Riksdagsdebatt om Vattenfall...

Kammarens protokoll
Riksdagens snabbprotokoll
2009/10:34
Fredagen den 20 november
Kl. 09:00 - 13:24

1 § Aktuell debatt: Regeringens styrning av det statliga ägandet i Vattenfall

Anf. 1 PETER ERIKSSON (mp):
Fru talman! Jag har från Miljöpartiets sida begärt att få till stånd dagens debatt. Jag är glad att det var möjligt att genomföra den så snart. Ämnet är det statliga företaget Vattenfall.

Riksdagen har genom konstitutionsutskottet ett flertal gånger tagit ställning för att bristen på statlig styrning är ett problem. Den politik som fastställts av riksdag och regering har inte realiserats i det statliga bolaget. Staten har gjort en sak med ena handen och en helt annan med den andra.

När energipolitik har diskuterats har ofta upplevelsen varit att det är Vattenfall som styr Näringsdepartementet i stället för tvärtom. Det gällde den förra regeringen såväl som den som finns i dag. Efter tre år med en borgerlig regering har ingenting av det förändrats.

Den senaste tiden har näringsministern till och med anklagat ledningen i Vattenfall för att ha fört henne bakom ljuset. De har bland annat, enligt Maud Olofsson, utan att ha fått klartecken från ägaren pantsatt hela bolagets tillgångar, inklusive vattenkraften i de svenska älvarna. Ledningen tycks också, utan att ha stöd från ägaren, ha haft långtgående planer på att sälja ut elnätet. Styrelsen och vd har enligt näringsministern inte heller medverkat till den gröna omställningen som de borde. Men Maud Olofsson brukar tala om sig själv i termer som jag som ägare. Vad betyder det? Vem är ansvarig? Kan en minister verkligen skylla ifrån sig på sin egen bolagsstyrelse eller vd?

I valrörelsen 2006 talade Maud Olofsson om att avskaffa nånannanismen. Enligt Wikipedia är en nånannanist en person som vill att saker och ting ska utföras men av någon annan än en själv och en som inte heller vill ta ansar för att beslut tas. I dag ska vi försöka reda ut vem som har ansvar. I dag, Maud Olofsson, ska vi göra upp med nånannanismen.


Anf. 2 Näringsminister MAUD OLOFSSON (c):
Fru talman! Låt mig bara be om ursäkt för att jag kommer sent. Det beror på trafiken i Stockholm.

Jag är glad över att vi så här snabbt kan få en chans att diskutera Vattenfall efter den turbulens som har varit. Det är ett bolag som väcker väldigt många känslor. Jag tror att de allra flesta svenskar har någon åsikt om Vattenfall.

Vattenfall har gjort en fantastisk resa, från att ha varit ett nationellt bolag till att i dag vara ett europeiskt bolag som omsätter 165 miljarder och har 33 000 personer anställda. Förra året var utdelningen 7 miljarder kronor. Det är Europas femte största energibolag. Det är klart att det är ett annat Vattenfall i dag än det var för ett antal år sedan.

Mycket av det som Vattenfall gör har vi anledning att vara stolta över. Det finns väldigt många positiva saker. Men det har också funnits en del kritik. Det är det som vi också måste ta fram.

Kärnsäkerheten har varit en sådan del där brister både här hemma och i Tyskland har varit ett stort problem. Dels har det skapat osäkerhet kring kärnkraften, dels har det också minskat intäkterna till Sverige. Dessutom har det skadat Vattenfalls varumärke.

I dialog med styrelsen har ägaren ställt ökade krav på kärnsäkerhet därför att det är nödvändigt. Jag har naturligtvis också externt talat om att jag inte är nöjd med hur Vattenfall sköter kärnsäkerheten.

En annan del har naturligtvis varit kolkraften. I och med den expansion som man gjorde i början av 2000-talet, under den socialdemokratiska regeringen, har vi fått in mycket kol i Vattenfall. Det är naturligtvis en riktig utmaning eftersom kol är en energikälla som finns på den europeiska marknaden, inte här i Sverige men i Europa finns det. Där har det handlat mycket mer om att ställa om från kol och lyfta in en del av biobränsle för att göra kolen lite mer miljövänlig än den är i dag.

Det jag konstaterar är ändå att när inköpen av kärnkraft och kolkraft skedde i Tyskland sade vänstersidan inte någonting. Det var snarare så att den socialdemokratiska regeringen gav uppdraget till Lars Josefsson att göra alla de här inköpen. Miljöpartiet som här i dag står för miljösamvetet har inte heller protesterat mot att Vattenfall har gjort de här affärerna.

Hur styr vi då Vattenfall? Vi styr det naturligtvis genom att vi tillsätter en styrelse och en ordförande. Vi styr det genom formella direktiv i bolagsordningens ändamålsparagraf eller andra skriftliga dokument, men vi styr också genom dialog med bolaget.

Det är också så att när man gör strategiska förändringar av bolag ska man prata med ägaren. Det är en viktig del i ägarstyrningen. Det har inte, om vi tar kärnkraftsfrågan igen, varit någon hemlighet, inte heller för sosseregeringen, att äger man kärnkraft i Tyskland har man ett ansvar. Det är en tuff lagstiftning som Tyskland har.

Våren 2008 beslutade Vattenfall att man skulle ändra bolaget så att man tog in de bolag som man hade i Tyskland i Vattenfall. Då fick man det fullständiga ansvarsgenombrottet. Det var det som skedde genom styrelsebeslut våren 2008. Jag har ställt frågan till Lars G Josefsson om han förstod konsekvenserna av det beslutet. Då svarade Lars G Josefsson att han inte fullt ut förstod det eftersom den så kallade kärnkraftsfrågan inte var på bordet då.

Däremot säger dåvarande ordföranden Dag Klackenberg att det var uppenbart för var och en vad som skulle ske. Då är det så att vid större förändringar i bolagen och om det blir uppenbart för ordföranden vad som kommer att ske har man en skyldighet att prata med ägaren. Detta har inte skett.

När vi påbörjade strategiarbetet under hösten 2008 som fortsatte våren 2009 ställde jag frågor till Vattenfall: Är det så att det sker ett fullständigt ansvarsgenombrott med den omorganisering av bolaget som ni har gjort? Svaret i första steget var nej. Det var i första steget nej. Det är Näringsdepartementet som har fått ta fram de här uppgifterna om Vattenfall. Det har vi naturligtvis gjort tillsammans med bolaget.

Nu har vi gett styrelsen i uppdrag att de måste återkomma till ägarna med vad som är konsekvenserna av det som har skett i den här bolagsförändringen. Men det som är problemet är ju själva inköpet av kärnkraften i Tyskland med den lagstiftning som finns. Jag skulle vilja veta av Socialdemokraterna: Vad gjorde man för analys? Det är ju bra i en sådan här debatt att få reda på det. Jag skulle verkligen vilja veta: Vad gjorde man för analys av säkerhetsdelarna när man köpte kärnkraften?

Vi har utfört ett strategiarbete. Ett strategiarbete i ett så stort bolag är ett omfattande arbete. Det skulle ha varit gjort för länge sedan. Vi påbörjade arbetet hösten 2008, och vi fullföljde arbetet med att vi på bolagsstämman i våras berättade för Vattenfall vad ägarna tycker. Lönsamheten ska förbättras och det ska ske en konsolidering. Vattenfall ska ta en ledande roll i den globala – främst den europeiska eftersom det är ett europeiskt bolag – klimatomställningen, och Vattenfall ska återställa förtroendet för varumärket. Det här har styrelsen helt och hållet uppfattat. Jag har kontrollerat med den. Det här har vd:n och ordföranden uppfattat. Vad bolaget ska koncentrera sig på är helt givet. Det som återstår är att skriva in i ägardirektiven vad vi har meddelat bolaget.

Vi har gått igenom bolaget, vi styr upp bolaget och vi ger tydliga direktiv. Det här skulle ha gjorts för länge sedan, och vi undrar varför man nu är så aggressiv i debatten när man inte tog ansvar för Vattenfall under alla de år som Socialdemokraterna styrde med hjälp av Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
(Applåder)


Anf. 3 PETER ERIKSSON (mp):
Fru talman! Det var en ganska väntad samling av anklagelser gentemot Miljöpartiet, oppositionen, förra regeringen, Klackenberg, Josefsson och kanske någon jag glömde på vägen. Det här är ”nånannanismen” i Maud Olofssons sätt att regera.

I fjol köpte Vattenfall, med regeringens goda minne, ett stort holländskt kol- och gasföretag för 100 miljarder kronor. Det är en satsning som naturligtvis minskar utrymmet för investeringar i en hållbar energimix och grön omställning. Svenska staten bygger just nu också två stora kolkraftverk i Tyskland och planerar att öppna en ny kolgruva. Vattenfall planerar dessutom att bygga nya kolkraftverk i Polen.

Om man vill förändra samhället är det viktigt att se på investeringarna. Det är de investeringar vi gör i dag som formar morgondagens samhälle. Klimatförändringarna gör att utrymmet snabbt krymper för nya investeringar som bygger på just fortsatt användning av fossila bränslen. Därför säger vi i de gröna nej till att låta Vattenfall fortsätta att investera i fossila bränslen.

En regering som menar allvar med klimatpolitiken bör göra klart för både myndigheter och statliga bolag att investeringarna i stället måste riktas mot förnybar energi och energieffektivisering. Det här är inte något nytt och okänt för Centern eller Maud Olofsson. År 2005 skrev Maud i Svenska Dagbladet att inte heller hon kan tolerera att statligt ägda Vattenfall investerar i den smutsigaste energiproduktion vi känner till.

Nu har det gått tre år med en ny regering. Klimatfrågan har blivit storpolitik och finns på allas läppar. Varför bygger Maud Olofsson ny kolkraft just nu? Varför stöder hon aktivt köp av nya kol- och gaskraftverk i stället för att satsa stort på vind-, våg- och biobränslen samt solenergi? Varför satsar Maud Olofsson på den smutsigaste energiproduktion vi känner till?

