Offren ska inte gömmas undan!

Kärnkraftskramaren Michael som tagit som sin livsuppgift att terrorisera den här bloggen, har flera gånger skrivit att han bara väntar på att jag ska lägga ut bilder på cancersjuka och missbildade barn från Tjernobylområdet.

Han har inte ord för vad han tycker om att handikappade och sjuka människor "utnyttjas" i syfte att "förtala" den "ofarliga" kärnkraften.

Ett sådant mail kom häromdagen. Jag hann se att det innehöll osande förbannelser över detta med anledning av två länkar till youtube några inlägg ner. Tyvärr knäppte jag bort det oläst. När jag nu letat efter det har det försvunnit ur datorn i en städning härom dagen.

Men jag har gått och tänkt på det där.

Det där med att gömma undan offer, sjuka och handikappade alltså. Så var det förr här i landet. Missbildade barn gömdes undan som en skam för familjen. Människor med exempelvis Downs syndrome kunde leva instängda hela sitt liv. Vänner och bekanta visste på sin höjd att familjen hade en särling på kammaren eller på anstalt. I bästa fall fick de gå dräng på familjens gård och sova bland korna. I kyrkoböckerna märks inte mycket av dem. Någon enstaka gång kan det stå "idiot" efter ett namn i husförhörslängderna. Oftast trollas de helt enkelt bara bort. Att de drabbade numera lever mitt ibland oss är en väldig framgång.

Jag har, med anledning av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl 1986, rest mycket i Ryssland, Vitryssland, Ukraina och det övriga Europa. Ofta med hjälptransporter och småningom med anledning av renoveringsarbetet på BB och kvinnosjukhuset Änglagård.

Vi vet alla att många i nedfallsområdet (omfattar ca 10 miljoner människor) drabbats av cancer och andra sjukdomar på grund av olyckan. Många har dött och ännu fler är legitimerade "invalider" av olika grader som var och en berättigar till olika favörer som fri sjukvård och halv hyra. Många barn föds skadade på grund av olyckan och alla med starkt nedsatt immunförsvar. Många föds inte ens och statistiken förfalskas. Om det vittnar läkarna, sköterskorna, biträdena, sekreterarna - alla. Annars måste nämligen staten betala skadestånd.

Väl på plats slås man av att man faktiskt inte ser några sjuka och missbildade barn. De göms undan på sjukhus och institutioner. Precis som man gjorde här förr. De skadade barnen är en skam för familjerna. Vilken otrolig tjänst de utan att veta om det gör förespråkarna för kärnkraftsindustrin!

På kyrkogårdarna ser man dem. Inte minst på Mitinikyrkogården i Moskva, där de 28 första brandmännen är så vackert begravda i specialkistor av bly (de begravdes som radioaktivt avfall) under en halv meter betong och stora stenblock.

De och tre personer som fördes till Kiev anses officiellt - i Västvärlden - vara de enda dödsoffren efter olyckan.
Det är inte sant.

Hela Mitinikyrkogården i Moskva är till exempel full av dem. Åk dit och kolla själva. Chernobyl Union, tillsatt av president Jeltsin, har alla fakta. Medlemmarna består av fd "likvidatörer" som tvingades röja efter olyckan. De var ca 800 000 man i en medelålder av 33 år. De flesta var värnpliktiga soldater. Andra handplockades i sina hem efter yrke och färdighet. De togs om nätterna och fördes till Tjernobyl med tvång utan möjlighet att vända hem igen förrän de tjänstgjort minst två månader vid reaktor 4 i den förbjudna Zonen. Därför är de invalider, de som överlevde.
Tjernobyl ligger i Ukraina. Gränsen till Vitryssland går rakt igenom zonen. Närmaste stad är Gomel som i sin tur ligger sju mil från ryska gränsen. På andra sidan ligger Novozybkov där det råkade regna när det radioaktiva molnet från Tjernobyl kom. Därför förgiftades staden. För övrigt föll 75 % av nedfallet i Vitryssland. Omkring 5% nådde småningom Sverige.

I Ukrainas huvudstad Kiev (så här kan det se ut när man flyger in över staden) finns Chernobyl Museum, ett mycket seriöst museum över olyckan inrymt i en fd brandstation. Missa för all del inte det, om ni reser dit. Staden, som har djupa historiska band till Sverige, är verkligen värd ett besök.

Den som betalar dubbel entréavgift får till och med fotografera. Det är därifrån dessa bilder kommer.

Så vad föreställer då bilderna från Chernobyl Museum i Kiev?

Den cancersjuke pojken ser visserligen glad ut men han dog förstås som de flesta andra.

De var rätt många de första åren som inte kom med i statistiken. Särskilt de som fick galopperande leukemi. FN-organet WHO höll sig nämligen borta från närområdet i fem år innan de ens kom dit. Ingen vet hur många som hann dö undan och därför inte noterades.

Det fanns en speciell anledning till att WHO höll sig undan. Enligt en överenskommelse sedan 1959 får WHO nämligen inte redovisa någonting som kan försvåra för IAEA att "sprida kärnkraften så mycket som möjligt i hela världen". Det är nämligen det som är IAEA:s uppgift!

Mycket starka krafter i hela Europa har sedan 1986 försökt få bort den överenskommelsen men misslyckats. Man kan fråga sig varför. Vad har IAEA att dölja?

Bild nr 2 visar ett missbildat människofoster. Anhopningen av sådana var enorm efter olyckan. Jag har träffat och intervjuat professorer i såväl Vitryssland som Frankrike och Schweiz som vittnar om detta. Bild 3 visar en missbildad gris och bild 4 en missbildad kalv.

Bild 5 är tagen genom fönstret till det sjukhus i Moskva dit de första strålningssjuka brandmännen fördes. Deras kroppar färgades svarta och föll sönder.

Jag rekommenderar det första kapitlet om Ludmila från Kiev i Svetlana Alexijevitj bok "Bön för Tjernobyl" utgiven på Ordfronts förlag 1998.

Om man bara ska läsa en bok i sitt liv bör man välja den.

De fyra unga männen märkta med varningstecknet för radioaktivitet är fyra av brandmännen. De dog alla i Moskva på detta sätt. Kanske är någon av dem mannen på bild 5.

Kvinnorna som flyr tvingades överge sina hem i Zonen för att aldrig mer kunna återvända. Jag har träffat många av dem. De gråter än.

Och så sitter kärnkraftskramaren Michael här i Sverige och tycker att offren ska gömmas undan! Jag blir så upprörd att jag får hjärtklappning.

Nästa kommentar är förstås att ryska kärnkraftsverk inte kan jämföras med svenska.

Vilket nonsens!

Vi var två säkerhetssystem av fyra från en kärnkraftsolycka i Forsmark för bara några år sedan. Och det var inte första gången.

Och tänk om ett flygplan av samma typ som de som kraschade i WTC skulle störta rakt ner i en av reaktorerna i Oskarshamn eller Ringhals. Ja, då är vi där. När radioaktiviteten väl slipper ut spelar det ingen roll om den är rysk, fransk, spansk eller svensk. Resultatet blir ändå detsamma.

Då detta är ett inlägg av mig personligen och inte bara insamlat material skrivet av andra öppnar jag kommentarsfunktionen igen.