Eric Erfors: Sverige köper fransk kärnkraft
Vattenfall var nyligen politiskt hett som en reaktor. Hycklande socialdemokrater lyckades förtränga att det var under deras regeringstid som bolaget köpte de tyska kärnkraftverken, medan Maud Olofsson inte framstod som särskilt välinformerad om koncernens juridiska åtaganden på kontinenten.
Är Maud Olofsson informerad om att Vattenfall är delägare i en fransk kärnkraftsanläggning för forskning? Vet hon om att Sverige förbundit sig att satsa ännu fler miljoner i Jules Horowitz-reaktorn som byggs i Cadarache i södra Frankrike?
Vattenfall var nyligen politiskt hett som en reaktor. Hycklande socialdemokrater lyckades förtränga att det var under deras regeringstid som bolaget köpte de tyska kärnkraftverken, medan Maud Olofsson inte framstod som särskilt välinformerad om koncernens juridiska åtaganden på kontinenten.
Är Maud Olofsson informerad om att Vattenfall är delägare i en fransk kärnkraftsanläggning för forskning? Vet hon om att Sverige förbundit sig att satsa ännu fler miljoner i Jules Horowitz-reaktorn som byggs i Cadarache i södra Frankrike?
Personligen tycker jag att det framstår som en sund investering. Det rör utveckling av fjärde generationens kärnkraftsreaktorer där en stor del av avfallet ska kunna återvinnas samtidigt som de blir dramatiskt uransnålare i drift.
Men att Vattenfall ska investera ännu mer i denna forskningsreaktor på fransk jord har nu inte varit Maud Olofssons ansvar, utan bär Leijonborgs efterträdare forskningsminister Tobias Krantz signatur. Den 16 oktober skrev han under en avsiktsförklaring med Frankrike och lovade stora satsningar på kärnkraftsteknik i landet. Allt handlar om en motköpsaffär för att få fransmännen att satsa på den europeiska forskningsanläggningen ESS i Lund. Sveriges franska nota är oklar, men det torde röra sig om hundratals miljoner kronor.
Finansieringen av den här typen av internationella kapitalkrävande forskningsanläggningar är som vilken vapenaffär som helst. Precis som när Sten Tolgfors kränger Jas Gripen till Brasilien med godispåsar fyllda av motköp och direktinvesteringar.Förutom Frankrike finns ett tiotal andra intressenter i ESS. Fler kan tillkomma, och Tobias Krantz måste alltså lova bort ännu fler skattemiljoner i olika motköpsaffärer. I avtalsförklaringen med Tyskland framgår att Sverige bland annat förbundit sig att satsa motsvarande 120 miljoner kronor i lasern XFEL i Hamburg.Att ESS med sitt supermikroskop för materialforskning hamnar i Lund är kanske en slump. För hade inte Lars Leijonborg valt en universitetsdirektör från Lund, Peter Honeth, som sin statssekreterare så hade möjligen inte detta prestigeprojekt prioriterats lika högt av Leijonborg. Han kunde sedan sluta i regeringen med ESS-flaggan i topp, trots att en egentlig flaggstång saknas.
Byggnotan beräknas bli 14 miljarder kronor och regeringen har lovat att Sverige ska stå för en tredjedel. Kalkylerna är extremt osäkra; det är nämligen inte avgjort vilken slags anläggning man ska bygga! Därför finns heller inga bindande avtal.
Kanske blir ESS verkligen den fantastiska neutronforskningsanläggning som utlovas i reklamen när/om den står färdig 2025. Kanske inte, om den tekniska utvecklingen har hunnit springa ifrån hela ESS-projektet. Stenen är i alla fall i rullning och ESS lär därför - enligt tunneln genom Hallandsåsens egen logik - byggas på friherrarna Gyllenkroks gamla mark. Oavsett vad fakturan landar på.