Tyskland har generösa regler för vindenergi. Polen har goda förutsättningar för att satsa på biobränslen. Är vi inte överens om att användningen av fossila bränslen måste minska? Maud Olofsson har varit ansvarig minister, men i praktiken har ingenting förändrats. Hon säger att Vattenfall inte tillräckligt aktivt medverkar i en nödvändig grön omställning, men i själva verket står hon bakom de satsningar på fossila bränslen som nu görs.

Maud Olofsson! Det är du som är ansvarig. Det är fegt och dåligt att skylla på andra. ”Nånannanismen” klär dig dåligt. Skulle du vilja se en annan utveckling får du visa det genom en aktiv handling. Du kan till exempel byta ut styrelsen till människor med kompetens och engagemang för en hållbar utveckling. Varken den nya ordföranden eller den nya vd:n är ett steg i den riktningen.

Den andra huvudfrågan som nu diskuteras handlar om kärnkraften. Vattenfall äger två kärnkraftverk i Tyskland. Det är två verk som sedan länge har stått still på grund av säkerhetsproblem. I förra veckan fick vi också reda på att Vattenfall sedan 2008 pantsatt hela företaget som säkerhet vid en kärnkraftsolycka i Tyskland. Den tyska lagstiftningen med obegränsat ansvar innebär att även moderbolaget är fullt ut ansvarigt. Allt från dammar och kraftstationer i Luleälven i norr till ledningsnät och svenska kärnkraftverk kan alltså bli tillgångar som utmäts vid en kärnkraftsolycka i Tyskland.

Jag har läst avtalet. Jag har det här. Mitt intryck är att sanningen inte har kommit fram. Vd Josefsson har påstått att det är ett internt avtal som kan sägas upp vilken dag som helst, men det är ett femårigt avtal som förlängs automatiskt med ett år i taget och kan sägas upp endast om man lägger ned kärnkraftverken eller säljer aktierna och alltså inte längre äger dem. Jag uppfattar det som att Josefsson försöker lura allmänheten. Det kan vara så att företagsledningen har mörkat detta även för styrelsen och departementet. Här finns flera frågor ouppklarade. När fick näringsministern reda på avtalet? Anser Maud Olofsson fortfarande att ledningen har mörkat avtalets innebörd gentemot ägaren eller styrelsen? Anser du också att avtalet kan sägas upp när som helst? Vad får avtalet för konsekvenser? Är det rimligt att Vattenfall ska fortsätta att äga kärnkraftverk i Tyskland?

Om ledningen har mörkat det tyska avtalet borde det leda till att de inblandade måste avgå. Nu ser det ut som att både ansvarig minister och statssekreteraren har känt till läget under en tid men inte gjort något mer aktivt förrän medierna har dragit i gång drevet. Den enda konsekvensen verkar bli att regering och företagsledning tillsammans iscensätter en fejkad avgång. En ny vd presenteras lite tidigare men tillsätts som planerat ett år senare. Den gamle vd:n sitter kvar. Ministern sitter kvar. Styrelsen sitter kvar. Som så ofta behöver ingen ta ansvar. ”Nånannanismen” regerar vidare i Maud Olofssons Sverige.


Anf. 4 TOMAS ENEROTH (s):
Fru talman! Vattenfall är ett av statens allra viktigaste bolag, inte bara i kraft av dess storlek och betydelse för svensk industri och hushåll utan faktiskt också som en strategisk tillgång i ett läge där Sverige och övriga länder i världen behöver ställa om till ett långsiktigt hållbart energisystem. Vi vet att vi behöver investera väsentligt mer i förnybar energi framöver. Vi vet att det krävs stora satsningar på vind, bioenergi, sol och annan förnybar energi. Vi ser nödvändigheten av att möta hotet om klimatförändringar, men vi ser också att omställning kan bidra till nya jobb och till att långsiktigt säkerställa industrins behov av konkurrenskraftiga elpriser. I den omställningen kan Vattenfall spela en helt avgörande roll – om vi vill. Men det här förutsätter en tydlig styrning från ägaren. Det förutsätter ett tydligt uppdrag till styrelsen. Det förutsätter ägardirektiv och en styrelse och ledning som förstår sitt uppdrag.

Under Maud Olofssons tid som näringsminister har vi sett ett flertal exempel på brister i ägarstyrningen av Vattenfall. Riksrevisionen krävde redan 2007 starkare styrning och nya ägardirektiv av regeringen. Vi har i den gröna oppositionen blivit nedröstade ett antal gånger när vi har krävt nya ägardirektiv – samtliga gånger med argumentet att de är under beredning och kommer strax. Men ägardirektiven har dröjt, och styrningen av Vattenfall har blivit därefter.

Maud Olofsson har exempelvis ofta argumenterat för att det bör investeras i förnybar energi, inte minst från Vattenfalls sida. Men under hennes tid som näringsminister har Vattenfall investerat mer i kolkraft än någonsin. Förvärvet av Nuon på 100 miljarder kronor har inneburit att Vattenfall blivit en av Europas största aktörer när det gäller kol och gas. Samtidigt har investeringarna i förnybart minskat från 35 till 28 procent av den totala investeringsvolymen. Trots det välkomnar Maud Olofsson förvärvet av Nuon med orden att det är ett naturligt steg i att skapa ett ännu större värde i Vattenfall. Slutsatsen kan inte vara något annat än att Maud Olofsson gärna pratar förnybart men investerar i kol och gas.

I brist på nya ägardirektiv har Vattenfall i stället fått signaler i alla olika riktningar från regeringen. Näringsministern har pratat förnybart medan utbildningsministern har pratat kärnkraft. Senast häromdagen kunde vi höra utbildningsministern göra utspel om utförsäljning och privatisering av Vattenfall medan finansministern konstaterade att Vattenfall ligger sist på utförsäljningslistan – allt detta i ett läge när näringsministern har uppenbara problem att förklara brister i ägarstyrningen.

Allvarligt talat: Så agerar inte en ansvarsfull ägare. Kan ni föreställa er Wallenbergsfärens företrädare offentligt gnabbas om långsiktiga strategiska frågor eller offentligt hänga ut en vd eller styrelse i medierna? Vad ska man kalla Maud Olofssons alla uttalanden om Vattenfalls ledning?

”Det här duger inte.” ”Varumärket är skadat.” ”Förtroendet måste återupprättas.” Ja, listan på fördömande uttalanden mot Vattenfalls ledning och styrelse kan göras lång.

Regeringen och Maud Olofsson borde inse att man inte styr bolag med prat på en bolagsstämma, skäll eller utspel. Man styr med ägardirektiv, och man styr med ett tydligt uppdrag till styrelsen. Det är regeringens och Maud Olofssons agerande som har skadat Vattenfall och dessutom förtroendet för svensk energipolitik genom en otydlig och motstridig ägarstyrning och genom brist på ägardirektiv som hela regeringen borde stå bakom.

Grundfrågan här i dag är naturligtvis: När kommer de nya ägardirektiven? Kan Maud Olofsson ge ett besked om detta?

Om det nu är en förtroendekris i Vattenfall, som Maud Olofsson påstår, vem bär då ansvaret för detta? Fredrik Reinfeldt har ju förtroende för Maud Olofsson, som har förtroende för styrelsen, som har förtroende för vd:n. Alla har uppenbarligen förtroende för varandra, och ändå har man en förtroendekris.

Allvarligt talat: Det måste väl finnas en koppling mellan ansvar och förtroende. Maud Olofsson har ett ansvar för förtroendekrisen och kan inte i längden skylla på någon annan, vare sig på vd:n, styrelsen eller oppositionen.

Avslutningsvis har vi frågan om Vattenfalls ansvar för en eventuell tysk kärnkraftsolycka. Vi vet alla att när TV4 redovisade uppgifterna om att det ekonomiska ansvaret överförts till hela Vattenfalls verksamhet var Maud Olofssons kommentar mycket skarp. Vi vill inte riskera våra tillgångar i Sverige vid en olycka i Tyskland, sade hon. Hon redovisade hur hon och departementet grävt fram uppgifter under de senaste veckorna, och därefter krävde hon besked av styrelse och vd.

Men bara två dagar senare tvingades näringsministern erkänna i Agenda att hon haft kännedom om den här uppgiften väsentligt längre. Och det är inte undra på. Frågan var rapporterad på styrelsen och var redovisad i årsredovisningen – det kunde både styrelseordföranden och vd:n bekräfta.

Då har jag i medierna frågat näringsministern om hon medvetet vilselett svenska folket, och jag förväntar mig att jag här och nu får besked från näringsministern. Vad är förklaringen till de olika uttalandena? Kan näringsministern ge något besked om varför vi får helt skiftande besked om när kännedom kom om det tyska avtalet?

Frågan är viktig, inte minst för Vattenfall, eftersom de nu får skäll för att de ska ha undanhållit detta, i ett läge där de faktiskt har redovisat i årsredovisningen. Det går inte i längden att lägga all skuld på Vattenfall, på oppositionen eller på den förra socialdemokratiska regeringen. Näringsministern måste ta ett eget ansvar för Vattenfalls huvudsakliga inriktning, stora investeringar i kol och den otydliga ägarstyrningen.

Varför har ni i två steg röstat emot nya ägardirektiv här i riksdagen? Vem bär ansvaret för förtroendekrisen? Varför uppgav näringsministern felaktigt att hon bara känt till Tysklandsavtalet i några veckor?

Det går inte i längden att skylla på alla andra. Nu måste man också ta ett eget ansvar. Fram med nya ägardirektiv! Fram med tydliga besked! Ge oss beskedet om hur näringsministern ser på Vattenfalls framtida utveckling å hela regeringens vägnar! Det tror jag att både Vattenfall och vi skulle välkomna.


Anf. 5 BJÖRN HAMILTON (m):
Fru talman! Den senaste veckans debatt om Vattenfall visar vilket stort intresse svenska folket och samhället har för klimat- och energifrågorna. Jag tycker att det är trevligt och roligt, för de här frågorna behöver diskuteras då de är så oerhört viktiga för framtiden, för kommande generationer och för att vi ska kunna fortsätta att ha en välståndsutveckling inte bara i Sverige utan i hela världen.

