviteten i luften, marken och vattnet ligger långt över gränsvärdena, säger Neal Walker.
Enligt UNDP handlar det om över 800 miljoner ton utspritt radioaktivt avfall. Extra riskfyllt är det eftersom området med radioaktivt avfall regelbundet drabbas av jordbävningar och extremt väder som kan få radioaktivt material att spridas snabbt och okontrollerat. Det finns även ”ovanligt många fall av cancersjukdomar” i området där totalt nära elva miljoner människor lever, säger han vidare. En ordentlig studie av de radioaktiva slaggprodukternas effekt på människors hälsa måste dock göras.
- Men vi behöver inte vänta på statistik om cancerfall för att börja städa upp. Vi vet att detta är farligt, och att en större katastrof kan inträffa när som helst. Att lämna det radioaktiva avfallet är som att spela rysk roulette med miljontals människoliv, säger Neal Walker.
Det varnas också för att kriminella grupper lägger beslag på det radioaktiva materialet för att göra så kallade ”smutsiga bomber”, som sprider radioaktiva ämnen med hjälp av vanligt explosivämne.
Vid mötet i Genève diskuterades hur avfallet kan tas omhand, vilka städer som bör prioriteras och vem som kan hjälpa till att rensa upp i Centralasien. De fyra länderna deklarerade sig beredda för en gemensam aktion, en enighet som anses viktig i en politiskt labil region. Men man behöver teknisk hjälp och pengar.
FN, den europeiska säkerhetsorganisationen OSCE, EU-kommissionen och internationella atomenergiorganet IAEA förklarade sig villiga att bidra med stöd – dock utan att ange någon siffra. Även regeringarna i Kanada, Finland, Norge och Tjeckien ställer upp, utan exakta sifferlöften. Sverige deltog inte i mötet ”eftersom inbjudan kom så sent”, säger en diplomat vid svenska FN-delegationen i Genève.
- Vi hoppas att Sverige hjälper till att prioritera denna fråga under EU-ordförandeskapet. Ryssland vill också vara del av en lösning, och samarbeten mellan privata företag och stater kan bli aktuellt, säger Neal Walker.
GUNILLA VON HALL

Min kompis Anders har just varit i Kazakstan och sett det här. Han säger att det är det värsta han någonsin sett alla kategorier. Och han har sett en del...

