Minna Gillberg:
"Här är klimatets största hot"
Om Vattenfall och andra energibolag investerade i att utveckla förnyelsebara energikällor/teknik – som sol, vind, vatten, biomassa - och inte bara satsade på vråldyr kol- och kärnkraft skulle klimatet ha klart bättre chanser. Det skriver miljöforskaren Minna Gillberg som inte tror på något genombrott i Köpenhamn utan sätter hoppet till Mexico 2010 istället.
Publicerad 2009-11-09 kl 10:00
Veckans affärer
2050 kommer vi att vara nära TRE MILJARDER FLER människor på jorden, samtidigt ska vi ha minskat växthusgasutsläppen med 85-90% för att klara målet om en temperaturökning på max +2C°. Merparten av denna befolkningsökning kommer att ske i världens mest fattiga regioner som också kommer att drabbas hårdast av klimatförändringen. KOFI ANNAN och Global Humanitarian Forum publicerade nyligen en rapport som visar att redan nu drabbas 325 miljoner människor av klimatförändringarna och 50 miljoner svälter som en direkt konsekvens. 2030 kommer 660 miljoner människor att drabbas vilket kommer att leda till extrema migrationsflöden världen över och särskilt på den Afrikanska kontinenten. Mindre än 1 % av de medel som behövs för anpassning i utvecklingsländer finns för närvarande tillgängliga. Ekvationen går inte ihop. Det är ett ”HÅLLBARHETSGAP” som måste adresseras. Men inte som ett biståndsproblem utan som en fråga om hållbarutveckling och mänsklig överlevnad. Det som kommer att avgöra vårt öde är hur vi investerar i teknikutveckling.
OBAMA HAR DEKLARERAT att vetenskap, teknik, ekonomisk rationalitet och humanism ska styra USA:s energi- och klimatpolitik. Ett första bevis på att han menar allvar är lagförslaget för biobränslen som presenterades i våras. Det går ut på att man ska fasa ut jordbruksprodukter (första generationen) och gå över till cellulosabaserade drivmedel (andra generationen) som ska produceras genom förgasningsteknik. Resonemanget bakom förslaget bygger på en enkel ekvation:
► Mot bakgrund av den demografiska utveckling som väntar oss menar Obama att det inte är en långsiktig lösning att köra bil på jordbruksprodukter i en värld som redan svälter.
► Till detta lägger man det tekniska/vetenskapliga resonemanget, dvs. andra generationens biobränslen ger större energiutbyte och minskar växthusgasutsläppen mer än dubbelt så mycket som första generationen (jordbruksetanol)…
► Och sedan kommer den ekonomiska rationaliteten. Förgasningstekniken gör att andra generationens biobränslen kan produceras till ett pris som gör den till ett konkurrensmässigt alternativ till bensin och diesel - utan statliga subventioner till jordbruket. Dessutom genererar tekniken även grön fjärrvärme och el… Lägg sedan till det faktum att en minskad oljeimport ger en förbättrad handelsbalans på åtskilliga miljarder…
Det jag vill argumentera för ovan är inte enbart förgasningsteknik utan främst Obamas resonemang som ett exempel på hur en smart, långsiktig och kostnadseffektiv energi- och klimatpolitik bör utformas.
Det är djupt oroande att svenska energi- och klimatinvesteringar inte bygger på politiska beslut. Istället avgörs vår framtid till stor del av ett statligt bolag som bestämmer vilken teknik som våra pengar – enorma summor - ska satsas på.
Hederliga gamla Vattenfall, som numer producerar mer kolkraft än vattenkraft, investerar tiotals miljarder i CCS (carbon capture and storage). Det är en vråldyr, energiineffektiv teknik som vi inte vet om, eller när, den kommer att fungera. Både CCS och kärnkraft är tekniker med så långa ledtider att de inte hjälper oss nå de minskningar som behövs fram till 2020 för att klara 2050 och målet om max +2C°.
CCS är dessutom en teknik som dumpar problemen på kommande generationer. Det är omöjligt att garantera en säker förvaring av flera miljarder ton CO2 - om än i flytande form - för all framtid.
Vattenfall investerar fast oss i beroendeframkallande infrastruktur – i ett fossilt beroende som alla politiker säger sig vilja komma bort från. Nordstream är ett annat liknande exempel på beroendeframkallande infrastruktur där även det säkerhetspolitiska tänkandet lyser med sin frånvaro.
Om Vattenfall och andra energibolag investerade mer, eller rimligen lika mycket som man gör i CCS (och tydligen tänker göra i kärnkraft), för att utveckla förnyelsebara energikällor/teknik – sol, vind, vatten, biomassa - skulle Lars G. Josefsson möjligen kunna framstå som en trovärdig klimatkämpe. Problemet med att investera i CCS och kärnkraft är samma som problemet i klimatförhandlingarna – det är inget som hjälper världens mest fattiga mänskor, eller oss i västvärlden att hantera klimatförändringarna inom utsatt tid.
Vi vet att den småskaliga teknik som kan befria oss från oljans gissel finns. Och om vi investerade lika mycket som man gör i CCS för att ta fram super effektiva solceller och bränsleceller skulle jordens energi- och klimatproblem sannolikt vara historia 2050. Varför gör vi det inte? Tja… Hur skulle en värld som inte var beroende av olja och energibolag se ut? Om man kunde gå till IKEA och köpa billiga solceller i flatpack och montera ihop hemma?
När man ser de enorma investeringar som idag görs för att öka vårt fossila beroende, är det då någon som verkligen tror – med handen på hjärtat – att de stora energibolagen vill vara med och investera i teknik som skapar en värld där vi inte längre behöver köpa deras el eller olja?
Det handlar om makt och inflytande och det är därför som vi i slutändan inte kan uppnå ett hållbart samhälle och en klimatsmart ekonomi enbart genom teknisk innovation. Det krävs även omfattande social och politisk innovation. För teknik kan inte i sig utrota fattigdom, respektera mänskliga rättigheter, hejda klimatförändringen eller bygga en hållbar värld – det kan bara människor. Och det är något som både Obama och en annan fredspristagare, Wangari Mathai, uttryckt klart och tydligt - ”Det kan inte finnas någon hållbar utveckling utan rättvis utveckling, och ingen rättvis utveckling utan jämställdhet”.
Europa är oligopolens rike – mitt hopp står till fredspristagaren Obama och hans tro på teknologi, ekonomisk rationalitet och upplyst humansim. Schumpeter går hem i Vita Huset - den som investerar i morgondagens teknik är framtidens vinnare… Det ska bli intressant och se vad USA tar med sig till Köpenhamn – även om vi nog får ställa in siktet på Mexico 2010.
Minna Gillberg, miljöforskare som jobbar tillsammans med EU-kommissionär Margot Wallström i klimatinitiativet Road to Copenhagen.
