Artikel, 17.06.2009
Lögner, monopol och kärnavfall
– Talet om ett säkert slutförvar är en geologisk förolämpning, skriver Nils-Axel Mörner i sin bok Detta eviga avfall som riktar skarp kritik mot kärnkraftsindustrins och myndigheternas agerande i slutförvarsfrågan.
Docent Nils-Axel Mörner, långvarig föreståndare för enheten för paleogeofysik och geodynamik vid Stockholms Universitet, har följt med kärnavfallsfrågan från första början. Hans nyutkomna bok, Detta eviga avfall, är en skarp kritik av kärnkraftsindustrins agerande i slutförvarsfrågan. Boken tillägnas ”alla dem som aldrig upphör att söka efter svar, observera, tänka själv och ifrågasätta”.
Mörner hör definitivt själv till den kategorin. I mer än 30 år har han outtröttligt framhållit att grundtesen för den slutförvarsmetod som framförs i Sverige och Finland, d.v.s. en stabil berggrund, inte håller. Den moderna vetenskapliga forskningen och observationsfakta visar en totalt motsatt verklighet som kräver andra lösningar. Hur har detta fått ske i 30 år, frågar Mörner. Händelseförloppet i Sverige drar paralleller till Finland. Villkoret i vardera länderna för att utnyttja kärnkraft är att slutförvarsfrågan är löst. Ett säkert slutförvar med 100 000 års garanti är myndigheternas krav och en social beställning. SKB (Svensk Kärnbränslehantering AB) i Sverige och systerbolaget Posiva i Finland har grundats av kärnkraftsindustrin för att tillgodose beställningen. Frågan måste till varje pris utmålas som löst.
Kärnkraftsindustrin har med full monopolställning och enorma resurser till sitt förfogande enväldigt drivit ett enda koncept, den så kallade KBS-3 metoden. Därmed har de hamnat i en återvändsgränd. Enorma summor har plöjts ner i projektet.
Det stora skojet
Nils-Axel Mörner känner väl till turerna i den komplicerade kärnkraftsringdans han beskriver. Han visar hur svårt det är att kritisera ett koncept myndigheterna vill driva igenom. När de dessutom driver besluten i samråd med en industri som har ändlösa resurser och makt har de enskilda forskarna, samhällets väckarklockor, ytterligt svårt att få sina kritiska röster hörda. Synpunkterna på vetenskapens integritet och hur ekonomisk makt kan påverka utnämningar i det vetenskapliga etablissemanget är tänkvärda och alarmerande. Mörner skildrar hur forskare som kommit med avvikande åsikter har utsatts för befordrings- och anslagsproblem. De övriga har skrämts till tystnad. Beskrivningarna av remissförfarandet ligger långt från den öppna demokratiska beslutsprocess man väntar sig i de Nordiska länderna.När kritiska röster höjs och avvikande åsikter inte passar in i konceptet trollar man bort dem i sammanfattningar där problemen negligeras, förvrängs, förminskas eller försvinner. Myndigheter och beslutsfattare grundar sina beslut på sammanfattningarna. Det är dem man läser. Kritiken i bilagorna når inte fram.
Mörner kallar detta förfarande för det stora skojet med rapporter och underrapporter, och ger hårresande exempel på hur förvrängda fakta kan bli. Talet om ett säkert slutförvar är en geologisk förolämpning, skriver Mörner. Steg för steg har SKB och Posiva tvingats erkänna sådant man tidigare negligerat. Kärnkraftsindustrins hypotes om ett säkert slutförvar i berggrunden har kullkastats. Retirerandet har skett på alla de punkter som ursprungligen utgjorde bevis för KBS-3 konceptets säkerhet.Sprickor och förskjutningar i berget har uppstått även efter istiden. Metanexplosioner har förekommit. Säkerhetsavstånden från förkastningslinjer är otillräckliga, och man har tvingats erkänna att istiderna utgör det stora problemet.
Ändå fortsätter man envist på den utstakade banan.
Mörner anser att hela idén om ett slutförvar inte är något annat än en förhoppning om att två sina händer och slippa ansvar, en arrogant geologisk oförskämdhet. Berget kan omöjligt ge en säkerhetsgaranti på 100 000 år. På 70-talet visste man inte vad vi vet idag. Vi talar om ett fullständigt paradigmskifte. Mörner står i förfronten för paradigmskiftet som erkänts internationellt. Även utanför naturvetenskapens domäner uppfattar man detta.