CHELYABINSK :The Most Contaminated Spot on the Planet

CHELYABINSK :The Most Contaminated Spot on the Planet
For forty-five years, Chelyabinsk province of Russia was closed to all foreigners.Only in January of 1992 did President Boris Yeltsin sign a decree changing that.Shortly afterwards, I made my first trip to this region, which later Western scientists declared to be the most polluted spot on earth.
In the late 1940's, about 80 kilometers north of the city of Chelyabinsk, an atomic weapons complex called "Mayak" was built. Its existence has only recently been acknowledged by Russian officials, though, in fact, the complex, bordered to the west by the Ural Mountains, and to the north by Siberia, was the goal of Gary Powers's surveillance flight in May of 1960.
The people of the area have suffered no less than three nuclear disasters: For over six years, the Mayak complex systematically dumped radioactive waste into the Techa River, the only source of water for the 24 villages which lined its banks.The four largest of those villages were never evacuated, and only recently have the authorities revealed to the population why they strung barbed wire along the banks of the river some 35 years ago.Russian doctors who study radiation sickness in the area estimate that those living along the Techa River received an average of four times more radiation than the Chernobyl victims.
In 1957, the area suffered its next calamity when the cooling system of a radioactive waste containment unit malfunctioned and exploded.The explosion spewed some 20 million curies of radioactivity into the atmosphere.About two million curies spread throughout the region, exposing 270,000 people to as much radiation as the Chernobyl victims.Less than half of one percent of these people were evacuated, and some of those only after years had passed.
The third disaster came ten years later.The Mayak complex had been using Lake Karachay as a dumping basin for its radioactive waste since 1951.In 1967, a drought reduced the water level of the lake, and gale-force winds spread the radioactive dust throughout twenty-five thousand square kilometers, further irradiating 436,000 people with five million curies, approximately the same as at Hiroshima.
In the past 45 years, about half a million people in the region have been irradiated in one or more of the incidents, exposing them to as much as 20 times the radiation suffered by the Chernobyl victims.
"The Most Contaminated Spot on the Planet" is a journey, starting on a train which, after 36 hours, brings me from Moscow into the city of Chelyabinsk, the administrative center of the province and home to over a million people.The city sprang up during the Second World War, when Stalin moved weapons production to the isolated region.It would go on to produce 50% of the Soviet Union's tanks.This gave the city its nickname, "Tank City."
From there, the camera travels to the villages of Muslyumovo, Brodokalmak, Tishma, and the town of Argayash.The villagers of Muslyumovo and Brodokalmak were never evacuated from the banks of the contaminated Techa River.Authorities moved the villagers of Tishma in the late 1950's, but only a few kilometers, leaving the locals' grazing land along the banks of the Techa.Argayash is the home of the Sunrasin family resettled after the 1957 explosion.Through Idris Sunrasin, we learn the radiation's death toll on one family: his grandmother, parents, and three of his eight siblings have already died of cancer.Idris himself is dying of stomach cancer and Argayash, a town of 10 thousand, falls within one of the most radioactive zones in the province, according to Russian environmentalists.
"We're all sick. As for the children, I don't know. It's some kind of dying generation." - Lena Morozova, 32
The camera interviews people from all walks of life: Simple farmers and shepherds, teachers, doctors, factory workers and environmental activists from the association Kishtym-57.Officials who represent the Mayak complex and doctors who work for the infamous FIB, the institute devoted to testing the region's people for radiation, are also interviewed.Until 1988, FIB also kept secret the cause of the cancers and chronic illnesses, even from the patients themselves.
The private citizens tell us the stories of being kept in the dark, ineffectively resettled or not resettled at all, the deaths in their families from cancer, their children's chronic illnesses, and their inability to move out of this contaminated area.The mullah of the largely Muslim village of Muslyumovo says simply, "It is the will of God."The villagers tell us that they do not because their roots are there, because they have no money, because their fear the ability to get a job elsewhere, because they know no other life.One man says simply: "You can't escape your fate."
When the camera visits doctors, we learn that the horrifying illnesses faced by the people are compounded by the authorities' refusal, until about three years ago, to even acknowledge that cancer existed in the region.We visit a renowned osteopath whose patient tells us that many, many children in the area of the Mayak complex are born without hands, legs, and feet.
We're nothing but guneia pigs here... They don't give a damn about us.
There aren't many births, the women don't want to have children. Who needs more cripples? - Men gathered at the Muslyumovo store.
The camera visits Dr. Genady Romanov, the head of the nuclear complex's research institute.His reactions illustrate the official view of the continuing mismanagement of radioactive waste.When I mention my conversations with local doctors about the high cancer rate in the region, he replies: "What doctors?The Muslyumovo doctors?They're ignoramuses.They're all ignorant about nuclear biology and radiology."
Interviews with villagers reveal the presence of the Institute of Biochemistry, called FIB, which has been checking the residents for radiation since the late 1950s, but neither told them the cause of their illness, nor treated them.The camera travels to FIB and talks to Dr. Kosenko, who has worked in the institute for over 30 years: "They didn't know anything, and we had no right to tell them that they had been irradiated.All this information was top secret, because the factory produced weapons-grade plutonium... If someone had found out that in some area there were people who had been irradiated, then it would have been possible to find the factory.That's why these people weren't given any information about radiation."
The authorities' cover-up of the situation expands, as we learned from yet another doctor that until recently, doctors were not allowed to give cancer as a cause of death: "Write something else, either a stroke, or a severe heart attack, or even chronic heart disease, basically any of those accompanying factors.But to just put down cancer as a cause of death was just not allowed."
The camera returns to Dr. Kosenko at FIB, where we see her in a room with thousands of files.She explains that even at FIT they were not allowed to write "radiation sickness" on the patients' charts: "We were given instructions to indicate it with initials, and the three letters were ABC.Wherever we see that abbreviation... all of us who work here knew that it was radiation sickness."
When I left the region in March of 1992, I promised the friends I had made to return soon.When the next summer comes, I am once again on the train to Chelyabinsk.My camera revisits the people in the contaminated areas.I meet kids fishing on the Techa River, where my Geiger counter shows that the fish they've just caught contains twenty times the normal radiation."We eat these fish," they tell me, and add sarcastically, "It's like they say, 'you can't infect the infected'."
The camera then travels to the village of Tishma, which was rebuilt several kilometers from the contaminated Techa in the late 1950s.Anisa Nineeva explains that the village's problems have not been solved: "Only eight kilometers from us there's a radioactive waste containment facility...[the trucks that carry the radioactive waste] come right through our village... And right alongside [the Techa River] is our collective farm... That means we cut our hay there, drink that milk."
We go with Anisa to see her grazing land and Anisa is shocked to tears when our Geiger counter's needle repeatedly goes off the scale, showing forty times the normal background radiation."This is terrible news for me.What should I do now?This is where half the village has been cutting hay since 1956."
The cinema verite style encourages these disclosures.A woman talks casually in her own kitchen, Dr. Romanov in his office, Dr. Kosenko among her files.The people are unposed and unprepared to dissemble of put a good face on things.The camera allows us to see that the victims, who were so proud to live where the Soviet Union produced its first atomic weapon, to some degree collaborate in their own undoing: Faced with death and the increasing weakness of each generation, they do not move away, they do feel helpless, and they strive more for financial remuneration that for a cleanup or resettlement.In the final interview, Dr. Romanovinsists that nobody died as a result of the 1957 explosion.Because the interviews seem so informal both to the victims and their victimizers, the camera captures a glimpse not just of a black-and-white situation, but of something much more complex: The victims are not saints, and while the officials are unpleasant, they were also victims of the propaganda of the Cold War, fe d on patriotism, and, of course, threatened with labor camps should they reveal the secret of Mayak.
When they evacuated us... they made us sign a form saying that we wouldn't reveal state secrets. Of course, we knew what that meant... People knew where we were from, and were afraid of us; they thought we might be contagious.They shied away from us like people do now if you have AIDS. - Sofiya Khrylenko, retired teacher from an orphanage
The reasons for making this film are clear: the story of these people needs to be told, and needs to be shown to the Western audience, as well as the Russian one.The film operates on three levels: the most immediate is that of a region in crisis, a region where people expect to live to be 50, perhaps 55, where as many as 90% of the children suffer from chronic illnesses.They deserve attention and help at least as much as the victims of Chernobyl.
But the story is also a cautionary tale.Because this is not one cataclysmic even, one explosion, one calamity resulting from short-term carelessness, but the effects of a long term policy of skewed priorities, the film also illustrates the dangers of allowing a government to put military secrets above its people.
Finally, it is a story about the dangers of nuclear power and the production of nuclear weapons.
Nobody knows anything about us.Chernobyl happened, but that's Europe.The pollution reached Europe, and the whole world was upset.But us, out here in the backwoods of Russia?Nobody knows about it, nobody in the world cares about the fate we've sealed for ourselves here. - Farida Shaimardanova, Muslyumovo teacher
http://www.logtv.com/films/chelyabinsk/