Vi har det rätt väl förspänt i Sverige i de här frågorna. Vi har en stor andel vattenkraft, och vi har en rätt stor andel kärnkraft, som gör att vi inte behöver känna oss skyldiga till att smutsa ned luften med koldioxid som man tyvärr måste göra i stora delar av övriga världen.

I Asien, i de framväxande ekonomierna där, och även i Centraleuropa är kolkraften och de fossila bränslena en stor del av de energitillgångar som man har. Det är klart att man inte kan avskaffa den typen av energitillgångar över en natt, utan omställningen kommer att ta tid. Men den är oerhört viktig. Då är det viktigt att Sverige, med den kompetens och de kunskaper vi har inom det här området, går i bräschen för en omställning av energisystemen så att vi i framtiden kan leva under drägliga förhållanden.

Fru talman! Att äga förpliktigar, och att äga innebär att ha och ta ansvar. Det gäller statens ägande och i ännu högre grad statens ägande av bolag. Vattenfalls historia som Sveriges statliga kraftproducent sträcker sig 100 år tillbaka, och trots ombildningen 1992 till aktiebolag är bolaget fortfarande statligt ägt. Bolaget utgör en viktig aktör på energimarknaden och förvaltar dessutom stora ekonomiska värden. I detta sammanhang är det viktigt att komma ihåg att regeringen styr Vattenfall med mer än ägarpolicy, ägardirektiv och fortlöpande dialog. Lagar och förordningar som berör hela energisektorn gäller naturligtvis även för Vattenfall.

Fru talman! Regeringens strategi för en hållbar energi- och klimatpolitik anger de medel som är viktiga för att nå målen om förnybar energi, effektivare energianvändning och minskning av utsläppen av klimatgaser. Det handlar bland annat om koldioxidskatt, elcertifikatssystem, förenklade tillståndsprocesser och behovet av infrastruktur.

Elcertifikatssystemet är särskilt intressant. Det är ett effektivt och kraftfullt styrmedel för att öka den förnybara elproduktionen. Erfarenheter från systemet är goda, och det är en bra metod att stimulera användningen av energiteknik som är gynnsam i ett klimatperspektiv men som ännu inte är kommersiellt konkurrenskraftig.

Precis som alla andra aktiebolag ska Vattenfall vara lönsamt. Oberoende av vem som äger bolaget vill man ha avkastning på sitt satsade kapital. I fallet Vattenfall är det vi skattebetalare som äger, och vi kräver naturligtvis lönsamhet och avkastning på vårt eget kapital. Men detta förutsätter att Vattenfall kan drivas på samma villkor som sina konkurrenter. Detta bör vara vägledande när man formulerar ägardirektiv så att man inte försvårar möjligheterna att nå lönsamhet och snedvrider konkurrensen. För Vattenfall har lönsamheten hitintills inte varit svår att uppnå sedan elhandeln över gränserna öppnade och det blev möjligt att marknadsprissätta elproduktionen varje dag.

Fru talman! Prissättningen på elmarknaden är ett kapitel för sig. En stor del av elhandeln i Norden görs på elbörsen Nordpool i Oslo. Det elbolag som vill köpa el för att sedan distribuera till sina konsumenter lägger in sina beställningar medan de producerande bolagen, exempelvis Vattenfall, samtidigt meddelar hur mycket de kan producera. Därefter sker en jämkning mellan dessa parter, köpare och säljare, och därefter meddelar Nordpool hur mycket el som ska produceras nästkommande dygn och till vilket pris. Denna process förekommer varje dag. Priset hamnar på den nivå där köpare och säljare möts, helt på marknadens villkor.

Ett problem inom elhandeln är stora obalanser och att produktionssystemet är tämligen trögrörligt. Elköpare har svårt att vända sig till någon annan leverantör som har billigare el. Konsumenterna tvingas köpa den el som producenterna bjuder ut. Elköpare måste också omedelbart använda den el som köpts. Elproducenten har däremot möjlighet att spara på sin elproduktion för att sälja el när priset är som högst. I synnerhet gäller det Vattenfall, som ensamt står för 15 procent av den nordiska elmarknaden.

Jag återkommer i ett senare inlägg.


Anf. 6 Tredje vice talman LISELOTT HAGBERG (fp):
Fru talman! Det är inte första gången Vattenfall och styrningen av Vattenfall diskuteras och debatteras i riksdagen, säkert inte heller den sista.

I år firar Vattenfall 100 år. Under dessa 100 år har mycket hänt. Vattenfall bildades ur Trollhätte kanal- och vattenverk och fick namnet Kungliga Vattenfallsstyrelsen. Av namnet kan man förstå att det till en början handlade om vattenkraftsprojekt. Vattenfall levererade främst energi till industrin. Det handlade således om att förse den växande svenska industrin med energi. Hushållskunderna var få vid den här tiden.

Sedan dess har det runnit mycket vatten under broarna och i älvarna.

83 år senare ombildades Vattenfall till ett helägt statligt aktiebolag, detta som en förberedelse inför avregleringen av elmarknaden. Redan då, 1991, reserverade sig Folkpartiet till förmån för en privatisering av Vattenfall. Det ligger nämligen inte sällan inbyggda konflikter mellan politiska mål och styrning av statliga bolag.

17 år efter bolagiseringen är Vattenfall ett bolag som inte enbart levererar energi till den svenska industrin. I dag är Vattenfall ett bolag bland andra kommersiella leverantörer av energi på en internationell marknad. Likadant ser det ut med de statliga energibolagen i våra grannländer.

Vattenfall är ägare till en rad kraftverk: vindkraftverk, kärnkraftverk, kolkraft och oljekraft. Min förhoppning är att de flesta, liksom vi i Folkpartiet, anser att Vattenfall ska agera på ett affärsmässigt vis, detta med tanke på att de investeringar som har gjorts i Vattenfall under de gångna hundra åren har gjorts av svenska folket.

Om man inte strävar efter maximal lönsamhet accepterar man slöseri med skattebetalarnas pengar. Det är helt klart att om man avstår från att ställa krav på lönsamhet eller om man definierar om kraven och har väldigt lågt ställda blir det svårare för bolaget att uppfylla andra mål. Detta är ju inte unikt för Vattenfall AB.

Det finns andra exempel på konflikter mellan motstående intressen. Låt mig ta två exempel, Vin & Sprit, som ju inte längre är i statlig ägo, och Svenska Spel. När det gäller Vin & Sprit har riksdagen antagit uttalade mål om en restriktiv alkoholpolitik, och det är förstås svårt att förena med storskalig statlig spritproduktion. På samma sätt är det när det gäller Svenska Spel. Ett mål om måttligt spelande och en ansvarsfull spelpolitik är svårt att förena med erbjudanden om gratisspel som en introduktion i spelandets värld.

Fru talman! Situationen är densamma för Vattenfall, skulle man kunna säga. Vattenfall förväntas agera på ett företagsekonomiskt korrekt sätt, det vill säga med den maximala lönsamhetens glasögon på näsan, och samtidigt bidra till svenska miljö- och energipolitiska mål. Förhållandet är inte okänt. Det har synliggjorts tidigare.

Vattenfalls ägardirektiv från 1997, som det för övrigt beslutades om i riksdagen, framhåller att bolaget ska verka för mål om ”lönsamhet och bidra till ett hållbart energisystem”. Var dessa mål tillräckligt tydliga? Gick de att förena med de miljö- och energipolitiska målen? Detta är frågor som man måste ställa sig. Svaret på dem är: Nej, det är nog tveksamt.

I Riksrevisionens rapport från 2004, rapport nr 18, tydliggörs problematiken. Jag citerar: ”Vattenfalls uppdrag har över tiden kommit att uttolkas på olika sätt av ägarförvaltningen och bolagsledningen. Riksrevisionen bedömde att under perioden 2000–2003 har såväl bolagsledningen som ägarförvaltningen, liksom bolagets agerande, väsentligt mer än tidigare fokuserat på affärsmässighet framför att bidra till svenska miljö- och energipolitiska mål.”

Vid Vattenfall AB:s ordinarie bolagsstämma i slutet av april 2005 antogs förslag till ändringar av bolagsordningen när det gäller verksamheten. Jag citerar igen: ”Bolaget skall inom ramen för kravet på affärsmässighet vara det ledande företaget i omställningen till en ekologisk och ekonomiskt uthållig svensk energiförsörjning.” Har detta bidragit till att tydliggöra uppdraget? Frågan får nog anses obesvarad.

Vad som är viktigt är enligt min och Folkpartiets uppfattning att målen är tydliga och möjliga att förena. Folkpartiets landsmöte startade i går, och på lördag debatteras energi- och klimatpolitiken.

Det är troligtvis känt för de allra flesta att Folkpartiet är ett parti som är vänligt inställt till kärnkraft. Kärnkraft, liksom vattenkraft, är ett koldioxidfritt och koldioxidsnålt energislag. För att kunna hantera de stora utmaningarna vad gäller klimatpåverkande gaser behövs både kärnkraft, vattenkraft och annan koldioxidfri och koldioxidsnål energi. Vi menar därför att det är viktigt att inte låsa fast sig vid en eller annan typ av teknik. Därför förordar vi teknikneutralitet.

Politikens roll är att formulera vad-frågorna. Vattenfall och andra aktörer har att hantera hur-frågorna. Det är viktigt att skilja på detta.

Vattenfall AB är i dag, hundra år efter bildandet, ett kommersiellt bolag som verkar på en internationell marknad. Den fråga som man bör ställa sig inför framtiden är om det är möjligt att förena energipolitiska mål och statlig bolagsstyrning. Nästa fråga som man bör ställa sig är om det är självklart att staten fortsättningsvis ska vara hundraprocentig ägare av Vattenfall. Min och Folkpartiets förhoppning är att en sådan diskussion ska komma till stånd.

Att äga eller inte äga, det är frågan.


Anf. 7 MIKAEL OSCARSSON (kd):
Fru talman! Den senaste veckans händelser har aktualiserat frågan om ägande och styrning av Vattenfall. Jag vill först betona att det inte finns några planer från alliansens sida att sälja Vattenfall. Det är viktigt att slå fast detta. Men turerna kring Vattenfall visar att det framöver finns all anledning att föra en fördjupad och öppen diskussion om statens långsiktiga ägande av Vattenfall.

