Hej!
Idag finns nedanstående debattartikel om uranbrytning i Göteborgs-Posten. Författaren Lise Nordin skrev våren 2009 en magisteruppsats som jag tar mig friheten att bifoga och rekommendera för den som vill läsa bakgrunden. Uppsatsen är på svenska, vilket avsevärt underlättar läsningen.
Hälsningar
Olle
Uranbrytning känslig fråga i debatten
Det är märkligt tyst i frågan om uranbrytning. Allra tystast är Folkpartiet som är det parti som är den främsta förespråkaren för en utbyggnad av kärnkraften, skriver statsvetaren Lise Nordin, statsvetare med miljöinriktning vid Göteborgs universitet.
Nyligen kom beskedet att Vattenfall och Industrikraft planerar ny kärnkraftsproduktion i Sverige. Motiveringen är att man villsäkra kraftförsörjningen för industrin. I ljuset av klimathotet accepteras kärnkraften allt oftare.
De invändningar mot utbyggd kärnkraft som får störst utrymme rör säkerhets- aspekter och slutförvaringen av uttjänt uran. För både säkerhetsfrågan och slutförvaringen finns också tydlig lagstiftning och kontrollorgan. Mer sällan diskuteras eventuella konsekvenser av uranbrytning, kanske för att det inte drabbar svenskar.
Uranbrytning sker i dag bara i områden där det bor relativt fattiga människor. Exempelvis i Namibia, Uzbekistan, Kazakstan, Ryssland och i områden i Australien och Kanada där det bor ursprungsbefolkning.
Sverige är unikt i det avseendet att vi har mest kärnkraftsel per capita, samtidigt har vi ingen egen uranbrytning. Brytning skedde i Sverige fram till 1970-talet, men lokala protester gjorde att verksamheten upphörde. Vi tycks inte acceptera uranbrytning här men är beroende av den till våra kärnkraftverk.
Min magisteruppsats, En diskursanalys av uranbrytningskontroversen, visar att båda sidor i debatten tycker att uranbrytning är problematiskt. Utifrån olika tidsperspektiv och jämförelser drar man olika slutsatser om huruvida uranbrytningens negativa miljö- och hälsoaspekter väger upp kärnkraftens fördelar.
Undviker debatten
Debatten om kärnkraftens vara eller icke vara bör inkludera frågan om uranbrytning lika naturligt som aspekterna säkerhet och slutförvaring. Men den debatten är ganska tyst. Min studie visar att särskilt de som förespråkar kärnkraft undviker debatten.
Vattenfall, som är Sveriges största importör av uran, säger i min intervju: ”Vi tar varken ställning för eller emot uranbrytning. Vi har inget med uranbrytning att göra”.
Folkpartiet, som utmärkt sig som den främsta kärnkraftsförespråkaren, deltog inte alls i den riksdagsdebatt om uranbrytning som jag granskade. Beror tystnaden på att uranbrytningen är en negativ aspekt av kärnkraft som talar emot deras intresse att bygga ut?
Lise Nordin
statsvetare med miljöinriktning Göteborgs universitet