Östersjön världens mest radioaktiva innanhav

2009-12-09 14:00 - Miljöaktuellt:
Östersjön världens mest radioaktiva innanhav
Anders Danielsson

Östersjön är världens mest radioaktiva innanhav när det gäller cesium. Historiskt är olyckan i Tjernobyl den främsta anledningen till det, men i dag är den största utsläppskällan svensk.

Strålsäkerhetsmyndigheten har undersökt de radioaktiva halterna i miljön kring Östersjön och hittat de största utsläppen vid Studsvik utanför Nyköping i Södermanland.
– När man tittar på utsläppen från de olika kärnteknikanläggningarna runt Östersjön släpper Studsvik ut mest, säger Maria Lüning, utredare på Strålsäkerhetsmyndigheten, till SR P4 Sörmland.
Doserna är enligt henne mätbara men de ligger långt under gränsvärdena och ska därför inte innebära några risker för människor.
Det är dock oklart hur djur påverkas. En studie vid Stockholms universitet ska därför undersöka hur plankton och blåmusslor påverkas av den radioaktiva strålningen, uppger SR.

Tjernobyl 2006

Tjernobyl 2006. Jag var där samma år och åkte runt med samma guide. Jury hette han väl. Hans kollega Rimma Kiselitsa som visat mig runt flera gånger tidigare och som bott hos mig i Sverige hade oväntat avlidit.

Tjernobyl 26 april 1986 del 1-6

Tjernobyl 26 april 1986 del 7-10

Jag har rest överallt i området och varit på de flesta av platserna som visas här. Flera av dem som intervjuas i filmen är mina vänner. Alla är inte längre i livet.
De är alla stora hjältar medan Hans Blix är en skam för hela mänskligheten.

Missa inte den här filmen...

En film om kärnkraft. Lyssna noga i början. I juli 2006 var Forsmark sju (7) minuter från härdsmälta.
Det erkänner man förstås inte men så var det. Vindarna låg på mot Stockholm som i så fall mycket lätt hade kunnat förvandlas till en radioaktiv spökstad som exempelvis Svjatsk och Novozybkov (ännu befolkad) i Ryssland vars kvinnosjukhus och BB jag har varit projektledare för renoveringen av.