Sverige ligger i topp fem bland de länder som har störst andel statligt ägande i OECD. Generellt tycker vi kristdemokrater att det statliga ägandet behöver minska och begränsas. Men det finns en poäng i att staten äger vissa former av infrastruktur. Elnätet är en sådan.

De frågor jag som kristdemokrat ställer mig är: Är det motiverat att vi äger alla delar av Vattenfall? Ska allting vara i statens ägo? Ska staten engagera sig i riskprojekt runt om i Europa? Ska staten äga kolkraftverk i Tyskland?

Jag säger inte att vi ska sälja av delar av Vattenfall. Det finns heller inte några sådana planer hos alliansregeringen. Men diskussionerna om ett statligt ägande måste ändå föras på ett principiellt plan. Kan vi inte få en sådan öppenhjärtig debatt i stället för att servera slagord, där syftet verkar vara att klämma åt en minister snarare än att föra sakfrågan framåt?

Debatten ska inte handla om huruvida vi ska sälja Vattenfall eller inte. Debatten bör handla om vad staten ska äga fullt ut, delvis eller inte alls.

Det finns också anledning att fundera över det faktum att stora delar av Vattenfalls vinst härstammar från vattenkraftverken i norra Sverige. En modell som diskuteras är att låta älvkommunerna i norra Sverige få större del av vinsterna från vattenkraften. Det är en intressant idé som behöver utvecklas.

Men om staten ska äga måste den också få styra. Historien visar att i fallet Vattenfall har detta varit svårt. Det är också intressant att lyssna till de hårda ord som vi i dag hör från oppositionen. Helt klart är att man har glömt sin egen Vattenfallshistoria.

Har du, Tomas Eneroth, glömt årtalet 2003? Det var då din partikamrat, näringsminister Björn Rosengren, prickades av riksdagen för bristande styrning av Vattenfall?

Har du, Peter Eriksson, glömt årtalet 2004? Det var då riksrevisor Kjell Larsson kritiserade Näringsdepartementet för att ha låtit Vattenfalls ledning fokusera på lönsamhet i stället för på miljön. Det var under regeringen Persson, som ni aktivt stödde.

Har du, Lars Ohly, glömt årtalet 2005? Det var då din kartellkollega Thomas Östros prickades av KU för bristfällig styrning av Vattenfall.

Fru talman! Under de senaste tre åren har regeringen tagit viktiga steg för att förbättra styrningen av Vattenfall, men man har inte nått ända fram. Fortfarande är det ägardirektivet från 1997 som gäller. Det infördes för tolv år sedan. Under nio av dessa år styrde Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Att det inte har skett någon förändring är således inte bara alliansregeringens fel. Men det är bara att erkänna att ingen regering har klarat av att styra Vattenfall fullt ut.

Vad står det då i detta direktiv? Jo, det står: ”Bolaget skall inom ramen för kravet på affärsmässighet vara det ledande företaget i omställningen till en ekologiskt och ekonomiskt uthållig svensk energiförsörjning.”

Ekonomiskt har Vattenfall visat sig vara. Det är ett företag som har en omsättning på 164 miljarder. Det kan jämföras med fyra försvarsbudgetar. Ser man till rörelseresultatet mellan 2001 och 2008 kan man se att Vattenfalls vinst har blivit 170 miljarder. Det har bekostat stora delar av vår välfärd. Ingen har sagt nej till dessa pengar. Ändå vet vi att en stor del av denna vinst kommer från fossila bränslen.

Ekologiskt uthålligt – nja, endast 28 procent av Vattenfalls totala investeringar under de närmaste fem åren kommer att gå till förnybar energi som till exempel vindkraft, vågkraft, biomassa eller solenergi. Men Vattenfall har satsat på att göra kolkraften renare genom avskiljning och lagring av koldioxid, så kallat CCS.

Vattenfall har byggt och tagit i drift världens första pilotanläggning sydost om Berlin och förbereder byggandet av en större demonstrationsanläggning i östra Tyskland. Det är viktigt att komma ihåg när bilden av Vattenfall ofta är ett företag som helt struntar i miljön. Det är nämligen inte sant. Men klart är att Vattenfall måste satsa ännu mer på ekologiskt hållbara alternativ. De har alltför länge kört sitt eget race. Därför välkomnar jag nu att regeringen tar fram ett förslag på nya direktiv.


Anf. 8 LARS OHLY (v):
Fru talman! Det har inte varit någon bra vecka för regeringen. Det har varit en riktigt usel vecka för Maud Olofsson, får man väl konstatera.

Först var det de olika beskeden om det ekonomiska ansvaret vid kärnkraftsolyckor. Det var fullständigt oacceptabelt först att Vattenfall hade tagit på sig ett sådant ansvar i Tyskland. Sedan var det rimligt att Vattenfall skulle ta på sig ett sådant ansvar också i Sverige. Det besked som först gavs gällde något dygn men inte längre.

Sedan har Maud Olofsson utlovat en energiomställning men låtit Vattenfall fortsätta att investera i kol och kärnkraft och tydligen inte haft några stora invändningar mot det. De har i alla fall inte nått fram till företagets ledning.

Och den kritik som näringsministern nu ägnar sig åt av Vattenfall har inte uppfattats av vare sig styrelseordförande Lars Westerberg eller vd Lars G Josefsson. Det kan ju bero på att Maud Olofsson konsekvent har vägrat att träffa företrädare för företaget liksom personalorganisationer som har varit på Näringsdepartementet men inte fått tillträde till ministern.

De frågor man måste ställa sig är: Vad är Vattenfall till för? Vem är Vattenfall till för? Och vem ska bestämma i Vattenfall? Där är naturligtvis ägandet helt centralt.

Ledningen i Vattenfall vill sälja elnätet. Det vore en enorm privatisering av en infrastruktur som det är nödvändigt att vi behåller i samhällets ägo.

Då kan man skylla ifrån sig och säga: Ja, det är företagsledningen. Men det är uppenbart att de åtminstone inte har uppfattat några eventuella signaler från regeringen i någon annan riktning, utan de har fortsatt att driva på för att man skulle sälja elnätet för 50 miljarder kronor och använda dessa pengar för att investera i kärnkraft i Storbritannien.

En näringsminister som är aktiv och som är intresserad av att regera och styra hade naturligtvis satt stopp för de planerna och sett till att företagets ledning hade förstått vad ägaren vill.

Ska Vattenfall styckas upp? Ska Vattenfall säljas ut? Ja, i den här debatten har vi hört flera som har förespråkat det eller åtminstone väckt tanken.

Regeringen är otydlig. Regeringen är oense. Regeringen vet inte vad man vill. Det skapar osäkerhet om ett av våra viktigaste samhällsägda, gemensamt ägda, företag.

Vi i den rödgröna oppositionen menar att Vattenfall ska vara kvar i statliga händer. Vi menar att det kan fungera som ett konkurrensmedel gentemot privata bolag men också som en spjutspets för ekologiskt hållbar energi.

Vi i Vänsterpartiet tycker också att det är mycket bekymmersamt med Vattenfalls stora ägande av kärnkraft i Tyskland och kolkraft i Tyskland. Jag tycker att ägardirektiv mycket tydligare borde ifrågasätta ägandet av gammaldags energiformer som inte bidrar till den energiomställning som är nödvändig.

Vinstkraven och avkastningskraven står ibland i motsättning till de satsningar på förnybar energi som behöver göras. För höga vinstkrav leder till kortsiktiga vinstintressen som också styr investeringarna i Vattenfall. Det kan till och med vara lönsamt rent ekonomiskt att satsa på brunkol. Det kan vara lönsamt att satsa på gammaldags fossilgrundade energikällor, men det är aldrig samhällsekonomiskt lönsamt. Därför måste också avkastningskravet diskuteras. Därför måste vi också höja upp energiomställningen som målsättning för vårt ägande med Vattenfall. Vattenfall ska inte bara vara ledande i energiomställningen i Sverige. Vattenfall ska vara ledande på alla marknader där man verkar.

Vattenfall skulle också kunna vara en föregångare vad gäller fjärrvärmeutbyggnad i hela Europa. Det är inte acceptabelt att proportionerna i så stor utsträckning talar för att Vattenfall i dag bygger sin energiutvinning på fossil grund och på kärnkraft som grund. Det behövs därför ett starkare politiskt inflytande vad gäller ledningen av Vattenfall.

Då kan hela den här veckan och hela den här diskussionen summeras i regeringsduglighet. Det är vad det handlar om.

Maud Olofsson trivs bättre i opposition. Maud Olofsson älskar att skylla ifrån sig. Maud Olofsson fortsätter, tre år efter det val då Maud Olofsson inträdde i regeringen, att skylla på andra, att påpeka andras fel och brister och att gå tillbaka i historien. Det fungerade i valrörelsen 2006. Det kanske till och med fungerade något tag efter valet 2006. Men det fungerar inte att som ansvarsfull minister, tre år efter ett val då man har tillträtt, fortsätta att skylla ifrån sig och inte ta ansvar.

Maud Olofsson gör aldrig fel. Maud Olofsson kan inte ens erkänna att hon har sagt saker som står i motsatsställning till varandra. Maud Olofsson kan aldrig backa.

Då är det kanske bäst att vi ser till att Maud Olofsson får göra det som hon tycker bäst om, nämligen att vara i opposition. Det kanske är bäst att svenska folket ser till att Maud Olofsson får en roll som hon trivs med, där hon kan skylla ifrån sig, där hon kan kritisera allt och alla och där Maud Olofsson kommer till sin rätt. Då kommer sannolikt både jag och Maud Olofsson och klimatet må mycket bättre.


Anf. 9 Näringsminister MAUD OLOFSSON (c):
Fru talman! Jag tycker att det är väldigt bra att vi får ha debatten och gå igenom saker och ting.
Vi kan börja med styrningen. Jag tror att det finns en genuin okunskap om hur man styr statliga bolag. Det är väldigt tydligt, framför allt när man lyssnar till Tomas Eneroth som säger att man inte styr genom vad man säger på bolagsstämman.