Inte så konstigt att professorer norr om Lund är rädda att ESS blir en gökunge som tränger undan andra angelägna forskningsprojekt. Internationella forskningsanläggningar är välkomna och nödvändiga, men hela den politiska kohandeln runt olika motköpsavtal medför även projekt vars vetenskapliga nytta kan ifrågasättas.
I fallet med Jules Horowitz-reaktorn behöver dock Forskarsverige inte oroa sig. Vattenfall AB har sin egen FoU-budget. Eller vill de rödgröna stoppa Vatten-falls kärnkraftssatsningar i Frankrike och därmed riskera att sänka hela ESS-projektet?Ja, vad tycker egentligen Mona Sahlin om Jules Horowitz-satsningen?
Eric Erfors
Eric Erfors
___
2009-12-30
300 ton kvicksilver till Tyskland
Stora mängder kvicksilveravfall från till exempel gamla lysrör och termometrar håller nu på att forslas bort från Sakabs anläggning utanför Kumla. Under hösten har redan 300 ton transporterats i väg med slutdestinationen i en Saltgruva i Norra Tyskland.
"Perfekta förhållanden i Tyskland" Mia Jamesson
– Det finns ingen svenskt plats att slutförvara på, säger Sakabs Miljöspecialist Mia Jamesson
Det är ordentligt kallt när Sakabs Miljöspecialist Mia Jamesson visar runt bland de tusentals fat med kvicksilverhaltigt avfall som ligger deponerade runt omkring i anläggningen. Till slut kommer vi till en varm hall där avfallet görs i ordning. Carl-Olof Eriksson har arbetat med Kvicksilvret i Sakabs anläggning i över tio år. Hans arbete blir nu att förbereda arbetet med att föra bort Kvicksilvret härifrån.
– Jag har aldrig varit rädd för att det skulle vara farligt, man har ju kvicksilver i munnen, säger han.
Saltgruvan i tyska Zeilitz har tillstånd att ta emot 5 000 000 ton kvicksilver haltigt avfall för slutförvaring, så det avfall som ska transporteras från Sakab i Kumla kommer bara bli en bråkdel av det avfall som ska samlas i gruvan.
Den svenska berggrunden innenhåller för mycket vatten för att förvara kvicksilver men i en saltgruva är det perfekta förhållanden för den här typen av förvaring .
– Det är alldeles torrt och bra för slutförvaring, säger Mia Jamesson
© Copyright Sveriges Radio 2010
300 ton kvicksilver till Tyskland
Stora mängder kvicksilveravfall från till exempel gamla lysrör och termometrar håller nu på att forslas bort från Sakabs anläggning utanför Kumla. Under hösten har redan 300 ton transporterats i väg med slutdestinationen i en Saltgruva i Norra Tyskland.
"Perfekta förhållanden i Tyskland" Mia Jamesson
– Det finns ingen svenskt plats att slutförvara på, säger Sakabs Miljöspecialist Mia Jamesson
Det är ordentligt kallt när Sakabs Miljöspecialist Mia Jamesson visar runt bland de tusentals fat med kvicksilverhaltigt avfall som ligger deponerade runt omkring i anläggningen. Till slut kommer vi till en varm hall där avfallet görs i ordning. Carl-Olof Eriksson har arbetat med Kvicksilvret i Sakabs anläggning i över tio år. Hans arbete blir nu att förbereda arbetet med att föra bort Kvicksilvret härifrån.
– Jag har aldrig varit rädd för att det skulle vara farligt, man har ju kvicksilver i munnen, säger han.
Saltgruvan i tyska Zeilitz har tillstånd att ta emot 5 000 000 ton kvicksilver haltigt avfall för slutförvaring, så det avfall som ska transporteras från Sakab i Kumla kommer bara bli en bråkdel av det avfall som ska samlas i gruvan.
Den svenska berggrunden innenhåller för mycket vatten för att förvara kvicksilver men i en saltgruva är det perfekta förhållanden för den här typen av förvaring .
– Det är alldeles torrt och bra för slutförvaring, säger Mia Jamesson
© Copyright Sveriges Radio 2010
