”Miljöeffekterna är oacceptabla”
Olov Holmstrand, teknologie doktor, tror inte att det blir någon brytning av uran i Sverige. – Inte som det ser ut nu. Jag tror inte det är lönsamt, miljöeffekterna är oacceptabla och nästan alla kommuner har sagt att de kommer använda sin vetorätt.
I helgen ordnar Naturskyddsföreningen i Norrbotten i samverkar med Studiefrämjandet ett kunskaps- och opinionsbildande seminarium ”Från uran till avfall” i Boden.
– Uranet är intressant av två skäl. Dels steg uranpriset rejält efter 2003, dels finns mycket uran i Sverige, vilket man redan visste efter andra världskriget, säger Olov Holmstrand.
Han berättar om det svenska kärnteknikprogrammet, som innebar att man letade uran i stor skala.
– Den svenska linjen var att man skulle använda det både till kärnkraft och kärnvapen, men från början var kärnvapen huvudsyftet. Det här offentliggjordes i mitten av 1980-talet. Då hade det svenska kärnteknikprogrammet stoppats successivt och stoppades definitivt 1969-1970.
Olov Holmstrand påpekar att det finns en direkt koppling mellan kärnkraft och kärnvapen. Genom att etablera tekniken har man båda möjligheterna.
– Kärnkraften och kärnvapen är tvillingar och varandras förutsättning. Dåtidens Sverige är dagens Iran och Nordkorea. Eftersom Sverige ville ha kärnvapen behövde man hela kedjan och satsade därför på uranletning, men inledningsvis var det hemligstämplat.På 1960-talet etablerades en urangruva i Ranstad. Uranletningen fick en ny skjuts på 1970-talet under oljekrisen då priset på uran steg.
– Då ville man börja storskalig brytning i Ranstad, men det stoppades av kommunvetot. Därför började man söka uran på andra ställen och 1980-81 drevs Pleutajokkprojektet i Arjeplogs kommun. Det gick så långt att man gjorde en gruvgång. LKAB var inblandat i det projektet. Sedan sjönk uranpriset och LKAB drog sig ur. Olov Holmstrand konstaterar dock att samma område fortfarande är intressant idag och att det nu genomförs ytterligare provborrningar där. Han bedömer att det idag finns 250 tillstånd i Sverige, som gäller uran eller sannolikt uran.
– Man behöver inte söka separat tillstånd för uran, vilket är vilseledande, men en del företag är öppna och det finns 150 tillstånd som uttryckligen rör uranletning. Tre bolag har tillstånd att söka efter uran i Bodens kommun.
– Men Arjeplog ligger på andra plats i Sverige med ett 30-tal beviljade tillstånd, säger Olov Holmstrand.Uranpriset steg efter 2003 från tio dollar per pund. I dag ligger det på 43 dollar per pund, men var som högst 2007 med 136 dollar per pund.
– Men det finns ingen uranbrist i världen och det är inte särskilt troligt att det kommer att stiga kraftigt. Nedrustningen gör också att priset hålls nere eftersom uran från vapen kan användas i kärnkraftverk. Så president Obama har minskat risken för uranbrytning i Sverige.
För att få bryta uran måste man ha bearbetningskoncession och tillstånd enligt miljöskyddslagen. Ansökan lämnas till regeringen, men fortfarande har kommunerna vetorätt.
– Det har felaktigt påståtts att Lissabonfördraget kan tvinga Sverige att bryta, säger Olov Holmstrand.Däremot om Sverige börjar att bryta uran kan Euratomfördraget ha betydelse, eftersom Eurotom äger allt klyvbart material inom unionen.Han tror dock inte det är sannolikt att Sverige börjar bryta uran, trots att statsminister Fredrik Reinfeldt sagt, att om landet ska ha kärnkraft måste det bryta uran.
– Jag tror inte han vet vad det innebär. Det vi vet om brytning gäller framför allt alunskiffer. Det innehåller en bråkdels promille uran och man måste därför bryta enorma mängder. Stora områden berörs och det blir mycket avfall. Ska man bryta i Ranstad till svenska kärnkraftverk måste man vända en kvadratkilometer per år. Man kan bara bryta i dagbrott och detta gamla jordbrukskulturlandskap skulle förintas. Men varför letar man om det sannolikt inte blir någon brytning?
– Det är prospekteringsföretagen som letar och jag hävdar att de blåser sina aktieägare på pengar, men det är inte förbjudet att göra dåliga affärer, säger Olov Holmstrand.