Vad är det Tomas Eneroth säger? Det är klart att jag styr genom att gå på bolagsstämman och berätta vad ägarna tycker. Det är ett sätt att styra. Ett annat sätt att styra är att ha samtal med bolaget om den framtida strategin. Ett tredje sätt att styra är att skriva ett ägardirektiv.

När vi har gjort strategiarbetet och pekat ut vilka tre områden som är viktiga har vi redovisat det på bolagsstämman. Det är ett sätt att styra Vattenfall. Därför säger också ordföranden, styrelsen och vd:n: Vi vet precis vad ägarna vill. Och det är det som är det viktiga när man styr bolag.

Det ska leda till bättre lönsamhet. Man ska leda den gröna omställningen. Och man ska förbättra varumärket. Det är de tre saker som vi har pekat ut.

Vi har kunnat peka ut det här därför att vi har jobbat med ett strategiarbete tillsammans med styrelsen. Detta är ingenting som vi har hittat på själva, utan vi gör naturligtvis det här tillsammans med Vattenfall. Då kan vi också gemensamt ha ett arbete för ett starkare Vattenfall som vet vad man ska göra.

Det är detta som har brustit tidigare. Det var därför som den förra socialdemokratiska regeringen fick kritik för att man inte styrde bolaget. Men man kan inte börja med skriftliga ägardirektiv utan att ha gjort ett strategiarbete. Det är det som är själva poängen. Vi är tydliga, och vi har inte heller fått samma kritik från Riksrevisionen som den förra regeringen fick.

Sedan gäller det kärnkraft i Tyskland och årsredovisning och allt detta. Så här är det:

Jag började ställa frågor till Vattenfall när vi höll på med strategiarbetet. Då var det precis som Lars G Josefsson sade. Vi hade inte insett de fulla konsekvenserna av detta. Jag började ana att det var på det här sättet. Men det var först i oktober som jag fick ett skriftligt juridiskt besked om att det var på det här sättet. Och jag kan inte agera utifrån det jag anar. Jag måste agera utifrån det som jag faktiskt vet. Jag tycker också att riksdagsledamöter, partiledare och andra borde vara klara över att det är så.

Det står i årsredovisningen, säger Tomas Eneroth. Det står samma sak i årsredovisningen i år som det stod förut, det vill säga man har inte tydliggjort det som är det fullständiga ansvarsgenombrottet. Det står inte i årsredovisningen.

Det står inte i årsredovisningen av det enkla skälet att man inte hade detta klart för sig. Styrelsen, som jag har haft dialog med, erkänner detta och säger: Vi måste analysera det läge som nu har uppstått, och vi måste komma med ett förslag.

Det är det som händer nu. Jag har inte fört någon bakom ljuset. Tvärtom är det jag som har sett till att vi har fått reda på detta.

Den stora frågan till Socialdemokraterna är: Varför analyserade ni inte den här frågan om ansvaret i Tyskland när ni köpte kärnkraften? Och varför har Miljöpartiet och Vänsterpartiet suttit i regeringen och sett allt detta och inte gjort något? Det är det som är den stora frågan.

Det är klart att Vattenfall ska ta ansvar i Tyskland. Det är givet. Men man måste klara ut när man köper saker och ting vad det får för konsekvenser. Jag har inte fått svar på frågan: Vad gjorde Socialdemokraterna för analys när man köpte det?

När det gäller investeringar, vad är det som händer i Vattenfall? Låt mig ge några siffror: investeringar i vind 1 miljard 2007, 2,5 miljarder 2008, 7,8 miljarder 2009. Det visar vad Vattenfall gör under en ny ägare.

Man investerar i vindkraft och är nu uppe i 35–40 procent i det förnybara i sin portfölj. Det är tack vare att vi har gjort en tydlig styrning mot det hållbara och den gröna energin. Det skulle den förra regeringen också ha ägnat sig åt i sällskap med vänsterkollegerna.

(Applåder)


Anf. 10 PETER ERIKSSON (mp):
Fru talman! Jag ska försöka gå igenom några av punkterna under diskussionen här. En sådan som är lite problematisk är helt uppenbart historiebeskrivningen. Maud Olofsson sade alldeles nyss att Miljöpartiet och Vänstern satt i regering förra mandatperioden, men så var det inte riktigt. Om jag minns rätt var det Socialdemokraterna som satt i regering förra mandatperioden.

När det gäller energipolitiken fanns det ett särskilt samarbete mellan Centerpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Om det är fel får Maud Olofsson rätta mig i den frågan.

Miljöpartiet reagerade väldigt starkt på den utveckling som fanns då. Björn Rosengren och den socialdemokratiska regeringen medverkade till internationella köp av kolkraftverk och företag i Tyskland och Polen. Man ökade satsningen på fossila bränslen i stället för att medverka till förnybar energi.

Vi tillsammans, oppositionen och Miljöpartiet, drev igenom i riksdagens konstitutionsutskott tydliga skrivningar om att styrningen var alldeles för svag av Vattenfall trots att Centerpartiet var med i den energiuppgörelse som fanns.

Vi i Miljöpartiet var inte nöjda. Trots att vi egentligen hade ett budgetsamarbete fick vi efter mycket hårda förhandlingar och diskussioner med den dåvarande regeringen igenom ett första ägardirektiv. Det var den första tydliga ändringen av Vattenfalls ägardirektiv i riktning mot att man ska vara ledande i den gröna omställningen.

Det är nu några år efteråt helt uppenbart att det inte har räckt. En ny regering där Maud Olofsson är näringsminister fortsätter att medverka till att satsa på fossila bränslen i stället för att genomföra en grön omställning. Tre år efter regeringsskiftet fortsätter den inriktningen.

Det är det som jag tycker är det frustrerande och det som Maud Olofsson borde ta ansvar för. Jag tycker att det är uppenbart att Maud Olofsson har ansvaret för att Vattenfall inte genomför en grön omställning. Det går inte att skylla på någon annan.

Sedan gäller det frågan om ledningen har mörkat om det tyska avtalet, den tyska lagstiftningen om kärnkraftsolyckors konsekvenser och vem som har ansvar där. Är det som Maud Olofsson säger, att inte ens företaget själv fattade vad man skrev på för avtal, är det makalöst.

Jag kan inte riktigt tro på att det är så. Jag vet att Vattenfall har ett antal duktiga jurister. De måste ha förstått innebörden. Jag kan inte fatta att Vattenfalls ledning med alla dessa förutsättningar inte förstår en så grundläggande sak som vad avtalet innebär och hur mycket man sätter det egna företaget i pant. Det är osannolikt.

Det är verkligen läge att förändra mycket i Vattenfalls ledning om varken vd eller övriga i ledningen har begripit vad man gör och ingen på Näringsdepartementet heller. Det är en anmärkningsvärd uppgift som Maud Olofsson kommer med.

Man säger också att Josefsson och Vattenfall har gjort svenskarna rikare. Det äventyr Vattenfall har varit ute på bygger i grunden på att vattenkraften har gett enorma vinster under lång tid. Det är grunden för att man har kunnat gå ut i Europa och köpa bolag. Det handlar mera om världskonjunkturen, ökade råvarupriser och elpriser. Det är det som har gett de stora vinsterna.


Anf. 11 TOMAS ENEROTH (s):
Fru talman! Jag tycker att den här debatten på ett alldeles utmärkt sätt visar det vi påstår från oppositionen. Vi har en näringsminister som inte är beredd att ta eget ansvar, som gärna skyller på förra regeringen, nuvarande opposition, vd eller Vattenfall.

Det är för övrigt kännetecknande för hela regeringen. Är det problem med arbetsmarknadspolitiken skyller Littorin på a-kassan eller Arbetsförmedlingen. Är det sjukförsäkringarna skyller Husmark på Försäkringskassan. Anders Borg skyller på antingen finansmarknaden eller bankerna, och Maud Olofsson skyller på Vattenfall.

Om det är som Maud Olofsson här hävdar, att man själv inte förstod, delar jag Peter Erikssons uppfattning helt och hållet. Det verkar fullständigt orimligt. Det är inte heller den beskrivning som före detta styrelseordföranden ger.

Men om man inte förstod och skrev på ett avtal som innebar att hela Vattenfalls tillgångar i hela Sverige skulle pantsättas, som man uttrycker det, utan att informera ägaren, hur kan Maud Olofsson ha fortsatt förtroende för styrelsen? Hon har uttalat vid ett flertal tillfällen att hon har fullt förtroende. Förtroendekedjan som vi talar om innebär fullt förtroende för styrelsen som i sin tur har fullt förtroende för vd. Om det är en förtroendekris, vem bär då ansvaret för den?

Om man har lurat in näringsministern i en position, vilket förefaller helt obegripligt, borde det rimligtvis få konsekvenser. Det är så obegripligt med de skiftande besked vi här får från landets näringsminister.

När det gäller statlig styrning har jag själv varit ordförande i ett statligt bolag och är väl medveten om hur ägarstyrning ska gå till. Jag hade själv varit förtvivlad om vi hade haft en näringsminister som gick ut och var dag tyckte till, angrep bolaget och hade en eller annan uppfattning om det eller skickade statssekreteraren till bolagsstämman för att bara prata men inte kunde sätta kraft bakom orden.

Återigen: Det är alldeles rätt att man som ägare kan gå till en bolagsstämma och tala om vad som är ens bild av hur bolaget ska arbeta. Men då får man leverera ägardirektiv som ger det mandatet. Det är uppenbart att varken nuvarande eller förra styrelseordföranden eller för den delen vd har förstått det uppdraget eller ens den kritik som regeringen har riktat mot bolaget.

I den meningen är det ett tydligt exempel på en remarkabelt otydlig ägarstyrning. Bristen på ägardirektiv har försatt Vattenfall i ett läge där man har fått en osäkerhet om framtiden.

Det har inte underlättats av att olika företrädare för de borgerliga partierna öppet har luftat olika strategier. Vi har märkt det i dagens debatt, där Björn Hamilton och Liselott Hagberg öppet dryftade att man ville sälja delar eller hela Vattenfall och att det inte borde vara i statlig ägo. Mikael Oscarsson var lite mer försiktig och tycker att nätet ska man nog behålla i alla fall.

