SvD
Olofsson gav Vattenfall fria tyglar
Publicerad: 17 november 2009, 04.46. Senast ändrad: 17 november 2009, 08.37
REGERINGENS ANSVAR Att bubblan Vattenfall slutligen sprack är inte förvånande, däremot att det sker under en borgerlig regering. Trots svidande borgerlig kritik mot hur S styrde bolaget har kontrollen minskat ännu mer under näringsminister Maud Olofsson, skriver Gustav Fridolin.
Bubblan Vattenfall har spruckit. Det förvånar inte. Är det något finanskrisen visat så är det att storleken på ett bolag inte avgör stabiliteten. Ett stort bolag, särskilt på en marknad som den för energiförsörjning, riskerar kastas mellan de skiftande juridiska skär som politiken i olika länder skapat. Regeringar har ändå försvarat att Vattenfall växt sig till en europeisk storspelare, trots riskerna med stora intressen i kol- och kärnkraft och konsekvenserna i form av massiva koldioxid- utsläpp, med att bolaget därigenom kan ta en ledande roll i klimatomställningen. Men någon sådan roll verkar Vattenfall aldrig ha varit intresserat av. Diskrepansen mellan den utlovade rollen och den roll bolaget faktiskt tagit sig utgör bubblan som nu spricker.
Det som förvånar mig är att detta sker under en borgerlig regering. Förra mandatperioden satt jag som ledamot i konstitutionsutskottet i samtal med de borgerliga partiernas före-trädare och diskuterade statens ägarstyrning. Att vi hade skiftande idéer om energipolitiken spelade ingen roll, när uppgiften var att formellt granska om den socialdemokratiska regeringen hanterat Vattenfall i enlighet med de krav riksdagen satt upp. Vår gemensamma kritik, som samlade en riksdagsmajoritet, var svidande.
Våren 2003 uttalade vi om investeringarna i tysk kolkraft: ”Det torde vara rätt uppenbart att dessa investeringar inte står i en överensstämmelse med den långsiktiga inriktning som ligger till grund för den politiskt beslutade omställningen av energisystemet i Sverige. … Det sätt på vilket Vattenfall uppträtt kan inte anses ha varit väl förenligt med vad riksdagen beslutat”. Våren 2005 tydliggjordes att ”regeringen brustit i genomförandet av riksdagens beslut när det gäller Vattenfall”.
Jag inbillade mig att denna samsyn i behovet av ägarstyrning skulle bli vägledande för Maud Olofsson. Men istället för ökad formell styrning verkar Vattenfalls ledning haft att rätta sig efter medieuttalanden. Det har gett ännu större frihet att förvalta bolaget efter andra
intressen än de som är kopplade till att det ägs av Sveriges medborgare.
Ibland har Lars G Josefssons kontakter med den tyska förbundskanslern Angela Merkel framstått som mer omfattande än dialogen med näringsdepartementet. Vattenfall har stundtals blivit en politisk aktör som verkat stick i stäv med det som landet Sverige drivit, som när bolaget deltog i lobbying mot EU-parlamentariker för att främja kolindustrins intressen.
De frågor som hamnat i centrum för den öppna konflikt som nu förstör värden i en av skatte- betalarnas största tillgångar är avslöjande. Avtalet som slutits runt ansvaret vid en kärnkrafts- olycka i Tyskland varskor om risktagandet i att svenska statens bolag söker en dominerande ställning utomlands. Det finns ingen anledning att i Berlin acceptera att vinsterna på tyskarnas energianvändning tillfaller svenska staten, men att risken som är kopplad till kärnkraftsdrift ska bäras av samma tyskar.
För den som inte sett de tyska byar som skövlats av Vattenfall så åskådliggör bolagets planer på att sälja det svenska elnätet för att frigöra kapital till köp av kärnkraft i Storbritannien det aggressiva intresse man haft att tillskansa sig större marknads- andelar. Det kan kontrasteras mot svårigheterna man haft att uppfylla riksdagens vilja att kraftigt öka andelen förnybar energi. Det är uppenbart inte riksdagens mål med ägandet som utgjort Vattenfalls prioritetsordning.
Det finns en anledning till att energipolitiken fått en extra- ordinär roll i svensk politik, att den fällt regeringar, krävt blocköverskridande överenskommelser och, med undantag för en parentes som inleddes strax före förra valet och vars slut det här intermezzot får oss att ana, omöjliggjort all intimare borgerlig samling. Energipolitiken är central för vilket samhälle man vill ha. Här står ideologiska överväganden mot varandra – som småskalighet mot stordrift eller hållbarhet mot ändlighet – och idag är det huvudsakligen på denna arena det avgörs om vi som mänsklighet ska klara klimatutmaningen.
Problemen att styra Vattenfall verkar, oavsett regering, bottna i att man skiljer mellan de miljömässiga målen som politiska överväganden i bred samsyn lett fram till och affärsmässigheten. Men här finns ingen motsättning. Flera svenska privata aktörer tar idag större klimatansvar och anledningen till detta är uppenbar: den som tar täten i omställningen får ett försprång på marknaden. När alla länder samtidigt söker hållbara energilösningar, är det i den riktningen den största utvecklingspotentialen på energimarknaden går att finna.
GUSTAV FRIDOLIN
riksdagsledamot i konstitutionsutskottet (MP) 2002–20