Sten Widmalm, docent i Statskunskap vid Uppsala Universitet skriver i Svenska Dagbladet 7.1.2009: ”Termen slutförvar är bara till för att skapa illusionen av att man löst ett problem som i själva verket blir en nedgrävd katastrof som bara kommer att vänta på att få inträffa”.Det principbeslut om slutförvar som Finland tog anser Mörner vara en genväg. Motståndet minskar. Man vill inte ta ställning till en fråga som presenteras som redan avgjord. Den omedelbara följden av principbeslutet var att ge tillstånd för ett femte kärnkraftverk, det otursdrabbade Olkiluoto-III.
Nya beräkningar krävs
Generalsekreteraren för vetenskapsakademin i Finland Matti Saarnistos uttalanden på ett seminarium om slutförvar i Helsingfors 8.5.2009 stöder Mörners oro över kärnkraftsindustrins brådska och negligerande av nya forskningsrön. Under istiden med starka temperaturväxlingar har Olkiluoto-området turvis varit täckt av vatten och is. I Kanada har man, med tanke på slutdeponering av kärnavfall, undersökt hur permafrosten tränger ner i berget. Undersökningarna visar att nedisningen når 600-700 meter djupt. Forskningslaboratoriet i Äspö i Sverige har kommit till samma resultat. I Finland har man med användandet av samma matematiska modeller räknat ut att permafrosten kommer att tränga ner till endast 182 meters djup i Olkiluoto.
Strålsäkerhetscentralens förklaring att berget i Finland leder värme sämre än i de övriga länderna är inte trovärdig. Nu kräver Strålsäkerhetscentralen nya beräkningar.
Vd för SKB Claes Thegerström uttalade sig vid en presskonferens 3.6, då beslutet om Forsmark som lämplig slutförvaringsort meddelades. Han talade om en tydlig fördel när det gäller den långsiktiga säkerheten: ”Berget där leder bort värme bättre än i Laxemar (det andra alternativet) och därmed kan kapslarna med varmt kärnbränsle förvaras närmare varandra. Det betyder att ett förvar i Forsmark tar mindre plats vilket underlättar genomförandet och ger mindre bergmassa att hantera”. Han nämner över 600 forskningsrapporter som grund för beslutet. Läser man mellan raderna dyker ekonomiska och strukturella aspekter upp om och om igen. De tidvis thrillerartade skeenden Mörner beskriver besannas med isande klarhet. Att efter 30 års sökande komma fram till att just kärnkraftsplatserna Forsmark och Olkiluoto har de bästa förutsättningarna för ett slutförvar klingar falskt.
Kritiken växer
I de stora kärnkraftsländerna är man mycket mera skeptiskt inställd än i Norden.I februari 2009 drog president Barack Obama i USA bort finansieringen från slutförvaringsprojekt Yucca Mountain med motivationen: ”Till och med efter att man använt miljarder dollar är frågan öppen om det är tryggt att förvara kärnavfall där.
”Nils-Axel Mörner anser att man bör koncentrera krafter och resurser på att ta fram alternativa lösningar och förordar ett torrt förvar. Här är han på samma linje som finska strålsäkerhetscentralens generaldirektör Jukka Laaksonen (Loviisan Sanomat 15.2.2009): ”Man bör inte slutgiltigt deponera det utbrända uranbränslet i den finländska berggrunden”. Ett torrt förvar (Dry Rock Deposit) är tillgängligt för tillsyn och reparation. Om teknikutvecklingen tillåter ger det möjlighet att utnyttja resterande energi. Det är passande att boken utkommer på det Åländska förlaget PQR. Åland ligger mitt emellan två planerade begravningsplatser för kärnavfall vid kusten. Avståndet till Olkiluoto är ca 100 km, till Forsmark 70 km. Detta eviga avfall illustreras med målningar av den svenska surrealismens banbrytare. ”En vaken betraktare åser ofta genom sitt filter av förnuft ett surrealistiskt konstverk som en vrickad, ologisk och absurd framställning av verkligheten”, kan man läsa på Wikipedia.
Nils-Axel Mörner: Detta eviga avfall. PQR, 2009.
Angela Oker-Blom