Häromveckan hörde vi att utbildningsministern och finansministern hade uppfattningar om detta. Allvarligt talat, det är inte så man hanterar ägarpolitiken. Den typen av diskussioner är kanske inte heller rimliga att föra från ägarens sida. Man borde först enas om en gemensam strategi.

Jag åtminstone har läst grundlagen och föreställer mig att regeringen har en uppfattning. Regeringen har inte olika uppfattningar utan ska ha en uppfattning. Men här dryftar man olika strategier och till och med grunden för ägandet mellan de olika regeringsledamöterna öppet vid flera tillfällen. Jag förstår att Vattenfalls ledning är bekymrad.

Vi ser nödvändigheten av att Vattenfall ska vara i statlig ägo, precis som de flesta andra länder gillar att man har ett nationellt energibolag och tillgång till sina nationella strategiska resurser. Jag vill inte tänka tanken att det är Gazprom som äger svensk vattenkraft eller att det är Eon som skulle se till att äga hela vårt elnät som går till 850 000 hushåll. Jag gillar tanken på att vi själva förfogar över detta, och det är det vi i de rödgröna partierna är överens om. Det här är en viktig strategisk tillgång – ge nu besked, Maud Olofsson, för hela regeringen. Avser ni att sälja Vattenfall? Tycker ni att Vattenfall ska vara kvar i statlig ägo även framöver? Det beskedet tror jag att svenska folket förväntar sig att ni ger.


Anf. 12 BJÖRN HAMILTON (m):
Fru talman! Man skulle efter den senaste mediedebatten kunna tro att det är Vattenfall som äger hela Sveriges elnät. Jag ska bara försöka klarlägga hur det verkligen förhåller sig.

Stomnätet, eller det nationella elnätet, som förbinder norra Sverige med södra Sverige och östra Sverige med västra Sverige ägs av staten och administreras av Svenska kraftnät. Så tycker vi nog alla att det ska förbli.

Vattenfall äger bara regionala och lokala distributionsnät, precis som exempelvis Fortum och Eon. Vi har i Sverige redan i dag en förfärlig massa elkunder som får sin el i ledningar som ägs av privata företag. Utifrån hur situationen ser ut i Sverige i dag skulle det alltså inte vara så konstigt om det distributionsnät som Vattenfall i dag administrerar skulle övergå i annan ägo.

Statens reglerroll kommer in via Elsäkerhetsverket som är till för att övervaka avtalen mellan nätägaren och kunden. I ellagen regleras också vilken nätavgift nätbolagen får ta ut. För att höja nätavgifter räcker det inte att nätbolagen har investerat pengar i nätet. Bolaget måste dessutom visa vilka förbättringar dessa investeringar har lett till.

Det är viktigt att man får bolag som Eon, Fortum och Vattenfall att inse det långsiktiga värdet av en förbättrad leveranssäkerhet. Kunderna vill ha och kräver detta. Det kan också ses som en investering för att förbättra relationen till kunderna, vilket stärker varumärket.

Vid köpet av det nederländska bolaget Nuon gjordes en noggrann utvärdering av Näringsdepartementet innan man gav klartecken. Det ansågs vara en bra affär, eftersom det gav Vattenfall ökade resurser att bidra till minskat klimatutsläpp på sikt.

Vattenfall är väldigt aktivt på den tyska marknaden när det gäller att hitta förbättringar vad gäller kolkraft och hur man till exempel kan lagra koldioxid. Man har, som många redan har tagit upp, flera testprojekt på gång. Det är viktigt att den här utvecklingen främjas, och det är bra att Vattenfall går i bräschen för den, för detta krävs utifrån ett globalt perspektiv. Vi kommer inte att klara utvecklingen i Asien, som var uppe tidigare, och i Centraleuropa om man inte kan hantera koldioxidutsläppen inom kolkraftssektorn. Den satsningen är så oerhört viktig.

Till sist vill jag fråga Lars Ohly hur han får ihop det när han säger att Vattenfalls avkastningskrav ska sänkas, samtidigt som han vill göra en extra utdelning på 5 miljarder kronor från Vattenfall för att lägga i en riskkapitalfond. Det går inte riktigt ihop för mig i alla fall.

Anf. 13 Tredje vice talman LISELOTT HAGBERG (fp):
Fru talman! Jag vill börja med att bemöta det som Tomas Eneroth sade som handlade om ägandet av Vattenfall och vad jag sade och inte sade härifrån talarstolen.

Jag sade att jag tycker att det är angeläget att frågan lyfts upp och att det förs en vidare diskussion om detta. Om Vattenfall fortsättningsvis ska ägas helt av staten är en fråga som man bör diskutera, sade jag. Jag har inte satt ned foten. Det är helt känt att den här regeringen inte har uttalat en vilja att sälja Vattenfall under den här perioden, men jag säger att det är viktigt att diskutera frågan. Den här debatten visar väldigt tydligt att det under en rad av år har förekommit konflikter mellan riksdagens uttalade energi- och miljöpolitiska mål och de mål som finns när det gäller styrningen av bolag.

Peter Eriksson sade i sitt anförande att investeringar som görs i dag formar morgondagens samhälle. Den fråga man bör ställa sig i det sammanhanget är om det är förenligt, som gjordes under den förra mandatperioden, med att köpa kolkraft i Tyskland och om det är förenligt med att investera i kärnkraft med tanke på att det på affärsmässig grund bidrar till att göra investeringar av annat slag. Det är ju klart att man måste balansera investeringar och dess lönsamhet i ett bolag, så det är en fråga som är vettig att besvara. Är det rimligt att bete sig på det sättet?

Vattenfall kan spela en ledande roll, säger Tomas Eneroth, och det kräver tydlig styrning. Då måste man i samma andetag fråga Socialdemokraterna och Tomas Eneroth om Socialdemokraterna har flyttat positionerna. Om man tittar på den överenskommelse som finns mellan oppositionens partier om energipolitiken och som gjordes i våras här, står det: Vattenfall ska kvarstå i statlig ägo. Bolaget bör ges en tydligare roll i omställningen av energisystemet mot en högre andel förnybar energi. Vidare bör Vattenfall inom ramen för EU:s statsstödsregler och miljömässiga krav möjliggöra Europas mest konkurrensmässiga priser för den svenska elintensiva industrin.

Men där sägs ingenting om affärsmässighet. Finns inte det med över huvud taget hos Socialdemokraterna som ju har haft det som en av delarna när det gäller styrningen av Vattenfall?

Vidare kan man gå till den utfrågning som genomfördes av konstitutionsutskottet 2004–2005, där Socialdemokraterna genom Thomas Östros talade på det här sättet: ”Det bästa sättet att ta ansvar och möta de berättigade krav som finns på Vattenfall, är att skapa ett långsiktigt konkurrenskraftigt bolag som klarar av att konkurrera med de stora internationella energibolagen.”

Vidare säger Thomas Östros i samma frågeställning: ”De investeringar som har gjorts i Polen, Tyskland och som eventuellt skulle kunna komma till stånd i Danmark är vinstgivande investeringar som innebär att vinsterna tas hem till Sverige och ger resurser och ’muskler’ för att investera i förnybar energi på hemmaplan.”

Med den överenskommelse som jag nyss läste upp är inte Socialdemokraternas mål och önskan när det gäller Vattenfall särskilt tydliga längre.

När det gäller Lars Ohlys anförande skulle jag kunna sammanfatta det som att tycker man inte om budskapet, ja, då skjuter man budbäraren. Jag tror att man kan se i protokollet att det var väldigt mycket en kanonad av Maud Olofsson och Maud Olofsson. Det handlade mer om att nämna Maud Olofssons namn än att tala om vad Vänsterpartiet har för egen uppfattning.

Nu är det bara 22 sekunder kvar, annars hade jag tänkt använda tiden till att läsa upp vad det egentligen är som styr, både när det gäller regeringsformen och aktiebolagslagen. Det är nämligen inte ointressant vad det finns för möjligheter med de verktyg vi har som har med regeringsformen att göra. Vi kan heller inte bortse från aktiebolagslagen. Vattenfall är en enskild juridisk person, men jag kan återkomma till detta i mitt sista inlägg.


Anf. 14 MIKAEL OSCARSSON (kd):
Fru talman! Först skulle jag vilja rikta mig till Peter Eriksson som vill försöka distansera sig från den förra mandatperioden och påstå att han inte hade något inflytande. Men det är väldigt viktigt, tycker jag, att påpeka i den här kammaren och för tittarna att Göran Persson och Socialdemokraterna inte kunde regera en dag utan ett aktivt stöd från Miljöpartiet.

Så här i debattens efterdyningar kan det också vara bra att reda ut några saker. När det gäller exempelvis skadeståndsansvaret för en eventuell kärnkraftsolycka i Tyskland har detta nämnts i en fotnot i Vattenfalls årsredovisning.

Men om detta har inneburit att hela Vattenfallskoncernen har ett sådant ansvar har varit otydligt. Enligt Vattenfalls eget pressmeddelande den 12 november är det ”ytterst osannolikt att Vattenfall AB skulle bli skadeståndsskyldiga”. Först är det nämligen försäkringar som träder in. Därefter är det kärnkraftsbolagen som tar ansvar.

Att det har tagit sådan tid och att det har rått sådan ovisshet är förstås inte tillfredsställande. I ett statligt bolag måste kommunikationen vara betydligt bättre än så.

Jag vill återvända till den viktiga principfrågan om statligt ägande. Som vi alla vet och som vi också har hört har oppositionen inte någon Vattenfallshistoria att vara stolt över.

Även forskningen visar att styrningen av statliga företag är en svår konst.

Nationalekonomen Henrik Jordahl skriver i en rapport med namnet Privat och statligt ägande: Vad säger forskningen? följande:

I statliga bolag riskerar mindre tydliga mål att ge upphov till tolkningsfrågor, mätproblem och målkonflikter. Statligt ägda företag riskerar att hamna i en situation där huvudaktörerna drar åt olika håll.

Detta visar att Vattenfall inte är ett enstaka exempel. Det ligger i systemets natur att statligt ägda företag är svårstyrda. Det innebär inte att vi ska sälja alla statliga bolag. Det innebär inte att vi ska sluta styra statliga företag – tvärtom. Men vi ska alla vara medvetna om vilka begränsningar som finns och att man alltid behöver diskutera vilka delar av ett företag som staten ska äga eller inte äga. Jag hoppas att dagens diskussion blir ett viktigt startskott för en sådan diskussion.

Jag vill vända mig även till Lars Ohly. Du har i denna debatt varit oerhört kritisk till Vattenfall och dess verksamhet runt om i världen. Samtidigt vill du ha en riskkapitalfond som bygger på extra utdelning av just Vattenfalls vinst på 5 miljarder kronor. Är inte det dubbelmoral?


Anf. 15 LARS OHLY (v):
Fru talman! Maud Olofsson sade att styrelsen, vd:n och ledningen i Vattenfall vet exakt vad ägaren vill. I så fall betyder det att ägaren vill att vd:n ska driva på för att sälja ut elnätet och köpa kärnkraft i Storbritannien. För inte agerar väl i så fall vd:n mot ägarens vilja? Om nu vd:n är helt medveten om vad ägaren vill är det väl rimligt att vd:n också rättar sig efter det?

Maud Olofsson sade också: Jag kan inte agera på vad jag anar.

Nej, det är rimligt. Vi kan inte bara tro saker och utgå från att de är sanna. Men om vi tror saker tar vi väl reda på om de stämmer?

Maud Olofsson anade redan i våras att det var lite problematiskt i fråga om ansvar och risker för kärnkraftsolyckor i Tyskland. Men först i oktober fick Maud Olofsson reda på hur det låg till. Det är inte regeringsduglighet, Maud Olofsson. Det är ansvarslöshet.

Vänstern, Socialdemokraterna och Centerpartiet samarbetade om energipolitiken fram till 2006. Vänstern, Socialdemokraterna och Centerpartiet var de som framgångsrikt stängde Barsebäck 1 och 2. Vänstern, Socialdemokraterna och Centerpartiet hade en gemensam överenskommelse om hur energipolitiken i Sverige skulle se ut.

Jag smiter inte ifrån det ansvaret. Vi i Vänsterpartiet var med i det samarbetet. Vi tyckte att det i huvudsak var framgångsrikt, men vi är också självkritiska. Jag tror att det är bra om Maud Olofsson också tar ansvar för det samarbete som vi hade, precis som Socialdemokraterna gör.

Men vi kan också vara självkritiska, till exempel för att vi borde ha lyckats bättre med ägardirektiven och med att se till att Vattenfall investerade i hållbara energiformer, i förnybar energiteknik. Det är nog rimligt att vi är självkritiska för att vi inte nådde riktigt så långt som vi ville – Centern, Vänstern och Socialdemokraterna tillsammans. Men samtidigt hade vi ett samarbete som då utgick ifrån att vi skulle ställa av kärnkraften i ordnade former. Vi skulle ersätta den med förnybar energi. Vi hade en satsning på förnybar energi som grund för vårt samarbete.

Nu har vi i stället ett centerparti som har lämnat detta samarbete och som öppnar för utförsäljning av Vattenfall och som öppnar för fortsatta investeringar såvitt jag förstår i kol, i kärnkraft – till och med ny kärnkraft i Sverige – och i fossilgas. Det är en helt annan energipolitik än den som Centern, Socialdemokraterna och Vänstern försökte utforma.

Nu har vi i stället ett samarbete mellan Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet, och vi är ännu tydligare än tidigare. Vi är inte nöjda med hur energipolitiken utformades. Vi vill verkligen se till att använda Vattenfall och fortsätta äga Vattenfall. Vi är inte otydliga och mumlande som folkpartister, moderater och kristdemokrater om ägandet av Vattenfall. Vi vill att vi ska äga Vattenfall och använda det som konkurrensmedel mot de privata energiföretagen men också som en spjutspets för ekologiskt hållbar energi. Vi vill ställa om. Vi vill se till att använda Vattenfall för den nödvändiga energiomställning som behövs för att möta klimathotet. Det är inte acceptabelt att vi då fortsätter att investera i fossilgrundad energi eller i kärnkraft. Det är gammaldags energikällor, och de ska vi se till att bli av med.


Anf. 16 Näringsminister MAUD OLOFSSON (c):
Fru talman! Peter Eriksson pratar om ”nånannanismen”. Var det inte så att Miljöpartiet stödde den socialdemokratiska regeringen tidigare? Var det inte ni som hade möjligheter att påverka Vattenfall och satt och samarbetade med Socialdemokraterna? Varför tog ni inget ansvar för Vattenfall då? Varför gjorde ni ingenting åt kolkraften, som ni inte tycker om, i Europa? Inte heller kärnkraften gjorde ni någonting åt. Det är det som är fakta.

Det som har hänt nu är att jag har tagit ledning för att kunna styra detta bolag. Men ni satt på åhörarbänk. Nu passar det att komma och säga: Nej, vi gjorde minsann ingenting.

Det är ”nånannanism”.

När vi tillträdde 2006 hade den tidigare regeringen godkänt beslut om investeringar i två stora kolkraftverk – Boxberg och Moorburg. Tittar man på det är det detta som jag har att hantera i dag därför att jag är ansvarig ägare.

Man granskar nu vad Vattenfall gör, och det tycker jag är viktigt att göra. Även om Vattenfall inte gör tillräckligt går det åt rätt håll. Jag redovisade precis de investeringar i vindkraft som sker. Mellan 2006 och 2009 har man plockat fram 21 investeringar. 18 av dem är kopplade till förnybar energi. Det är ungefär 85 procent. Det är klart att det går åt rätt håll om man har en ägare som styr. Men ni vill inte erkänna att det är på det sättet.

Tomas Eneroth säger att ordföranden, styrelsen och vd:n inte vet vad ägarna vill. Men har inte Tomas Eneroth läst tidningar och lyssnat på vad de har sagt? De vet precis vad ägarna vill, och det har vi framfört på bolagsstämman. Det hade varit klädsamt om Tomas Eneroth hade varit där så att han hade kunnat höra vad vi sade. Det är Tomas Eneroth som inte har fattat. Det är det som är problemet. Men vad ska jag göra åt det?

Vi har från regeringens sida pekat ut vad vi vill med Vattenfall. Vi vill ha bättre lönsamhet, ta ledningen i grön omställning och vårda varumärket. Det vet styrelsen, det vet vd:n och det vet ordföranden, och det har de också bekräftat. Problemet är att Tomas Eneroth inte vet det.


Anf. 17 PETER ERIKSSON (mp):
Fru talman! Inte är det särskilt mycket klarhet som Maud Olofsson lyckas bibringa. Försöken att lägga detta på oppositionen är inte särskilt lyckade. Jag försökte tidigare förklara att Socialdemokraterna, Centern och Vänsterpartiet hade ett samarbete om energipolitiken under den förra mandatperioden. Då tog Centern inte ansvaret för att försöka få till ett ägardirektiv för en grön omställning. Trots att vi från Miljöpartiet inte var med i detta samarbete lyckades vi till slut 2005 få fram ett nytt ägardirektiv. Det var det första och hittills enda som har hänt på det området. Efter tre år i regeringen har Maud Olofsson fortfarande inte lyckats få till ett nytt och bättre ägardirektiv än det som vi tog fram 2005 och som uppenbarligen inte räcker helt och fullt för att få till den omställning som är nödvändig.

Maud Olofsson säger när det gäller det tyska avtalet som vi pratar om att vd:n inte begrep vad avtalet innebär. Vad jag förstår har inte heller styrelsen begripit det avtal man skrev på och godkände, och inte heller Näringsdepartementets ägarrepresentanter. Men den som till slut anade något var Maud Olofsson. Hon ställde frågor, och sanningen kom fram.

Jag tror inte på den historiebeskrivningen. Jag tycker att den verkar fullständigt osannolik. Jag tror att det kommer att bli nödvändigt för konstitutionsutskottet att granska den saken. Jag tror att Maud Olofsson inte talar sanning här. Vi behöver politiker som vågar ta ett ägaransvar, inte hela tiden skyller på andra och försöker landa den debatt som pågår hela tiden.

Jag tycker att Maud Olofsson inte har klarat av sin uppgift som ägare och ansvarig minister på Näringsdepartementet. Detta är en debatt som måste fortsätta.


Anf. 18 TOMAS ENEROTH (s):
Fru talman! Jag vill först ta upp frågan om relationen mellan Maud Olofsson och styrelse och vd. Så här sade Maud Olofsson nyligen:

Vi har fått svar från Vattenfall som inte är acceptabla. Nu vill jag veta vad styrelsen tänker vidta för åtgärder.

Det är ett av många uttalanden från Maud Olofsson den senaste veckan med ganska kraftiga utfall mot både styrelse och vd. Samtidigt säger såväl styrelsen och vd:n som den förre styrelseordföranden att de inte har uppfattat någon kritik. Någonstans måste det vara något slags brist i kommunikationen. Den understryks också av bristen på tillfällen att ens kunna träffa näringsministern, något man understryker både från bolagets sida och inte minst från de fackliga organisationernas sida. Att det är en otydlig styrning torde vara ställt utom allt tvivel.

Det blir också otydligt när Maud Olofsson här berömmer sig för att man nu ökar investeringarna i förnybart, som hon uttrycker det. Allvarligt talat: Ni har minskat investeringarna i förnybart, från 35 procent till 28 procent av den totala investeringsvolymen. Väldigt mycket tyder dess värre på att Vattenfalls investeringar i förnybar energi kommer att minska ytterligare till följd av förvärvet av Nuon, där man lade 100 miljarder kronor på köp av kol och gas. Det var ett förvärv som Maud Olofsson applåderade och tyckte var bra men som innebär att man nu äventyrar fortsatta investeringar i förnybart.

Det vore bra om Maud Olofsson i sitt sista anförande kunde säga någonting om detta. Varför var förvärvet av Nuon så bra? Har det stärkt Vattenfalls ekonomiska ställning? Q3-rapporten ger en helt annan bild av hur förvärvet påverkar den ekonomiska ställningen.

Sedan kommer jag till grundfrågan om ägandet, som har varit uppe i ett par omgångar: Ökar eller minskar våra möjligheter att påverka investeringar i förnybar energi om vi säljer Vattenfall? Det är den grundfråga som alla bör ställa sig. Uppenbarligen är vi ju alla överens om att det behövs ökade investeringar i det som är framtidens energikällor. Ökar eller minskar våra möjligheter att påverka dessa investeringar om vi säljer Vattenfall?

Tror ni att det är rimligt att vi ska uppvakta Gazprom? Är det inte rimligare att vi själva har ägardirektiv och är tydliga i styrningen av vårt eget statliga bolag och den vägen ser till att vi kan öka andelen investeringar i förnybar energi? Det tycker jag.


Anf. 19 BJÖRN HAMILTON (m):
Fru talman! Den övergripande politiska styrningen av energisektorn måste naturligtvis ske via lagförslag och förordningar, precis som med de politiska beslut vi har tagit här i riksdagen vad gäller klimatpolitikens och energipolitikens inriktning. Då gäller det hela energisektorn, alla producenter av energi på den svenska marknaden. Man rubbar inte konkurrenssituationen om man använder den typen av styrmedel.

Statens ägardirektiv måste ha en grund i klimat- och miljövänlig politik men samtidigt vara kopplade till Vattenfalls egna strategiska bedömningar. Denna process pågår, i samverkan mellan ägaren och företaget, och garanterar att Vattenfalls kommersiella uppgifter också kan fullgöras inom ramen för en klimatpolitik som gör att vi och kommande generationer kan leva ett drägligt liv.

Ägarens mål med företaget har också framförts vid ett flertal tillfällen, bland annat vid den senaste bolagsstämman där budskapet var att jobba med lönsamhet, satsa på omställning till förnybar energi och arbeta med varumärket.

Låt mig påminna om att Socialdemokraterna lät Vattenfall härja fritt på den europeiska energimarknaden under sitt regeringsinnehav. Kritiken i dag mot regeringens styrning av Vattenfall har djupa rötter i Socialdemokraternas icke-styrning av bolaget. Det var inte i går som Vattenfall började investera i kol och kärnkraft. Detta hände under Socialdemokraternas styrning, vilken som bekant skedde med hjälp av Miljöpartiet. Socialdemokraterna hade nästan tio år på sig att förnya ägardirektiven, som fastställdes av riksdagen 1997. Man hade gott om tid, om man nu ville, att bromsa bolagets expansion utanför Sverige.

Fru talman! Både den tyska kärnkraften och den tidigare socialdemokratiska regeringen var overksamma under mycket lång tid.


Anf. 20 Tredje vice talman LISELOTT HAGBERG (fp):
Fru talman! Det är som jag sagt tidigare: Om man inte strävar efter maximal lönsamhet accepterar man ett slöseri med skattebetalarnas pengar. Om man avstår från att ställa krav på lönsamhet eller definierar om kraven och har väldigt lågt ställda krav på lönsamhet blir det helt klart svårare för bolaget att uppfylla andra mål.

Den här aktuella debatten är snart slut. Jag tycker att det är bra att den har ägt rum och att frågetecknen har rätats ut. Eller har de det? Man måste fråga sig vad oppositionen vill. Jag läste upp den överenskommelse om Vattenfall som träffats mellan oppositionens partier Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, och där står inte en enda rad om lönsamhet när det gäller Vattenfalls framtid.

Om olyckan skulle vara framme och det blir ett maktskifte efter nästa val är en rimlig fråga för skattebetalarna: Kommer ni att köra bolaget i putten, eftersom ni sätter upp mål av ett helt annat slag än lönsamhet? Frågan är egentligen om det är möjligt att göra på det sättet.

Jag sade tidigare att jag skulle läsa upp vad som gäller i fråga om styrning av bolag. När det gäller regeringsformen har KU sagt så här: ”Tillgångar som ägs av de statliga bolagen är offentligrättsligt sett inte statliga och berörs inte av bestämmelserna i 9 kap. 8 § regeringsformen.

Enligt 9 kap. 9 § regeringsformen gäller att riksdagen i den omfattning som behövs fastställer grunder för förvaltningen av statens egendom och förfogandet över den.”

Sedan finns det en aktiebolagslag också, och där är det så här: ”Statligt ägda aktiebolag är liksom aktiebolag som ägs av andra underkastade regelsystemet i aktiebolagslagen (1975:1385). Detta betyder att även ett statligt bolag är en självständig juridisk person, där det högsta beslutande organet är bolagsstämman.”

Kan man då helt bortse från att ett bolag av det här slaget kan verka på en affärsmässig grund? Svaret på den frågan är nej. Alltså kvarstår den frågeställning som jag tog upp inledningsvis och som man bör diskutera: Är det självklart att staten fortsättningsvis till 100 procent ska äga Vattenfall? Att äga eller inte äga, det är frågan.


Anf. 21 MIKAEL OSCARSSON (kd):
Fru talman! Jag får börja med att tacka för denna debatt, som har varit viktig.

Lars Ohly uppvisade till sist ett visst mått av självkritik då han tillstod att det fanns en hel del problem även förra mandatperioden. Ändå kom han naturligtvis på slutet fram till att det inte finns anledning att ändra någonting. Staten ska inte alls minska ägandet. Även om det sker en utbredning till jordens ändar av ett statligt verk eller ett statligt företag ska man inte kunna sälja ut någonting. Det var förstås säkert som amen i kyrkan att han skulle säga på det viset.

Jag tycker att det är viktigt att vi inte skyggar för debatten. Vi måste kunna ha en debatt om huruvida vi alltid ska ha ett statligt ägande till 100 procent i ett bolag som alltmer verkar på en internationell marknad. Är detta det bästa för företaget och för skattebetalarna, eller tjänar vi alla på att kanske inte alltid äga ett bolag som verkar på en internationell arena där det kan vara svårt att styra det till fullo?

Det är också talande att jag inte fick något svar av Lars Ohly när det gällde att du aktivt kritiserar Vattenfall och dess verksamhet samtidigt som du vill använda pengarna, 5 miljarder, till en riskkapitalfond. Det är dubbelmoral, men det tycks du inte vilja tillstå.


Anf. 22 LARS OHLY (v):
Fru talman! Ett av följande tre påståenden är sant:
Regeringen vill sälja elnätet. Styrelsen och vd:n i Vattenfall vet inte vad ägaren vill och fortsätter därför att driva på om en försäljning av elnätet. Styrelsen och vd:n vet vad ägaren vill men struntar i det och fortsätter därför att driva på om en försäljning av elnätet.
Vilket av dessa tre påståenden är sant, Maud Olofsson? Styrelsen och vd:n vet nämligen exakt vad ägaren vill, var beskedet från Maud i talarstolen. Näringsministern sade: Styrelsen och vd:n vet exakt vad ägaren vill. Om de då ändå driver på för att sälja ut elnätet borde den rimliga slutsatsen vara att regeringen vill sälja ut elnätet.

De andra partierna har också varit tydliga med att man vill sälja ut och stycka upp delar av eller hela Vattenfall. Det kommer att bli en av de viktigaste valfrågorna. Vi i den rödgröna oppositionen säger: Vi ska inte sälja det gemensamt ägda Vattenfall. Vi ska använda ägandet både till att förbättra konkurrenssituationen på marknaden och till att vara en spjutspets för ekologiskt hållbar energiutvinning, i Sverige och internationellt. Så ska vi använda det gemensamt ägda företaget.

Vi vill nämligen ta ansvar. Vi vill göra upp med det som Peter Eriksson så träffande har beskrivit som Maud Olofssons ”nånannanism” – någon annan har gjort fel, och någon annan ska ta ansvar. Vi vill ta ledningen för den gröna omställningen, och vi vill göra det tillsammans, i regeringsställning. För att det ska bli verklighet krävs en valvinst nästa år. Jag har goda förhoppningar om att den har kommit närmare med beskedet från de borgerliga att de inte vill äga hela Vattenfall.


Anf. 23 Näringsminister MAUD OLOFSSON (c):
Fru talman! Jag tackar för en bra debatt. Om jag ska tolka oppositionen kan jag sammanfatta så här: Oppositionen tänker sälja Vattenfall Europa, eftersom man inte vill ha någon kolkraft. Man är beredd att försämra lönsamheten i Vattenfall genom högre utdelning och genom att ställa lägre krav på lönsamhet. Det kommer i sin tur att innebära mindre möjligheter för Vattenfall att investera i det förnybara. Man kommer att riskera basindustrins möjligheter att få elförsörjning till konkurrenskraftiga priser.

Jag tror att oppositionens frustration kan tolkas som att man är irriterad över att regeringen nu gör det som oppositionen aldrig gjorde. Det är det som är så frustrerande för oppositionen. Vi har bytt ordförande och styrelse, och vi har gått igenom ett strategiarbete. Vi har meddelat bolagsstämman vad vi tycker att man ska göra, och det som återstår är en förändring i ändamålsparagrafen. Vi har tagit ledningen för styrningen av Vattenfall – det som oppositionen aldrig klarade av. Och vi har gjort det tillsammans med ledningen i bolaget. Styrelsen, vd:n, ordföranden – alla har de varit med i detta arbete. Det är det som är det viktiga.

Regeringen har dessutom gett förutsättningar för en långsiktig klimat- och energipolitik, den mest ambitiösa i hela världen. Vi ska nu ha 50 procent förnybar energi, och vi ska minska koldioxidutsläppen med 40 procent. Det är klart att Vattenfall ska vara med i det arbetet. Vi ska kunna vara stolta över Vattenfall, och de ska medverka till omställningen. Just nu investeras 300 miljarder i förnybart, tack vare att vi har en regering som driver på i omställningen. Det skapar trygghet för landets kunder, konsumenter, företag och andra.

Jag är glad över att ha fått ansvaret, även om jag inser att det är ett tufft uppdrag. Uppdraget jag har är att leda Vattenfall, och det har jag bestämt mig för att jag ska göra tydligt. Allt är inte perfekt gjort – det erkänner jag också – men det som sker just nu är en bättre styrning av Vattenfall än vad som någonsin har skett, och det har också Riksrevisionen bekräftat. Jag tror att vi måste skapa lugn och ro i Vattenfall just nu, och jag tror att det är det viktigaste framöver.
(Applåder)
Överläggningen var härmed avslutad.